Klassiska Texter-Ridlära
NUNO OLIVEIRA
Oliveiras bok "Principes classiques de l’Art de dresser les chevaux" (Klassiska principer i konsten att dressera hästar ) har nu kommit ut på svenska. Läs den.
François Robichon de la GUERINIERE
Ecole de Cavalerie
Innehållande kännedomen, instruktionen och bevarandet av hästen, 1733
Andra delen. Om sättet att dressera hästarna, efter de olika användningar man ämnar dem.
Kapitel X
Efter att i föregående kapitel ha visat att traven är det enda medlet att ge unga hästar den första smidigheten, som de har behov av för att bli lydiga, går jag över till en annan övning som inte är mindre nyttig ; därför att den består i att förbereda dem för att sätta sig på höfterna och därmed göra dem angenäma och lätta i handen. En häst säges vara på höfterna när han sänker och böjer höfterna under sig, går fram med bakfötterna och hasorna under buken, för att på höfterna skapa åt sig en naturlig jämvikt vilket motbalanserar framdelen, som är det svagaste partiet : vilken jämvikt leder till att hästen blir behaglig och lätt i munnen. Det måste anmärkas att en häst, när den går, naturligen får använda sig av kraften i sin rygg, sina höfter och hasor för att skjuta hela sin kropp framåt ; så att när bogar och framben är sysselsatta med att understödja denna rörelse befinner sig hästen med nödvändighet på bogarna och tynger följaktligen på handen. För att sätta en häst på höfterna och hindra honom från felet att vara på bogarna har ryttare funnit medel i de övningar som är halt, halvhalt och ryggning.
Om halten
Halt är följden av att tygelhanden förhåller hästens huvud och övriga delar av framdelen samtidigt som man försiktigt driver hästens höfter med vaderna ; så att hästens hela kropp bär sig i jämvikt och blir kvar på bakben och bakfötter. Denna övning, som är mycket nyttig för att göra en häst lätt i handen och angenäm för ryttaren är mycket svårare för hästen än att vända, vilket är mera naturligt för den. För att göra en bra halt bör hästen vara upplivad i förväg och då man känner att han går lite snabbare än sin vanliga arbetstakt skall man genom att ruska om honom försiktigt med vaderna, hålla axlarna lite bakåt och hålla bettet allt fastare och fastare ända tills halten formas ; det vill säga tills hästen stannat helt. Samtidigt som man sätter överlivet bakåt bör man något hålla in armbågarna nära kroppen för att ha större säkerhet i tygelhanden : Det är också nödvändigt att hästen håller sig rak i halten för att denna rörelse skall göras på höfterna ; ty, om ett av bakbenen kommer utanför bogarnas linje och hästen ställer sig på tvären i rörelsen kan han inte vara på höfterna. De fördelar man drar av en välgjord halt är att samla hästens krafter, göra honom stadig i munnen, huvudet, höfterna och göra honom lätt i handen ; men lika nyttiga som halterna är när de görs i rätt ögonblick, lika skadliga är de när de görs i otid : för att veta när de skall göras får man se till hästens natur, ty de bästa övningar som uppfunnits för att förfina denna natur får motsatt effekt om man missbrukar dem genom att utföra dem vid olämpliga tidpunkter. Så snart hästen blir lätt i traven och det går enkelt att vända åt båda hållen börjar man att markera halter, men sparsamt först, genom att förhålla undan för undan och mjukt ; ty med en brysk och plötslig halt, som om man på en gång skulle sätta honom på rumpan, försvagar man hästens rygg och hasor ; man kan till och med för alltid göra en ung häst, som ännu inte nått sin fulla styrka, förlamad. Utom unga hästar som man aldrig får pressa eller låta göra halt för häftigt finns det andra med vilka man får vara sparsam med halterna antingen på grund av fel i byggnaden eller på grund av naturlig svaghet ; vilket vi skall undersöka. 1o. Eftersom huvudet är den första delen som man bör hålla in i halten har en häst med trånga ganascher svårt att fördra detta : likaså om halsen är dåligt byggd, bakvänd, det man kallar hjorthals, stålsätter han sig och halten blir stel och krum ; om fötterna är svaga eller ömma undviker han halten, och han kommer ännu mer på framdelen och med stöd på bettet än om svagheten kommer från benen, bogarna eller höfterna. 