Dvärgkaninen Plutten
I hobbyrummet bor familjens dvärgkanin.
Kaninen heter Plutten.
De kallar den för Prutten.
Den biter barnen när de försöker klappa den.
Så mycket glädje har man av en dvärgkanin.
Den bajsar överallt och biter barnen.
Och så tuggar den hål på alla väggar.
Den tycker om väggar, Prutten.
När de många år senare ska sälja huset måste de sätta upp affischer för att dölja alla hålen och vissla när det kommer husspekulanter för att titta.
"Humpidumpidump - här finns inga hål - humpidumpidump."
Men husspekulanterna kommer alltid att upptäcka hålen i alla fall och då måste familjen utropa: Ojsan, är det ett hål där!
- Juha, visste du att det var ett hål där? ska Bengt säga strängt.
- Nej det visste jag verkligen inte, pappa! ska Juha svara.
- Marianne, visste du att det var ett hål där? ska Bengt fortsätta.
- Är det ett hål där?
Hela familjen kommer att rada upp sig och intyga att ingen haft en aning om att det fanns ett hål bakom affischen, och mister sålunda allihopa samtidigt sin plats i himlen.
Men det är inte än på flera år. Ännu gnager Prutten förnöjt på väggarna och vet inte om att pappa Bengt om bara några månader ska beställa tid för avlivning hos Djurens vänner, och att hela familjen kommer att applådera när den äntligen förs iväg.
Inte ens Marianne kommer att sörja Prutten, och då är det ändå hon som fick den i födelsedagspresent.
I garaget har de förresten redan en marsvinsbur och en fågelbur. Fågelburen är efter en kanariefågel som föll död ned efter ett halvårs öm omvårdnad då Juha och Marianne turades om att jaga det stackars kräket för att få den tam.
Det var i samband med marsvinen som familjen stiftade bekantskap med Djurens vänner.
Ritva trodde att Djurens vänner var ett förvaringställe för sällskapsdjur och tog med sig barnen när de skulle lämna ifrån sig Snitten, Snatten och Snutten, för att visa barnen hur fint Snitten, Snatten och Snutten skulle få det över sommaren när familjen var bortrest.
- Vill ni se på när vi avlivar dem? frågade snälla tanten hos Djurens vänner och öppnade locket till en stor låda där Snitten, Snatten och Snutten skulle gasas ihjäl.
Juha och Marianne grät i flera dagar efteråt. Snitten, Snatten och Snutten sörjdes länge.
Ännu en tom bur till samlingen. Det är allt.
(det 8:e kapitlet ur "En komikers uppväxt)