tillbaka till nuet

Lördag 1999-08-28

Jag hade inte tänkt göra någon affär av min födelsedag och någon affär blev det ju inte heller. Men gratulationerna droppade i alla fall in så småningom, från min mor, bror och Sydney (min brors psykoanalytiker, som numera intar rollen av någon slags Gudfar i familjen). Fick ett fint e-vykort från Argusgänget. Sedan ringde min mailkompis Ingela från Norrköping/Linköping/Finspång och ville träffas över en lunch. Hon pluggar på JMK nu. Det ska bli roligt att ses. Jag tillhör inte dem som är livrädd för att möta mina mailvänner i verkliga livet - jag inbillar mig att de är ungefär likadana i verkligheten som på nätet. För det är ju inte helt olika världar?
Och så fick jag ett trevligt mail från mina kära kurskamrater Camilla och Annika på kursen i Uppsala. Eftersom de alltid uppträder tillsammans går de under samlingsnamnet Camann. Och Helena grattade förstås.
Om bra vänner är en del av ett gott liv, så känns det som om jag har det - ett någorlunda gott liv alltså. Mats och John Peter behöver inte gratta mig. De vet jag var jag har ändå. Nja, men jag har ju känt dem i så många år menar jag.

Förresten är det officiellt nu: Jag och John Peter Gister ska göra en uppläsning under kulturveckan på Kungsholmen. Den 2 oktober kl 14 (preliminär tid) framträder vi med egna dikter på Kungsholmens bibliotek. Lokalen kunde ärligt talat vara lite roligare - det är naturligtvis inget fel på biblioteket, tvärtom, men som uppläsningslokal är den lite småtrist. Men det ska nog gå bra. Be there or be square! Det var en överdrift i och för sig.

Sedan har jag engagerat mig i några knäppa kulturdebatter. Först har vi det här med Susanna Popova som utsågs till ny chefredaktör på Moderna Tider. Eftersom hon kommer närmast från Svenska Dagbladets ledarredaktion så ansåg många att hon var ett omöjligt namn på den posten. Ett antal redaktionsmedlemmar och andra tyckare hoppade i alla fall fram och hävdade att de kunde tänka sig "vem som helst utom hon". Men jag, som inte sympatiserar ett dugg med moderaterna, ser inget illa i att ägaren hämtar en person från SvD. Popova skriver ju intresseväckande och bra, även om jag inte alls brukar dela hennes åsikter. Varför skulle hon vara så omöjlig? Är det bara för att hon är femtiotalist och kvinna, och inte ingår i samma gäng som Per Svensson, Anders Ehnmark med flera? Är felet på henne att hon inte är en klonad Göran Rosenberg? Jag börjar faktiskt tro det. Och i sådana fall är ju kritiken mot henne helt osaklig.
Dessutom kan man inte längre automatiskt identifiera en viss skribent med den ledarsida hon jobbar på. Vem tror till exempel att Linna Johansson är folkpartist eller ens liberal, bara för att hon skrev på Expressens ledarsida i somras?

Och sedan retar jag mig på det bisarra mottagandet av Horace Engdahls nya bok "Meteorer". (Allt det här har jag skrivit om i en debattartikel som förhoppningsvis publiceras någonstans snart.) Aftonbladet och Expressen hyllar den i närmast devota ordalag. DN är lite mer nyanserad, i och med att de låter en inplockad kille från G-P recensera deras egen medarbetares bok. Men slutklämmen i Jonas Thentes (så heter skribenten) artikel är bisarr: "Horace Engdahl kommer att finnas kvar och Sverige borde vara stort nog att rymma även honom". Vem har förnekat detta? Han hyllas i tre av fyra rikstäckande dagstidningar, är stadig gäst i Röda Rummet och sitter dessutom i Svenska Akademien. Är det rimligt att med den positionen betrakta honom som en outsider, som Jonas Thente verkar göra? Men Svenska Dagbladet sågar Horace Engdahl. Kanske är det det som Thente invänder mot - att inte alla samtidigt hyllar H. Engdahl? Själv är jag som vanligt väldigt kluven till hans uppenbarelse, han skriver bitvis briljant, men jag har "svårt" för honom i hans roll som litterär överguru. Den senaste boken har jag naturligtvis inte hunnit läsa - jag brukar ju inte få recensionsexemplar - men tydligen har partier av boken tidigare varit publicerade i 90-tal. Jag känner igen att Horace Engdahl skriver om sina "fiender" - med överseende förakt.

Tisdag 1999-08-24

I dag fyller jag 40 år! *Reser mig upp och tar emot folkets jubel*
Började dagen med att följa min mor till Karolinska, där hon läggs in för första cellgiftsbehandlingen.

Ni vet, det finns en ganska berömd dikt av Lord Byron (allt Byron rörde vid blev berömt) som heter: "I dag fyller jag 36 år". Jag önskar jag kunde säga detsamma. Å andra sidan blev inte Byron speciellt mycket äldre än så.

I dag har jag med ett litet kåseri på DN:s Namn och Nytt-sida. Det är nedskuret, lite stympat om man säger så. Fast rätt okej ändå. Det är min första publicering på den sidan på ganska exakt ett år. Ganska vältajmat av DN får man säga, att publicera den just på min födelsedag. Fast de hade naturligtvis ingen aning om att en av deras mest sporadiska medarbetare fyller år i dag.

Lördag 1999-08-21

Jag har fortfarande två prylar liggande på Pantbanken: min nylonsträngade gitarr och en silversak (arvegods). Jag hade trott jag skulle kunna hämta ut dem nu i slutet av augusti men det verkar inte så. Som tur var ligger de ju kvar två månader innan de auktioneras ut. (Min Lundell-tavla har jag lyckligtvis hämtat ut redan i våras, alltid något.)

Irriterad på att Platsjournalen och alla andra jobbtidningar på Arbetsförmedlingen tar slut redan i mitten på veckan. Skulle sökt ett jobb på DN.se om jag bara vetat om det i tid, såg inte annonsen förrän i fredags och då var det redan sista ansökningsdag. Men jag ringde upp och de skulle i varje fall inte slänga min ansökan ifall den kom in nu på måndag. Alltså får jag snabbproducera en ansökan som vanligt. Naturligtvis är det i vilket fall som helst minimal chans att få jobb som journalist på DN. Börjar över huvud taget tröttna på att söka jobb utan annan respons än att jag blir kallad till en intervju var tredje månad ungefär. Kan inte tidningarna börja betala bättre för mina frilansartiklar i stället så jag klarar mig själv? Har skrivit två nya artiklar under senaste veckan, skickat material till Moderna Tider, Sydsvenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Måste hitta någon ny samarbetspartner!

I övrigt. Läser Honoré de Balzacs "Frispråkiga historier" bland annat. Den påminner mig om varför jag tycker det är kul och nödvändigt att läsa klassiker. Jag hade länge undvikit just den boken av Balzac, hade fått för mig att det var någon slags samling halvpornografiska noveller som den unge Balzac snabbskrev bara för att få in pengar. Så är det ju inte riktigt. Visserligen skrev ju Balzac alltid till stor del för att få pengar - och kärlek och ryktbarhet - men redan de här tidiga novellerna tycker jag utmärks av ett mästerskap. Så lätta på handen men ändå med livserfarenhetens tyngd. Visst är de halvpornografiska, men på ett trivsamt sätt. Ett stilprov, om riddaren Bruyn som gav sig ut på korståg: "Sedan stormade han en mängd städer i Asien och Afrika och slog de otrogna utan att ropa Se upp!, plundrade saracener, greker, engelsmän m.fl., frågade föga efter om de var vänner eller var de var ifrån, ty bland sina dygder hade han också den att inte vara nyfiken, och han gjorde dem inga spörsmål förrän han tagit livet av dem." Undrar om Guillou skriver så i sin senaste Tempelriddarsvit?
Har även påbörjat Leonard Cohens "Sköna förlorare", och plöjer lite i Lawrence Durrels Alexandriakvartett. Leonard Cohen är extremt könsbesatt i sin skumma prosa från 1966. Lever han inte som en zenbuddhistisk munk utanför Los Angeles i dag, har jag för mig, trots sin ständiga kuk- och fittabesatt i litterär form? Tja, man kan ju undra över om man blir munk på grund av sin könsdrift, eller om man får en uppdriven könsdrift efter att man blivit munk? Celibatet eggar fantasin liksom. I Balzacs verk är det alltid munkar som trånar efter samlag, och jag förstår dem.
Nå, själv känner jag mig något mindre permanent kåt än i somras. Rätt skönt faktiskt. Någon gång måste man väl få känna sig stillnad och avklarnad också. Något mer om mig ni inte vill veta?

