De vitryska poeterna var riktigt bra, de höll en hög lägstanivå om man säger så. De var färgstarkare och hade en varmare utstrålning än vad som förekommer på en del svenska poesiuppläsningar. Kennets, Kristoffers, Cilla Naumanns och Agneta Pleijels insatser bestod i princip i att leverera översättningar, vilket de gjorde helt okej. Fast Agneta Pleijel är väl knappast någon uppläsare i min smak.
Jag hälsade som hastigast på Kristoffer, Petter och Kennet och stack iväg snabbt efteråt - men det var ändå värt det. Vitryssland - närmare än Haparanda - är det verkligen så? Konferencier-Kristoffer hävdade det i varje fall.

Och sedan har min mor blivit sämre, och jag ska åka till sjukhuset om ett tag. Funderar på att köpa med mig ett ex. av Liza Marklunds Studio sex för att ha något att pyssla med där. Fast egentligen har jag inte råd att köpa nyutgivna böcker; endast pocket brukar passa min plånbok någon gång emellanåt. Såg förresten Liza Marklund berätta om sina böcker på Kungsholmens bibliotek i veckan - precis som före henne Unni Drougge gjorde hon ett väldigt bra intryck på mig live. När man sett Liza M. på tv och hört henne på radio, blir hon så uppförstorad. Dialekten och kaxigheten blir för påträngande på något sätt. I verkligheten är hon varmare, lugnare, vackrare, eller hur det nu ska sägas.

På måndag börjar jag ett extrajobb med att dela ut tidningar, på dagtid tack och lov. Jag börjar från grunden med att jobba inom media som Øyvind här på verkstan sa. Mitt distrikt blir de östligaste delarna av Östermalm, kvarter som jag förhoppningsvis känner hyfsat sedan min tid på Sveriges Radio, Arkivet för ljud och bild och JMK. Kanske lär jag känna Östermalm så bra så att jag kan få jobba på Locnet, vem vet. Undrar dock varför jag inte kan få journalistjobb, utan enbart kan vara verksam som frilans på svältnivå?

För tillfället är jag ledsen för att mina vänner aldrig hör av sig. Jag har tidigare varit dålig på det själv, men jag har bättrat mig. Enligt karmalagen lämnas jag i sticket nu när jag själv behöver människor.

Torsdag 1999-10-21

Som frilansjournalist och poet, som då och då skickar material till olika redaktioner, kan man göra en del intressanta iakttagelser. En tanke som slagit mig, är hur liten den värld man "slåss" mot är. Eller rättare sagt, hur få människor det är som sitter på alla stolar på den andra sidan, dvs med makten att publicera och refusera. Någonstans kring 25 personer är det som dyker upp på alla olika poster i Stockholms kulturliv under sin karriär, och som man därigenom stöter på överallt. Det är som att spela tennis mot en levande vägg, som i ett sådant där gammalt tv-spel ni vet.
För 15 år sedan blev jag refuserad första gången av Åsa Beckman. Då satt hon som redaktör på 80-tal. Nu i dag fick jag mitt senaste refuseringsbrev från henne; denna gång därför att jag skickat material till DN. (Det var en text som rörde förhållandena på Stockholms stadsbibliotek, därför ville jag vända mig till en stockholmstidning; om än med riksambitioner.) Och jag vet ju vilka hennes preferenser är; hon hyllar poeter som Eva Kristina Olsson, Katarina Frostenson, Ann Jäderlund m fl. Det är inte riktigt min bag. Om jag visste att det var hon som skulle läsa min text på DN kunde jag i princip avstått från att skicka in den redan från början.
Samma sak med en sådan som Magnus William-Olsson. Också för ungefär 15 år sedan refuserade han mig å 80-tals vägnar. Sedan dök han upp på Lyrikvännen och gjorde samma sak.
Min poäng är att jag får en känsla av klaustrofobi när jag vänder mig till kulturetablissemanget, i det här fallet tidnings- och tidskriftsredaktionerna. Det känns inavlat, samma namn sitter på alla stolar. Man kan ju tillägga att ovannämnda poeter och kritiker säkerligen också har andra uppdrag, som lektörer åt olika bokförlag eller nämnder. Fast sådana uppdrag brukar vara hemliga, vilket inte minskar känslan av klaustrofobi hos den som försöker slå sig ut/in.

Nu ska ni inte tro att jag alltid har blivit refuserad, för så är det inte. Men av den här typen av människor har jag alltid blivit refuserad. Sådana som gått rakt in på redaktionerna, följt en spikrak karriär. Jag har ingen orsak att ha något speciellt emot dem i och för sig, det är deras funktion som på något sätt inte stämmer ihop med mitt sätt att jobba. Jag är omständlig, kringelikrokig, långsam och snabb samtidigt, går alltid den knepigaste vägen. Jag passar inte in på de rätvinkliga redaktionerna, där man följer den mest etablerade litterära skolan. Jag passar bara in där redaktören själv är en outsider, eller förmår se en outsiders kvaliteter.

Apropå inavlat, kan man i och för sig säga att de som skickar in material till tidningar och tidskrifter säkert upplevs som lika inavlade av de som sitter på redaktionerna; det finns ett "järngäng" (Petter Lindgrens uttryck) av poeter, som ständigt återkommer med material, hur utskåpade de än blir, och aldrig verkar ge upp. Jag har i högsta grad tillhört det gänget, gör det inte riktigt längre, då jag tröttnade på poetens roll som supplikant och upphörde med att skicka in material under en längre tid. Jag lade mer tid på artikelskrivandet, och bestämde mig för att utveckla poesiskrivandet i tystnad i stället; tills man själv kände att det kom ett lyft, en kvalitetshöjning som visade sig nödvändig.
Nå, också de i detta "järngäng" av outsiders kan någon gång gå genom vallen och bryta igenom till de stora redaktionerna. Det händer sällan. Men jag vet att det har hänt.

Ikväll lär förresten sex vitryska poeter och fyra svenska författare framträda på Kulturhuset. Kanske tar jag mig dit, måste bara handla lite grejer och mata katt etcetera...

