(Källor: Grammatik från grunden, s. 76-68, Allmän grammatik, s. 161-163, Nya Språket och vi, s. 241-242.)
Predikativet är en bestämning till ett substantiv (eller en nominalfras) som förmedlas med hjälp av ett verb:
Hon är fotograf.
Illern heter Göran.
De tycktes belåtna.
De understrukna orden i meningarna ovan är predikativ. Man tycker kanske att de lika gärna kunde kallas objekt, men det finns en viktig skillnad: Subjektet och predikativet är ju samma person eller samma sak.
På högstadiet fick vi helt enkelt lära oss att predikativ står efter verben vara, bliva, heta och kallas, som ju har den här förmedlande egenskapen. Predikativet står därför i detta fall i samma kasus som subjektet. En annan skillnad är att satser med objekt kan passiviseras, till skillnad från satser med predikativ: Hon tar kort. — Kort tas av henne. (Jfr.: Hon är fotograf. — *Fotograf ärs av henne.)
Exemplen ovan visar på subjektiv predikativ. Objektiv predikativ talar man om, då predikativen bestämmer objektet:
Beskedet om olyckan gjorde henne förtvivlad.
förtvivlad är i det här fallet predikativ. Ordet bestämmer objektet (henne) och kallas därför objektiv predikativ.
Begreppet predikatisfyllnad kommer av att verben som står med predikativ alla kräver en utfyllnad. Utan något som fyller ut satsen blir det tämligen meningslöst (Grammatik från grunden, s. 76-77):
*Han heter.
*Hon är.
Predikativen böjs som ordet den bestämmer:
Beskedet om olyckan gjorde henne förtvivlad. (utrum)
Beskedet att kattmaten var slut gjorde husdjuret förtvivlat.
(neutrum)
Detta blir ännu tydligare på tyska, som har en mer utpräglad kasusböjning (Modern tysk grammatik, s. 18-19):
svenska: Man kallar en roman som säljs mycket en bestseller.
tyska: Man nennt einen vielverkauftenen Roman einen Bestseller.
Betrakta följande mening:
Jag låg sjuk förra veckan.
Jag och den som var sjuk är samma person. Alltså bör sjuk vara en predikatsfyllnad. Verbet ligga fungerar i det här fallet som någon slags förmedlare. Detta anser Ljung/Ohlander (Allmän grammatik, s. 163). Sjuk brukar i det här fallet kallas predikativt attribut, men jag håller med författarna om att det bör betraktas som en predikativ.
På ryska använder man ett kasus som heter instrumentalis i satser som uttrycker en vilja att bli något (Raz, dva, tri 1, s. 142):
svenska: Jag vill bli arkitekt.
ryska: Ja chotju stat architektorom.
Hur man förklarar detta har jag inte riktigt fått klart för mig, men den ryska prepositionen s (med) styr instrumentalis, och det kan tänkas att man menar att man önskar bli något med arkitektegenskaper e.d.