Onsdag 1999-08-18

Jag kommer direkt från min mors 71-årsdagsfirande på Vetekatten, av alla ställen. Nå, morsan tog sig bra ut, trots sjukdomen om jag säger så, och gästerna var trevliga och språksamma. Själv kröp jag ihop av en viss olust när samtalet började gå in på vad man gjort under sommaren och de flesta hade gjort ett antal utlandsresor. Med undantag av mig förstås. Som jag tror jag berättat tidigare, så rör det här sig om ett ganska högborgerligt umgänge, urtypen för den bildade borgerlighet som - brukar det påstås - inte längre existerar. De flesta är mellan 55-70 år, alla är fanatiskt intresserade av opera i första hand, i andra hand av all form av kultur. När dottern till en av de inbjudna dyker upp är hon än mer fanatiskt operaintresserad än modern i själva verket.
Jag fick en överdos av opera när jag växte upp, tror jag, så jag drog mig undan en tid, i 10 år eller något sådant. Nu börjar jag faktiskt känna mig lite intresserad igen. Mitt intresse för klassiska kompositörer över huvud taget är annars koncentrerat till de allra tyngsta namnen (tycker jag själv); Richard Strauss, Hector Berlioz, Anton Bruckner, den unge Arnold Schönberg... förutom Beethoven och Mozart förstås. Men, som sagt, jag har inte lyssnat så mycket på senare år, men intresset ligger där och lurar.

Jag uttryckte mig kanske inte tillräckligt tydligt i gårdagens reload, men jag tackade hur som helst nej till att medverka i Platsjournalen på de erbjudna villkoren (noll kronor honorar). I stället kommer deras genmäle att publiceras i Arbetaren. Det är alltid kul när det blir någon form av debatt.

Tisdag 1999-08-17

Jag blev rätt glad där, ett kort tag. När jag kom hem hade Anna-Klara Bratt (chefred på Arbetaren) talat in ett meddelande på min telefonsvarare. De hade sökt mig från Platsjournalen angående min debattartikel i senaste numret av Arbetaren. Platsjournalen ville publicera min kritiska text om a-rabatterna med ett svar från dem själva i sitt nästa nummer.
Nå, jag ringde upp Anna-Klara, det var kul att prata med henne, har aldrig pratat med henne förr i hennes roll som chefredaktör. Mindre kul var det att prata med Magnus Rehn på Platsjournalen när jag sedan fick tag på honom i morse. Platsjournalen ville publicera min text, så långt stämde det. Men när jag frågade om honorar, så visade det sig att de betraktade min text som en "insändare" och insändare brukade de minsann aldrig honorera. Nu är ju min text publicerad på Arbetarens kultursida, och inte på insändarsidan. Och om fattiga Arbetaren betalar mig några hundralappar för texten kan man ju fråga sig varför stora, statliga Platsjournalen inte kan tänka sig att göra det? Jag tror att Platsjournalens redaktion sitter fast i tänkandet där man delar upp skrivande människor i "vi och dom" - vi, det är vi etablerade journalister med fasta anställningar (eller med väldigt kända namn); dom, det är alla andra, arbetslösa och privatpersoner. Och vad de än skriver i samhällsfrågor så är det att betrakta som "insändare", det vill säga andrarangsskriverier.
Men jag har aldrig passat in i den där kategoriseringen. Jag har alltid varit en oetablerad skribent som envisats med att skriva professionellt, så gott det går. Platsjournalen tror kanske att alla som skriver om ämnet arbetslöshet är värdelösa skribenter, bara för att de etablerade aldrig tar upp det ämnet. Billigt slentriantänkande! Dessutom dumpar de marknaden för andra skribenter genom att kräva gratis artiklar. Go fuck yourself! skulle jag vilja säga till dem.

Vad anser du själv, kära läsare, vad är en insändare och vad är en artikel? Jag har skrivit ett flertal insändare i mina dar - som var tänkta just som det - och då rörde det sig om opinionsyttringar i samhällsfrågor. Jag insåg att enda sättet att göra mig hörd var att skriva just en insändare. En krönika eller artikel är lite mer noggrant skriven, eller innehåller mer än bara ett exempel, ett irritationsmoment man reagerar över. Som jag ser saken är detta den enda rimliga uppdelningen mellan insändare och artiklar. Annars är det ju faktiskt så illa att skillnaden sitter i skribentens titel.

Minns inte vad jag skulle skriva i övrigt. Det är rätt trevligt här på Tidskriftsverkstaden i alla fall. Helena är tillbaka från Grekland, Pernilla jobbar med sitt Tvärdrag och alla de andra inventarierna är på plats.

Jo, filmer var det ju. Ju färre filmer jag ser, desto bättre blir de i varje fall. Hyrde Alain Tanners senaste film, "Inte till salu!" igår. Alain Tanner är faktiskt en av mina favoritregissörer, sedan jag läste filmvetenskap för (gulp) snart 20 år sedan. Att plugga filmvetenskap var en av de första saker jag tog mig för när jag hade lämnat Kungsholmens gymnasium, som hade någon anstrykning av vuxenliv och utmaning. Man hade kunnat tro att det bäddade för en slags zombietillvaro att tillbringa ett år i studiesalar och framför filmduken - bara gå in och sätta sig liksom. Men så var det inte riktigt. Man blev pigg och samhällskritisk av att läsa filmvetenskap, dessutom blev det en hel del supande gjort vill jag minnas. En del kan vi skylla på den tämligen samhällskritiska tidsandan, en del på en - för att vara universitetet - god lärarkår med Örjan Roth-Lindberg i spetsen.
Nå, Messidor (Skördemånad enligt den franska revolutionskalendern) gjorde ett väldigt stort intryck på mig då. Det var en roadmovie med två unga tjejer i huvudrollen. De liftade och vagabonderade sig fram i något gudsförgätet hörn av Europa, om det nu skulle föreställa Schweiz eller Tyskland. Mot slutet gick de över till att livnära sig av småstölder bland jordbrukarna i trakten. Detta var under terroristskräckens sista år. De misstogs i alla fall för att vara några efterspanade RAF-terrorister, och blev nerskjutna av polisen i slutscenen, om jag minns rätt.
Man kan säga att Alain Tanner bygger vidare på den dystopiska och vänsterinriktade samhällssynen sedan dess. Han borde vara urtypen för en gammal och besviken 68:a, men han känns inte så, utan riktigt pigg och som det förefaller genuint intresserad av vår samtids problem också i dag. "Inte till salu!" har också två tjejer i huvudrollen, som även de fifflar sig fram i utkanten av dagens superkapitalistiska samhälle, den ena som servitris med ett hårt förflutet, den andre som skådespelerska. Författaren Paul (säkerligen Tanners språkrör) gör några fantastiska kortanalyser av dagens samhälle, liksom i förbigående vid middagsbordet när han umgås med sina föräldrar. "Det är bara djälvulen som har pengar i dag", kommenterar han sitt samarbete med den nya reklamfinansierade tv-kanalen. Mera sådana godbitar finns. Fast nu vill jag se något spännande och hyfsat enkelspårigt, som Matrix, Mumien eller Arlington Road.

Måndag 1999-08-16

Nu börjar ni förstås tro att jag inte har något liv. Vet inte hur jag ska ta er ur den villfarelsen... Jag var i alla fall på en tillställning i lördags som jag inte hunnit berätta om: Underground will take over 99, på Tantogården. En stor proggkonsert kan man säga, med band som Solen skiner, Träd, gräs och stenar, Gudibrallan m fl. I princip var det en utveckling av det arrangemang på Tantogården som jag skrev om i höstas (var det väl). Det mest spännande i det nya arrangemanget var för mig Samla mammas manna, som svängde otroligt bra med den Zappa-liknande gitarristen Coste Apetrea i högform. Samt att Mats gjorde en välförtjänt comeback som live-poet med nya och gamla texter. Nästa år ska det hela utvidgas ännu mer och äga rum på Gärdet, säger arrangörerna, och då kanske även John Peter Gister kan vara med. Han spelade ju congas med Kebnekajse redan 1970, just på Gärdetfestivalen. Och som poet skulle han kunnat platsa även i år. Det låter som att han är urgammal, men jag känner ju karln och det är han inte direkt. Var just hemma hos honom som hastigast och fick en pärm dikter för publicering i Tidskrift för sekelskiften. Snart ska alltså nytt material komma upp på poesisidan där, är det tänkt.
Mats första framträdande var annars det bästa (han gjorde två set under kvällen) där han gick i en cirkel och eldade upp sig med tal och tankar om solen och jorden.