Söndag 1999-10-17

Jag har varit sjuk, förkyld och nätfrånvarande i en vecka ungefär. Trist. Det var längesedan som jag blev så dålig av en vanlig förkylning; om det nu var en vanlig förkylning. Influensa snarare. Men nog om det!
Jag missade några roliga saker jag tänkt göra förra veckan. Uppläsningen på Poeternas Estrad i torsdags såg intressant ut (med Kennet Klemets m fl). Jag kunde inte heller gå på inflyttningsfesten igår i Monicas nya lägenhet. Fördelen med att ha varit sjuk är att jag låg hemma och sparade pengar. Det brukar vara en blodig ironi när man skriver så, men i det här fallet är det ju bara rena fakta.
Nu är det dock snart ny vecka med nya tag. I morgon ska jag gå på information om ett extrajobb jag anmält mig som intresserad av. Det är verkligen inget märkvärdigt jobb, men det kanske kan lossna på fler fronter om jag börjar nysta någonstans när det gäller ekonomi och anställningar. På onsdag kväll har jag att välja mellan att lyssna på Liza Marklund på Kungsholmens bibliotek eller gå på OPK:s debatt om Yttrandefrihetens gränser på Internet (tror jag det handlar om). Svårt att välja. Kan man inte gå på bägge?

Och så har jag skrivit klart några artiklar och skickat till Smålandsposten igen. Jag återvänder till fadershuset, eller åtminstone mitt tillfälliga adoptivhem som frilansjournalist. Får se vad de tycker i sinom tid. Och så satt jag uppe till klockan fyra i natt och skrev en kul långdikt om min uppväxt på 70-talet, mitt liv på 90-talet och allas vår framtid. Jag tror att det kan bli någonting. Lätt febrig känner jag mig dock, med förkylningen kvar i kroppen och ändå upptänd av kommande projekt.

Lördag 1999-10-09

Jag kör vidare som live-poet. I torsdags var det öppen scen på Poeternas Estrads nya scen, en trappa ner på Strings café. Från början hade de "Det brinnande ordet" där, för ungdomar upp till 21. Nu har de slopat åldersgränsen och låter oetablerade av alla åldrar uppträda, tack för det.
Det har verkligen kommit en ny generation duktiga live-poeter i åldern 18-20 år! (Den klassiska åldern för poesiintresserade, om man till exempel ser tillbaka på Den Blinde Argus prenumerantstock. Fast egentligen hatar jag tanken att poesi ska vara en "utvecklingsgrej" och inte ett allåldersfenomen.) Faktum kvarstår att många av de jag lärde känna för snart tio år sedan i samband med olika poesiuppläsningar, och som nu är i 30-årsåldern, verkar ha försvunnit från poesiscenen. Några har slagit igenom, men många har tagit steget ut ur offentligheten igen, åtminstone som det tycks just nu. Sedan finns det några gamla uvar som håller på, som återvänder till scenen stup i kvarten, och jag hör ju till dem. Störst bland dessa uvar är väl Ola Thorbiörnson själv, som höll hov bland sitt gäng begåvade nya ungdomar, bland dessa med-konferenciern Sanna Svanberg - som bara är i 18-årsåldern men redan hunnit med att uppträda på Spoken Word-festivalen och gjort sig ett namn som live-poet.
Nå, eftersom jag är så pass gammal som jag är och fortfarande inte slagit igenom, men å andra sidan inte givit upp ännu, så får jag söka mig till öppna scener och liknande. Poetry Slam är ju också ett alternativ, för att över huvud taget få en chans att komma ut och läsa - fast jag tycker ju fortfarande illa om tanken att tävla i poesi.
Uppläsningen gick väl rätt bra, varje uppträdande hade bara 4 minuter till sitt förfogande så jag körde en lång dikt. Jag var snarast mer nervös än på Kungsholmen i lördags, om det nu var för att det var en mer krävande publik eller om jag hade tid att tänka efter den här gången. Men jag kör vidare!

Flera "Internetkändisar" har på sistone skrivit om sin Internetleda i sina dagböcker på nätet, däribland Annica Tiger och Katinka. Jag tycker det är ganska lätt att förstå vad det handlar om. Folk som redan jobbar heltid med Internet (i praktiken säkert mer än så, kanske 12-16 timmars jobb vissa dagar) och som dessutom har det som största intresse, sitter ett par timmar hemma också efter jobbet; att de plötsligt drabbas av Internetleda är mer än förklarligt. Marina är inne på liknande tankegångar i sin senaste spalt.
Själv betraktar jag mig nog som Internetberoende; jag sitter kanske 2-3 timmar per dygn oavsett veckodag. Men jag gör det av intresse och jag gör det inte professionellt. Om jag satt 16 timmar om dygnet framför datorn skulle jag helt säkert också bli knäckt, mycket tidigare än de som nu verkar hålla på att bli det. Man kan lura sig själv ganska länge med att man har förmånen att jobba i en hipp bransch med hyfsade löner, men när det inte längre kan kompensera bristerna i livskvalitet i övrigt, då kommer naturligtvis raset. Men själv hoppas jag kunna undvika det, och i stället koncentrera mig på att lära mig mer om nätet. Ett kunskapssökande som naturligtvis aldrig kommer att kunna ta slut (om än avbrytas av döden förstås).

Onsdag 1999-10-06

Jag såg på Svart eller vitt igår. Och det slog mig vad som är fel med det programmet. De har en viss uppsättning kända tyckare i en slags panel (de vanliga ansiktena som återkommer och återkommer i media) men de ser till att sprida ut dem bland publiken. När Stigbjörn Ljunggren sitter där som vanligt och käftar med Göran Hägg kunde man - som tv-tittare - börja genomskåda denna rundgång. Men producenterna blandar bort korten genom att ha en massa ungdomar som publik, som sitter så att säga omlott med proffstyckarna. Därför gör programmet ett (oftast ganska falskt) intryck av ungdomlighet och vitalitet. Man ser unga ansikten här och var och tänker att - oj, det här var ju ungdomligt och framåt. Men som igår - när det handlade om "Politikernas brist på retorik" - ser man hur den yngre delen av publiken håller på att somna av uttråkning. De är verkligen inte speciellt roade av ämnet. Och då brister programmets upplägg - då är grundtanken genomskådad. Då tillhör ändå Svart eller vitt de mer proffsiga och sevärda debattprogrammen.

Kulturprogrammet Centrum har tidigare varit en av mina favoriter, men nu vet jag inte... Jag tycker det börjar bli saggigt när de sänder en gång i veckan. De lider av samma problem som jag uppmärksammade i Svart eller vitt senast; det är samma ansikten som återkommer lite för ofta. Är verkligen kultur-Sverige så litet? Jag vägrar att tro det.
Senast medverkade Susanne Ljung, Sara Arrhenius, Ulrika Knutsson och Göran Hägg (!). Jag fick snart den där obehagliga tomgångskänslan igen, att det är samma namn och samma ansikten som återkommer i diskussionsprogrammen. Alla de ovannämnda har väl varit med i något decennium i offentligheten, minst. Sara Arrhenius började som programmatisk postmodernist i Aftonbladet på det gyllene 80-talet vill jag minnas. Som tur är formulerar hon sig bättre i dag; de flesta gör ju det med åren som får turen att överleva i branschen och utvecklas som människor. Ulrika Knutssons hängsmycken i form av jättelika bronsåldersmobiler går mig på nerverna efter att ha sett och hört henne lägga ut texten i otaliga kulturprogram vid det här laget. Det borde vara lag på att presentera något nytt (!) - exempelvis en ny författare - i varje upplaga av Centrum men det händer sällan.

