(Källor: Grammatik från grunden, s. 51, Allmän grammatik, s. 141-142, Nya Språket och vi, s. 234, Fult språk, hela boken som inspiration.)
Interjektionerna är egentligen den roligaste ordklassen, eftersom det är här man hittar många fula ord. Det är också här känslouttryck (O!, Aj! och Usch!) och hälsningsfraser (Hallå!, Tjänare! och Adjöken!) finns, så kan du ett språks interjektioner kan du se varenda dålig actionfilm på det språket otextad. Till interjektionerna hör också svordomar (Fan!, Jävlar! och Helvete också!), ljudhärmande ord (Vrooom!, Boom! och Pang!) och svarsord (Ja, Jo och Nä). De ljudhärmande kallas med ett finare ord för onomatopoetiska interjektioner (Allmän grammatik, s. 141).
Interjektioner kan stå självständiga:
Aj!
Å!
Hej!
De kan också stå tillsammans med en mening, före, i eller efter:
Å, Lena, så roligt att se dig!
Det är ju häftigt, för tusan!
Det har du fan så rätt i!
I bland kan de dock byggas ut med bestämningar:
Kors i taket!
Fan i helvete!
Det är också vanligt att ord från andra ordklasser blivit stående uttryck i vissa av sina böjningar och därför ansetts tillhöra också interjektionerna. Uttrycket
Hjälp!
är både en interjektion och imperativformen av verbet hjälpa. Andra exempel är
Gud, vad du är dum!
Toppen!
Strålande!
Interjektionerna indelas i primära och sekundära (Allmän grammatik, s. 141-142). Interjektionsuttryck som innehåller ord från andra ordklasser, t.ex. Kors i taket!, kallas sekundära. Interjektioner är oböjliga och har heller inga avledningsmöjligheter, utom i undantagsfall:
Oj! — att oja sig.
Vid satsanalys bortser man normalt från interjektionerna, eftersom de inte brukar ha något med andra satser att göra. Ett undantag är naturligtvis vid direkt anföring (Aj! är här direkt objekt.):
"Aj!" skrek Pelle då han slog hammaren på tummen.
I vissa fall, då interjektioner uppträder självständigt, kan de ses som mycket förkortade meningar:
— Vet du var Säffle ligger?
— Ja. (= Jag vet var Säffle ligger.)