HEM HISTORIA KALENDERGÄSTBOK ARKIV LÄNKAR

 

 

(Med material hämtat från Junsele församlingblad, Anders Edfors och Göran Stenmark samt min egen forskning i Ekonomisk Historia).  

Något om Bölens historia

De första byarna i Junsele skulle, om man får tro på sagan om Gunnel Snålla, ha uppstått redan på 1000-talet. Dock kan man med största sannolikhet säga att det fanns människor i Junsele under 1300-talet, vilket lämningar från olika kyrkor befäster. Mo var med säkerhet den första byn. Andra byar kom till långt senare.

 Redan under början av den yngre stenåldern, eller cirka år 2500 f Kr bodde det människor på det landområde som senare skulle komma att kallas för Bölen. Erik Jonsson, grundare av Junsele hembygdsgård, genomförde år 1958 en utgrävning av en stenåldersboplats, varvid ett flertal fynd gjordes. Bla hittades pilspetsar och allehanda redskap av flinta samt metkrokar av ben.

 Byn Bölen blev säkerligen etablerad först i början på 1500-talet. Innan dess var Bölen en åker som troligen hörde till byn Lillegård. Namnet Bölen kommer av fornsvenskans "BOL" som betyder nybygge eller torp på allmänning. Bölen var alltså en nyodling utanför en äldre by. Det kan också betyda en plats där folk bor.

 Enligt uppgifter ur kammararkivet, innehades Bölen nr:1 år 1535 av Jon Hindersson och hans son Oloff. Det framgår inte om de var de första ägarna till gården, d v s byn Bölens första nybyggare. Det uppges att antalet kor på gården år 1543 var 10. Att notera är att namnet Hindersson härstammar från finskan. Hindrick är en försvenskning av Heikki. Heikkinen blev Hindricksson som senare förändrades till Hindersson. Detta kom sig av att många av nybyggarna i Norrlands inland kom söder i från och många torde ha varit värmläningar med finskt påbrå. I Värmlands finnskogar hade nybyggandet och svedjebruket tagit så stora proportioner att kronan började oroa sig för skogstillgången. År 1638 förbjöds därför allt svedjande i bergslagerna. Det kom också många från Dalarna där befolkningen växte snabbt och törstade efter jord.

Enligt mantalslängden från år 1535 fanns ytterligare en åbo i Bölen vid namn Martan (Mårten) som alltså borde ha varit bonde på Bölen nr: 2. Tomas Larsson uppges år 1543 som ägare till den gården. Osäkra uppgifter anger att han år 1540 köpte eller på annat sätt kom över hemmanet. Enligt jordeboken hade han år 1543 hela 14 kor på sin gård. Det har inte gått att fastställa varifrån han härstammar. Möjligen var han broder till Gregor Larsson i Krånge som blev knekt år 1565.

Byn fortsatte att växa och år 1550 fanns det enligt uppgift 3 gårdar. Ägarna hette nu Pelle Persson, Nils Larsson och Thomas Larsson, enligt landsarkivet i Härnösand. Hur stor arealen var vet vi inte. Tittar vi på kartan nedan ser vi att Bölen år 1694 hade 3 gårdar. Gården Bölen Nr: 3 synes vara en nyodling och inte någon avstyckning från någon av de andra 2 gårdarna.

Dessa 3 gårdar brukades år 1629 av Erik Andersson på Nr: 1 som hade 6 kor och 1 kviga , Jacob Persson på Nr: 2 med 7 kor och 1 kviga samt änkan Karin på Nr: 3 som endast hade 3 kor.

Bölen hade enligt 1725 års mantalslängd fortfarande bara 3 gårdar. Folkmängden i Bölen var då inte fler än 13 personer, med män, kvinnor, barn, pigor, drängar och inhysehjon inräknade.  