Jag läste ut Elizabeth Wurtzels bok i söndags, och jag måste säga att de sista kapitlen var välskrivna, liksom epilogen. Jag får en bestämd känsla av att delar av boken är snabbproducerade för att äntligen få till ett färdigt manus, men det är bara en känsla jag har, för att hitta en förklaring till varför delar av texten känns så platt. Boken är daterad 1986-1994, och man kan bara ana hur otålig hon måste ha varit att få ut boken som ett statement om sitt liv och sin samtid! Hon har ju en hel del intressanta tankar på slutet, om Prozac som fenomen och om depressionen som en social sjukdom i vår tid.
Redan när hon avslutade boken fanns det sex miljoner Prozacanvändare i USA, och hon menade att denna nästan astronomiska siffra tenderar att banalisera användandet av Prozac, som inte alls är något lyckopiller utan bara får en att ligga i ett "normalt" mellanregister, där man klarar av att leva. För hennes del var det en stor befrielse. Samtidigt menar hon att dagens ungdomskultur till stor del bärs upp av deprimerade människor, som utvecklas till förebilder, och där ger jag henne ganska så rätt. Kurt Cobain var ju synnerligen aktuell när hon skrev färdigt boken - han hade just blåst av sig huvudet, för att uttrycka det rått - men även att band som Depeche Mode och Nine Inch Nails hade växt till massfenomen tyckte hon var förundransvärt, med tanke på deras ofta nattsvarta texter.

Elizabeth Wurtzel för även ett intressant resonemang kring frågan om depressionen ska angripas med medicinering eller terapi. Hon menar att det finns inget antingen-eller här, serotinbrist kan medicineras bort, men de låga halterna av vissa kemiska signalsubstanser som tydligen utmärker depressioner kan ju ursprungligen ha uppstått på grund av traumatiska barndomsupplevelser och brist på terapi. Det blir en hönan-eller-ägget-diskussion som inte är fruktbar. För henne är det både medicinering och terapi som gäller, och den största terapin var kanske att skriva boken som i sin helhet ändå är rätt imponerande just som vittnesbörd om ett öde som är unikt för henne men där många ändå kan känna igen sig i stora delar.
En del udda tankar om depressionen som sjukdom ger hon ändå uttryck för. Elizabeth Wurtzel menar att den pojkvän, Rafe, som understödde henne under depressionerna och i det längsta uppträdde "förstående" inte var så bra för henne som nästföljande pojkvän, som sa åt henne att "Rycka upp sig!" Det är just sådana kommentarer som deprimerade inte vill ha, enligt vad jag har lärt mig, men på henne funkade det, påstår hon. "Hörrö ta dig i kragen och skriv färdigt den där boken". Nånting sånt måste hon ha hört, åtminstone inom sig själv, och i hennes fall gick det alltså vägen.

Söndag 1999-08-15

Jag har i skrivande stund 20 sidor kvar av Elizabeth Wurtzels bok. Men jag måste säga att jag blev rätt besviken på den, efter den mycket lovande första halvan av boken hände något konstigt. Synfältet smalnade; från att ha skildrat inte bara sin egen uppväxt, utan även sin mors och sin fars liv, sina kompisar i skolan, den omkringliggande staden (New York) så blev alltmer huvudpersonens depression det enda ämnet. Inte bara detta hände, utan språket blev torftigare, gick från en fantasifull och levande litterär gestaltning, till det nästan rent journalistiska. Är detta verkligen nödvändigt när man ska skildra en depression inifrån?
Till slut var man som läsare nära att börja reta sig på huvudpersonen, som ständigt självömkande hoppade mellan pojkvän och pojkvän, mellan kompis och kompis, och därefter landade i sängen flera dygn i sträck, allt under påverkan av olika droger. Det blev så småningom svårt att hålla isär vad som var en genuin depression och vad som var framkallat just av drogmissbruk och ständiga svängningar i förhållandena till andra människor. Själv en ganska ensam människa, åtminstone under min uppväxt, blev jag alltmer förundrad av hur många engagerade människor som ständigt fanns omkring huvudpersonen Ellie, hur outhärdlig hon än var. Jag inser själv att det är en orättvis jämförelse, men jag kommer att tänka på en biografisk skildring av Nils Ferlin, hur han ständigt gick omkring och ältade sin ensamhet samtidigt som han hade en svans av tio-tjugo beundrare efter sig under sina långa promenader genom Klarakvarteren.

Det finns skildringar inifrån av psykisk sjukdom - eller vad man nu ska kalla det - som fungerar på ett annat sätt. Jag minns en fantastisk bok som heter "Mig lurar ni inte!" som handlar om en 14-årig anorektisk fransk tjej. Den är mer eller mindre självbiografisk, och jag vill minnas att den slutar med att hon håller ut och faktiskt besegrar läkarna genom att avgå med döden. Hon levde i samma stämningsläge som Elizabeth Wurtzel, om än mer koncentrerat desperat, men boken är litterärt och språkligt levande på ett starkare sätt. Detsamma gäller i viss mån Karin Bellmans "Stjärnvattenfallet", som skildrar en överkänslig tjej som bryter ihop efter att det blivit slut mellan henne och hennes första seriösa pojkvän. Också den har ett poetiskt och bräckligt språk som så att säga skildrar processen inifrån. Problemet med Elizabeth Wurtzels bok är just att huvudpersonen beskrivs på ett journalistiskt sätt, utifrån, så att läsarens inlevelseförmåga i partier går förlorad. Mot slutet tar sig boken igen, när hon åker till London och verkligen når botten sker paradoxalt nog en stegring som också berör språket; läsaren dras in igen. Återkommer med en slutrapport.

Min mor är allvarligt sjuk i samma sjukdom som Ludmila. Hon blev det första gången 1984, tror jag det var, men nu har hon fått ett återfall.

Tisdag 1999-08-10

Glad. Ja, lite så faktiskt. För att fira min namnsdag (!) uppvaktade min mor mig med några hundralappar som damp in genom brevinkastet. Eftersom jag vid det här laget hade ätit samma pastarätt fyra dagar i rad blev jag ganska glad, och sprang genast iväg för att äta lunch på kvarterskrogen Polhem i stället (kokt lax, helt okej, jag äter ju för övrigt bara fisk och grönsaker, inget kött alltså). ) Och sedan handlade jag mat till mig och katten. Fast efter det sjönk jag i och för sig ihop och fick inte så mycket gjort...
Eftersom jag hade namnsdag i dag så kan man räkna ut att jag heter Lars. Lars Wilhelm Andreas i själva verket. Lars är nog det bästa av de namnen, Andreas var väldigt udda när jag var liten. Nu har det plötsligt och oförklarligt blivit ett ganska vanligt namn; irriterande vanligt faktiskt, för det händer ofta att tjejer ropar "Andreas" på gatan. Och när jag vänder mig om är det bara för att se någon femårig unge rusa i den unga moderns famn. Tji fick jag liksom.

Och sedan har jag sålt en del artiklar på sistone, eller vad jag nu har gjort. Dealat med redaktionerna åtminstone. Arbetaren tog en text förra veckan. Den handlar om de misslyckade a-rabatterna, alltså de rabatter som utannonseras på några sidor i inledningen av varje Platsjournal. Erbjudandena där är ju halvt om halvt bluff, enligt mig, det mest bisarra är att Platsjournalens egen redaktion inte själv litar på att annonserna är korrekta utan ber alla som vill utnyttja dem att ringa och kolla först om de verkligen gäller. Oetiskt enligt min mening. Kolla upp denna veckas Arbetaren om du är specialintresserad av ämnet! Sedan har jag mailat en ny artikel till Magnus Linton, men han har inte svarat än.
Och sedan fick jag brev från DN efter flera månader om några kåserier jag hade skickat dem och nästan glömt bort. De ville publicera ett av dem, på villkor att de fick korta i texten. Radikalt. Okej, jag låter dem göra det i det här fallet och är bara glad att jag är tillbaka på banan.

