Ridkonsten kan bara föras vidare från människa till människa, från häst till människa, från människa till häst. Som en levande konst kan den snabbt förändras, förlora väsentliga stycken på bara någon generation. Det är därför viktigt att alltid referera till de klassiska mästarnas verk och tolka dem rätt.
Detta är kärnan i beridaren Daniel Jugnets verksamhet, en kulturgärning av största betydelse. Han för ridkonsten vidare.
Bilden är hämtad ur de la Guérinières stora utgåva av Ecole de Cavalerie från 1733 Kentauren skall undervisa Akilles i ridkonsten. De små knubbiga barnen nere till höger i bilden försöker lära på egen hand. Kanske vi vanliga amatörer bör känna oss träffade.
Länkar
www.lusitanosallskapet.se
http://daniel.jugnet.free.fr
http://forlanda-ridklubb.se
se vidare under Kurser & annonser _________
Vilka skillnader föreligger mellan modern tävlingsdressyr å ena sidan och den klassiska ridningen å andra sidan ?
Min egen reflexion :
I slutet av 1800-talet utvecklades kriterier för bedömning av internationella dressyrtävlingar. 1921 bildades FEI (Federation Equestre Internationale) i Paris. Tidens mest ansedda personligheter i hästvärlden utarbetade principer för att bedöma tävlingar och de publicerades 1930. Det som FEI bestämde hade som målsättning att "skydda Ridkonsten mot avarter som kan förekomma och bevara rena principer som kan överföras intakta till kommande generationer av ryttare". Som ett övergripande mål för dressyren angavs att få en fysiskt och psykiskt harmonisk häst, lugn, mjuk, lätt och eftergiven, men samtidigt förtoendefull, uppmärksam och livlig. Den allmänna målsättningen utvecklas och konkretiseras vidare på följande sätt. Framdelen skall vara lätt (légèreté) och bakbenen engagerade, utan vilka förutsättningar det inte finns en god framåtbjudning. Huvudet bör förbli i en stabil position, med pannan/näsan lätt framom en vertikallinje. Nacken bör vara mjuk och utgöra den högsta punkten. Ryttaren bör inte möta något motstånd. Låt oss först behandla formen på framdel och nacke. Studerar man illustrationerna till Guérinières stora utgåva av Ecole de Cavalerie finner man genomgående att hästarna har en högrest framdel, halsen högt och nacken som högsta punkt. Här finner man uppenbarligen ursprunget till FEI:s mål, bevarat genom två århundraden. Att nacken är högst betyder att anslutningen mellan huvud och hals är högst. Atlas är den första den halskotan, den som sitter närmast huvudet. Man bör också hålla i minnet att detta måste vara förenat med att även ryggraden i dess del mellan mellan bogarna skall vara i ett högre läge än eljest. Den beskrivna formen hänger sakligt samman med möjligheten till en ändamålsenlig samling. Utan denna form är det nämligen svårt att engagera bakbenen så att de träder in under och närmare ekipagets tyngdpunkt, under ökad böjning i bakdelens leder och sänkning av korset. Det är ju detta som leder till en god avlastning av hästens svagare framdel och belastning av dess starkare bakdel. Slutpunkten på denna träning är levad, vilken ju innebär att hästen bär hela ekipagets tyngd på sina bakben. Hur ser det då ut idag ? Vi börjar med formen. Diskussionen har gått hög om 'rollkuren' och om att rida hästarna med huvudet lågt och näsan bakom lodplanet. Det sker väl mest på träning. Men hur ofta ser vi inte på tävlingsbanan hästar med nacken lägre än halsen. En inte ovanlig form är att tredje halskotan är högst. Med det läget på halsen är det också svårt att få framdelen lätt, d v s i ett mera högrest läge. Om framdelen är för låg saknas en mera uttalad samling. Och utan den har en häst svårt att åstadkomma t ex en god piaff. Man kan ju faktiskt även på hög internationell nivå se ryttare med spända tyglar och hästens hals högre än nacken. Och som har svårt att mana fram lyft i piaffen. Den senast beskrivna formen är ju knappast i överensstämmelse med FEI:s grundsats. När det gäller form och samling finns det intressanta kunskaper i den latinska akademiska traditionen. Där finns kunskap att hämta.
__________
Le pli du cheval - hästens böjning
"car un Cheval qui n'est point plié, n'a point de grace dans un manège" - "emedan en häst som alls inte är böjd, är alls inte lämpad för dressyrridning (eller: har alls inget behag i ett ridhus)"
Citatet är hämtat ur de la Guérinières Ecole de cavalerie (1730-tal). Uttrycket innebär att hästens böjning är ett axiom, en nödvändig förutsättning i dressyren. Han återkommer till frågan vid beskrivning av öppna och sluta där han anger att hästen skall vara böjd i nacken samt hur ryttaren bör åstadkomma det med handen. Hur böjningen kan underlättas med kroppshållningen har jag inte funnit att han beskriver, se vidare under fliken Kurser etc.
Jag har vid studiet av en instruktion i dressyrridning för Spanska ridskolan i Wien, (die Urdirectiven) funnit en passus angående hästens böjning.
"vid minskning av volten hålla in hästen vända handen och överlivet sänka vänstra axeln och hålla spöet framför vänstra ögat såsom vid övergång från vänster till höger. När jag talar om att vända 'livet' måste därmed förstås axlarna att man vid övergång från höger varv till vänster varv väl håller in den vänstra axeln. Och när man växlar från vänster varv till höger varv vrider sin högra axel helt och hållet in mot cirkeln. --- Den vackraste hjälp jag kan föra och behärska min häst med och som ingen åskådare kan se det minsta av --- Ryttaren måste vara mycket noga med vändningarnas utförande - det ringaste Contratempo förvillar hästen och impederar vändningen - det är särskilt viktigt när jag vill vända in tvärt till höger - att förhålla med vänster hand - vända in med användning av den - varmed hästen blir rak i piruetten"
På olika sätt har kunnat beläggas att Urdirectiven författats omkring 1720 av furst Adam Franz Schwarzenberg som var kejserlig Oberbereiter 1710-1729. Det framgår av hans skrift att han fått sin grundläggande utbildning i ridkonsten någonstans i Frankrike. Impedera betyder förstöra, göra obrukbar, jfr impediment.