Hemman Nr: 1 i Bölen ägdes under början av 1700-talet av Abram Ersson. Denne var förutom bonde också nämndeman. Gården ärvdes senare av sonen Erik Abrahamsson som med tiden blev Riksdagsman. Gården delades senare upp i tre delar: Bölen 1:1 som år 1941 ägdes av bröderna Eric och Hilding Molund,söner till Ingel Molund f. 1834 - d. 1914 och Katarina Jakobsdotter f. 1854 - d. 1891. Ingel Molund hade tidigare köpt gården av Jacob Nilsson. Bölen 1:2 kom att ägas av en annan av Ingels söner, Abraham Otto Molund f. 1877. Bölen 1:3 var tidigare byns rävfarm nr 1 med 15 avelsdjur. Ägdes 1941 av Sven Jacob Svensson f. 1882 son till Sven Ersson och hans hustru Anna Kajsa Svensdotter.

Bölen Nr: 2. Eric Jacs-gården. Nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes 1824. Stall och ladugård och övriga ekonomibyggnader 1886. Härbre 1896, loge omkring år 1865.

Eric Jacs-gården hade i början av 1500-talet skattebeteckningen 8 1/2 Seland. Gården har gått i arv i 14 släktled sedan år 1565 då den släkten genom att Jakob Joensson köpte den från bonden Tomas Larsson. Jakobs son Per Jakobsson tog över år 1596 och brukade gården till år 1627. Därefter innehade Pers son Jakob Persson gården till år 1662. Efter dennes död (okänt när) brukades gården av sonen Per Jakobson tills han avled år 1673. Därefter innehades gården av änkan Gertrud till 1690 då Pers son Jakob Persson (född 1671) tog över och drev gården till sin död 1742. Sonen Eric Jakobsson (född 1705) brukade därefter gården till 1765 då han avled. Under sonen Jacob Erssons (född 1742 och död 1815) tid genomfördes en första hemmansdelning 1794 då gården delades mellan sönerna Erik och Per. Erik Jacobsson (född 1765) innehade sin del fram till sin död 1816. Sonen Jakob Ersson (född 1796) brukade gården till 1859 då dennes son Erik Jakobsson (född 1825) tog över driften. År 1890 delade Erik sin gård mellan sonen Jacob Ersson (född 1859) och Dottern Anna som senare kom att gifta sig med Byggmästaren Jacob Högberg. Annas arvslott kom att ligga till grund för den s.k. Högbergsgården. Jacob brukade sin del fram till sin död 1923 då gården på nytt delades, nu mellan sönerna Erik (född 1899) och Nils (född 1903 död 1946). (Fritt efter Svenska Gods och Gårdar, Uddevalla 1941. s 552).

Stamgåden kom att brukas av Erik Jacobsson och hans hustru Signe (född 1900) fram till deras frånfälle 1970 respektive 1971. Därefter har gården delats ytterligare en gång. År 1985 kom sonen Jacob (född 1924) och Anna-Lena (född 1928 och död 2001) överens om att dela upp gården i fastigheterna Bölen 2:18 och Västertjärn 1:30.

Gården har delats fyra gånger, den första år 1799, den andra  år 1891, den tredje 1923 och den fjärde så sent som 1985. Bölen Nr: 2 hade år 1941 spridits ut på beteckningarna Bölen 2:1, 2:2 och Högbergsgården samt Bölen 2:3. Bölen 2:3 ägdes 1941 av Karl Tjernberg f. 1898 och gift med Magnhild Östlund f.1905 och deras barn Sune f. 1925.

Hemmanet Bölen Nr:2 har troligen flyttats till sin nuvarande plats före år 1800.  Tidigare låg den ca 1 km närmare Lillegårds gräns nära Bölesberget. Detta framgår av en karta ritad av Daniel Laurin år 1775 och en karta upprättad efter storskiftet år 1865, där en karta från år 1800 utgjort underlag och kopierats. Den nuvarande gårdstomten är obebyggd på den senare kartan.