2o. Långa och känsliga hästar har vanligen svag rygg och gör följaktligen dåliga halter på grund av deras svårighet att samla ihop sina krafter och samla sig på höfterna ; vilket hos dem orsakar flera oskick : ty antingen vägrar de gå framåt efter halten ; eller går de i en sorts lunk eller galopperar med fram och travar med bak ; eller om de lyder lägger sig på handen för att undgå att underkasta sig en ny halt. 3o. Svankryggiga hästar som har svag och sänkt rygg placerar med möda huvudet i halten därför att kraften i halsens övre del beror av ryggens kraft ; och när en häst lider någon smärta i dessa delar visar han det med en rörelse av obehag med huvudet. 4o. Alltför känsliga, otåliga och heta hästar är emot varje underkastelse, följaktligen också halten ; och de har vanligen en hård och falsk mun därför att otåligheten och hetsigheten minskar deras minnesförmåga och känsligheten i munnen, varmed handen och skänkeln inte får någon verkan. 5o. Slutligen finns hästar som även om de är svaga stannar tvärt för att undvika ryttarens halt ; och då de är rädda att bli överrumplade vill de inte gå framåt igen : andra av samma natur lägger sig på handen när de inser att man vill göra halt. Med båda typerna bör man göra halt sällan och när de inte väntar sig det. Halt är alltså bra endast för hästar med god rygg och tillräcklig styrka i höfter och hasor för att bära upp denna rörelse. Halt ifrån trav bör göras i ett samlat moment, bakfötterna raka, så att den ena inte går längre fram än den andra och utan att stå snett, vilket gör att hästen stöder lika mycket på vardera höften ; men ifrån galopp där rörelsen är mera utsträckt än i trav måste man göra halt i två eller tre moment, när framfötterna faller i marken och åter skall lyfta sig befinner sig hästen på höfterna ; och därför håller man igen med handen och hjälper honom lite med knän och vader för att få honom att falquera eller låta höfterna löpa in under sig. Det måste anmärkas att blinda hästar av rädsla att trampa fel gör halt lättare än andra.
Om halvhalten
Halvhalt görs när man med något uppåtvända naglar håller tygelhanden nära intill sig utan att helt stanna hästen utan endast håller in och bär upp framdelen när han stöder på bettet, eller när man vill få eftergift i nacken eller samla honom. Ovan har vi sagt att halt bara lämpar sig för ett mycket litet antal hästar därför att det finns mycket få som har tillräcklig styrka i rygg och hasor för att stå ut med den rörelsen ; ty det måste anmärkas att det största beviset på att en häst kan erbjuda sina krafter och sin lydnad är att forma en sluten och lätt halt efter ett snabbt lopp, vilket är sällsynt, därför att för att gå över så snabbt från en ytterlighet till en annan måste han ha utmärkt mun och höfter och eftersom dessa häftiga halter kan fördärva och avskräcka en häst utför man dem bara för att sätta honom på prov. Det är inte alls samma sak med halvhalten ; i vilken man håller emot något mer i handen, utan att stanna hästen helt. Denna rörelse ger inte lika mycket oro hos hästen och försäkrar honom huvud och höfter med mindre underkastelse än i halten ; det är därför den är mycket mer användbar för att göra honom mjuk i munnen och lätt : man han upprepa rörelsen ofta utan att bryta hästens gång, och med denna hjälp får man fram eftergift och bär upp framdelen, och som konsekvens tvingar man honom samtidigt att sänka höfterna., vilket är det man begär. Halvhalten passar alltså alla sorters hästar ; men det finns vissa naturer med vilka man får använda den sparsamt. När, till exempel, en häst håller in av sig själv begär man endast halvhalt om man vill ge den stöd ; och om man är rädd att han stannar upp helt i denna rörelse använder man knän, vader eller till och med sporrar, beroende på om han håller tillbaka mer eller mindre : men om han stöder för mycket på handen bör halvhalterna göras oftare, samt markeras endast av tygelhanden utan varje hjälp av knän eller ben ; man får tvärtemot släppa låren, i annat fall går han ännu mer på framdelen. När man markerar en halt eller en halvhalt och hästen fortfar att tynga på bettet, att dra på handen, och ibland till och med forcera framåt mot ryttaren ; då måste man, efter att ha gjort halt, rygga honom för att bestraffa denna olydnad.