Söndag 1999-08-08

Spöklikt återbesök ute i Traneberg i dag, den stadsdel där jag bodde mellan 10-22 års ålder och gick i skola, och där min bror fortfarande bor kvar i närheten. Passerade Alviksskolan, där den synnerligen vasse Hans Hagnell var rektor på min tid. Alla var rädda för honom vill jag minnas; finns det verkligen sådana rektorer fortfarande som styr med små exakta gester, håller alla i spänning med spetsen av en blyertspenna? Gick förbi paviljongen där matbespisningen var inhyst och kände än en gång svedan på kinden av den rungande hurril jag fick av den 80-årige vaktmästaren i krimmermössa därutanför. Någon i de stökiga matköerna hade ropat "Jävla gubbe!" till honom; han blev vansinnig och frågade "Vem ropade det där?" Tja, inte var det jag, men nog tusan tog han sikte på min kind i varje fall. Undrar om barnaga var tillåtet på den tiden?
Nå, jag hade trott jag skulle hinna upplevt en massa roliga saker till i dag, men så blev det inte riktigt. Ekonomin drog i strypkopplet, och jag förvandlades i stället till någon som tittar till andras lägenheter när de är bortresta, i det här fallet min brorsas när han är på kombinerad semester/konferens i USA.

Som många andra börjar jag känna att det snart är höst, även om jag inte har hunnit med det jag hade tänkt göra under sommaren ännu. Här en lista på några bra respektive dåliga saker:

Bra saker:
° Jag har fått in en fot i frilansbranschen igen, även om det tog några månader. Mina artiklar nu är på minst lika hög nivå som det jag publicerat tidigare, även om jag skriver för mindre tidningar just nu.
° Jag har lärt känna en jäkla massa trevliga människor under det senaste året, flera av dem via Internet. Att jag sedan inte har haft råd att åka och hälsa på vissa av dem, som jag hade velat, är en bagatell i jämförelse.
° Jag ska förmodligen plugga kulturpolitik 10 poäng i Borås i höst!

Dåliga saker:
° Ekonomin
° Arbetslösheten
° Tandvärk

Både bra och dåligt:
° Kärleken

Och sedan till dagens litterära diskurs: Håller på och läser Elizabeth Wurtzels "Prozac, min generations tröst". Den är ju jättebra, tycker jag. Jag hade den hemma både länge och väl, den blev liggande därför att jag tyckte att det var kanskeväl trendigt med Prozac, sedan anspelade den svenska titeln lite för tydligt på att det här skulle vara en klassisk generationsroman. Originalets "Prozac Nation" tycker jag är en betydligt bättre titel.
Jag tycker om den här trenden med nakna, skitiga och självbiografiska skildringar som kommit under 90-talet. Elizabeth Wurtzel skriver medryckande, gripande och roligt, om än egotrippat. (Det sistnämnda verkar ligga i genren.) På svensk botten kan den jämföras med Carina Rydbergs "Den högsta kasten" och Linda Norrman Skugges "Saker under huden". I PRMT heter huvudpersonen "Ellie" eller "Elizabeth" och ska föreställa vara författarinnan själv. I DHK heter huvudpersonen Carina Rydberg. I SUH heter huvudpersonen Linda. Men Den högsta kasten är en psykologisk thriller med insprängda återblickar, Saker under huden är en kalejdoskopisk och poetisk roman om en uppväxt. Prozac-boken är någonting annat, det är en kronologisk berättelse vid lägerelden om en flickas utveckling, livsmiljö, problem och depressioner från barndomen och fram till i dag (har inte läst slut den än i och för sig). Det är nästan bara amerikanska författare i dag som tillåter sig att berätta kronologiskt och hitta det där grundläggande drivet, där språk och berättelse flyter samman till en fungerande helhet där man slipper sitta och fundera över hur form och innehåll ska förhålla sig till varandra. Det kanske inte är konstprosa, men det är synnerligen fungerande prosa. Det verkar som om den europeiska romanen i dess traditionella form - som kan liknas vid 1800-talets bildningsroman - har emigrerat västerut. Men vi får se om Elizabeth Wurtzel också slänger in ett lyckligt slut, liksom Douglas Coupland gjorde i "Microslavar".

Till sist: "Snygg, lycklig, cool" citerar Leif Zern en dikt av Kristina Lugn i dagens DN. Det påminner mig om en annan text jag läst nyligen, nämligen denna: "Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga..." ja, Fittstimsgänget förstås. Vem har förläst sig på vem egentligen, och vem har kvar självironin?

Måndag 1999-08-02

Här kommer nu min sista anteckning om Maria Gummessons bok "Att skriva börjar här". (Jag läste klart den igår natt.) M.G. tar upp detta med skrivarkurserna. Som den som läst min dagbok kanske vet, är jag skeptiskt inställd till skrivarkursernas allt viktigare roll i svenskt litterärt liv, hur det snart sagt verkar vara obligatoriskt för en debutant att ha gått någon av dem, det må sedan vara vid Biskops-Arnös eller Skurups folkhögskola.
Man kan lugnt säga att M.G. ger mig vatten på min kvarn. Hon räknar upp fördelar och nackdelar med skrivakurserna. Bland fördelarna: Man får en chans att slipa sina verktyg innan man skickar in ett manus till ett förlag. Bland nackdelarna nämner hon risken att man börjar skriva som läraren vill, i stället för hur man själv vill. Och sedan kommer då denna brasklapp: "...vad händer med det unglitterära klimatet i ett land där samma person är lärare på skrivarkursen, lektör på det största förlaget och sugen på en smula makt? Så är det inte i Sverige i dag. Men om det blir så i framtiden?"
M.G:s varning talar för sig själv, tycker jag. Räkna bort det där med maktgalenskapen så är vi ju redan där i dag, vad jag förstår.
I kapitlet om förläggarens roll väljer M.G. att intervjua sin egen förläggare; Hans Isaksson på Albert Bonniers förlag. Samtalet bjuder på en del intressanta inblickar. Så här säger Hans Isaksson: "Många manus skickas till oss utan att vi har haft kontakt med författaren tidigare. Det kommer in mer än 1.500 manus årligen, och manuskripten blir fler och fler för varje år. Jag tror det beror på den höga materiella standarden i vårt samhälle."
Läs gärna det där en gång till. Hans Isaksson poängterar att många manus skickas in till dem av författare som är obekanta för förlaget. I denna formulering ligger innebörden att de som är bekanta har betydligt större chanser att bli utgivna. Och sedan detta: Hans Isaksson talar också om skrivarkurserna. "Alla skrivarkurser som finns nu innebär en positiv förändring för oss som jobbar på förlag. Det känns bra att det finns platser där opublicerade skribenter kan ventilera och utveckla sina texter. Skrivarkurserna är en tillgång och ett stöd. Har du gått en skrivarkurs när du skickar in ett manus så berätta det! Upplysningen har betydelse."
Varför skulle upplysningen att man har gått en skrivarkurs i sig tillmätas betydelse, kan man fråga sig. Är det inte kvaliteten som är det avgörande? För mig bekräftar Hans Isakssons uttalanden i detta kapitel mina värsta farhågor.

Maria Gummessons går vidare och intervjuar Jessika Gedin också, för att ge ett exempel på en förläggare som jobbar med ett litet förlag. Hon påtalar att Jessika mer eller mindre föddes in i yrket, att många i hennes familj redan jobbade med böcker. Hon glömmer nämna att detsamma faktiskt också gäller Hans Isaksson; hans mamma var författarinnan Ulla Isaksson. Också hans dotter Malin Isaksson, har ju fått ut ett par diktsamlingar. Så visar det sig att den stora och den lilla förläggaren har väldigt mycket gemensamt. Förresten har ju det förlag som Jessika Gedin jobbar med, Koala Press numera tagits över av den andra bjässen, Norstedts, om jag inte tar fel.

För er som har möjlighet, och är intresserade av Internet i samband med litteratur och poesi: Läs lördagens Smålandsposten! Suverän artikel av Fredrik Bergman. Den är faktiskt värd att leta upp.

Nu ska jag leva lite, tror och hoppas jag. Vi hörs längre fram.

Fredag 1999-07-30

Jag var ute på krogen Cliff Barnes igår, tillsammans med Monica, Lina och ett gäng killar. Trevliga tjejer det där, verkligen. Jag tror jag börjar bli på lite bättre humör igen.
Ganska märkligt att det finns en krog här i Stockholm där drinkar, maträtter och det mesta annat anspelar på tv-serien Dallas, så här många år efter dess glansdagar. När kommer Seinfeld-restaurangen? Det är väl bara en tidsfråga.

