Passagen konsumentguider visar vägen till lånegivare som erbjuder Smslån på 9000 kronor.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 38-41, Allmän grammatik, s. 106-135, Nya Språket och vi, s. 223-226.)
Ordet pronomen är en sammansättning av de latinska orden för "(i stället) för" och "namn". Pronomenen används som ersättningsord för bl.a. substantiv. I stället för att skriva
Det var måndag morgon, och Kalle skulle börja på sitt nya jobb. Kalle började med att stiga ur sängen. Kalle bäddade sängen, och gick ut i badrummet där Kalle borstade Kalles tänder.
kan vi gudskelov skriva
Det var måndag morgon, och Kalle skulle börja på sitt nya jobb. Han började med att stiga ur sängen. Han bäddade den, och gick ut i badrummet där han borstade sina tänder.
Det skulle bli fruktansvärt tjatigt både att läsa och att skriva en text utan pronomen. Texten blir mer varierad då vi kan byta ut ständigt återkommande substantiv eller hela nominalfraser med ett enda litet ord. Man brukar tala om tre huvudtyper av pronomen:
(Källor: Grammatik från grunden, s. 38.)
Det som är speciellt för de definita pronomina är att de alltid har en bestämd referent, ett substantiv eller en hel nominal- eller verbfras (En nominalfras är ett substantiv med dess bestämningar.):
| substantiv/nominalfras | definit pronomen |
| flickan | hon |
| pojken med guldbyxorna | han |
| det försvunna barnet | det (hon, han) |
Det ord eller den nomial- eller verbfras ett pronomen syftar på kallas för korrelat:
Jag trodde du bara åt kött från din egen gård.
Men det är ju det jag gör!
(det syftar på äta kött från din egen gård.)
De definita pronomina delas upp ytterligare i undergrupper, nämligen följande:
(Källor: Grammatik från grunden, s. 39, Allmän grammatik, s. 108-111, Nya Språket och vi, s. 223.)
Kanske verkar det som om de personliga pronomina fått sitt namn för att de alltid syftar på personer. Så är dock inte fallet. De personliga pronomina omfattar de grammatiska personerna, som består av den/de talande, den/de tilltalade och den/de omtalade. Dessa är av stor betydelse för hur verben böjs i många språk, dock inte i svenskan. De personliga pronomina kan stå i såväl nominativ, ackusativ, dativ som genitiv. Ackusativ- och dativformerna är visserligen lika, och några av genitivformerna böjs dessutom efter genus och numerus, varför man valt att i stället kalla dem possessiva (jfr. eng. possess — äga).
Tyskan och ryskan skiljer sig från svenskan genom att man har både possessiva pronomen och genitivformer av sina personliga pronomen (Modern tysk grammatik, s. 41, 44 respektive Raz, dva, tri 1, s. 134.). De tyska och ryska genitivformerna av de personliga pronomina har emellertid inte så mycket (de ryska inget alls) med ägande att göra, utan står oftast bara tillsammans med vissa verb och prepositioner man säger styr genitiv. En uppställning av de svenska personliga pronomina inklusive de possessiva skulle kunna se ut så här:
| person | nominativ | ackusativ/dativ | genitiv (possessiva pronomen) |
| 1 pers. sg. | jag | mig | (min/mitt/mina) |
| 2 pers. sg. | du | dig | (din/ditt/dina) |
| 3 pers. sg. | han, hon, den, det | honom, henne, den, det | hans, hennes, dess |
| 1 pers. pl. | vi | oss | (vår/vårt/våra) |
| 2 pers. pl. | ni | er | (er/ert/era) |
| 3 pers. pl. | de | dem | deras |
I talspråk liksom i mer ledigt skriftspråk brukar nominativ- och objektformerna (ackusativ-/dativformerna) i tredje person plural bli dom i stället för de respektive dem.
Som jag nämnde ovan är de personliga pronomina av stor betydelse för verbböjningen i många språk. Detta betyder, att verben böjs olika beroende på vilket personligt pronomen som är subjekt i satsen, eller beroende på vilket personligt pronomen som skulle kunna ersätta det substantiv eller den nominalfras som är substantiv i satsen.
Man brukar säga att de possessiva pronomina är adjektiviska, eftersom de böjs likadant som adjektiv:
röd bok — min bok
rött hus — mitt hus
röda bilar — mina bilar
Då frågar man sig kanske varför de över huvud taget skall föras till pronomina och inte till adjektiven. För det första uttrycker de ju faktiskt ett ägande, vilket bara det är ett argument så gott som något. Dessutom skiljer de sig på så sätt, att ett adjektiv kan ha ett huvudord i bestämd form, vilket de possessiva pronomina inte kan. Det är ju redan uppenbart att det är en speciell bok man pratar om — t.ex. min. Vi försöker sätta ovanstående uppställning i bestämd form:
den röda boken — *den mina boken
det röda huset — *det mitta huset
de röda bilarna — *de mina bilarna
Det lät ju inte speciellt bra!
(Källor: Grammatik från grunden, s. 39, Allmän grammatik, s. 112-115, Nya Språket och vi, s. 226.)