Om ryggningen
Tygelhanden hålles för att rygga en häst på samma sätt som för halt ; om man vill vänja hästen att rygga lätt, måste man, efter att ha stannat, förhålla på bettet med naglarna uppåt, som om man ville markera en ny halt, och när han lyder, det vill säga, att han ryggar ett eller två steg, måste man ge efter i handen, så att hästen åter får lust att gå fram och ta känning med bettet ; i annat fall får man detta parti att somna in och bli okänsligt och hästen, i stället för att lyda, och rygga, går emot handen eller dansar på tå. Även om ryggning kan vara ett straff för en häst som inte svarar bra i halt är den därutöver ett medel att göra honom benägen att sätta sig på höfterna ; för att han skall rätta in bakfötterna, göra huvudet stabilt och göra honom lätt i handen. När en häst ryggar är ett av dess bakben alltid under buken ; han skjuter kruppan bakåt och han är i varje rörelse ömsom på den ena höften, ömsom på den andra ; men han kan inte göra denna rörelse bra och man bör inte begära den av honom förrän han börjar bli mjukare och bli lydig i halten ; eftersom bogarna är fria har man lättare att dra till sig framdelen än om de är stela : och då denna övning gör ont i ryggen och i hasorna måste man i början använda den med måtta. När en häst envisas med att inte alls vilja rygga vilket inträffar med nästan alla hästar som inte alls gjort denna övning kan en man till fots ge honom peta lätt med spetsen på en käpp på knäna eller på kotorna ; som är benets två leder, för att få honom att böja ; och samtidigt förhåller ryttaren tygelhanden och så fort han lyder ett steg bakåt måste man smickra och smeka för att få honom att förstå att det var det man begärde av honom. Efter att ha ryggat några steg med en svår häst och berömt honom ; bör man till slut hålla honom lite på tygeln, som om man ville rygga på nytt och när man känner att han sänker höfterna för att bereda sig till att rygga måste man stanna och berömma för detta, med vilket han visar att han kommer att rygga direkt på ryttarens begäran. För att rygga en häst enligt reglerna, måste man, i varje steg han tar bakåt hålla honom beredd att åter gå framåt ; ty det är ett stort fel att rygga för snabbt ; den häst som på så sätt påskyndar sina krafter bakåt kan komma bakom hand och till och med gå på tå med risk att gå över, särskilt om han har svag rygg. Vidare måste han rygga rakt, utan att gå på tvären, för att böja de båda höfterna likadant under sig när han ryggar. När en häst börjar rygga lätt är den bästa övning man kan ge honom för att göra honom lätt i handen är att endast rygga bogarna ; det vill säga, mjukt ta in framdelen för sig, som om man ville rygga, och när man känner att han kommer att rygga ge efter på handen och gå fram ett eller två steg. Efter att ha stannat eller ryggat en häst skall man mjukt dra huvudet inåt för att bettet skall leka i munnen, vilket hästen tycker om och vänjer honom vid att böja sig åt den sida han går. Denna övning förbereder honom också för övningen öppna, vilken vi skall tala om i nästa kapitel.
Kapitel XI
Om bogen innanför (öppna)
Ovan har vi sagt att traven är grundläggande för den första mjukheten och den första lydnaden som man bör ge hästarna ; och denna princip är allmänt godkänd av alla dugliga beridare ; men denna samma trav, må vara på rak linje eller på volter, ger varken hästens bog eller ben annat än en rörelse framåt när den går på rak linje och en något cirkulär för benet och den yttre bogen när den går på volten ; men den ger inte en gång där det ena benet träder över och korsar det andra tillräckligt, vilket är den rörelse som en dresserad häst bör göra, som känner skänklarna, det vill säga, som går villigt åt sidan i båda varven. För att väl förstå detta, måste man uppmärksamma att hästens bogar och ben har fyra rörelser. Den första är när bogen går framåt när hästen går rakt fram. Den andra rörelsen är bogen bakåt när hästen ryggar. Den tredje rörelsen, det är när han lyfter benet och bogen på en plats, utan att gå framåt eller bakåt, vilket är en piaffrörelse. Och den fjärde, är den cirkulära och korsade rörelsen, så som hästens bog och ben bör göra, när hästen vänder snävt eller går åt sidan. De första tre rörelsena uppnås lätt genom trav, halt och ryggning ; men den sista rörelsen är svårast, ty i denna rörelse måste hästen korsa och stödja det yttre benet över det inre, och om benets förflyttning varken går framåt eller i cirkel stöter hästen i det ben som vilar på marken, och det smärtsamma slaget kan ge en skada eller åtminstone en felaktig position : vilket ofta händer med hästar som inte är tillräckligt mjuka i bogarna. Svårigheten att hitta särskilda regler för att ge bogen och benet lätthet i denna cirkulära rörelse med ett ben över det andra har alltid besvärat beridarna, ty utan att göra det perfekt kan en häst varken vända lätt eller gå undan för skänkeln. I syfte att väl fördjupa lektionen bogen innanför, vilken är den svåraste och nyttigaste av de man bör använda för att lösgöra hästarna ; måste man göra en undersökning, så som M.