För att tala om mitt eget liv så befinner jag mig i limbo just nu. Inget direkt händer, inga jobb eller uppdrag har flutit in. Den enda nyheten är att mitt badrum äntligen verkar vara på att bli renoverat. Det har varit mögligt och fuktskadat i flera år nu, nästan så att man inte vill ta hem några gäster över huvud taget. Men efter renovering lär hyran gå upp med 350-450 kronor (detta enligt avtal mellan Fastighetsägareföreningen och Hyresgästföreningen). Ändå handlar det i mitt fall bara om att återställa normal badrumsstandard och undvika hälsovådliga fuktskador. Hittills har ungefär 40 procent av min inkomst gått till hyran, nu är det på väg mot 50 procent. Fortsätter det så här så kommer jag att få bosätta mig på ett fält någonstans långt utanför Stockholm.

Söndag 1999-10-03

Mitt första framträdande som live-poet på ett och ett halvt år gick bra och gav mersmak. Jag var hyfsat förberedd, hade köpt en ny pärm åt dikterna och plastat in dem så man kan ha dem på ett notställ och bläddra i stället för att hålla på och prassla med pappersbuntar fram och tillbaka. Och sedan hade jag repat några gånger i alla fall.
Träffade på Peter och hans fru Birgitta redan på vägen till uppläsningen så vi gjorde sällskap sista biten. På Kungsholmens bibliotek var det lite rörigt när vi kom, vi fick olika besked om var läsningen skulle äga rum, men det visade sig snart att vi skulle läsa i ett mindre rum på våning 2. Jag hälsade på den mycket trevliga bibliotekschefen som skulle presentera oss och gjorde mig i ordning. Publiken strömmade in. Nå, det kom väl ett tiotal allt som allt i varje fall. Både min brorsa och Sydney (se tidigare presentation i dagboken) dök upp, och det var onekligen spännande att läsa offentligt inför dem för första gången. Lilianne och Mats dök upp, plus enstaka människor som jag varken kände till namn eller utseende! De närmast sörjande ställde upp kan man också uttrycka det.
Oavsett detta, läsningen gick bra och gav ett lyft. Jag fick bra med applåder för att vara i ett så litet sällskap. Jag har ju läst offentligt då och då i minst 15 års tid, och uppriktigt sagt vet jag att jag kan mina saker, men man riskerar att bli lite ringrostig när man läser så sällan. Men den tröskeln är nu överkommen och jag ser fram mot flera bokningar. (Som man lär få tvinga fram själv av mer eller mindre ovilliga arrangörer, det är ju ingen som direkt frågar den icke kände poeten om han kanske skulle kunna komma och läsa!)

Bland mycket annat uppskattar jag elogen från bibliotekschefen, som köpte ett ex. av min och John Peters diktsamling efteråt. Hon tyckte att det var poesi som var lätt att ta till sig - hon hade fruktat något hypermodernistiskt som hon inte förstod sig på. Jag instämde: Min ambition är faktiskt att vara en allmänmänsklig poet. Något liknande går säkert att säga om Peter. Jag sa att vi är så pass gamla så vi har lärt oss att skriva mer allmänmänskligt; texterna ska vara lättillgängliga på ytan men svåra på djupet, eftersom de handlar om livet. Ungefär så.
Kul också att det funkade att läsa inför brorsan. Familjen har ju läst sådant jag har publicerat, men mig veterligen har ingen av dem kommit på någon uppläsning tidigare. Det här innebär att jag kan börja knyta ihop två delar av mitt liv som jag tidigare hållit lite åtskilda; det konstnärliga livet och familjelivet. Återstår att också kunna knyta ihop yrkeslivet med detta, dvs att kunna försörja sig på sin konst. Steget dit ter sig för ögonblicket mycket långt.

Nå, efteråt gick alla åt skilda håll, det blev ingen efterfest eller något sådant. Alla är vi lika skuldsatta och kan inte sätta oss och festa mitt på blanka lördagseftermiddagen. Jag kunde det definitivt inte i varje fall. På måndag tror jag att jag ska ringa om gaget, som jag glömde fråga efter.

I övrigt har jag återupptagit min verksamhet som frilansjournalist, varför inte, och provar med Ordfront den här gången.

Torsdag 1999-09-30

Just nu lever jag över mina tillgångar rätt ordentligt. Men jag har en känsla av att jag kan få tillbaka det i slutänden - eller också slutar det med en krasch.
Min ekonomiska situation blir inte bättre av att jag betalar så groteskt mycket till CSN som jag gör, med tanke på att jag fortfarande är arbetslös. Men den räkningen får vänta lite till, jag äger inte 2.100 just nu. I stället för att sitta hemma och spara pengar har jag varit på Publicistklubben två gånger den här veckan; i måndags var det en debatt om "Den nya ekonomin" på tillfälliga lokalen Norra Brunn. Det var en väl homogen panel, med tre kavajklädda killar i 27-årsåldern plus Peppe Engberg som ankare. Debatten blev lite småseg, och behövde definitivt sköljas ner med öl. Jag tror det hade behövts någon utanförstående och mer kritisk röst för att sätta liv i debatten.
Visst, det ligger mycket pengar i Internet just nu, och mer kommer det att bli. Och media bidrar till att skapa hjältar av dessa företagare på Icon Medialab, Bredbandsbolaget m fl - samtidigt som det kliar i fingrarna på tidningsmakarna att börja skriva ner dem igen. Men så mycket mer framkom inte på detta möte.
I onsdags var det PK-Bar om "tjejtidningar" - Belinda Olsson (Fittstim, fd Expressen, nu frilans) och Marit Bergman (Darling) medverkade. Silikon vägrade komma eftersom arrangörerna hade gått ut med att det skulle bli en "boxningsmatch" mellan tjejerna.
Vad ska jag säga? Belinda Olsson verkade vettigare och mer nyanserad i det här sammanhanget än hon gör i en del media. Marit Bergman hade bara jobbat ett halvår på Darling (förutom att skriva i Fittstim) och på publikfrågan om hur man fick jobb på Darling sa hon mer eller mindre rentut att det handlade om att "vara tillräckligt cool" och känna någon av dem. "Skicka in en artikel", sa hon sedan. Fan tro't efter vad hon sa först, att det räcker med att skicka en bra artikel... Det blev hur som helst en tillställning som utmärktes av fnittrigt samförstånd, de två kom ju ur samma mediapool så att säga. De sitter i guldläge just nu, och det märktes att de visste om det. De yppade dock en viss självkritik på området modereportage; det visade sig att de använde sig av samma trådsmala modeller som alla andra tidningar. Här skulle det eventuellt bli ändring, så att "vanliga människor" också fick visa kläder!