Det är möjligt att gården flyttades efter den stora branden den 21 december år 1785 då mangårdsbyggnaden brann ned till grunden.

En annan möjlighet är att gården efter hemmansdelningen år 1799 kom att bestå av två delar, den ursprungliga invid Bölesberget och ett nybygge vid dess nuvarande plats.

Enligt uppgift har alla ägarna till Bölen Nr: 2 sedan år 1651 varit sexmän, nämnde-män, kyrkvärdar eller byåldermän. Byalaget hade där ofta sina sammankomster. Byns såg och smedja har under lång tid funnits på gården. Erik Jac´s gården har varit en centralpunkt för byn Bölen under långa tider.

Bölen Nr: 3 brukades från år 1725 av bonden Kristoffer Hindersson f. 1685 d. 1747 och hans hustru Anna f. 1678 d. 1745. Gården ärvdes av sonen Hindrik Christof-ferson f. 1722 d. 1746 och hustrun Älla Andersdotter. Därefter tog sonen Anders Hindriksson f. 16/5 1749 d. 23/10 1810 och gift 16/10 1774 med Elisabeth Nilsdotter från Krånge f. 1747 d. 23/9 1821. Dottern Elisabeth f. 22/1 1783 och gift år 1811 med Erik Olofsson f. 22/7 1779. Hemmanet delades mellan sönerna Erik f. 14/9 1819 och Olof  f. 14/6 1827. Olof gifte sig med Marta Greta varvid denne övertog  gården.  Han kom dock på obestånd och gården såldes till Jonas och Daniel Jonsson från Tara. Sonen Jonas Jonsson f. 1875 d. 1900 och hans hustru Märta Gradin ärvde därefter hemmanet.  Jonas avled efter några år och Märta gifte om sig med Jacob Gradin, sonsondotter till Erik Olofsson. Gården delades mellan syskonen Jacob och Signe Gradin.  Jacob kom att erhålla Bölen 3:1 och Signe Bölen 3:2. Hon gifte sig 28/4 1910 med Yngve Höök f. 8/5 1899. De fick två barn Lennart och Agneta. Nuvarande mangårdsbyggnad bebos av Lennart Höök och den uppfördes år 1760.

I Bölen har man sedan byn kom till hållit byastämmor, där hemmansägarna samlas när något viktigt skall avhandlas. Byfogden eller byåldermannen är den som är sammankallande inför dessa möten. Byhandlingar såsom kartor, avtal och protokoll förvaras av åldermannen i "byskrinet". Fortfarande håller man på traditionen med ålderman och bystämmor i Bölen.

Min Farmor Signe Jacobsson f. Lif  (1900-1970)

Farmor var intresserad av näverslöjd och blev med åren berömd för sina alster. Det kom busslaster med turister på somrarna för att köpa saker ur hennes tillverkning.

Hon gjorde också lingarn och vävar från egen linodling. Fru Signe var också föremål för massmedias intresse, b l a filmades hennes berömda tillverkning av "gammelost" av Rolf Gripsäter och visades på TV. Hennes lockande på korna, den s k "kôkning-en" hördes OCKSÅ i radio.

Vid tillverkningen av "gammelost" gick det varje gång åt ca 25 liter skummjölk. Mjölken skulle syras i tre dagar i en koppartina s k kopparså, varpå den kokades och östes upp i ostkar för att stå och mogna så smått i köket under tre veckor då ostarna vänds varje dag.

Efteråt lagras ostarna i källare i ungefär tre månader eller längre beroende på vilken smak man vill ha. Längre lagringstid ger kraftigare smak. Signe tyckte att "lagom är bäst...en lämpligt lagrad gammelost är rena hälsan för magen".

Att "kôka" på korna är en uråldrig konst som har gått i arv i generationer genom århundraden. Det är en egendomlig, primitiv ordlös sång med höga klara och gälla nasala toner och en enkel, vemodig melodi. Den har något av en hemlig och sugande trolldom i sig. Helt ordlös var den dock inte, utan kornas namn kunde ibland ingå.