(monsieur) de la Broue och Herr Hertigen av Newcastle sagt, om volten, som enligt den senare, är det enda sättet att helt och fullt mjuka upp bogarna på en häst. M. de la Broue säger att hästarnas lynne och kroppskonstitution är inte lämpade för detta extraordinära beroende av att alltid gå på volter för att lösgöra ; och att de inte har kraft nog för så många varv utan att tappa andan, de blir alltmer avskräckta och spända, i stället för att bli mjukare. M. Hertigen av Newcastle förklarar sig så här : Huvudet innanför, kruppan utanför på en volt, lägger först hästen på framdelen, den tar stöd och blir i högsta grad lösgjord i bogarna etc. Trava och galoppera med huvudet innanför och kruppan utanför, gör att hela framdelen går mot centrum, medan bakdelen fjärmar sig därifrån ; han har mera bråttom med bogarna än med kruppan. Allt det som utvecklas på en stor volt är mer arbete, därför att det blir längre väg, att det som utvecklas på en mindre volt, där det blir mer rörelse att göra, och benen måste vara mera fria , de är mera ihoptvingade och undersatta på den lilla volten, därför att de bär hela kroppen ; och de som gör den större volten, är längre i luften än de på den lilla. Bogen kan inte lösgöras, om det inre bakbenet inte är framsatt och arbetar nära det yttre bakbenet. Man ser av dessa två stora mäns egna resonemang, att båda har tagit fasta på volten , men Herr De la Broue använder sig inte alltid av den utan föredrar ofta fyrkanten. För M. Hertigen av Newcastle, vars favoritlektion är på volten, han medger själv nackdelar med den, när han säger , att på volten med huvudet inåt och kruppan utåt, är framdelen mera belastad och spänd än bakdelen, och att denna lektion lägger hästen på framdelen. Detta medgivande som erfarenheten bekräftar, visar uppenbarligen, att volten inte är det rätta medlet att helt lösgöra bogarna ; därför att en sak som är hoptryckt , stillad av sin egen tyngd kan inte vara lätt : men en stor sanning, som denne illustre författare vidgår, det är att bogen kan inte mjuka upp sig, om inre bakbenet inte träder fram och och nära det yttre bakbenet : och det är denna välbetänkta anmärkning, som har fått mig att söka och finna lektionen öppna, om vilken vi skall ge en förklaring. När en häst kan trava fritt i båda varven på volten och på rak linje ; när han kan gå på samma linjer med lugna lika steg, ; och att man vant den vid att göra halter och halvhalter, och att bära huvudet innanför ; då måste man föra den i en liten skritt, långsam och något kort längs muren, och placera den på så sätt att höfterna beskriver en linje och bogarna en annan. Höfternas linje bör vara nära muren, och bogarnas, vilka lämnat och avlägsnat sig från muren omkring en och en halv eller två fot med hästen böjd efter det varv den går i. Det vill säga, för att uttrycka mig mera bekant, att i stället för att hålla en häst helt rak i bogar och höfter på rak linje utefter muren, skall man vända hans huvud och bogar lite inåt mot centrum av manegen, som om man verkligen ville vända den helt, och när den är i denna sneda och cirkulära ställning, få den att gå framåt utmed muren, genom att hjälpa den med tygel och skänkel på insidan : det som han absolut inte kan undvika i den här ställningen är att kliva över eller stödja det inre frambenet över det yttre ; och det inre bakbenet över der yttre, vilket är lätt att se på bilden i början av detta kapitel och på markskissen över samma rörelse, vilka gör saken ännu tydligare. Denna lektion ger så många goda effekter på en gång, att jag betraktar den som den första och den sista av alla som man kan ge en häst, för att få den att bli fullständigt lösgjord och perfekt fri i alla sina delar. Det är sant att en häst som blivit lösgjord enligt denna princip men sedan bortskämd på en ridskola eller av någon okunnig mänska : om en hästkarl rider den några dagar i denna lektion, återfår han den lika mjuk och lika lätt som tidigare. För det första, denna lektion mjukar upp bogarna, därför att inre frambenet, som korsar och kliver förbi, i varje steg hästen gör i den här rörelsen, framåt och över det yttre ; och den inre foten kommer att sättas ned ovanom den yttre, och på samma linje som den foten ; det rörelsemönster som bogen tvingas till i denna rörelse, får med nödvändighet resurserna i detta parti att agera, vilket är lätt att förstå. 