Nu ska jag vara tråkig och ta upp lite läsning av ett helt annat slag, med citat och allt. Hela sommaren har jag haft en bok hemma: "Moderna manifest, del 1: Futurism och dadaism". Egentligen ingick den i kurslitteraturen för den kurs i litteraturvetenskap (modernistisk lyrik) jag läste för nu säkert två år sedan. Men då fick jag aldrig tag i boken, och nu när jag hittade den så beslöt jag att behålla den tills jag hade läst ut den.
Boken innehåller, naturligt nog, mycket som i dag mest är av musealt och historiskt intresse. (Vilket inte hindrar att det fortfarande kan vara spännande att läsa, på grund av språklig vitalitet.) Annat överbryggar alla tidsavstånd och talar om litteraturens och konstens villkor på ett sätt som fortfarande kan tända en revolutionär gnista. Men det är svårt att smälta futuristernas hyllande av militarismen och den italienska "rasen". Samtidigt kunde de - i samma manifest - skriva berusande intelligent och nyskapande om konst och kultur. Det här är en paradox som är svår att förstå.
Oändligt mycket högre - andligen - än Marinetti och hans kumpaner står dock i mina ögon dadaister som Hans Arp. I hans minnesanteckningar fick jag verkligen min belöning efter att ha plöjt igenom många riskabelt inkrökta och tidsbundna texter Hans formuleringar i "Dada var ingen fars" skulle jag verkligen kunna göra till mina! Här några smakprov:
"Några av oss bodde i grå eremithyddor och fick föga av de jordiska nöjena. Men dessa eremiter fick i gengäld besök av änglar. Änglar är inga ekonomer. De slösar härligt med sitt ljus." Och: "Endast anden, drömmen, konsten leder till sann kollektivitet. De är lekarna som leder människan in i det verkliga livet." Hear, hear!

Söndag 1999-09-26

Det har varit en ganska intensiv och uppiggande helg. I fredags var jag bjuden på fest hemma hos Anders K. Johansson, men jag kände mig fortfarande lite trött och deppig, så jag blev sittande kvar hemma. Regnet gjorde också sitt till. Nå, festen (releaseparty för hans kommande bok "Beckombergalandet") skulle börja halv åtta, vid halv tolv ringde Anders och frågade var jag höll hus. Han hotade med att komma och hämta mig, så sent omsider gav jag mig iväg till festen.
Med tanke på att jag anlände så sent hann jag ändå vara där ganska länge, i en fyra timmar eller nåt. Framåt klockan ett blev det uppträdande; Anders och Fredrik Lindh spelade "Popcorn", "La Cucharacha" med flera odödliga låtar - på tänderna. Jag tror Anders slängde in Mozarts 40:e symfoni också. Sedan gick de över till blues på munspel och gitarr. Baren bestod av cirka 10 ölbackar i en garderob. Det var rätt trevligt. Förutom Fredrik Lindh var bland andra konstnären Magnus Bärtås där, som har formgivit Anders bok.
Vid fyratiden på morgonen hamnade jag hemma hos poesibekantingen Lilianne (legendarisk bland alla som brukade gå på Poeternas Estrad när den höll hus på Kafé 44) som bjöd på té hemma i sin extremt överlastade lägenhet. Nattbussen vid femblecket funkade bättre än tunnelbanan brukar göra på dagen av någon anledning.

På lördagen skulle jag gå på Spoken Word-festivalen, var det tänkt, så utan att sova ut begav jag mig till Rival vid Mariatorget ganska tidigt. Träffade Mats som stod och pratade med Fredrik Grundel vid ingången, redan när jag kom dit. Jag gick in och lyssnade - fortfarande bakfull - på Sanna Svanberg, Marcus Birro med flera. Av någon anledning hade jag ganska svårt att koncentrera mig, så vissa uppträdanden såg jag bara fem minuter av, eftersom jag gick ut för att dricka kaffe eller öl då och då. Vid femtiden på eftermiddagen började jag lyssna mer koncentrerat, på bland andra Torbjörn Flygt som gjorde ett väldigt starkt framträdande. Underhållning och djup på fri hand, av ett för mig dittills i stort sett okänd författare. Jag menar, jag såg inte hans manus i varje fall. Sedan gick jag hem och käkade, återkom vid tiotiden och såg Sophie Zelmani med hennes vanliga stillsamma pop, som förband till den "provocerande" Karen Finley. Hon har rykte som en av de mer provokativa kvinnliga live-artisterna, men framförallt var hennes framträdande gripande och starkt, speciellt mot slutet.
Som helhet blev det en lyckad tillställning - trots ett kanske något svagare program än förra året - och trevligt att slänga några ord med vänner och bekanta som kom och gick under kvällen. Bevis för att jag - eller åtminstone mina rödrutiga byxor - fanns på plats vid Mariatorget kan för övrigt beskådas på s. 26 i dagens SvD.

I dag söndag har jag varit på ett något förvirrande möte på Tidskriftsverkstaden men mer om det en annan gång.

Torsdag 1999-09-23

Dags att börja peppa upp sig själv, kanske. Ni har väl hört talas om placebo-effekten?

Programmet för Kulturveckan på Kungsholmen är ute nu. Jag och John Peter Gister uppträder alltså på biblioteket på Kungsholmen den 2 oktober kl 14.00. Tyvärr kolliderar det lite grann med seminariet om Ulf Lundell som pågår på ABF-huset samma dag mellan kl 10-16. Men det får ni leva med.

Jag har ett 20-tal "bra" dikter just nu att spela med. Jag vill återigen försöka sätta samman en diktsamling, sist jag talade om det blev det aldrig av att jag skickade in någonting. Jag är för bra för att bara begrava materialet i en byrålåda, om ni frågar mig själv. Och jag är trött på att skriva artiklar just nu, de blir bara liggande olästa i buntar på Moderna Tider, Ystads Allehanda etcetera. Det har blivit ett slags jobbigt stillestånd på den fronten just nu, hur jag än ringer redaktionerna för att tjata. Bättre då att skapa högstående (?) konst. Växelbruk förnöjer i vilket fall.

