 |
Andreas Björsten |
andreas.bjorsten@home.se
Måndag 2001-10-29 Det var Spoken Word-festival på Berns igår. Jag var bokad att medverka i lagtävlingen i poesicupen, som ägde rum på den så kallade barscenen. Enligt vad jag hade hört innan skulle vi slammare uppträda i princip i foajén (vilket skulle vara gratis i motsats till artisterna på Stora scenen, där inträdet låg på 160 kronor eller något sådant). Men så illa var det inte, Barscenen visade sig i alla fall ligga inne i Berns salonger, faktiskt i den äldsta delen om jag inte tar miste, så det var helt okej. Mycket publik var det dock inte till en början.
För att göra en lång historia kort, så gick det inte så bra poängmässigt för mig, även om det gick bättre för de övriga i mitt lag. (Vi kom tvåa av tre lag...)
Jurypoängen var verkligen upp och ner - pendlande mellan 0,1 och 9,9 ungefär, hos somliga - och själva tävlingsmomentet kändes mer än någonsin som en skämttävling (ligger lite grann i Poetry Slams natur). Samtidigt som de tävlande naturligtvis tvingas ta juryns utlåtanden på allvar (vilket också ligger i slammets natur).
I övrigt såg jag 20 minuter med Malcolm McLaren, han berättade sina minnen, intressant men tveksamt som just spoken word-upplevelse, kanske 5 minuter med Stewart Home och 10 minuter med en lysande Joakim Pirinen. (Jag har sett honom många gånger vid det här laget, men han blir bättre och bättre, och folk vrider sig verkligen av skratt oavsett eller på grund av hans gravallvar.)
Fick en beställd artikel refuserad av BLM i dag, inte helt oväntat, även om jag hade hoppats på en annan utgång. Jag hade missuppfattat ämnet, precis som jag enligt min svensklärare brukade göra redan i gymnasiet. Det är orsaken till att jag aldrig kommer att få något toppjobb inom kulturen: Jag är nästan alltid lite för egensinnig och envis för mitt eget bästa, jag vill skriva på mitt eget sätt. Men denna svaghet råkar också vara min styrka. Utan integritet kan ingen fattig frilansjournalist överleva, mentalt och andligen. Fredag 2001-10-26 Rinkeby stadsdelsnämnds möte förra veckan var ett ganska intressant exempel på hur demokratin fungerar (alternativt inte fungerar).
Men låt oss gå tillbaka till mötet torsdags i förra veckan. Klockan 17.30 skulle det vara genomgång av kvällens ärenden plus allmänhetens frågestund. Efter några inledande förvirrade fraser om att besparingar på kulturen skulle bli nödvändiga, från förvaltningschefens Dag XXX:s sida (kommer inte ihåg hans efternamn) vidtog sedan en oändlig föredragning av kommunens olika tjänstemän.
Ordet kultur nämndes inte och förekom inte någon gång under genomgången.
Nå, efter att budgeten var genomgången på detta intetsägande sätt, var det sedan dags att debattera popplarna längs Rinkebysvängen. Skulle de huggas ner eller inte?
De starka opinonsyttringarna gjorde det ohållbart för även de borgerliga politikerna i panelen att stödja budgetförslaget, så till slut verkade även den kristdemokratiska politikern beredd att frondera mot tjänstemännens förslag: "Finns det ett färdigt förslag om att lägga ner Poetry Slam och Bokmässan?" spände han ögonen i förvaltningschefen och frågade.
Nå, jag upplever det som att mötet (det vill säga de som samlades för att protestera) segrade, trots politikernas försök att ställa missbrukarvård och åldringsvård mot kulturen. Som ett flertal talare framhöll, kunde en satsning på kulturen snarast ses som förebyggande för att hindra fler att fastna i missbruk. En mycket klok synpunkt!
Slutsatsen blir: Demokrati i teorin är att fortsätta som mötet kunde ha artat sig. De folkvalda representanterna fortsätter sitt möte som om inget hade hänt, utan att lyssna till några opinionsyttringar från folket. Söndag 2001-10-21 Carolin Evander har gett ut diktsamlingen "Jag ska bli President" på eget förlag (det vill säga klassiska Författares Bokmaskin).
Titeln, som förstås anspelar på en gammal Imperiet-låt, är välfunnen, då den fångar in både den jagcentrering och det politiska engagemang som finns i dessa dikter.
"Jag ska bli President" innehåller drygt 30 dikter uppdelade i tre olika avdelningar med titlarna "Trasig", "Kär" och "Arg". Uppdelningen förefaller mer vara till för att få en "andning" och rytm i diktsamlingen, än att den följer någon strikt tematik.