Apropå Seinfeld, ni som kollar på denna eminenta show, har ni tänkt på en sak: Den som ständigt har kvinnoproblem, som säger att han bara träffar tre tjejer per år och därför måste ta alla chanser - är naturligtvis George. Kramer ska vara den stora kvinnokarlen, Seinfeld själv ligger väl inte långt efter, medan Elaine ständigt träffar nya knäppskallar till karlar. Nå, vem är det som trots detta uppträder med nya snygga och intressanta kvinnor, i avsnitt efter avsnitt? Det är naturligtvis George. Den store förföraren Kramer ser man aldrig tillsammans med en kvinna, möjligtvis ser man hans ryggtavla någon gång när han lämnar en lokal tillsammans med någon av sina dejter. Seinfeld är ute med olika fotomodell-liknande (ointressanta) personer då och då. Elaine har sina duster. Men den stora losern George avbildas ständigt tillsammans med kvinnor!
Detta är väl en av de paradoxer som gör serien intressant. Det är förstås också så, att där det finns problem, där är det också intressant att porträttera. Hade allt gått friktionsfritt för George hade vi ju inte velat se honom vela och explodera i ständigt nya koleriska utbrott i rutan.
På samma paradoxala sätt får man betrakta förekomsten av kvinnonamn i den här dagboken... Fast inte riktigt. Känner mig rätt nöjd med livet igen, sedan E. börjat glida ur mitt minne. Nu är det mest de ekonomiska problemen som tornar upp sig igen, enligt någon slags cyklisk regelbundenhet. (Varje gång det är dags att betala hyran.)
Och så är det värmebölja igen. Lord have mercy, I'm not ready for this.

Tisdag 1999-07-27

Igår var femte gången jag såg Thomas Di Leva framträda. Det var också, konstnärligt sett, den absolut sämsta gången. Det känns som om han just nu bara åker runt och cashar in efter alla sina hundår i branschen. Publikmässigt är det förstås en succé. Musikaliskt står han dock och stampar, eftersom han bara kör sina mest kända låtar från den senaste samlingsskivan. För oss som följt honom tidigare känns det tämligen trist; personligen tycker jag han var mycket starkare för några år sedan när kritikerna hånade honom och skivorna sålde dåligt, men han ändå åkte runt och spred sitt budskap utan att förtröttas. Dessutom tycker jag att hans senaste två tre plattor har många udda spår, som tilhör det bästa han gjort, och de låtarna rör han ju inte längre. Nå, vi får väl hoppas att han lägger pengarna på hög och investerar dem i kommande projekt av en högre spänningshalt. Det enda riktigt bra på hans framträdande igår var predikningarna och mellansnacken, som han verkligen utvecklat till en konstart i sig. Ingen kan som han tala om kärlek och ljus.
Fast själv kände mig verkligen inte speciellt ljus igår, min själ var ekande tom och drog åt det mörka hållet. Jag var ju inte tillsammans med henne, vars initial jag inte ens vill nämna, men någon slags gryende tillit och förtroende trodde jag det fanns mellan oss. Att då bli avrättad i ett mail som innehåller två ord och ett utropstecken, nämligen dessa: "Lägg ner!" känns fruktansvärt. Och ändå lyckades jag genomföra en hyfsad anställningsintervju i dag kl 11, ute på Canal +. Eventuellt börjar jag jobba på ett vikariat där. Fast det har varit många eventuellt tidigare vad gäller de jobb jag sökt, och hittills har det inte givit något.

Några ord också om Maria Gummessons "Att skriva börjar här". Jag läser fortfarande den boken. Jag kommer att återkomma till den då och då, för eftersom hon tar upp så viktiga ämnen är det också en viktig bok. Mycket är bra, men jag tycker hon romantiserar journalistens yrke en aning i avsnittet om journalistik. Att lansera Metro-krönikören med mera Jonas Hållén som en punkare går jag inte på. En gång i tiden kanske han var det; men hur relevant är det i dag 20 år senare?
Sedan det här Maria G. skriver om att journalistyrket handlar om att skaffa sig exakta kunskaper. Hon råder den som läser hennes bok, att varje dag slå upp fakta kring exempelvis EU och EES etcetera - vad betyder egentligen dessa förkortningar? Visst är det bra, jävligt bra faktiskt, med faktakunskaper. Men i själva verket är det inget krav för att vara journalist, att man på det sättet blir expert på olika områden. Att vara journalist handlar nästan uteslutande om att ha en snabb och omfattande receptivitet, att snabbt kunna sätta sig in i olika frågor, att veta var man ska hämta information och omsätta det i text på ett bra sätt. Att kunna lite om mycket, kort sagt. Ett stort faktabagage kan nästan vara besvärande på vissa redaktioner, misstänker jag. En nyhetsjägare på en stor dagstidning, som producerar kanske tre-fem artiklar per dag, har ingen möjlighet att vara kunnig om allt han eller hon skriver om. Det ska bara se ut som det. Faktum är att journalister ofta är förbluffande okunniga om de mest grundläggande samhällsfrågor - det är verkligen inget ideal, absolut tvärtom - men det är faktiskt så att det egentligen inte har någon större betydelse ute på redaktionerna. Det finns på stora tidningar researchers och arkivmänniskor som kan rätta de mest upppenbara felen. Annars får man göra en rättelse nästa dag. Och för arbetsledarna är det faktiskt så att de vill ha lättstyrda 25-åringar. En journalist som är alltför kunnig vad gäller olika samhällsfrågor blir lätt knepigare att ha och göra med, och är därför förmodligen mindre populär att anställa. Jo, jag har en tämligen cynisk bild av hur det går till ute på redaktionerna; de bör betraktas som osentimentala textmaskiner, ingenting annat.
Det är naturligtvis skillnad på att vara frilans, som Jonas Hållén i dag, och inordna sig i redaktionens maskineri. En ytterligare skillnad är den mellan att vara allmänjournalist (nyhetsjägare) och vara specialreporter, vilket innebär att man får fördjupa sig i olika frågor. De flesta journalister får absolut inte göra det. Bland det jag här skrivit finns skälen till att jag egentligen själv är tveksam till att jobba på en tidning, utom som kulturjournalist eller möjligtvis kåsör. Här finns, i marginalen, möjlighet till olika former av fritt skrivande.

Måndag 1999-07-26

Deletar föregående reload mentalt. Det blev en kort bekantskap kan jag säga. Inget allvarligt hände, jag uppskattade hennes sällskap men hon fick snabbt nog av mitt. Som vanligt alltså, men jag kan ju inte gå och begrava mig för det? I sådana fall skulle jag gjort det för många, många år sedan.
Snabbt över till någonting trevligare. Jag låg och lyssnade på ett spännande program igår, reprisen av Robyns nyinsatta Sommarprat. Det är det tredje Sommarprogram jag hört, förutom Lukas Moodyssons och Liza Marklunds.
Jag tycker det är en sensuell upplevelse att höra Robyn prata (inte sexuell alltså). Det känns ungefär som när frisören körde med rakapparat i nacken på en när man var liten, en slags dunkel välbehagskänsla som är svår att förklara. Hur hon skrattar till åt sina egna skämt, blir tyst och "mm:ar" åt det hon nyss sagt. Det blir en levande föreställning. Bra musik spelade hon också: Bob Marley, The Police (underskattade!), Aretha Franklin m fl i en salig röra.
Det finns en annan svensk artist som påminner om Robyn i sättet att vara, och det är Lisa Ekdal. Jag har sett henne domptera rockpubliken på Hultsfred som en slags storvulen Zarah Leander, en 70-årig primadonna. Den där självklarheten och självsäkerheten som jag tycker är närmast onaturlig hos en 20-åring som nyss slagit igenom.
Robyn talade om att det i hennes fall handlade om att hon fick så mycket uppmuntran som liten, att hon blev sedd när hon reste runt med föräldrarnas teatergrupp som småbarn, mötte olika kulturer och träffade de mest olika sorters människor. Detta skulle alltså vara innan hon ens började skolan, från ett till sex års ålder ungefär. Sedan när hon började skolan, gick hon in i en lång tunnel och anpassade sig mer eller mindre, så som de flesta människor brukar göra. Men alltid hade hon en känsla av att hon var annorlunda, att hon kunde flyga sin drake (mångtydig symbol för både leklusten och den uppåtsträvande anden) och att det fanns något hon skulle göra med musiken. Som reinkarnationstroende tror jag att sådant kan bero på att man haft många tidigare liv som artist, att man så att säga tar vid där man tidigare slutade. Fast varför ska jag krångla till det? Vissa människor kanske är sådana av sig själva redan som ettåringar, även om jag tycker det låter osannolikt.
Ikväll ska jag se en annan märklig artist, Di Leva, fast han är väl mer en rymdmänniska än någonting annat. Men enligt Mats, som känner honom, är han en vanlig Thomas också.

