Varje gång jag äter
Varje gång jag äter startar en syreattack mot mina tänder!
Jag har försökt att låta bli att äta men ibland måste man ju!
Och där sitter jag med mitt satans kaffe som jag ska bjuda på när jag får
oväntat besök!
Trasig är jag när jag öppnar kylskåpet och luktar på mjölken. Jag får alltid hälla
ut mjölk. Det är för att jag köper enliters. Det skulle räcka med tredeciliters,
men vad skulle jag då bjuda på till kaffet?
U can't touch this.
Trasig är jag när jag går fram och tillbaka i lägenheten utan ro att slå mig ned.
Jag har alltid två sorters ost och kex hemma. Men det är ändå aldrig nån som kommer.
Trasig jag som skrubbar spisen ren från allt det feta, som skrubbar kaklet,
som skrubbar diskhon. Jag byter alla glödlampor i lägenheten. Fast det är jag som är trasig.
U can't touch this.
Nej, det har aldrig hänt att jag har fått blommor från nån jag inte känner.
Men mjäll har jag.
Alltid något.
Jag brukar kalla det seborré.
Det låter förmildrande på nåt sätt.
Så varje gång jag skakar på håret så att flagorna yr ropar jag Seborré,
seborré!
Det var ett partytips.
För det gäller att skjuta upp sin förtvivlan. Att hålla förtvivlan stången.
Tills i morgon. Tills på fredag kväll. Tills det inte går längre.
På fredag kväll gör jag inget för ingen har ringt och velat ha mig till något.
Det gör inget. Man kan ju pyssla och dona för sig själv och kanske vissla
lite medan man gör det.
Jag ser på TV medan timmarna går och mörkret faller.
Det är inte särskilt tråkigt och inte särskilt kul. Det är vad det är.
Vem tar du? Så säger Lill-Babs och så säger jag.
Utanför på gatan hörs ungdomarna skräna. Usch då, så fulla. En sån tur att jag inte gått ut utan
sitter här inne där det är varmt och tryggt som i en grav.
När jag är full är jag en sån som lägger armen om folk och säger: Du är min
bäste vän, och jag säger inte det här bara för att jag är full.
Så brukar jag säga när jag är full.
Nej, om man skulle gå ut och shoppa! ropar jag till mig själv ibland, om man skulle pigga upp sig med något färgglatt, färgglatt!
Egentligen borde jag stanna hemma och vänta. Jag väntar på posten. Jag väntar på 75 kronor som jag ska få från Marabou för
att jag har sparat och skickat 15 omslag av Japp och Dajm och Pigall och
Coco.
Så vad har inte jag att vänta på.
Men här kan man ju inte stå hela livet, tänker jag, här blir inga barn gjorda. Jag ska gå ut och köpa
något färgglatt, färgglatt.
Den här gången ska jag inte gå till Hennes & Mauritz bestämmer jag, den här gången ska jag gå nån annanstans och köpa något
färgglatt, färgglatt och så kommer jag till NK och ropar: Visa mig genast en
T-shirt, och då visar de mig en T-shirt som kostar 725 kronor och då faller jag i koma
medan NK:s expediter dansar runt mig och ropar: Färgglatt, färgglatt! Sedan
kryper jag ut från NK. 725 kronor, mina kläder som brukar kosta 79:90, om
de inte kostar 29:90, men då är det tubsockor, i trepack.
På väg till NK går jag förbi kön till IKEA:s gratisbuss. I kön till IKEA:s gratisbuss
står bara fula människor, fattiga människor. Sån är inte jag. Jag står inte och väntar på att IKEA:s gratisbuss ska ta mig härifrån.
No sir, not me!
Jag går förbi dem med näsan i vädret, men efter mig ett moln av mjäll,
och kön vänder sig om och ropar Seborré.
För de vet hur det är.
De lider alla av samma onda. De har alla köpt sig något färgglatt, färgglatt,
de har alla öppnat sina kylskåp och luktat på mjölken. Vi är alla trasiga
och kan inte göras hela igen.
Och varje gång vi äter startar en syreattack mot våra tänder.
U can't touch this.
(Skriven 1991. Omskriven för TV-serien "Gardell får hemligt besök"
1992 - detta är en blandning av de två versionerna)