Jag tycker om att vara man - som biologiskt kön alltså. Men könsrollen gillar jag inget vidare, som jag antydde redan i min förra reload. Varför ska jag tvingas vara "jägare" hela tiden. Det är fan mycket bättre att bara stå stilla och låta sig bli tillfrågad. Inbillar jag mig ibland. Bättre för ens psyke åtminstone. Jag är trött på att uppvakta kvinnor som antingen gäspar och ser ut genom fönstret, eller låter meddela att de redan är upptagna. Och sedan hela tiden faran för att man är för påträngande och stämplas som trakasserare eller våldtäktsman. Men varför skulle jag våldta någon jag älskar? Okej, byt könsroll med mig i en månad så får ni ser hur kul det är, ni som tror att män har så mycket makt.
Det är sant, som Ulf Lundell sa i en intervju i Aftonbladet i söndags att inget är så ute som medelålders män och deras problematik just nu. Om Susan Faludi uttalar sig om männens könsroll - då lystrar alla på en gång. Om en man uttalar sig om samma ämne, så händer ingenting. Och sedan idiotexemplen, som debattören Stefan Villkatt som skrev i en krönika i Arbetaren att det inte var någon idé att lyssna på män i könsrollsdebatten eftersom alla män ändå bara var förtryckare som ville försvara sin position. Man skulle odla sitt manshat, enligt honom. Tyvärr förefaller den mannen vara en idiot, och progressiv är absolut inget epitet som kan fästas på honom.

Ser fram mot Spoken Word-festivalen i helgen.

P.S. Något senare: Jag uttalar mig aggressivt, men egentligen är jag ledsen. Fast det behöver väl inte sägas? Träffade förresten K. i måndags, jag gick till ABF för att lyssna på Thage G Peterson och vad han hade att säga till sitt försvar. (Det var rätt mycket - han förklarade vältaligt sitt ständiga fikande i memoarboken som ett informellt sätt att umgås också mellan makthavare.) Och där satt hon och skulle bevaka seminariet. Den trägne läsaren av min dagbok (finns det några sådana?) vet att K. är en tidigare kärlek som hade vissa problem att bestämma sig mellan mig och en annan person. Jag drog det kortare strået förstås. Underligt nog har jag fortfarande vissa känslor för henne.
Men Goethes Romerska elegier är en bra diktsamling. Där kan man tala om lyckligt kärleksliv och lyckliga musor!

Söndag 1999-09-19

Jag vet inte, jag känner mig lite låg. Det händer rätt ofta efter att jag besökt Hultfredsfestivalen eller Bokmässan, att jag får svårt att återanpassa mig till vardagen. Det hände så mycket under en kort tid, man träffade så många vänner och bekanta, och sedan plötsligt är det slut. Vardagen känns ensligare igen. Okej, nu var det några dagar sedan jag kom hem men jag är fortfarande fast i den stämningen. Sov tolv timmar i dag, hade lite sömn att ta igen, men att stiga upp så sent som jag gjorde i dag är ingen höjdare.

Glömde nämna att jag träffade Anders Mildner från Smålandsposten under mässan. Han är ju den redaktör som har uppmuntrat mig och även köpt in artiklar av mig under det senaste halvåret. Det var kul att få ett ansikte på honom, om vi säger så. Av de tre artiklar jag sålde till Smålandsposten i somras har dock bara två publicerats, och jag har bara fått betalt för en. Nu lovade i alla fall Anders att jag skulle få betalt för allihop. "Ring mig på måndag", sa han. Det uttalandet är verkligen en klassiker. Men jag ska försöka göra det också.

Har funderat på könsroller och sådant på sistone. Jag har kommit fram till att mannens respektive kvinnans könsroll kan formuleras på ett mycket kortfattat sätt. Mannen är den som får fråga. Kvinnan är den som får säga ja eller nej. Det är två olika sorters makt. Frågan är vilken som är behagligast, det beror väldigt mycket på vem man är som person. De invididuella skillnaderna inom könen är ju större, vågar jag påstå, än de generella skillnaderna mellan könen. För mig tog det ungefär 30 år att fatta att man verkligen får fråga. Och ha självförtroendet att göra det. Redan känns det som att jag fått ett otal "nej" i mina dar, inte bara från kvinnor, utan från bokförlag, arbetsgivare etcetera. Men det gör inget, jag lär mig under tiden. Jag får väl säga som Nietzsche, att det som inte tar livet av mig gör mig starkare. Nu gick det ju inte så bra för Nietzsche i och för sig, han blev ju tokig som bekant.
Enligt legenden blev Nietzsche akut sinnesförvirrad i samband med att han såg en häst bli brutalt pryglad ute på gatan. I en blixtlik impuls identifierade han sig med den misshandlade hästen, föll omkull och började tugga fradga. Jag måste säga att jag förstår honom. Jag står inte heller ut med att se djur som misshandlas, jag vet inte om det är en fråga om empati eller vad det är. Men jag måste gå ur rummet när jag ser inslag på Rapport som handlar om djuren på hästmarknaden i Bryssel exempelvis. Det är en så ofattbar grymhet i dessa bilder. Det betyder inte att man måste älska människorna mindre, hela tillvaron är en övning i empati tror jag.

Fredag 1999-09-17

Jaha, efter 18 timmars frånvaro är jag tillbaka i stan och framför datorn som ni märker. Göteborgsresan gick ganska snabbt och behändigt, med undantag av att tåget stod stilla en timme utanför Herrljunga på hemresan. Sånt vill man inte ha när man betalar dyrt för att åka med X2000.
Men det var värt att åka ner till Bokmässan bara över en dag! Jag fick rätt mycket uträttat, eller hur man nu ska uttrycka det, när mycket av behållningen ju handlar om att bara strosa omkring planlöst bland en massa montrar.
Men känslan när jag klev av tåget var rätt annorlunda mot tidigare gånger jag gästat mässan. Jag kände mig inte längre ung och hungrig, som del av en uppåtstigande krets poeter och redaktörer. (Lite grann fanns ju den känslan förut i varje fall, när jag åkte för att jobba åt Den Blinde Argus.) När jag stod där vid början av Avenyn kände jag mig i stället som en gammal och vis (?) gäst i denna världen , eller kanske snarare en något luttrad person. Jag hade känslan av att stiga ut i samma omgivningar, som jag gästat ett flertal gånger förut, och vara en helt annan. På sätt och vis har jag blivit lugnare i min roll som outsider i den tidiga medelåldern. Jag har en lång väg framför mig än, förhoppningsvis.

