april/maj

juni/juli

augusti

september

tillbaka till nuet

Onsdag 2002-10-30

Den kommande månaden lovar att bli hektisk för alla oss som vill följa med de viktigaste poesihändelserna i Stockholm.
På lördag är det dags för Spoken Word-festivalen, med rekordhögt biljett pris (280:-). Som vanligt bjuder arrangörerna på en samling depraverade rockartister som slagit sig på poesin, målar hakkors på trosor o liknande. Seriösa, svenska poeter är det däremot ont om, fast Daniel Boyacioglu medverkar förstås... Och vad innebär det att vara seriös, begreppet har förstås vida gränser i alla riktningar, jag tycker bara att Spoken Word-festivalen på papperet har kört fast i en nisch med i huvudsak en väldigt speciell sorts artister som gäster. Fast kanske handlar det bara om att dela upp marknaden mellan sig...
För på måndag är det i sin tur dags för Stockholms Poesifestival med 00TAL som arrangör, och där brukar det i stället vara så gravallvarligt och seriöst att klockorna stannar. Och man får Dramaten-smak i byxbaken... Förstår inte varför jag blivit så elak, men jag har ju följt de här festivalerna i ett par års tid och jag tycker att bägge två har sina tydliga brister i upplägget. Men genom kontrastverkan lockar de ändå varsin publik.

Nå, söndagen den 10 november är det så dags för Romantiska förbundet att gästa restaurang Solliden på Skansen med sitt program "Skapande romantik i dag", som jag själv är delvis medskyldig till att ha satt ihop. Så visst kastar jag sten i glashus, som själv varande en av dessa poesiarrangörer och därmed kulturentreprenörer.
Jag blev ju indragen i Romantiska förbundet någon gång i vintras. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag fick en större roll i förbundet (som mer eller mindre ansvarig för alla uppläsningsarrangemang) praktiskt taget samtidigt som jag gick ur Rättvisepartiet Socialisterna. Det ena ideella engagemanget efterträdde det andra. Nej, jag hade nog inte kunnat fortsätta jobba eller engagera mig intensivt i bägge två. Men det handlar verkligen inte om att jag har blivit opolitisk! Jag hyllar de tidiga romantikerna, som var fritänkare och oppositionella i sin hållning.

En av mina favoritromantiker är för övrigt Roy Orbison. Han är något liknande en manikeisk poet, i sin ständiga uppdelning av världen i inre-yttre, dröm-verklighet, kärlekskallt nu-kärleksfullt förflutet eller framtid, allt noggrant åtskilt av solglasögonens fällbara vägg. Döden är alltid en lösning eller utgång i hans värld, bara konsten eller kärleksobjektet kan räddas. (Så tolkar jag åtminstone huvudtendensen i hans musik och texter.)
Ja, Orbison har en änglaröst med ett stort kattdjur smygande i undertexten.
För mig har han ett andligt budskap, på samma sätt som andra gamla hjältar som Hendrix, Dylan och Lennon. Det gemensamma för dem är att de har ett budskap som inte är religiöst (med undantag för Dylans fundamentalistiska period) men snarare andligt-revolutionärt.

Fredag 2002-10-18

Jag har funderat en del på motsatsparet delaktighet och utanförskap på sistone. Nästan varje gång jag ser en filmad eller televiserad konsert med ett av mina gamla favoritband, så känner jag den där känslan i maggropen: Du skulle varit där, och varit en del av detta. Så till exempel när jag såg konserten med Roxy Music på Stockholms Konserthus 1976 på tv nyligen.
Eller när jag plockar fram min köpvideo med Siouxsie & the Banshees "Nocturne" live at Royal Albert Hall 30/9-1/10 1983. Det är en fantastisk filmad konsert, och den ger mig just den där känslan, du skulle varit där och dansat i gångarna. Du skulle ha tagit chansen och varit del av denna subkultur.