2 o. Öppna förbereder hästen att sätta sig på bakdelen, därför att i varje steg i denna ställning, bär han fram det inre bakbenet under magen, och kommer att sätta det förbi det yttre, vilket han inte kan göra utan att sänka höften : han är alltså på den ena höften i ena varvet, och alltid på den andra höften i andra varvet, och som konsekvens lär han sig att böja haserna under sig ; det är vad man kallar för att vara på höfterna (bakdelen). 3 o. Samma lektion gör hästen benägen att gå undan för skänkeln ; eftersom han är tvungen att korsa och föra förbi det ena benet över det andra, lika mycket frambenen som bakbenen, tillägnar han sig att med lätthet stödja på framben och bakben i båda varven, vilket han måste göra för att röra sig fritt åt sidan. Således, om hästen föres i höger varv i bogen innanför så förberedes han att gå undan för skänkeln åt vänster eftersom det är den högra bogen som mjukas upp i denna ställning ; och sätter man honom i öppna i vänster varv är det vänster bog som mjukas upp, vilket förbereder honom att väl passera med vänster ben med lätthet gå åt sidan åt höger. För att byta varv i bogen innanför : till exempel från höger till vänster måste man bibehålla böjningen av huvud och hals, och när man lämnar väggen låta hästen gå rakt med bogar och höfter på en sned linje tills han i denna ställning kommer fram till spåret vid den andra väggen ; och där gäller det att placera huvudet till vänster och bogarna innanför och frigjord från linjen utefter väggen genom att förstora och få hästen att korsa de inre benen i detta varv över de yttre, utefter väggen och på samma sätt som vi just förklarat för den högra. Eftersom hästen kommer att felaktigt utföra de första lektionerna i bogen innanför, antingen genom att sätta kruppan innanför, eller motsatt, genom att vända bogarna alltför mycket inåt och genom att lämna linjen utefter väggen för att undvika underkastelsen att gå förbi och korsa med benen i en ställning som håller honom med kontinuerligt spända muskler, vilket besvärar honom, när han inte är van vid det, så kan cirkeln vara ett medel mot dessa försvar. Man för alltså hästen i en kort skritt på en stor cirkel och man lockar av honom då och då steg där de inre benen kliver över de yttre ; på så sätt att när man ökar volten mer och mer kommer man omärkligt att komma fram till linjen vid väggen och hästen befinner sig i den form han skall ha i öppna ; och i denna form får man honom att gå några steg framåt utefter väggen ; slutligen stannar man honom, böjer honom i hals och nacke, genom att leka med bettet i munnen med innertygeln ; man smickrar honom ; och ger honom fri. Om det händer att hästen håller igen eller försvarar sig av illvilja och inte alls vill underkasta sig denna övning ; måste man lämna den en tid och återvända till den första principen med en ökad trav som är aktiv och framåt, på rakt spår och på cirklar ; och när han lyder sätter man honom åter i öppna i skritt utefter väggen, och om han går bra några steg skall man stanna, berömma och sitta av. När hästen börjar lyda i båda varven i övningen öppna lär man honom att ta hörnen bra, vilket är det svåraste med denna övning : i detta syfte måste man därför i varje hörn, det vill säga i slutet av varje rak linje låta bogarna gå in i hörnet, med huvudet alltjämt åt sidan och då man vänder bogarna in på den andra linjen måste man få höfterna i sin tur att passera hörnet där bogarna gått. Det är med innertygeln och innerskänkeln som man för hästen framåt i hörnen, men i det tidsmoment som man vänder till den andra linjen, måste det göras med den yttre tygeln, med buren innerhand, och ta den tid som han har inre benet i luften och redo att sättas ned, så att med vändning av handen under den tiden, den yttre bogen kan passera över den inre ; och liksom hjälpen för att vända är en sorts halvhalt, måste man, när man vänder handen, driva lite framåt med den tjocka delen av vaderna. Om hästen vägrar att gå ut med