När jag checkat in i pressrummet hamnade jag omedelbart framför några datorer med Internetuppkoppling som stod där, så smart är jag. Jag var orolig annars att jag inte skulle hinna komma ut någonting på nätet under gårdagen, men det kunde jag alltså göra redan direkt. Men tiden gick snabbt och snart var det dags att rusa till det seminarium som var ett av mina huvudmål med resan, nämligen seminariet om att "publicera sig på nätet", med Ola Lindvall från Argus Area, i samtal med Magnus Berg från Bonniers och Aase Bergh (Bonnierförfattare). Uppriktigt sagt tycker jag Ola klädde av Bonniers lite grann, jag vet inte om det var hans syfte. Men han visade ganska lätt att Bonniers sajt som de var så stolta över, med material kring bland annat Gabriella Håkanssons roman Operation B, måste vara gjord med vänster hand. Ola tänker mycket på läsbarheten och utformningen av texter på nätet, vilket besökarna på Argus Area möjligtvis lagt märke till, och han hade rätt mycket att säga om brister i det hänseendet.
Som helhet var det en ganska intressant debatt, trots att Bonniers med alla sina resurser framstod som aningslösa nybörjare på nätet. De ville dock en del; och Aase Bergh hade lagt ut sin diktsamling etcetera. Det var kul att träffa Ola och Thomas, som hade kommit upp, för att inte tala om även Camilla och Annika som tillstötte. Redan vid min ankomst hade jag dessutom träffat Magnus Linton från Arbetaren, som jag ju samarbetat med kring några av mina artiklar.

Vidare strövtåg på mässområdet förde mig först till Aftonbladets 70-talistiska gillestuga (?) där jag hälsade som hastigast på Pelle Andersson. Sedan gled jag vidare till Spoken Word-festivalens monter där jag blev bjuden på öl och (tror jag) lyckades ackreditera mig inför festivalen nästa vecka. Poeten Johan Nordbeck kom förbi och jag bjöd honom i min tur av den sponsrade monterölen.

Ja, det var väl i stort sett det. Några öl och ett antal fika senare var det dags att ge sig av till tågstationen i ett plötsligt ödsligt och kyligt höstregn, medan festen fortsatte bakom mig.

Onsdag 1999-09-15

I morgon åker jag till Bokmässan i Göteborg, fram och tillbaka bara. Jag använder mig av X2000 och det går ju så pass snabbt att det verkar meningsfullt att åka bara över en dag. Kommer iväg kl 07.20 i morgon bitti, under förutsättning att jag är vaken då förstås. Katten lär vara ute och spankulera så dags, men han får klara sig själv ett tag för en gångs skull. I Göteborg tänkte jag gå på några seminarier och se vilka intressanta människor jag träffar, och sedan hem igen samma kväll. Man känner i alla fall att man får smaka på den litterära hetluften, att man får vara med på ett hörn då, inbillar jag mig.
Eftersom jag betalade terminsräkningen på Borås högskola, för kursen jag aldrig gick men inte heller avsagt mig än, så får jag studeranderabatt. Likafullt kostar det 1300:-, huvaligen. Mats B tyckte att jag skulle köpt 1:a klassbiljett när jag ändå höll på, då får man visst kaffe serverat vid sin sittplats, kunde vara trevligt...

Veckan har varit så där halvtung hittills. Har följt min mor fram och tillbaka till sjukhuset för cellgiftsbehandling nr 2. Har gått en massa ärenden åt henne, jag som är slö nog annars för att knappt orka sköta ett enda hushåll (mitt eget). Var på arbetsförmedlingen igår också. Jag har en väldigt trevlig handläggare, Björn Lindbergh heter han, som verkar ha förståelse för min situation. Men några jobb har han inte att erbjuda förstås, hans grundförslag var något som kallas anställningsstöd. Om arbetsgivaren får 7.000 av staten varje månad kanske han kan gå med på att provanställa mig i sex månader? Mutor brukar det kallas annars. Eller starta eget företag med mina kåserier och artiklar som bas. Tja, varför inte. Fast några stora inkomster vore det ju synd att säga att mitt skrivande hittills genererat, även om jag är stolt över det. Annars känns det alltmer som om jag får deala och trixa mig fram i en fientlig värld.
Trivs hyfsat med livet trots allt. Vet för övrigt inte vad jag ska tro om en viss kvinna. Mer än att jag vill träffa henne.

Lördag 1999-09-11

Egentligen är det söndag nu, men eftersom jag inte har gått och lagt mig än så... Klockan är 00.25 pip, och jag sitter på Tidskriftsverkstaden efter att nyss ha sett Matrix. Det var en lång film, slutade inte förrän en kvart före midnatt.
Nå, vad ska jag säga? Flera vänner till mig har rekommenderat den här filmen, och jag är glad att jag gick och såg den. Trots att jag fick gå ensam, Steffanie var upptagen, och jag visste inte vem mer jag skulle fråga med kort varsel. Men jag är alldeles tagen av filmen och det är skönt att vara ensam då ett tag .
På ytan är det ju en väldigt spännande science-fiction-film (med ett för all del ganska segt mittenparti). Det finns en del fantastiska actionscener som toppar det mesta man har sett förut i den genren. Men jag tror att det här är en väldigt personlig film, som slår mycket olika beroende på vem man är och vad man har för erfarenheter. För mig är inte det här i första hand en science-fiction-film alls faktiskt, utan en parabel - en liknelse om hur vårt samhälle ser ut. Dessutom finns det en hel mängd religiösa symboler inströdda, inte minst i namnen på huvudpersonerna. Men all symbolik hänger inte riktigt ihop tror jag.
Det har kommit flera filmer det senaste året, med en liknande tematik. Enemy of the state är ju mer uttalat samhällskritisk, men Matrix är det på ett kanske djupare sätt. Det handlar om att vara styrd av "systemet" och att vilja bryta sig ut, och det pris man får betala för det. Men också om den frihet som står att vinna. I Matrix så är ju hela verkligheten, som vi känner den, en datasimulering som de onda maskinerna har iscensatt (det står redan i recensionerna jag har läst, så det behöver jag ju inte dölja för läsaren av denna text). Men mänskligheten som en skock får, som styrs mot avgrunden, och några få som vill försöka rädda den... det temat har ju en mycket större bäring än så, eller hur ska jag uttrycka det? Man skulle kunna tro att David Icke har skrivit manuset, om ni känner till denne man. Läs "Och sanningen skall göra er fria" om ni vågar. Rekommenderas av mig och Peter Wahlbeck.

