Oh, vad jag hatade syslöjd när jag var liten! Jag hatade syslöjd!
Vår syslöjdsfröken pratade som Birgit Nilsson, men hon var sliten och uttorkad som om en jättespindel
hade sugit all saft ur henne.
Hon satt och spände halssenorna och dunkade sitt huvud i katedern samtidigt
som hon skrek:
- Ni får inte! Ni får inte! Nålarna kostar 0,2 öre styck. Ni får inte ha ner dem på golvet.
- Ni får inte klippa mitt i ett tyg. Jag har ju sagt att ni måste börja i ett
hörn.
- Nej, ni får inte sy kappor. Varje elev får tyg för 40 kr per termin och det räcker inte.
Ni får sy trevliga små väskor i stället.
- Alla måste virka en grytlapp. Alla måste sticka ett par vantar.
Ett år var alla tvungna att brodera något i korsstygn.
Av någon anledning började brodera den bukett i mönsterboken som var det allra
största mönstret i mönsterboken.
Sedan blev jag sittande, kväll efter kväll framför TV:v och broderade...
Och broderade...
Och broderade...
Och det var därför jag blev homo.
Oh, vad jag hatade träslöjd när jag var liten! Jag hatade träslöjd!
Jag hatade att fila, jag hatade att sandpappra. Och jag hatade att göra...
- SMÖRKNIVAR!!!
- Ja, just det, smörknivar.
När man hade filat och filat och filat och sandpapprat och sandpapprat och
sandpapprat, och äntligen var färdig med smörkniven. Så gick man fram med den till
träslöjdsmagisterna som naturligtvis hette...
- FOLKE!!!
- Ja, Folke hette han.
Då bara drog han med fingret över den och sa...
- TA EN GÅNG TILL MED SANDPAPPRET!!!
- Nej, det sa han inte. Han sa:
- Följ med mig, lille Jonas, till svetsrummet, så ska jag visa dig något som
är STORT.
Då svarade jag:
- Du får nog ta ett tag till med ettans sandpapper först, GUBBJÄVEL!
(ur En pall, en mikrofon och Jonas Gardell, 1991)