kruppan i hörnen, och håller sig bred där bak, och går emot innerskänkeln (hästarnas vanligaste försvar) får man nypa till honom med den inre hälen samtidigt som man vänder in bogarna på den andra linjen. Varsågod, enligt min mening är detta vad man kallar ta hörnen, och inte som de flesta ryttare, som nöjer sig med att få in huvudet och bogarna i hörnet och inte bryr sig om att låta kruppan passera ; på ett sätt så att hästen passerar som en enhet ; i stället för att få den att passera med höfterna efter bogarna, i vilken passering inte bara bogparti och höftparti mjukas upp ; men också sidorna, vars smidighet betydligt ökar vigheten i resten av kroppen. Om man skärskådar strukturen och mekaniken hos hästen, blir man lätt övertygad om nyttan av bogen innaför ; och man får medge att de skäl som jag framför för att knäsätta denna princip är hämtade från själva naturen, vilken aldrig förnekar sig, om man inte anstränger den utöver sin förmåga : Samtidigt, om man uppmärksammar rörelsemönstret för hästens ben när han går på en cirkel med huvudet inåt och kruppan utåt blir det lätt att inse att det är höfterna som får den smidighet, som man önskade ge åt bogarna genom volterbetet, ty det är säkert att det parti som gör den största rörelsen är det som mjukas upp mest. Jag godkänner alltså cirkeln för att ge hästarna den första uppmjukningen, men också för att straffa och korrigera de som försvarar sig av ovilja, genom att gå emot ryttaren och sätta kruppan inåt ; men jag anser slutligen öppna som en oundgänglig övning för att lyckas mjuka upp bogarna för att de lätt skall kunna fritt föra benet över och förbi det andra ; vilket är en perfektion som alla hästar som man kallar väl inridna och väl dresserade bör ha.
Kapitel XII
Om kruppan mot väggen (en sluta med stark tvärning)
De som sätter hästens huvud mot väggen för att lära honom att gå åt sidan begår ett misstag vars skada lätt inses. Denna metod får honom mera att gå på rutin än för hand och skänkel ; och när han förs från väggen och man vill föra honom åt sidan mitt i manegen och han inte längre har något föremål att fästa blicken vid lyder han endast ofullkomligt hand och skänkel, vilka är de enda medel man bör använda sig av för att föra en häst i alla gångarter. En annan olägenhet som följer av denna övning är att i stället för att föra det yttre benet förbi och över det inre han ofta flyttar det bakom i rädsla att trampa på den sko som är i marken eller att skada knät mot väggen då han lyfter benet och för det framåt för att gå förbi över det andra. Herr de la Broue är av samma mening när han råder att inte använda väggen för att få hästen att gå undan för skänkeln utom för hästar som tynger på eller drar i handen : och långt ifrån att placera huvudet så nära väggen, säger han, att man måste hålla hästen två steg från väggen ; vilket innebär ungefär fem fots avstånd från hästens huvud till väggen. Jag inser inte varför så många ryttare, för att få hästen att gå undan för skänkeln, sätter honom med huvudet mot väggen och tvingar honom att gå åt sidan med skänkeln, sporren eller till och med långpisk som föres av en person på marken : Det är enligt mig mycket förnuftigare för att undvika de svårigheter och fel som kan inträffa att sätta honom med kruppan mot väggen : Denna övning härleds ur bogen innanför (öppna). Vi har i föregående kapitel sagt att när man för en häst i öppna i höger varv mjukar man upp höger bog, vilket gör det lätt för höger framben , när man går i vänster varv, att kliva över framför det vänstra : och på samma sätt när man arbetar i öppna åt vänster är det bogen på denna sida som mjukas upp och som ger samma ben det bör ha för att fritt kliva över det högra när hästen förs i höger varv. I följd av denna princip, vilken är obestridlig, är det lätt att göra om bogen innanför till kruppan mot väggen. Man gör så här.
När en häst går bra i öppna i båda varven och han följaktligen fritt för de inre benen över de yttre ; skall man när man arbetar honom till exempel till höger efter att ha vänt i hörnet i en ände av manegen stanna honom där med kruppan mot väggen och ungefär på två fots avstånd från väggen för att han inte skall skrapa svansen mot väggen ; och i stället för att fortsätta framåt förhålla med handen och trycka till med vänster skänkel avlocka honom några takter åt sidan för höger skänkel; lyder han två eller tre steg, stanna och beröm, för att låta honom förstå att det var det man begärde av honom.