Det var namn som "Vivan, Lilja, Rosa, Maj-Ros, Krusa, Stjärna, Blanka, Fina, Tindra, Grimma, Svana, Gullan, Duva, Vandra, Sommarlöv och Silver-lin".

"Kôô, Koossera koossera kôô, koossera koossera kôm! Kôm Vivan, kôm Lilja, kôm Rosa! Kôôkoossera kôkoossera miina!! Kôô kôô koossera mina!"

Signe var vidare mycket intresserad av fäbodliv och hon hade stor erfarenhet av detta. Hon kom därför att bli uppgiftslämnare åt Nordiska Museet i början på 1960-talet. Hon var också känd för sitt goda tunnbröd.

Här följer en berättelse som utspelar sig på sommaren år 1917. Hon skrev ned den år 1965 vid 65 års ålder.

Historien handlar om livet på Slättbränna fäbodar, som ligger c a 3 mil norr om Junsele samhälle. Denna fäbod hörde till byarna Lillegård och Östanbäck. De fäbodar som hörde till Bölen hette Rogsjö och Näsbodarna.

Inga Lif, en släkting till Signe, berättar att Slättbränna fäbodar vid Åkerbränna Stormyr, intill vägen mot Övra, började användas på 1850-talet. Det fanns sju bodstugor där med var sin mjölkbod respektive fähus. Någon väg byggdes inte förrän på 1930-talet.

När man skulle bära hem ost, smör och annat som producerats, fick man gå till Ruske och därifrån ro över Betarsjön. Man vilade på särskilda ställen. De hade namn som Klantsten, Lövskogen, Kronstugan, Krogen och Tjålksten. Det fanns en kallkälla vid Krogen, därav namnet. När man flyttade med boskap och allt måste man gå runt sjön. Vägen blev då längre och man måste börja färden redan vid 2 tiden på morgonen. 

Signe var endast 17 år gammal när denna skildring börjar. Hon bodde då med sin familj på faderns hemman i Lillegård. Hennes mor hette Ulrika Helena och hennes syskon hette Maria, Jacob, Magnus och Ida. Fadern Erik Jacob hade avlidit när Signe endast var 11 år gammal och brodern Karl när hon var 14 år. Moder Ulrika dog samma år som denna historia utspelar sig. Hon hade då totalt 13 syskon med halvsyskonen inräknade. Hon fick ofta vara ensam då de flesta syskonen förutom Magnus, Jacob och Ida var utflyttade. Hennes dagböcker vittnar om den hårda barn-domen. Under fäbodvistelsen hade hon många att umgås och roa sig med, varför livet på fäbodarna tillhörde hennes ljusaste minnen

"Det finnes många fäbodar i Junsele. Räknar jag på kartan finner jag 35 stycken.

För flera hundra år sedan var det svårt att få vinterbetet att räcka till för alla djuren. För att man på gårdarna skulle kunna slå så mycket hö man behövde, flyttade de med kor, får och getter till mycket avlägsna betesplatser. Där fick djuren vara hela sommaren."

Man bodde alltså med sina djur på betet. Därav namnet fäbodar - att bo med fä.

"En flyttning till Slättbränna fäbod....

Det var ett skramlande liv den morgon man skulle fara med alla djuren till fä-bodarna. Hela byar med boskap och människor skulle ju flytta samma dag. Tidigt på morgonen klockan 2 eller 3 var man uppe och började se till djuren. Skällkon skulle ha en riktig "skälltralj" så skällan inte skulle tappas. Allt packades och gjordes i ordning för avfärd.

