– om filosofi med barn
Gamla IndexTänker gör man i alla åldrar. Alltså borde alla kunna filosofera. Och alla – barn som vuxna – måste vi tänka och handla som om vi hade svar på grundläggande filosofiska frågar. Det kommer vi inte ifrån.
Sida 2
Jo, alldeles utmärkt, i Sundbybergs stadsbibliotek strax utanför Stockholm. Där samlas den ena femårsgruppen efter den andra för att göra vad filosofer gjort i alla tider: vecka pannor och klia hår, kategorisera och problematisera. Allt under ledning av en filosof från Stockholms universitet, som den här fredag förmiddagen heter Liza Haglund.
- Vad är det där för en snok i taket?
- Det är mikrofonen som fångar upp allt ljud, så att jag kan lyssna på er när jag kommer hem och lära mig lite, förklarar Liza Haglund.
Så sätter det igång.
- Vad gör man när man städar?
- Det gör vi på dagis, gör rent, lägger ihop allting.
- Lägger man alla saker på samma ställe?
- Nej, nej, nej, nej, nej!
- Hur gör man då istället?
- Lägger dem där de låg, där de ska ligga, ju.
Men varför tycker man att saker ska ligga där de ska ligga? Det är vad det handlar om. Hur saker och ting bör ihop. På ett eller flera sätt. Med andra ord, att kategorisera.
De fjorton femåringarna delas upp i tre grupper, som får var sin påse med leksaker att sortera i tre högar. Sakerna i varje hög ska ha någonting gemensamt. Nu gäller det att tänka och komma överens, vilket är lättare sagt än gjort.
Sida 3
Så håller de på. En bra stund. Sedan samlas alla igen för att visa hur de gjort och tänkt. En grupp viil egentligen bara ha två högar. En annan har visserligen tre, men vet inte var de ska göra av dockan, som inte passar in någonstans. Den är för stor. Det var inget problem för den tredje gruppen, som dock ville ha små högar inom högarna, för att få till det riktigt bra.
Vad lära av detta? kan man undra.
-Jo, att det finns flera tänkbara svar på samma fråga, säger Liza Haglund. Att kategoriseringar inte ar av Gud givna, de görs av människor och är alltså inte självklara. De kan analyseras och ifrågasättas.
Hon skulle gärna se en grupp vuxna göra samma övning – och komma överens. Det gör sällan filosofer. Från olika synvinklar fokuserar man på olika egenskaper och företeelser och ger dem olika vikt. Det är filosofi.
Filosofi för barn har blivit något av en rörelse de senaste 25 åren. Dess fader är Matthew Lipman, professor och chef för The Institute for the Advancement of Philosophy for Children i New Jersey, USA. Sedan 1974 utbildar han barnfilosofilärare, utarbetar läromedel, lektionsplaner med mera. Numera finns liknande institut i Spanien, Österrike, Storbritannien och Nederländerna. Men hans metoder praktiseras i såväl Östeuropa som Latinamerika och Afrika.
Vid Stockholms universitet pågår sedan snart tio år forskningsprojektet Att stimulera barns filosofiska tänkande. 1 första hand intresserar man sig för vilka effekter filosofi har på barn. När man utvärderat försök på lågstadiet (7 till 9 år) har det visat sig att de elever som fatt filosofiundervisning under flera år har lättare för att argumentera, skriva, räkna och resonera än elever som inte haft filosofi. Dessutom är de mindre auktoritetsbundna och överhuvudtaget mer självständiga.
Att det i Sundbyberg är femåringar som filosoferar har att göra med Sundbybergsakademin, ett barnkulturprojekt som enbart riktar sig till just femåringar.
- Det är sista chansen innan skolan börjar och barnen blir lite fyrkantiga, menar Anna Rönngren, kultursekreterare i Sundbybergs kommun.
Satsningen är en del av Kulturhuvudstadsåret Stockholm 1998. Men för att finansiera filosofin går även kommunen och daghemmen in med pengar. Att hålla till i bibliotekets barnavdelning var ett självklart val.
Tillbaka där har det börjat handla om «spunkar». Det vet alla som har läst Pippi Långstrump att det är inte så självklart vad det är för någonting. Toppen på en blåmålad flaggstång? Näe, sådana finns ju inte.
Varje barn har fått en tändsticksask med något i som de inte får visa för de andra. Inte berätta heller. Men alla som har något i asken med fler än två ben, de hoppar på ett ben. Randigt? Hoppa jämfota! Och så vidare.
Spelar det någon roll vad som finns i asken om ingen annan kan se eller känna på den?
Det är frågan.
Och vad en spunk är? För Pippi är det ett slags skalbagge, därför att det är det «spunkigaste» hon sett. Närmare än så kan hon inte förklara. Hon kan bara visa och ge exempel. Vilket ju är i linje med Wittgenstein, som hävdar att språklig mening ligger i att rätt kunna använda begrepp.
Men berömda namn och teorier är inget som Liza Haglund lär ut till femåringar. Här görs istället filosofi med barnen i centrum. Hur mycket som fastnar visar sig kanske med tiden.
Helt visst är att 14 femåringar har väldigt roligt när de hoppar på ett ben ut ur biblioteket.
(Foto: Makan E-Rahmati. Tekst: Johan Rahm.
Bok og Bibliotek februari 1999)
Upp
Bok og Bibliotek februari 1999)
Upp
Sida 4
Upp