Men då nyheten i denna övning besvärar hästen de första dagarna han får göra den måste man när man börjar, föra tyglarna delade och mycket mjukt för att bättre kunna hålla in bogarna ; och inte alls försöka böja honom utan bara ge honom en enkel bestämdhet för att gå åt sidan utan att iaktta noggrannhet. Så snart han gått undan för skänkeln två eller tre steg utan att tveka får man stanna honom en liten stund, berömma, slutligen åter gå åt sidan och hela tiden fortsätta att göra halt och berömma för det minsta han lyder , ända tills han i denna form kommer fram till slutet av linjen, längs väggen, till det andra hörnet av manegen. Efter att ha låtit honom vila en stund på den plats han slutat återvänder man sedan åt vänster på samma linje med användning av höger skänkel för att få honom att gå åt sidan och vara uppmärksam på samma sak, vilket är att berömma så fort han lytt tre eller fyra steg med god vilja och fortsätta så ända tills han kommit fram till hörnet man utgick ifrån. Om hästen absolut vägrar att gå undan för skänkeln åt det ena hållet är det ett bevis på att han inte blivit tillräckligt uppmjukad åt det andra hållet : då får man åter sätta honom i öppna ; det vill säga, om hästen till exempel vägrar att gå undan för vänster skänkel i kruppan mot väggen vilket är den hjälp man ger för att gå åt höger sida måste man åter sätta honom i bogen innanför (öppna) till vänster (i vänster varv), tills han ledigt för vänster ben över det högra : och för att han skall finna sig, utan att märka det, gå åt sida i kruppan mot väggen åt höger vilket är den sida vi förmodar att han motsätter sig, vänder man huvud och bogar mer och mer inåt tills de är i höjd med kruppan ; då ställer man om huvudet åt höger och fortsätter att låta honom gå undan för vänster skänkel, som om han alltjämt gick i öppna vänsterställd, och han finner sig gå åt sidan åt höger. På samma sätt om hästen vägrar att gå undan för höger skänkel, vilket är att gå åt sidan åt vänster finge man föra honom i öppna i höger varv och vända bogarna gradvis kraftigt inåt tills de befinner sig i höjd med kruppan, hästen finner sig gå undan för höger skänkel och följaktligen åt sidan åt vänster. Enligt det vi just förklarat är det lätt att lägga märke till att det som är inre bogen i öppna åt ena hållet blir yttre bogen när man går över i kruppan mot väggen ty samma bog fortsätter sin rörelse även om hästen är böjd åt andra hållet. Men, eftersom hästens hållning i kruppan mot väggen, då hästen går åt sidan, bör vara nästan rak i bogar och höfter så är bogens rörelse mera cirkulär och följaktligen är rörelsen mer ansträngande och svårare för hästen att utföra än när han går med bogen innanför (i öppna). Med lite uppmärksamhet förstår man lätt denna skillnad och visar samtidigt som uppenbart att en av fördelarna med öppna är att lära en häst att väl passera och fritt kliva över med det ena benet förbi det andra och att det är ett medel mot alla fel han kan göra när man lär honom skänkelns verkan.
När hästen börjar lyda och fritt gå åt sidan åt båda hållen i kruppan mot väggen skall man placera honom i den form han bör vara för att gå undan för skänkeln vackert och stilfullt ; vilket låter sig göras om man iakttar tre väsentliga saker. Det första är att bogarna skall gå före höfterna ; i annat fall förloras yttre benets och yttre bogens cirkelformiga rörelse, vilken gör dessa delars skönhet och smidighet åskådliga. I vart fall bör hälften av bogarna var före kruppan ; så att (om vi till exempel antar att man går åt höger ) positionen på höger bakfot vore på samma linje som vänster fram, så som man kan se på markskissen (plan de terre). Ty om kruppan går före bogarna och inre bakbenet går framom och sätter ned längre fram än frambenet på samma sida gör hästen bredare bak än fram och följaktligen på hasorna ; ty för att vara på höfterna bör en häst vara smal bak. Det andra man bör vara uppmärksam på är att, när hästen i kruppan mot väggen börjar gå ledigt åt sidan, böja honom åt det håll han går. En vacker böjning ger behag till en häst, får honom att dra till sig den yttre bogen samt gör rörelsen fri och framåt. För att vänja honom att böja sig åt det håll han går måste man i slutet av varje linje i kruppan mot väggen, efter att ha stannat honom, genom att leka med bettet i munnen dra hans