23. Lustigheter i språket

"Han är ju mycket längre än mig." säger du, och genast är din grammatikkunnige besserwisser till kamrat där och rättar dig: "Det heter ‘... längre än jag’, eftersom det egentligen skall vara ‘...längre än jag är’. Det är en sammandragning!"

Det låter ju väldigt bra! "Det är klart det skall vara så", tänker du och får ångest nästa gång du hör dig själv säga samma dumhet igen. Men läs då igenom följande och slå din kamrat på fingrarna nästa gång (Fult språk, s. 133-138):

Om det skall låta riktigt grammatiskt korrekt och fint, vilken av följande varianter skall vi då välja?

1. Ove har fler skivor än hans bror.
2. Ove har fler skivor än sin bror.

De flesta tycker att alternativ 2 låter mycket bättre, och antagligen är väl det också vad Språknämnden skulle föreslå dig om du ringde dem. Men låt oss då tillämpa samma argument som ovan. Båda meningarna är egentligen sammandragningar. Egentligen skall det stå:

1. Ove har fler skivor än hans bror har.
2. Ove har fler skivor än sin bror har.

Nu blev det helt plötsligt alternativ 1 som lät bättre! Vad som är rätt av längre än jag och längre än mig har jag ingen aning om, men kan bara konstatera att det där med sammandragning är ett ganska taskigt argument att slänga i ansiktet på folk.

Man tänker kanske att det då visst skall vara än mig, för än är ju en preposition, och efter en preposition skall man ju ha objektformen av det personliga pronomenet. Tyvärr fungerar inte heller den argumentationen, då än faktiskt inte är någon preposition, utan ett adverb. För övrigt är alla dumma ord, som det tar längre tid än fem minuter att placera in i någon vettig ordklass, i 95 % av fallen adverb. (Jag har inga belägg för talet 95 %, utan hittar bara på för att skoja till det.)

Att det råder delade meningar om än jag/än mig fick jag erfara efter att ha delat med mig av ovanstående resonemang i ett datanätverk. Jag publicerar inlägget (författat av Martin Alexandersson) nedan utan kommentarer, och låter i stället läsaren själv avgöra vilket skrivsätt han tycker är lämpligt i varje situation:

För det första så gör ju Elias precis som han säger inte anspråk på att ha något svar på frågan, utan försöker bara bli av med sammandragningsargumentet genom att applicera det på något där ett annat alternativ "låter bättre".

En annan formulering av det exemplet:

1: Linas kompis heter Kalle. Lina har fler skivor än hans bror (har), men inte fler än Kalle (har).

2: Linas kompis heter Kalle. Lina har fler skivor än sin bror (har), men inte fler än Kalle (har).

Visserligen låter ickesammandragning på första stället i mening två sämre än en sammandragning, men jag ser inte hur det kan bevisa eller motbevisa något.

"Jag har fler skivor än min far har, hon har fler skivor än sin far har och han har fler skivor än hennes kompis har." visar ganska tydligt hur det böjs och hur det kan låta, tycker jag.

Och återigen, främsta anledningen till att man måste skilja på "än jag" och "än mig" är för att man annars raserar en väldigt viktig distinktion, vilket man upptäcker tydligt om man tittar på dessa meningar:

Kalle sparkar mer på Lina än jag (sparkar på Lina).
Kalle sparkar mer på Lina än (han sparkar på) mig.

Det här adverbet än kan förresten ibland ställa till med lustiga missuppfattningar:

En ponny äter inte mer än en schäfer per dag.

Tvetydiga meningar är alltid roliga, speciellt om de kan uppfattas som snuskiga:

Olle älskade flickan i blomsteraffären.

Om man inte är i puberteten eller ovanligt pervers ser man antagligen i blomsteraffären som ett prepositionsattribut till flickan, men i andra fall skulle det ju lika gärna kunna vara ett rumsadverbial till älskade.

Fel i språket behöver inte alltid vara språkliga eller grammatiska; de kan lika gärna vara logiska. Ofta är de så vanligt förekommande att vi inte tänker på dem, men om man granskar dem lite noggrannare upptäcker man att det inte alltid stämmer så ohyggligt bra. Ett exempel är följande mening:

Katterna jagade varandra i trädgården.

För att meningen ovan skall vara logiskt korrekt krävs det att katterna springer i en cirkel, i alla andra fall är det bara den ena katten som jagar den andra. Det är bara en katt som kan jaga åt gången. Den andra blir ju jagad!

Att lära sig kommatera är inte alltid så roligt, och journalister sätter ofta ut komman på måfå. För det mesta går det bra, men ibland kan det vara nyttigt att veta lite om satskommatering så man vet vad man håller på med. Vem har inte hört talas om bonden som var bjuden till släktträff? Han skickade svaret per telegram, och det tedde sig verkligen märkligt för värden att förstå vad bonden menade med följande:

Om jag inte kan så kommer jag. Om jag kan så kommer jag inte.

Till slut kom han dock underfund med att han ju var bonde, och självklart skulle det ha stått så här i stället:

Om jag inte kan så, kommer jag. Om jag kan så, kommer jag inte.

Ett annat, lite längre exempel med kommatering kommer här. Det är förmodligen ur ett gammalt nummer av Falu Kuriren. Sedan kommatecknen flyttats lite, har innebörden blivit en helt annan:

På matställen förekommer de mest märkliga användningar av numerus. Inte sällan hör man:

Två lövbiff...
Tre mosbricka...
En köttbullar...

När folk gnäller på dig för att du säger Jag såg han i stället för Jag såg honom kan det ju kännas tryggt att ha sett följande uppställning från medeltiden då de personliga pronomina hade skilda ackusativ- och dativformer i maskulinum tredje person singularis (Fult språk, s. 138):

Detta betyder att du egentligen bara kan bli beskylld för att vara lite gammaldags!