Mycket bra soundtrack också till Matrix, kongenialt med innehållet. Tror faktiskt att jag ska försöka köpa det...

Fredag 1999-09-10

Var i Uppsala och träffade TM igår, det var kul. Hoppas vi kan hålla kontakten IRL lite grann framöver.

Annars var det en sådan där underlig dag, då människa efter människa ur ens förflutna dyker upp. Först träffade jag en arbetskompis från Arkivet för ljud och bild på tunnelbanan, som jag inte sett på ett halvår. Han jobbade på Proffice nu. När jag klev av vid Odenplan på vägen mot Tidskriftsverkstaden träffade jag min fd kurskamrat och kompis Camilla i trappan.
På kvällen ringde min vän Argusmedarbetaren Anders K Johansson och berättade att han skulle vara med i Folkradion under fredagen och bad mig banda det. (Han presenterade sin bok "Beckombergalandet" i programmet, vilket han också ska göra på Bokmässan.) Sedan ringde Monica - alltid lika trevligt - och bjöd in till en ny träff med "mediamänniskor" hon känner, på en indisk krog nästa vecka. Tyvärr hade jag planerat att vara på Bokmässan just den dagen, nämligen torsdagen, men börjar bli osäker på om det finns några biljetter kvar på SJ vid det här laget. Dags att fråga kanske? SJ:s pris- och bokningssystem är tyvärr en djungel som verkligen kräver att man slipar sin machete, deras sajt på Internet var inte till någon större hjälp eftersom de kräver att man är medlem i Torget (eller i ett speciellt betalningssystem) för att få boka via nätet.

Och sedan har den förbaskade (?) Passagen lagt in en ful "Top" på alla medlemssidor utan att fråga. Fy på dem.

Till sist: ett lästips för den kritiske kulturkonsumenten. Läs Anders Mildners elaka artikel om Ordfront i Smålandsposten. (Publicerad i onsdags och finns tills vidare att läsa på nätet under kultur - arkiv.) Tyvärr ligger det väl en del i vad han skriver, att Ordfront har utvecklats till ett forum för ett politiskt korrekt vänsteretablissemang som omges av en viss personkult (Mankell, Boëthius m fl). Detta kan jag säga trots att jag sympatiserar med mycket av det som står i Ordfront.

Onsdag 1999-09-08

Jag skippar kursen i kulturpolitik i Borås (åtminstone första träffen). Det finns för mycket annat viktigt att göra i Stockholm/Uppsala just nu. Och så ska jag ju besöka bokmässan i Göteborg nästa vecka. Det blir fullt upp ändå.

Om jag ska nämna någon dagboksskribent på nätet, utöver de jag redan tagit upp, Helena, Towe My, Steffanie... så är det väl helt klart Lia. Hon är verkligen en superskribent, en (som det tycks) underbar tjej med ett väldigt speciellt språk. Hon för ett intressant resonemang i sin senaste reload om skillnaden mellan IRL och URL. Hon tillhör tydligen dem som är rädda för att träffa sina nätkamrater i verkligheten. Jag förstår inte riktigt det där. Det är väl samma människor, vare sig man träffar dem på nätet eller i verkligheten? Jag har haft flera skäl att fundera på det där på sistone. En gång skar det sig ju rejält mellan mig och en människa (tjej) jag träffat på nätet, men det berodde inte på att vi träffats på nätet utan det var på det rent mänskliga planet. Så jag har mina goda tankar och föresatser kvar.

Steely Dan - popmusikens Proust? Musik man blir glad av - visst är det banalt, jämfört med musik som kanaliserar ens ursinne, deppighet, svarta tankar etcetera? Men jag blev ju också glad av "På spaning av den tid som flytt", av att uppleva den estetiska bågens lyft raktigenom de sju delarna, så jag har väl kanske lite konstig smak. Glad för så lite, eller så mycket.

Tisdag 1999-09-07

Jag är väl ungefär Sveriges mångordigaste dagboksskribent, när jag väl kommer igång, men ni får stå ut med det.
Nå, jag lyssnar inte bara på Steely Dan, köpte även en gammal platta med Black Sabbath - deras tredje - i nyutgåva på CD. "Faithfully restored artwork", utlovas det på omslaget, och det får man väl säga att det är. Det mesta med tidiga Sabbath är bra, även om det är tämligen kompakt (likartat) i både livshållning och musikaliskt innehåll, som bekant... På den tiden jag var elförstärkt gitarrist skrev jag en massa låtar i Sabbath-stil (en del av dem inspelade på gammal rullbandspelare) så att det känns som om jag faktiskt kan den där musikstilen i sömnen. Sömn var rätt ord. Hypnos, droger, svart, svart, svart. Det finns ju där. Och ett innovativt sväng i en del oväntade övergångar i låtarna faktiskt.

Jag har en sådan där bok hemma med betygssatta pop- och rockskivor som New Musical Express gav ut för bortemot ett decennium sedan. Trist att de ger alla Black Sabbath-skivor en etta i betyg. Antagligen politiskt korrekt på den tiden, då Nya Vågen fortfarande var idealet. Men det är usel konsumentupplysning, som så mycken annan journalistik som bygger på att känna av trendvågor. Okej, skribenten markerar en attityd och nöjer sig med det, det funkar om man har samma åsikt. Men jag tror att sådan journalistik åldras väldigt dåligt. (Den där NME-boken är i själva verket ändå väldigt bra som handbok, på grund av att den är gjord av en mångfald personliga och i stort sett kunniga skribenter. Jag har svårare för en del svensk City- och Bibel-journalistik om vi säger så.)

Fattig igen, har svårt att neka John Peter att låna pengar dessvärre. Men jag överlever.

På torsdag får jag äntligen träffa Towe My i verkligheten, snart ett år efter första mailväxlingen. Spännande...