Som varande för ung för "68" och något för gammal för punken tillhörde jag aldrig någon renodlad subkultur som ung, utan låg mest hemma med hörlurar i mitt pojkrum och drömde. Först när jag började åka till musikfestivaler regelbundet runt 1986, samt när jag kom med i kretsen kring Den Blinde Argus började jag på allvar känna delaktighet och gemenskap, efter en uppväxt fylld av ensamhetskänslor. (Ensamheten kunde dock delvis sprängas genom buddhistisk meditation.)
En annan väg till delaktighet kan vara den politiska, att därmed ingå i en annan form av subkultur. När jag åkte till EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001, tillsammans med Rättvisepartiet Socialisterna, hade jag ännu inte upplevt det på allvar. Men under de där junidagarna kände jag för första gången det våldsamma draget från "välorganiserade massdemonstrationer", hur upplyftande och gemensamhetsskapande det kan vara att delta i talkörer och manifestationer. Jag ser det inte som masspsykos, utan som en väg till delaktighet genom politisk aktion. Vi deltog ju aldrig i någon stenkastning eller sådana gränslösa tillstånd, utan visste trots allt vad vi gjorde i Göteborg och vad vi ville uppnå. (Vågar jag påstå.)

Denna känsla har uppenbarligen Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl aldrig upplevt. Snarare räds han den, det är i alla fall mitt intryck. I en stor intervju i DN från den 7 september berättar han att han aldrig har gått med i någon demonstration. En gång hamnade han av misstag mitt i en religiös procession, när han befann sig i Polen. Han ställde sig då kapprak intill ett träd och lät processionen passera.
Jag måste medge att hans hållning känns sorglig på något sätt.

Fredag 2002-10-11

Kan det här vara politisk poesi?

ni lärde oss att kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen

men när vi försöker
kallar ni oss terrorister
och slår oss med batong

ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda

men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder

en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar

nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter ni skarpt

(av Matilda Platzer, ur antologin "Med frihet på näsan", Yelah 2002)

Jo, "Med frihet på näsan" är läsvärd. Allt är inte litterärt fullgånget (det är ju inte heller meningen med en sådan bok), men det är levande och berör. Några bra poeter står ut från de andra: Anna Eklund, Bob Hansson, Mauritz Tistelö och kanske också bokens redaktör, Radha Hillarp Katz.

Boken aktualiserar också den inkännande läsningens betydelse. Bland kritiker och debattörer som vill försvara en litterärt avancerad, språkligt förnyande litteratur, finns det ett misstroende mot en läsning där man "känner igen sig". De menar att litteraturen bara ska syssla med det ännu inte bekanta.

Detta anser jag vara en felsyn, och ett sätt att göra litteraturen en björntjänst. Enligt min mening rymmer nämligen all god litteratur ett element av igenkänning lika väl som ett element av något okänt, förnyande.
Jag var med i Göteborg, jag känner igen terroriststämningen och -stämplingen i Göteborg (jo, skapad av polisen, men det har ni ju redan hört). Om jag inte haft den erfarenheten kanske jag hade viftat bort antologin från Göteborg som ointressant, som överord, och därmed också konstnärligt"osann". Nu känner jag dess erfarenheter in på min hud och ser den som ett viktigt statement, för vad det kan vara värt.
Jo, jag har jobbat i okvalificerade "skitjobb" där man är fullkomligt utbytbar och anonym för cheferna, och jag känner därför igen det Bukowski skriver i flera av sina dikter från arbetslivet.
Jag är människa och dikten är skriven av en annan människa, vi delar de gemensamma livsvillkoren; födelse, ensamhet, uppväxt, kärlek och död. Därför är igenkänningen nödvändig och essentiell, åtminstone om man sysslar i någon mån med existentiell litteratur.
Men lika viktig är känslan av något nytt: Känslan av att detta inte har sagts förut, åtminstone inte på just detta sätt. Det handlar om igenkänning och expansion samtidigt, av de mänskliga livsvillkoren och av konstens gränser. Detta sysslade Bukowski med i sina bästa stunder, lika väl som Ylva Eggehorn gör det i sin senaste diktsamling "En karusell med madonnor" (rekommenderas).

Och någon skarp gräns mellan politisk och existentiell litteratur kan jag omöjligt dra. Det finns inget så eggande som när språk och värld möts, i en krasch eller clash eller kärleksakt.

Kan detta vara politisk poesi?

Anhåller om
beslut beträffande följande
alternativ:

illusionerna bibehålls
illusionerna skingras delvis
illusionerna skingras helt och hållet.

(ur Bo Jonssons "Utanför det krökta rummet", Bonniers 1974).

Bo Jonssons sista diktsamling är inte bara politisk utan också stor poesi.

Dagboksarkiv 2002: januari/februari mars

Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april maj juni/juli september oktober november december

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Björsten

Uppdaterad: 2001-04-03