De reflexiva pronomina syftar alltid tillbaka på satsens subjekt. Följande två meningar illustrerar skillnaden mellan reflexiva pronomen och de personliga pronominas genitivformer:
1. Hon tog sin bil till jobbet. (reflexivt pronomen)
2. Hon tog hennes bil till jobbet. (personligt pronomen)
I exempel nummer 1 syftar sin, som sig bör då det gäller reflexiva pronomen, tillbaka på satsens subjekt hon. Bilens ägare och subjektet är alltså samma person. I exempel 2 behöver det inte alls vara så — det enda villkoret är att bilens ägare är en kvinna. Det är förresten högst osannolikt att det är subjektets bil, eftersom den som skrivit meningen i så fall antagligen uttryckt sig som i exempel 1.
I bland säger man att reflexiva pronomen endast finns i tredje person (ett personligt pronomen eller ett substantiv eller en nominalfras som skulle kunna ersättas med ett personligt pronomen) och att man i första och andra person i stället använder objektformen (ackusativ-/dativformen) av de personliga pronomina. Andra anser att det finns reflexiva pronomen för alla grammatiska personer, och att de i första och andra person bara råkar sammanfalla med de personliga pronominas objektformer.
| person | personliga (nominativ) | reflexiva (nominativ) | reflexiva (genitiv) |
| 1 pers. sg. | jag | (mig) | |
| 2 pers. sg. | du | (dig) | |
| 3 pers. sg. | han, hon, den, det | sig | sin/sitt/sina |
| 1 pers. pl. | vi | (oss) | |
| 2 pers. pl. | ni | (er) | |
| 3 pers. pl. | de | sig |
Former som mig och oss kan man antingen säga är reflexiva pronomen identiska med sina respektive objektsformer av personliga pronomen, eller att de är objektsformerna av de personliga pronomina med reflexiv funktion. sig kan dock endast vara reflexivt, eftersom objektsformerna av de personliga pronomina ju är honom, henne, den, det och dem.
Genitivformerna av de reflexiva pronomina anser man dock att de endast finns i tredje person. Dessa brukar ställa till en del bekymmer, och det kan ofta vara svårt att veta om man skall använda de reflexiva genitivformerna eller de personliga genitivformerna:
1. I ... bok Nana skildrar Zola en prostituerads liv. (sin)
2. I ... bok Nana kan man läsa om en prostituerads liv. (hans)
(Källor: Grammatik från grunden, s. 39, Allmän grammatik, s. 118-123, Nya Språket och vi, s. 224.)
Relativa pronomen inleder bisatser och syftar tillbaka på något nyss nämnt, som kan vara ett enda ord, en fras eller en hel sats. Det vanligaste är som med genitivformen vars. Kanske bör jag i sammanhanget påminna om att korrelatet är det ett pronomen syftar på. Ett relativt pronomen kan stå som både subjekt och objekt, men inte efter preposition. En sådan placeras i så fall sist i relativbisatsen.
Igår såg jag en hund som glupskt åt upp all mat i sin matskål.
(som syftar på hund.)
Igår så jag en matskål vars innehåll glupskt åts upp av en hund.
(vars syftar på korrelatet matskål i genitiv, matskåls)
Den trevliga revyn, som vi tittade på, var skriven av Claes Eriksson i Galenskaparna och After Shave.
(som syftar på den trevliga revyn och prepositionen på har placerats sist i relativbisatsen.)
Det här exemplet verkade kanske lite stelt, och många skulle undvika att uttrycka sig på det här sättet. Jag tycker man skall försöka undvika som där detta är möjligt:
Den trevliga revyn vi tittade på var skriven av Claes Eriksson i Galenskaparna och After Shave.
Ett tråkigt och stelt alternativ som ibland är tvunget för att det inte skall bli en felsyftning är vilken (vilket, vilka). Eftersom det till skillnad från som och vars är böjbart, kan man visa vad det är man avser:
Den lille gossen med militärgröna byxor var en orolig själ utan hopp om framtiden, vilket ju normalt är det sista människan förlorar.
(vilket syftar på hopp om framtiden. Huvudordet hopp är ju neutralt.)
Den lille gossen med militärgröna byxor var en orolig själ utan hopp om framtiden, vilken alla i den lilla byn fruktade.
(vilken syftar på den lille gossen med militärgröna byxor. Huvudordet gossen är ju utralt?!? utrumt? Nåväl, det är i alla fall inte neutralt.)
Det är alltså viktigt att använda rätt relativpronomen för att undvika felsyftningar:
Lagen krävde omedelbar borttagning av skolans rökrutor, vilket rektor Carlsson ansåg vara ren idioti.
(vilket syftar på lagen krävde omedelbar borttagning av skolans rökrutor. som hade syftat på skolans rökrutor.)
Hade man i detta exempel skrivit som i stället för vilket hade ju rektorns åsikt om rökrutorna blivit den motsatta! När man använder det oböjliga relativpronomenet som syftar det nästan alltid på det sista ordet i satsen innan. Detta kan leda till lustiga syftningsfel:
Erik fick en kola av sin mormor, som han genast åt upp.