Först gick en av fäbodjäntorna med en såväska med salt och mjöl i bältet, ur vilken hon gav djuren en nypa ibland. Meningen var att "såerna" eller "sleken" som det också hette, skulle få djuren att följa ledarinnan. Hon fick dock locka djuren med att småprata och ibland uppge höga rop eller som vi säger "kôke", för att de som var längst efter skulle höra och skynda på.

Ja denna dag visste nog de äldre djuren var det bar hän, för de råmade, hoppade och sprang med svansen i vädret.

Det var lång väg att gå innan vi kom fram till fäboden. Från Lillegård var det över 3 mil till Slättbränna.  

När vi kom fram var vi trötta, både djur och människor. Vi släppte djuren lösa på fäbodvallen där det var grönt gräs. Djuren lät sig väl smaka. Vi själva låste upp stugudörren och gjorde eld i spisen, tvättade kaffepannan och lagade så att vi fick oss kaffe. - Det smakade gott efter allt gående och lockande med djuren."

Fäbodvallen Slättbränna låg vid en upphöjd glänta vid en stor myr. Det var många hus som var samlade i en stor klunga. Varje gård hade sina speciella hus, en stuga att bo i, några fähus och ett stall, en mjölkbod, ett eldhus s k störelse, p g a att dessa "hus" till en början var byggda endast av ett antal störar med en enkel eldstad samt en vedbod.

"Så var det tid att börja ordna så vi fick stanna där hela sommaren. Vi hade matsäck med oss och bröd, mjöl och "såer" till korna som vi hade kört upp på vintern. Karlarna började ordna i ladugården så att korna kunde få vila på en mjuk bädd. De såg också till att alla "bjesningar" var riktiga. Dessa gjordes av vridna björkvidjor, "traljor" som vi kallade dem. Likaså skulle veden huggas. Den skulle vi elda i stugan med och använda till grytan utomhus, när vi gjorde ost och mese. Ost gjorde vi av både ko- och getmjölk. Vi plockade även ved själva i skogen och bar hem. Det kokade så bra av kvistar".

Den stora öppna spisen var husets mittpunkt. Allt som skall kokas och stekas skedde i kärl med trefot. Eller så hade man kärl med kanter som passar i en lös trefot, eller kan ställas ovanpå densamma.

Sovplatsen var en enkel väggfast säng som bäddades med bolstrar av blångarnslin, det grövsta och sämsta lingarnet, vasst och strävt, som fylldes med doftande myrhö. Här låg man skönt efter dagens långa slit med vallning, mjölkning, smörtjärnande och ystning.

"Vi flickor började skura golv bord och bänkar. Vidare skulle vi krita och limma i den öppna spisen. Det var också nödvändigt att tvätta alla mjölkkärlen. Separatorn skulle sättas upp och de stora grytorna grundligt rengöras.

Allt måste vara klart innan vi började ysta ost av all den mjölk som vi hade sparat några dagar. När man gjorde "gammelost" syrade man mjölken först och sedan hällde man den i stora svarta järngrytan och tillsatte litet oskummad mjölk. Vi eldade under grytan och kokade tills vasslan skilde sig från den fastare ostmassan."

Ystningen åstadkoms med "tjesen", d v s innehållet i en kalvmage blandat med litet salt, för att hindra den att surna samt "tvivelbast" för att hindra "förgörning".

"Sedan öste vi ostmassan med ett durkslag till ostkaret där vi lagt en ostduk. Därefter sattes osten med duk i en ostform. Ostformen var av trä och hade utsnidade blommor och "krus" i botten för att den färdiga osten skulle bli festlig att se på. Där fick den stå till påföljande dag, då den togs ur och ställdes på en hylla i ostboden. Den skulle sedan vändas varje dag tills den mognat. Osten hämtades sedan av folket hemma på gården. Den skulle bäras till stenkällaren för att lagras i många månader."