Fredag 1999-07-23

E. skulle besöka IKEA igår, så jag bad att få följa med. Faktum är att jag aldrig varit på IKEA förut, jag har i och för sig köpt en - bra - golvlampa av dem på postorder en gång men aldrig besökt dem live alltså. Jag hade någon slags föreställning om att det var trångt, stressigt och 500 meters köer till kassorna där. Men så var det ju inte riktigt. Faktum är att jag blev rätt impad; det var ljust, luftigt och inte så farligt mycket folk så här i semestertider. Mycket att titta på fanns det förstås, och titta var just vad jag gjorde då jag inte hade planerat att köpa något. Jag tog det här som en sightseeingtur och ett tillfälle att lära känna E. lite bättre. (Hon är en fantastiskt rolig tjej att vara med.)
Nå, hon köpte några förvaringsprylar efter många om och men, och sen gick vi och tog en fika. Vi kom nämligen fram till att fika var obligatoriskt när man besökte IKEA. Det kändes lite grann som en ritual, en introduktion i en del av den moderna världen som jag missat.
Ni vet väl hur talessättet lyder: "Sossarna byggde folkhemmet, och IKEA möblerade det." Jag spånar vidare på det. Frågan nu borde alltså vara: Vem möblerar det alltmer ojämlika Europa? Svar: fortfarande IKEA. Och det värsta (?) är att kvaliteten blir bättre och bättre.

När jag kom hem hade Petter Bengtsson ringt på min telefonsvarare. Han är redaktör för en tidskrift som heter Ordkonst, nu för tiden, och ges ut av Akademiska föreningen i Lund om jag inte misstar mig. Av en slump (?) hade jag läst i ett nummer av den tidskriften på biblioteket för bara någon vecka sedan, och tyckte att den var riktigt bra. No-nonsense-intervjuer med unga debutanter, nyskriven poesi av Petter Lindgren med mera hade numret innehållit. Verkade lovande. Nu frågade Petter Bengtsson om jag ville publicera min artikel om skrivarkurser i Ordkonst också. Det ville jag...

Tisdag 1999-07-20

Får väl tillägga till gårdagens reload att slutet på Sprängaren är ett tour de force, jävligt bra skrivet helt enkelt. Låg och läste klar boken igår natt; sedan tog jag fram min "gratisbok" från Ordfront i och med att jag blev medlem där. Nämligen Maria Gummessons lilla skrift "Att skriva börjar här". Eller liten och liten, varför kallar jag den det? Kanske för att den är svår att genrebestämma. Det är absolut ingen lärobok, börjar Maria Gummesson med att skriva. Men något åt det hållet vill den väl ändå vara, så redan här finns en inbyggd oklarhet i projektet. Full av goda råd verkar boken dock vara. Och ändå vill jag invända, efter att ha läst kapitlet om poesi.
Så här skriver M. G: "Kom ihåg: det finns ingen gåta i lyriken som du ska lösa, ingen dold mening att duktigt lista sig fram till. Så fungerar inte poesi, vad de än har sagt i skolan. Det finns en text att uppleva, det är allt. /.../ Dikten betyder det som du anser att den betyder."
Visst, det låter bra, men är det sant? Knappast, enligt min mening. Det finns ett berömt exempel från receptionsforskningen; en forskare jag tror vid Göteborgs universitet hade låtit ett antal elever - eller vad det nu var för människor, det spelar för sammanhanget ingen roll - att läsa en dikt och uttala sig om vad den handlar om. Dikten var Johan Ludvig Runebergs "Den enda stunden", ni vet den som börjar så här: "Allena var jag, / han kom allena, / förbi min bana / hans bana ledde."
En av läsarna hävdade bestämt att den handlade om ett möte med en älg i skogen; en uppenbart absurd tolkning.
Exemplet visar att det inte är så enkelt som att bara säga att läsaren bestämmer vad dikten handlar om, oavsett beläsenhet, livserfarenhet osv. Om så vore fallet skulle det ju inte finnas något behov av kritiker till exempel. Hon har rätt så till vida att det inte finns någon enda, sann tolkning, ingen tolkning som uttömmer en bra dikts mening. Däremot finns det mer eller mindre rimliga tolkningar, det är jag helt övertygad om. Det hindrar inte att läsaren måste vara aktivt medskapande när han eller hon läser lyrik!

Måndag 1999-07-19

Var iväg på Jazz & Bluesfestivalen sista kvällen, i princip enbart för att se Rickie Lee Jones. Hon skulle gå på vid 18-tiden och det gjorde hon faktiskt också. Jag har länge varit nyfiken på henne som artist, varit på väg att köpa någon skiva, men nu fick jag ju en introduktion via liveframträdandet i stället och det är ofta den bästa vägen. Hon brukar omnämnas som Tom Waits fru (eller möjligtvis ex-fru) men framförallt är hon väl känd som en mycket känslig sångerska/låtskriverska.
Nå, hon levde upp till förväntningarna i varje fall. Jag tycker hon gjorde ett lysande framträdande. Det rör sig om en till det yttre lågmäld musik som hela tiden tassar fram i gränsmarkerna mellan jazz och pop; en slags popmusik med mycket utrymme för poetiska texter och en närmast teatral gestaltning av textinnehållet. Påminner nog en del om Tom Waits där... En annan möjlig referens är Lou Reed runt 1972, de mer stillsamma sångerna på Transformer, där han också använder sig av kontrabas, piano och akustiskt, om jag inte missminner mig.
Till en början inskränkte sig hennes publikkontakt till några "thank you, thank you", framsagda med axeln mot mikrofonen. Så småningom sprack hon dock upp i leenden när hon insåg att konserten var hemma. Jag vet inte säkert, men jag tror att hon kommer från New York. Det måste vara ganska skönt att komma från en stad som är så stor, att det "frånvända" som livsstil kan bli en hel folkrörelse.
Annars har jag rätt svårt för Jazz & Bluesfestivalen, den känns lite fyrkantig och Svensson-artad i sin framtoning. Är jag då inte en Svensson själv? Jo, antagligen, fast jag är också en dropout och en outsider...

Sedan har jag lagt märke till att "Sprängaren" förmodligen är den första svenska deckare som innehåller produktplacering, ungefär i stil med James Bond-filmerna som brukar zooma in på olika klockmärken och liknande, helt omotiverade saker för handlingen. Jag tycker Liza Marklund är en kompetent journalist och skribent, men hon är förmodligen också en affärskvinna ut i fingerspetsarna. Eller inbillar jag mig detta? Föreställ er följande: Hjältinnan, journalisten Annika Bengtzon ligger fjättrad till händer och fötter av den ondsinta sprängaren. Hon är utsatt för dödshot och kommer eventuellt själv att sprängas i luften inom kort. Då ringer hennes mobiltelefon... Vad tror ni då människan tänker eller utropar? Jo, "Gud välsigne Comviq!" (sid. 306).
Några sidor längre fram gör hennes orolige chefredaktör, som står och tittar ut genom fönstren på redaktionen mitt i natten följande reflektion: Det lyser i några av fönstren. Folk tittar på thrillern på trean! Inte heller denna replik tycker jag passar naturligt in i handlingen, utan känns påklistrad, dock i mindre mån än ovannämnda exempel.
Betänk alltså att Liza Marklund har haft ett högt chefsjobb inom Kinnevikkoncernen, som chefredaktör för den numera nedlagda tidningen Metro Weekend. Hennes man är vad jag vet också högt uppsatt inom Kinnevikkoncernen, dit både Comviq och TV3 hör. Jag tycker saken är uppenbar. Visst, jag har blivit misstänksam med åren, det erkännes. Men jag stör mig på sådant här, och det förvånar mig att inga andra av bokens många läsare har gjort denna reflektion, i varje fall inte offentligt.

Och sen drömde jag inatt att jag skulle läsa Horatius dikter, hellre än Stig Larssons. Jag var ute och åkte bil med Horace och Stig och några till, i en bil som såg ut att vara ritad av J.R.R. Tolkien (lång, lådbilsliknande sak). Vi åkte genom en massa rondeller på jakt efter diktens förlovade landskap. Någon hade tagit med sig Horatius som färdlektyr, är i alla fall helt säker på att författarnamnet började på Ho... och det var inte Homeros, för så tjock var inte boken. Iliaden och Odysséen har jag förresten redan läst, så de kan jag hoppa över den här gången.

