(Källor: Grammatik från grunden, s. 89-93, Allmän grammatik, s. 155-161, Nya Språket och vi, 243-244.)
Attributet fungerar som en direkt bestämning till ett substantiv (eller ord från annan ordklass som används som ett substantiv) och bildar tillsammans med ett sådant en nominalfras. Att det är en direkt bestämning betyder att det skall stå omedelbart före eller efter sitt huvudord. Huvudordet är det ord som är det viktiga — det huvudsakliga — i frasen, men attributet är bestämningarna. Dessa kan huvudordet klara sig utan, men de ger mer eller mindre viktiga upplysningar om huvudordet:
bil --> blå bil --> gammal blå bil --> rostig gammal blå bil --> Oves rostiga gamla blå bil --> Oves rostiga gamla blå bil som står på tomten därborta
Det finns många olika typer av attribut, dels några enkla typer och dels attributbisatserna (som står på tomten därborta i exemplet ovan).
Jag kommer att gå igenom den klassiska indelningen av attributen, för att sedan diskutera några andra synsätt.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 90, Allmän grammatik, s. 156.)
Till adjektivattributen brukar inte räknas endast adjektiv, utan även ord från andra ordklasser om de fungerar adjektiviskt.
vackert hus (adjektiv)
några personer (pronomen)
sju dagar (räkneord)
(Källor: Grammatik från grunden, s. 90, Allmän grammatik, s. 156-157.)
Ord som betecknar ägande brukar föras hit, d.v.s. substantiv böjda i genitiv:
bilens strålkastare
Även genitivformerna av de personliga pronomina hör hit:
hans bil
Ljung/Ohlander anser det omotiverat att räkna de possessiva pronomina till adjektivattributen i stället för genitivattributen bara för att de i likhet med adjektiven kan kongruensböjas. Man menar att genitivformerna av de personliga pronomina och de possessiva pronomina ju faktiskt fyller samma funktion — att markera ägande, varför de bör räknas som genitivattribut (Allmän grammatik, s. 156-157):
min bil
mitt hus
mina bilar
(Källor: Grammatik från grunden, s. 91-92, Allmän grammatik, s. 157-158.)
Appositionen är ett nominalt attribut som anger vad den eller det åsyftade är för något. Det vanliga är att appositionen är efterställd:
Fällen, Malungs Harlem
Appositionen kan även stå omedelbart före sitt huvudord och kallas då fast apposition:
hålan Lima
En titel som fungerar som apposition kallas epitet:
doktor Engberg
En framförställd och efterställd apposition kan naturligtvis kombineras:
Vi åkte förbi bostadsområdet Fällen, Malungs Harlem.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 91, Allmän grammatik, s. 158.)
Att jag skriver om måtts- och innehållsattributen under en och samma rubrik beror på att de ofta går hand i hand. I bland kan man nämligen tolka en nominalfras på två olika sätt; man kan helt enkelt välja vilket av orden som skall vara huvudord och vilket som skall vara bestämning:
en mängd felaktigheter
ett glas mjölk
1. en mängd ses som huvudord, och felaktigheter ses som en bestämning till en mängd. Ordet felaktigheter berättar för oss vad mängden innehåller, och blir alltså innehållsattribut. På samma sätt blir mjölk innehållsattribut till ett glas. Vad innehåller glaset? Jo, det innehåller mjölk.
2. felaktigheter ses som huvudord och en mängd ses som en bestämning till felaktigheter. Ordet en mängd berättar för oss antalet felaktigheter, alltså ger oss ett mått på mängden felaktigheter, och blir alltså måttsattribut. På samma sätt blir ett glas måttsattribut till mjölk. Hur mycket mjölk var det? Jo, ett glas.
De båda tolkningarna har både för- och nackdelar. Ett faktum som talar för den senare tolkningen lyder enligt följande:
I tyska och engelska rättar sig verbböjningen efter det ord man anser vara viktigast: Man böjer verbet efter felaktigheter, d.v.s. pluralt, i stället för singulart efter en mängd:
svenska: En mängd fel hittades.
engelska: A lot of errors were found.
tyska: Eine Menge Fehler wurden gefunden.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 90-91, Allmän grammatik, s. 158.)
Prepositionsattributet består av en prepositionsfras och är alltid efterställt sitt huvudord:
gubben i månen
Karlsson på taket
(Källor: Grammatik från grunden, s. 91, Allmän grammatik, s. 158.)
Adverbattributet består av ett adverb och är alltid efterställt sitt huvudord:
resan hem
mannen där
(Källor: Grammatik från grunden, s. 91, Allmän grammatik, s. 158.)
Infintivattributet utgörs av ett verb i infinitiv tillsamamns med att. Det är alltid efterställt sitt huvudord och används bara tillsammans med vissa verb:
försöket att vinna
viljan att försöka
(Källor: Grammatik från grunden, s. 91, Allmän grammatik, s. 158.)
Satsattributet liknar infinitivattributet på så sätt att det handlar om ett verb, men nu kan det röra sig om en hel sats.
Tanken att kvinnor och män skall ha lika mycket betalt för
lika arbete är inte dum.
Åsikten att vi skall skicka tillbaka alla utlänningar till
sina hemländer är mig totalt främmande.
(Källor: Grammatik från grunden, s. 89-93.)
Jag har i ovanstående uppställning använt mig av Magnus Ljungs och Sölve Ohlanders uppställning över olika sorters attribut. Erik Anderssons skiljer sig på en del punkter från denna. De viktigaste skillnaderna är att han kallar appositionen för substantivattribut och att han inför en ny slags attribut, nämligen artikelattributet, som innehåller t.ex. de bestämda och obestämda artiklarna (Grammatik från grunden, s. 89-90). Till artikelattributen räknar han dessutom måttsattributen som en undergrupp. Samtidigt nämner han inte innehållsobjektet över huvud taget.