Temperaturen skulle där vara lagom varm och fuktig för att "gammelosten" skulle bli bra och tåla lång förvaring. Gammelost som inte mognat innan den åts kallades "möost" med vilket menas smulost. Sammanknådad färsk ost, "ystningar" eller de ostrester, som som bildades vid vasslans uppkokande och skummades av denna, särskilt när man ystade getmjölk, kallades "tjesmus".

"Arbetet var tungt. Jag hade 10 kor att mjölka och det blev mycken mjölk att separera. Det tog hela 35 minuter att dra runt separatorn. Efter 6 till 7 dagar hade vi separerat tillräckligt med grädde och kunde börja att kärna smör. Vi hällde grädden i en stor träkärna och tog "töreln" och drog upp och ned med fart. Det gällde att vara stark, desto fortare fick vi smör. Av grädden från 10 kor under en vecka fick vi ca 18 kg smör".

När man tillverkade smör hälldes den rumsvarma grädden i en laggad stavkärna och locket sattes fast. Staven eller "töreln" fördes med kraftiga tag upp och ned. Efter ett stund sipprade grädde upp ur hålet mellan locket och staven och det blev svårt att fortsätta. För att undvika detta band man en duk om skaftet på "töreln". Grädden sjönk så småningom ned och när man hörde ett plaskande ljud från smörkärnans inre, kunde man vara förvissad om att smörkorn börjat bildas. Man tog då långsammare tag så att smöret som avskillt sig från kärnmjölken kunde samlas i en klump på stavens klo.

Smörklumpen togs upp och lades i ett trätråg och sköljdes med vatten tre gånger. Smöret ältades sedan med en träsked så att all kärnmjölk och alla luftbubblor för-svann. Därefter arbetades salt in i smöret som sedan packades i en laggad bytta. Helst skulle denna vara av gran eller sälj för att inte ta åt sig smak från träet. Smörbyttorna var försedda med lock som kunde låsas med en pinnregel vid ena örat. Askar gjorda i svepteknik med trycklock användes också för detta ändamål.

"Efter att ha mjölkat, varit med korna till skogen och ystat ost, satte vi "bojäntor" oss och gjorde kvastar. Först gjorde vi ett par dussin vita kvastar där vi tagit bort barken på riset. Sedan gjorde vi svarta kvastar där vi lät barken sitta kvar men strukit av lövet. Alla vidjor skulle sökas och sedan vridas för att göra "traljor" till alla djuren. Vidare skulle vi skära stora knippen vidjor att taga med oss hem för vinterbehovet. Vi skulle också sticka vantar och strumpor till dem hemma på gården för vintern.

Nog arbetade vi hårt, men fritt och roligt hade vi "bojäntor" det på Slättbränna ändå. Vi var 7 stycken jäntor och nog hördes vårt glada skratt ljuda över vallen flera gånger om dagen. På lördagarna tågade vi till någon närliggande by där det fanns ungdomar och dans".

Så slutar detta tidsdokument som är ett fint och relativt unikt bidrag till den svenska kultur-historien, nedtecknat av Signe Jacobsson år 1965.

En "fäbodstinta" eller "bodjänta" hade en klädsel som var av grovt tyg. De kunde ha en kjol av kraftigt ylletyg och en blus av lin. På huvudet hade de en huvudduk som var knuten antingen under hakan eller i nacken. Till skydd för regnet kunde hon ha ett grovt hårgarnstäcke, en gammal avlagd karlrock eller ett par stora sjok av björknäver att lägga över axlarna. På fötterna hade man näverskor eller näbbstövlar av typen "blötkängor" som smordes med tjära för att stoppa mot vätan. På ryggen bar hon en näverkont där allt som behövdes för att "gå vall" medfördes. Det kunde vara en stickning, nystan, strumpstickor och tuggkåda m m. Om livet knöts "slekväskan" av tyg där "såerna" till djuren förvarades. Hon kunde också ha en slidkniv och en handyxa i ett bälte runt midjan.

/Tommy Ersson Märsta 2006.
070-9975960

© Bölens Intresseförening

---