Tisdag 1999-07-13

Euforin från förra veckan rann snabbt av mig kan jag säga, medan svetten rann i övrigt i den överjordiska hettan. Min första artikel i denna veva kom i alla fall in i Smålandsposten i lördags. Den handlade om skrivarkurser och stentvättade poeter... Tyvärr lade de inte ut den på nätet, så jag kan inte länka till den här. Men den är läsvärd intygar jag, och några andra i min närhet, som får förbli anonyma.

Varmt har det alltså varit... Tog mitt första utebad för i år på Smedsuddsbadet i söndags framåt eftermiddagen. Det var nästintill ståplats på badstranden, men jag lyckades hitta en ledig flik sliten gräsmatta för min filt och bleka kropp. Skönt att ligga i solen, tycker man ett tag, men så plötsligt blir det för mycket och man drar sig tillbaka in i skuggornas rike.

Sedan har jag återupptäckt de sublimt lantliga omgivningarna som finns på vissa delar av Kungsholmen, klättrade på klipporna nedanför Fredhäll och spanade efter diverse fridlysta fåglar och växter som skulle hålla till där i denna fridlysta zon av storstaden. Skönt, svettigt och sedan några armhävningar ovan på detta så är känslan av att man lever närvarande. Satt sedan på Solstugan och läste Liza Marklunds Sprängaren, som alla andra verkar göra denna sommar. Så originell är jag, men varför skulle jag inte läsa deckare. Också. Känner igen rätt mycket från kvällstidningsmiljön i boken, den hysteriska konkurrensmentaliteten och grälsjukan, även om jag bara smakat på den på avstånd, från arkivet på Expressen. (Som är igenkänneligt skildrat i boken!) Och sen har jag ju hört folk berätta som har jobbat på kvällstidningar och fått nog av det. Vet egentligen inte varför folk måste hetsa och stressa på ett alldeles orimligt sätt, när de egentligen bara ville skriva? Eller; en del lever väl och frodas i just den där hysterin och det kanske är tur att några gillar karuseller och bergochdalbanor för annars skulle världen gå lite långsammare. Och några av oss har redan klivit av och tycker att världen genast blev lite trevligare.

Sist men inte minst, någon loser är ni väl inte? (Läste Åsa Crona i gårdagens SvD, hon är briljant som mångtydig och samtidigt vass skribent. Knappast förutsägbar i varje fall.)

Tisdag 1999-07-06

Känner mig lätt omtumlad och glad, det har hänt rätt mycket roliga saker i dag redan. Det är klart, för er kanske det inte vore så mycket, men för mig... Har precis varit och fikat med en jättetrevlig tjej - vi kan kalla henne E. - som jag tidigare bara mailat med. Innan dess hade jag precis skickat en diskett med texter till Smålandsposten. De har nämligen köpt tre texter av mig för publicering; hyfsad utdelning får man säga. Vikarierande kulturredaktören kände igen mitt namn från Den Blinde Argus, det tackar vi för, den tidskriften gick i alla fall inte helt spårlöst förbi, uppenbarligen.

Igår ringde de från DN, med motsatt ärende kan man säga. Jag hade skickat två av de aktuella texterna till dem, och de ringde upp bara för att refusera. Eller... jag blir aldrig klok på deras sätt att refusera, ibland när de tycker texterna är rätt bra, som de uppenbarligen tyckte i det här fallet, vill de att man ska arbeta om artikeln, ändra vinkeln, vässa till den. Nu ville de att jag skulle arbeta om min artikel om outsiders, så skulle de kanske, kanske fundera på att publicera den i alla fall... Jag vet inte, jag tycker inte om det där sättet att jobba som DN har. De är klart seriösa, men de har en tendens att vilja peta i folks texter. (Det har ni nog hört från andra också.) Ibland vill de att man ska skriva vassare, ibland tvärtom att man ska skriva snällare... alla sätt verkar vara bra, utom just det man har utformat texten på. Men samtidigt måste det ju vara skribenten som har det yttersta ansvaret för texten (på ett annat sätt har den ansvarige utgivaren det yttersta ansvaret förstås, men det är en juridisk aspekt som vi inte talar om nu).

Det är inte nödvändigtvis fel att föreslå ändringar i texten, Arbetaren har exempelvis en gång bett mig att arbeta om en text om Stevensons Skattkammarön. De ville att jag skulle skriva mer om själva romanen, i stället för bara en massa fakta och funderingar runtomkring. Det sistnämnda kallar jag konstruktiv kritik, ett sätt att komma vidare. DN:s sätt att kommentera de texter man skickar in, kallar jag mer styrande på ett negativt sätt. Förlåt mig kära vänner, men så ser jag på det.

Så kanske jag kan få rekommendera Towe Mys hemsida, en annan god mailvän, som fortsätter att publicera spännande poesi och intressanta texter på nätet.

Torsdag 1999-07-01

Okej, så har det hänt i alla fall, efter fyra månaders (!) fördröjning kom min artikel om nätdagböcker med i Arbetaren. Vet inte om man ska skratta eller gråta, men Magnus Linton har tack och lov layoutat artikeln på ett bra sätt och den känns trots allt inte inaktuell. Jag är kort sagt ganska nöjd. Det hade varit hemskt om de bara hade begravt artikeln i något gruvhål på redaktionen och jag inte heller hade fått betalt. Sådant har hänt mig förut...
Kanske kommer jag rent av på fötter snart, ekonomiskt och även yrkesmässigt så att jag kan lansera min journalistidentitet hårdare igen här i tillvaron.

Och så kan ni läsa två nyskrivna dikter av mig också, länken går till poesisidan på Tidskrift för sekelskiften. Har jag tjatat nog om den nu? Ja, kanske det. Revolutionär 3D-grafik av Mats Barrdunge dock!

Måndag 1999-06-28

Igår såg jag "Kundun" på video (regis. Martin Scorsese). Jo, visst är det sånt man ska ägna sig åt på ljusa sommarkvällar? Jag har länge velat se den filmen, inte minst för att jag sedan länge är intresserad av buddismen. Nej, jag skäms inte för att säga det, inte ens nu när det har blivit så hippt via Richard Gere och andra kändisar som blivit buddister.
När jag var i 18-årsåldern betraktade jag mig som buddist, med allt vad det innebär, så det är sannerligen ett gammalt intresse. Det var för övrigt i samma veva som jag mönstrade - min buddistiskt färgade världsbild gjorde att jag blev frikallad, mest för att den framstod som så "knäpp" antar jag.
Nå, rent konstnärligt är det här en stark film, och även om jag såg den på video, så lät jag filmen bara rulla som om det hade varit på bio, undvek att trycka på pausknappen som man bara alltför lätt gör annars när man kollar på video. (Inte så svårt att låta bli att göra det i och för sig, med tanke på att min fjärrkontroll är trasig och jag måste krypa under bordet för att ge videon kommandon.) Men jag var uppslukad av filmen rakt igenom. Trots ett ganska långsamt mittenparti, då det inte hände så mycket, var den raktigenom stark - suggestiva bilder, med inslag från olika buddistiska ritualer, passande musik av Philip Glass, plus den för mig välbekanta tibetanska munk-strupsången och tut-i-långa-luren.
Fick ett nyväckt intresse för Tibet och landets situation. Slog i uppslagsboken, och där stod det att Tibet var en autonom republik i Kina, med en befolkning på totalt 1,8 miljoner och en yta på 1,2 miljoner kvadratkilometer. (Hela 1,5 invånare per kvadratkilometer!) Jag är lite chockad, så få människor trodde jag inte det bodde i Tibet! Inte ett ord i uppslagsverket - Bra Böckers Lexikon - av det jag var mest intresserad av att läsa om, nämligen Kinas annektering av Tibet och de strider som då förekom (kulmen för handlingen i "Kundun").
Intressant också, allting kring hur Dalai Lama och andra religiösa befattningshavare utses. Filmen börjar med sekvensen kring hur den nuvarande - det vill säga den fjortonde Dalai Lama, Kundun - "upptäcks" genom olika tecken som kringresande observatörer ger akt på. Kråkorna som håller vakt kring barnet. Barnet som minns sin upphöjdhet, att detta är mitt, mitt mitt! (Fast så egotrippad borde väl inte inkarnationen av medlidandets Buddha vara?!) Den trettonde Dalai Lamas ägodelar igenkänner han på ett korrekt sätt som sina, när han sätts på prov.
Själv tror jag ju absolut på återfödelse, men att barnet "minns" saker från tidigare liv är mycket ovanligt. Genom detta visar onekligen barnet att det är annorlunda.