huvud med inre tygeln ; och när han ger efter för denna rörelse berömma honom med handen på den sida man böjt honom åt. Man bör göra samma sak när man slutar i andra varvet för den andra skänkeln ; och med detta medel tar hästen efter hand för vana att gå böjd och se åt det håll han går när han går åt sidan. Den tredje saken man ytterligare bör uppmärksamma i denna övning är att så att säga hästen beskriver två linjer ; det vill säga, en med bogarna och en med höfterna, utan att gå bakåt eller framåt, så att linjerna är parallella. Då detta delvis kommer sig av hästens natur, händer det vanligtvis att de som är tunga i framdelen eller ligger på handen avviker från linjen genom att gå för mycket framåt ; därför måste man förhålla dessa med tygelhanden, utan hjälp av skänklarna : å andra sidan måste man jaga fram de som har den dåliga vanan att hålla igen eller tänka bakåt, genom att använda knäna, vaderna och ibland till och med sporrarna allteftersom de håller igen mer eller mindre. Med dessa förebyggande åtgärder håller man de ena och de andra till ordningen och i lydnad för handen och skänklarna. För att undvika det felet, när hästen går sidvärts, att han gå på tvären och trycker eller kastar sig mot den ena eller den andra skänkeln, trots ryttarens hjälp ; skall man i slutet av varje övning föra honom rakt mellan skänklarna på ett spår, på medellinjen på platsen : man lär honom också att på samma linje rygga rakt i balansen mellan skänklarna. Även om övningarna bogen innanför (öppna) och kruppan mot väggen, vilka bör vara oskiljaktiga, är utmärkta för att ge en häst den smidighet, den vackra böjning och den vackra hållning, vilken en häst bör gå i för att föra sig med behag (grace) och lätthet ; man får därför inte överge övning i trav på rak linje och cirklar ; det är de första principer till vilka man alltid måste återvända för att underhålla och befästa bogar och höfter i en aktiv och uppburen rörelse. Med detta medel uppmuntrar man hästen och vederkvicker honom från den underkastelse i vilken man är tvungen att hålla honom när han är ställd i bogen innanför eller i kruppan mot väggen. Följande ordning bör iakttas för att dra nytta av dessa övningar. Tre små repriser (övningsmoment) skall man göra varje dag och varje gång man skall rida en häst som kommit till den punkt att han kan utföra det som beskrivits i detta kapitel. Det första bör göras i skritt bogen innanför (öppna) och efter att ha bytt varv två gånger vilket skall göras på spåret ( ty man skall ännu alls inte gå sidvärts) sätter man honom i kruppan mot väggen i båda varven och man slutar rakt och på ett spår i skritt på medellinjen i manegen. Den andra reprisen bör göras i rask trav, väl buren, på ett spår ; och man slutar i samma rörelse på medellinjen utan att sätta honom i kruppan mot väggen. Den tredje och sista reprisen skall han åter sättas i bogen innanför i skritt, sedan i kruppan mot väggen och alltjämt avsluta rakt på medellinjen. Genom att på så sätt förena dessa tre övningar av bogen innanför, av trav och av kruppan mot väggen skall man se att det dag för dag kommer att öka smidigheten och lydnaden hos hästen, vilka som vi har sagt, utgör de två främsta egenskaperna som han bör ha för att vara dresserad.
Vissa anmärkningar:
Höfter (hanches) är hästens bakdel mellan kruppan och låret/knäet enligt G:s plansch Kruppan är den bakåt sluttande delen mellan korset och svansen
Tygelhanden – den vanligaste tygelfattningen på G:s tid var enhandsfattning, vänster hand Förhållning innebär inte att handen rör sig bakåt ; avståndet mellan midjan och handen kan minskas genom att midjan rör sig framåt
Falquera (falquer) – den aktion som hästen gör när den sänker höfterna och prompt, kort och enat gör halt från galopp
Bogen innanför – öppna
Kruppan mot väggen – en typ av sluta med kraftig vinkel mot väggen
En fot som längdmått var i Frankrike förr cirka 33cm
Översättning februari 2009 av Bo Dufwa direkt från det franska originalet, som utkom 1733, i jämförelse med 1828 års översättning till svenska samt, utom annat, med hjälp av Dalins fransk-svenska lexikon tryckt 1842 och 1864, vilket innehåller häst- och ridtermer i en mängd som saknas i moderna lexikon. Texten ansluter så nära som är görligt till författarens text, således förekommer inga redigeringar eller omtolkningar.
<