Måndag 1999-09-06

Såg "Armageddon" på video igår. Visst är det en hyfsad film i sin genre, det stora pang-pang-action-formatet, betydligt bättre än den fåniga Independence Day. Några fascinerande iakttagelser kan man som vanligt göra i breda filmer av det här slaget. Eftersom Hollywoodfilmerna riktar sig till alla människor finns det budskap på en massa olika nivåer, för att alla ska ha något att ta till sig, och det är inte bullshit utan ett faktum för den som har sett tillräckligt mycket film genom åren. (Kanske är jag "yrkesskadad" av att ha läst filmvetenskap.)
Filmen är något mindre hysteriskt nationalistisk än till exempel Independence Day. Men det innebär inte att USA:s roll i världen har minskat, tvärtom faktiskt. Tydligare än i den här filmen kan knappast USA:s ledande roll framställas. Presidenten talar till hela jordens befolkning, inte i egenskap av amerikansk president, utan som "världsmedborgare". De som sänds upp till den hotande asteroiden, för att spränga den inifrån och rädda världen, är typ tio amerikaner och en galen ryss, som för övrigt kom med av en slump. (Lysande spelad av Peter Stormare för övrigt.) Så ser ju ungefär proportionerna ut i dag, när det gäller insatserna av Nato, FN - eller andra tillfällen där USA leker världspolis.
En återkommande tanke i många amerikanska filmer av det här slaget, är att den amerikanska presidenten innerst inne är god, men att han missleds av sina rådgivare. Så också i den här filmen, där han övertalas av sina militära rådgivare att fjärrspränga asteroiden och på så sätt utplåna Bruce Willis och de andra tappra som har landat på den. Men underhuggarna går emot dessa order och räddar både jorden och (merparten) av de utsända. På det här sättet påminner den amerikanske presidenten faktiskt om det gamle Rysslands tsar, han har ceremoniella och nästintill magiska funktioner. Men han missleds ofta av andra som vill överta makten. Inse att denna tanke förklarar hur världsordningen kan se ut som den gör - USA:s president är inte informerad om världens avigsidor. Det är hans dåliga rådgivare som har sett till att det är så illa ställt som det verkligen är på många ställen på den här planeten.
[Ledsen att jag berättar större delen av handlingen i den här filmen, men de flesta som vill se den har nog sett den vid det här laget. Förresten går det att se den ändå, det finns alltid en massa spänningsmoment och explosioner kvar att ta till sig, eller hur?]

Och sedan lyssnar jag på en samlingsskiva med Steely Dan, som tidigare var en lucka i min skivsamling. Steely Dan är ett för jävla bra band, i den amerikanska västkusttraditionen. För några år sedan hade jag nog tyckt att de är för perfektionistiska, men faktum är att det perfektionistiska kan svänga något alldeles överjävligt. (Det är samma sak inom litteraturen.) Det värsta i mina ögon är det halvbildade, det halvbra, det bara bitvis utvecklade. Det är därför tidiga Ramones är så bra, eller Sex Pistols, eller... därför att de har det råas charm, nybörjartur eller vad man ska kalla det. Sedan blir det svårare i ett antal år, om man inte är färdigutvecklad redan från början. Det finns popmusiker som knappast vågar skola sig, därför att de vet att det kan vara farligt för deras uttryck att kunna mer än två tre ackord. Det är samma syndrom. Men det är inte att vara skolad som är problemet, utan att vara halvskolad. Man får inte ge upp och falla tillbaka i halvbildning, säger redan det klassiska kinesiska vishetsverket I CHING för sådär en tvåtusen år sedan!
Steely Dan är musik från före andra världskriget (=punkens ankomst), resterna av den gamla västerländska högkulturen inom popmusiken... de existerade ju mellan 1972-1981... med osviklig stämsång, mystiska jazzackord parad med hitkänsla. Det är rätt underbart.
Paralleller inom litteraturen; den unge Tranströmer var färdig redan från början (perfektionist), vilket är ytterst sällsynt. Den unge Moodysson som en författare som var "ofärdig" redan från början men besatt en förödande charm. Bägge sorter behövs, och de sistnämnda kan ju utvecklas en lång väg. Det värsta är återigen de halvbra, etablissemanget av mellanmänniskor som sitter någon slags propp för utvecklingen enligt min erfarenhet. (Orsaken till detta är att de gör som man "ska" göra, de beundrar det man "ska" beundra - de har ännu inte modet att göra en självständig bedömning.)
Det är därför det inte är någon idé att publicera sig i perioder när man bara är halvbra, man måste ta ett ytterligare steg för att det ska vara riktigt intressant. Nu talar jag om poesi, inte om artiklar och krönikor som man också i stor utsträckning publicerar för att försörja sig.

I övrigt är väl den här dagboken ganska ointressant just nu. Jag vill fördjupa den. Jag vill fördjupa mitt liv med kärlek och alla dessa dunkla livserfarenheter jag känner fortfarande väntar mig.

Lördag 1999-09-04

Jag fick tre artiklar publicerade under augusti (i DN, Arbetaren och Smålandsposten). Det råkar vara tangerat rekord för min del. Inte sedan sommaren 1997 har det gått så pass bra. Tyvärr måste jag höja mitt snitt ytterligare om det här ska bli ett yrke, och inte bara en yrkesmässig sysselsättning.

Redan för ett par veckor sedan började jag som så många andra att att göra en liten sammanfattning av läget inför hösten. Det är typiskt för den neurotiska nutidsmänniskan, tror jag, att ta ut allt i förskott och inte kunna leva i nuet några längre stunder. Jag blev påverkad av den allmänna tendensen att säga att det är höst redan i mitten av augusti. Vilket naturligtvis är helt fel. Det visar bara hur styrda människor i dag är av sina arbeten. När man är tillbaka från semestern, då måste det ju vara höst, eller hur. Även om det så skulle vara 25 grader varmt ute och det i själva verket är sensommar. Krönikören Anette Kullenberg - som inte direkt tillhör mina favoriter - skrev för någon vecka sedan i Aftonbladet att det var "något hotfullt" över denna varma höst. Men herregud, augusti är en sommarmånad. Det var snarare en kall avslutning på sommaren. Nu är det höst sedan fyra dagar, hävdar jag, för nu är det ju faktiskt september. Men fint väder har vi, och eftersom gränserna mellan årstiderna rimligtvis är flytande, kan man gott kalla det här för ett strålande sensommarväder.

När krönikörerna börjar tala om att det är höst, då är det i själva verket sin egen planläggning inför hösten de pratar om. Även jag har en sådan. Just nu börjar allt te sig lite hektiskt, och jag undrar hur jag både ska kunna åka till Borås på kursen i kulturpolitik nästa vecka och till Bokmässan i Göteborg veckan därefter. (Även om kursen i Borås är en distanskurs så innehåller den ju tre träffar i denna stad - tre dagar varje gång dessutom.) Har inte riktigt råd med det där, men vad tusan, någon gång måste man ju börja satsa och tro att allt löser sig. Jag vill inte missa allt viktigt som händer, bara för att jag är fattig, min själ har börjat invända mot det. Och i Göteborg är ju dessutom Argus Area med på ett seminarium.