Jag tror det för övrigt var 1959 som Dalai Lama flydde från Tibet, när situationen i förhållande till Kina blev alltmer omöjlig. Samma år slog som bekant Ingo till, för att ta en helt annan händelse som präglade tiden i folks ögon. Och Sverige stod på toppen som nation, vad gäller självförtroende och tillväxt. Det året föddes jag. Jo, det måste vara ett viktigt år, men på många sätt verkar det ha gått utför sedan dess. [Utrymme för självreflektion här - en del av resultatet kommer i min diktsamling - när nu den kommer.]

Tisdag 1999-06-22

I lördags bjöd Monica in till picknick i Rålambshovsparken. Det var trevligt att äta sin brie-smörgås och dricka sina öl, tillsammans med några andra främlingar som man aldrig hade träffat förr, men som man snart blev kompis med. Tusan vad social man kan vara ibland i alla fall. Trevligt också att sola sin nakna skalle, blev rätt röd på flinten men det känns sundare än att gå omkring som en kritvit zombie.
En tjej var helt övertygad om att jag var en annan person hon träffade ibland, som brukade röra sig på Södermalm och kände "Dodde", men det måste vara någon dubbelgångare till mig. Hur ful man än ser ut så har man sina dubbelgångare på stan, håll med om att det är betryggande? Jag tror det var någon slags komplimang, förresten var hon själv snygg och trevlig det lilla jag hann lära känna henne.
Tycker du att främlingar är vänner du inte lärt känna ännu, som den moderna floskeln lyder? Eller att främlingar är gudomligheter, som många s k "primitiva" folkslag ansåg? Eller är främlingar bara främlingar helt enkelt, som i den moderna storstadens lag? Håll med om att skillnaden är betydelsefull, och har att göra med något grundläggande i hur vi människor ser på varandra.

I går var jag på anställningsintervju för ett jobb som journalist/informatör på Lärarhögskolan. Jag hade extremt svårt att hitta, då deras palatsliknande byggnad (ett fd "dårhus" enligt uppgift) låg inbäddad i grönskan i en avlägsen del av Rålambshovsparken. Vägbeskrivningen att man skulle gå under Västerbron, och titta efter en villa vid vattnet etcetera, stämde över huvud taget inte.
Nåväl, jag känner mig underkvalificerad för jobbet. Man ska både skriva allt innehåll i personaltidningen själv (utkommer med 9 nr/år), göra layouten, uppdatera intranet-sidorna, vara ledningens språkrör i olika sammanhang, ha goda presskontakter, vara en hyfsad pressfotograf, samt designa montrar och sådant till olika mässor där Lärarhögskolan deltar. Jag har säkert glömt någonting. Det handlar uppenbarligen om att hålla tusen olika bollar i luften. Ett typiskt kvinnojobb med andra ord; så var det också bara kvinnor som jobbade där. Tjejen från personavdelningen var dock kusligt söt och trevlig att ha och göra med.

Läget inför midsommarhelgen är följande: Mats åker till H-sand, Steff är i Göteborg eller var det Berlin? John Peter har fått sin telefon avstängd. Jag antar att jag får ägna mig åt stillsamma meditationer hemmavid. Jag har 4:50 på fickan att köpa torrfoder åt katten för. Ibland blir jag förtvivlad på min katt och skriker åt honom så att rösten nästan går sönder, när han jamar högljutt på "mer mat, mer mat" och jag inte har råd att ens föda mig själv. Men okej, kära djurvänner, han lider ingen nöd. Hans behov går före mina, och jag brukar be honom om ursäkt när jag har skrikit åt honom. Igår pussades vi tre gånger för att bli sams.

Onsdag 1999-06-16

Oj då, jag har ju varit med i Smålandsposten i alla fall... den 22 maj var min artikel publicerad visade det sig. Jag ringde Anders Mildner och han sa att artikeln hade varit inne, och sedan fick jag sitta här på Stadsbiblioteket och bläddra mig tillbaka i gamla tidningar. Snygg layout på kultursidorna faktiskt... Läs gärna intervjun med kulturredaktören Anders Mildner i Pressens Tidning också. Jag skulle vilja göra en kultursida av det slaget, om jag hade ett motsvarande jobb, tror jag. Fast jag tvivlar på att jag skulle vara lika modig, när det gäller att slänga ut delar av det likgiltiga kulturmaterialet.
Och sedan har Tidskrift för sekelskiften fått en ny ingångssida. Det mesta är tredimensionellt numera...

Söndag 1999-06-13

Mitt kärleksliv kräver okonventionella lösningar. Vad ska jag säga? Jag har försökt att ragga på 7-Eleven, på biblioteket, på Internet... Eller hur var det nu? Det var ju den stora kärleken jag skulle träffa, just det.

Sur och trött. Var på en picknick i Drottningholm med min mor och min bror och ett antal gemensamma vänner. En gemensam bekant fyllde jämnt, och det var servering under ett partytält i utkanten av den kungliga parken. Trevligt, men man blir lätt lummig av att serveringstjejer springer runt och häller upp nytt vin i glaset hela tiden. På återvägen skulle vi springa efter en buss, och det bar sig inte bättre än att jag rev sönder kavajen genom att jag lyckades fastna med fickan i något slags staket. Den kavajen hade jag haft i säkert tio år. Jag äger tre kavajer; alla inköpta under den tid jag hade heltidsanställning på Sveriges radio, för snart ett decennium sedan. Kanske kan jag köpa en ny kavaj under nästa millennium.
Behöver jag tillägga att jag normalt inte frotterar mig i så fina sällskap? Jag har changerat socialt, kanske man kan säga. Jag kände mig lite grann som en gestalt i en novell ur James Joyce's Dubliners som dyker upp berusad på sina föräldrars tillställning och ställer till skandal. Fast okej, jag var inte berusad, jag var bara nära att bli innan vi drog.

Några kul saker. Har skrivit klart några artiklar och skickat in till Ordfront Magasin, DN med flera tidningar. Har också ställt samman en ny konstellation dikter. Jag skar ner det till 17 st. den här gången, från ett ursprungsmaterial av 50-60. Mitt senaste dikthäfte (vågar jag kalla det bok?) är ju från 1991, så jag tror jag är mogen för en återkomst snart. Edicom lyrik, någon?

Tisdag 1999-06-08

Med hjälp av Pagespinner och lite fusklappar från Jonatan på Tidskriftsverkstaden lyckades jag fullborda min hemuppgift till kursen Nya vägar för boken. Den är kanske ingen skönhet - men då skulle ni sett hur min allra första hemuppgift på nätet såg ut, den var en estetisk mardröm - så jag är rätt nöjd ändå.

Låt oss återvända en stund till Stig Larsson, vars senaste bok jag tog upp för några veckor sedan. Jag fick ett recensionsex. av "Helhjärtad tanke" från Bonniers, som jag nu har läst ut. Det är en ojämn bok, enligt min mening, svagare än "Natta de mina" och "Wokas lax?". Det bästa är nog texten om Henrik Samuelssons målningar.
Men påfallande är hur besserwissern Stig (okej, jag gillar Stig Larsson, men nog har han vissa tendenser?) begår några uppenbara misstag redan på de inledande sidorna. Han talar om kompositören "Arnold Schoenberg". Varför inte kalla honom Schönberg, han var ju trots allt österrikare, om än amerikansk medborgare mot slutet av sitt liv! Det känns som om S.L. har skrivit av namnet direkt från ett engelskspråkigt skivomslag, lite klantigt.
Sedan den där fåniga diskussionen om Lotta Olsson på Expressen kontra Lotta Olsson på DN, som var aktuell för - var det två år sedan? Stig Larsson påstår att DN:s Lotta Olsson "härmar" Expressens Lotta Olsson, genom att börja skriva dagsverser på Namn och Nytt. Men det är väl ganska absurt, tycker jag, att anklaga den tio år äldre Lotta Olsson för att vara en kopia av den yngre! Om någon som heter Lotta Olsson har skrivit i många år i DN, och det sedan dyker upp en ny skribent med samma namn i Expressen, vem är det som härmar vem egentligen? (Egentligen ingen av dem, enligt min mening.) Att begära att den äldre ska byta namn tycker jag är lite magstarkt, som Lotta Olsson d.y. gjorde. Naturligtvis ställer sig Stig Larsson på den yngres sida, han har ju bevars haft ett förhållande med henne! Att under en kortare period ha varit ihop med poeten S.L. adlar naturligtvis den yngre kvinnan. (Det skriver han inte, det är min egen tolkning.)

Sist men inte minst, Tidskrift för sekelskiften är tillbaka, denna gång på Nätet - tack vare Mats initiativ.

Copyright © Text: Andreas Björsten

Uppdaterad: 99-06-23