Kläder för barn som legat i skyltfönstret, från 49,-
(Källor: Grammatik från grunden, s. 39, Allmän grammatik, s. 115-118, Nya Språket och vi, s. 224.)
De demonstrativa pronomina försöker framhålla något speciellt i ett givet sammanhang. En del former liknar de personliga pronomina i tredje person väldigt mycket, och man får utgå från sammanhanget för att avgöra om de är personliga eller demonstrativa:
Känner du Olle? Är inte det en trevlig gosse?
(personligt)
Sådär. Jag känner Elias. Det är en trevlig
gosse! (demonstrativt)
Demonstrativa pronomen kan användas deiktiskt (utpekande) eller anaforiskt (tillbakasyftande). I exemplen ovan är de anaforiska. Vid deiktisk användning kan man tänka sig att den som säger meningen pekar på något:
Det där programmet är mycket omtyckt.
I bland är det betoningen som avgör en ett pronomen är demonstrativt eller personligt:
Dét tycker jag inte om. (demonstrativt)
Det tycker jag inte om. (personligt)
I bland spelar det ingen roll om man använder ett demonstrativt eller personligt pronomen:
Jag knackade på hos Göran, men denne var inte hemma.
Jag knackade på hos Göran, men han var inte hemma.
Detta fenomen kan betraktas som undantaget som bekräftar regeln, för i normala fall fungerar det inte att byta ut på det här sättet, eftersom de personliga och demonstrativa pronomina i regel syftar på olika saker:
1. Jonas skulle träffa Mark klockan tio, men han missade tåget.
2. Jonas skulle träffa Mark klockan tio, men denne missade
tåget.
I exempel 1 missade Jonas tåget, medan det var Mark i exempel 2.
Demonstrativa pronomen kan stå såväl förenat som självständigt:
En sådan där teve vill jag också ha!
En sådan där vill jag också ha!
(Källor: Allmän grammatik, s. 117-118, Nya Språket och vi, s. 226.)
De determinativa pronomina skulle kunna placeras i en undergrupp till de demonstrativa tillsammans med de deiktiska och anaforiska demonstrativa pronomina, eftersom de i princip har en likadan betydelse. Medan de anaforiska syftar tillbaka i satsen, syftar de determinativa framåt:
De som vill kan lämna aulan redan klockan 10.30, men jag skulle rekommendera er att titta igenom provet en gång till.
Att man fört de determinativa pronomina till en egen grupp, beror på att substantivet står i olika species tillsammans med de olika pronomina:
Jag vet en pojke som kan få in en tennisboll i munnen. Den
pojken skulle jag vilja se! (demonstrativt)
Jag skulle vilja se den pojke som kan få in en tennisboll i munnen!
(determinativt)
(Källor: Grammatik från grunden, s. 39, Allmän grammatik, s. 114-115, Nya Språket och vi, s. 226.)
I svenskan har vi egentligen bara ett reciprokt pronomen: varandra. Det uttrycker en ömsesidighet (att satsens relation gäller korsvis) och kräver ett pluralt korrelat. Det kan aldrig fungera som subjekt:
De slår varandra.
*Varandra slår.
Vid sidan om det reciproka varandra finns också varsin. Det kallas distributivt, och kräver precis som varandra ett pluralt korrelat:
De äger varsin bil.
Här gäller dock inte relationen korsvis, utan parallellt: Om vi säger att de syftar på Nils och Ove, och Nils äger en bil precis som Ove, så betyder ju inte det att Ove äger Nils bil och vice versa.
Engelskan har två uttryck för varandra, nämligen each other och one another, medan tyskan har ett, einander (Modern engelsk grammatik, s. 75 respektive Modern tysk grammatik, s. 43):
De tittade på varandra.
They looked at each other/one another.
Sie schauten einander an.
Ett sådant här reciprokt, ömsesidigt förhållande, kan också uttryckas med vissa, speciella verbformer (deponens) som ser ut som om de står i passivum:
Flickorna slåss.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 38, Allmän grammatik, s. 126-131, Nya Språket och vi, s. 225.)
Indefinita pronomen har som funktion att tala om för oss att pronomenets referent inte är närmare känd för talaren. Referenten är inte unikt identifierbar, och det kan alltså handla om flera olika — eller om ingen alls.
Själva ordet indefinit betyder obestämd, men detta stämmer inte. Bättre är att säga att de indefinita pronomina inte syftar på något bestämt ord, alltså saknar unik referent, som jag skrev ovan.
De indefinita pronomina kan stå förenat eller självständigt:
Jag vet flera sätt att lösa det här på.
Evert känner alla i byn.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 38, Allmän grammatik, s. 124-126, Nya Språket och vi, s. 224-225.)
Ordet interrogativ betyder frågande och de interrogativa pronomina är alltså frågepronomina. Hit räknas en mängd frågeord, t.ex. Vad? Vilken? Vem? Vems?
De interrogativa pronomina böjs efter genus och numerus:
Vilken av skidåkarna är snabbast?
Vilket av husen är det dyraste?
Vilka av varorna gäller rabatten?
Ett annat exempel på böjning är att Vem? som heter just Vem? i nominativ, men Vems? i genitiv.