Diktsamlingens teman kan ses som "tonårstypiska" problem som att finna sig till rätta i sin ålder, att möta sexualiteten och kärleken och att komma i konflikt med ett stelnat vuxensamhälle (representerat inte minst av de politiker som deltog i EU-toppmötet i Göteborg). Evander bidrar till en sådan tolkning, genom att skriva att hon är en "Kvinna / Instängd i en ålder" som inte ens får dricka alkohol, men som ändå ibland vill dricka rödvin och se sådär sexigt fransk ut i sina Snobbentrosor. Tisdag 2001-10-16 Kulturslakt i Rinkeby
Det finns besparingar och det finns tokbesparingar. De föreslagna besparingarna på kulturverksamheten i Rinkeby tillhör de sistnämnda.
I Stockholm är det som bekant borgarna som styr. De har som ambition att sänka skatten med 20 öre nästa år (som är valår). Ute i stadsdelsnämnderna är det förstås också borgerlig majoritet, hur liten förankring än borgarna i själva verket har i vissa stadsdelar.
Erkki Lappalainen, grundaren av Poetry Slam på svensk botten, startade Rinkeby Poetry Slam hösten 1995. Sedan dess har tävlingarna i Rinkeby varit en inspirationskälla och förebild för andra som velat starta slams runt om i Sverige. Erkki Lappalainen är den oomstridda centralfiguren och kunskapsbäraren i denna snabbt expanderande rörelse, och fungerar fortfarande som MC vid tävlingarna i Rinkeby. Så sent som i våras var Rinkeby för övrigt värd för SM-tävlingarna i Poetry Slam och gästades av ett drygt 70-tal poeter från hela Sverige. Lördag 2001-10-13 Metro hade en stort uppslagen artikel om Lunarstorm i veckan. De hann därmed före mig, jag planerade nämligen en motsvarande artikel. Fast min granskning av denna inflytelserika webbplats eller virtuella samhälle hade varit betydligt mer kritisk.
Jag kallar Lunarstorm "inflytelserik" och det finns skäl till det, med tanke på hur stor roll den spelar i många ungas liv. Jag citerar ur Metros puff på första sidan:
Det finns nog skäl att sätta frågetecken för att Lunarstorm skulle ha så många som 200 000 individuella träffar per dag, det låter nästan osannolikt. Men annars är det en intressant artikel, om än lite okritisk. Personerna bakom sajten har ju länge varit doldisar, det är först nu jag får reda på att de sitter utanför Varberg och jobbar, vilket förklarar den typiskt väst-svenska jargongen på sajten! Typ "Det är änna olika" som svar på frågan vilken klädstil man har. Ett tag trodde jag att det var någon slags fejk-göteborgska...
Mitt intresse för Lunarstorm började med att mitt ex. publicerade en massa texter om mig bland annat där. Jag blev medlem för att kunna läsa vad hon skrev och även kunna ge min egen version av händelser i mitt och hennes liv.
Nå, när jag läste reglerna för Lunarstorm lade jag märke till en märklig sak, som förbigås med tystnad i artikeln i Metro. Människorna bakom Lunarstorm försöker på ett utomordentligt tveksamt sätt kringgå de svenska lagarna för upphovsrätt, som bygger på internationella konventioner. Det går inte att avtala bort sin upphovsrätt, men Lunarstorm vill att användarna ska göra just detta. Jag citerar ur deras regelsamling: Onsdag 2001-10-10 Det gick bra för oss i lördags på Poesicupen, mitt lag vann deltävlingen och vi är därmed kvalificerade för finalen den 8 december.
Våra konkurrenter för kvällen var Chockterapeuterna med Martina Valkyria i spetsen och Sala Heaven.
Glad att det var bra stämning och mycket publik, var lite rädd att premiären på Robinson skulle göra att en del stannade hemma... men som tur är finns det folk som inte är slavar under tv-n.
Lördag 2001-10-06 *Jag tror jag håller på att bli kär* Fast okej, det kanske är för tidigt att säga någonting om det än.
Jag såg den underbara lilla filmen "Almost famous" på video för någon månad sedan. Nu har jag även köpt soundtracket via CDON (första gången jag köper skivor via nätet, vilket ju förstås fungerar utmärkt).
För några år sedan publicerade jag en artikel i Arbetaren om religion och popmusik, där jag hävdade att det var i huvudsak George Harrison, Bob Dylan och (på svensk botten) Di Leva som hade lyckats kombinera en äkta andlighet med en äkta rockkänsla. Todd Rundgren borde läggas till denna lista. Hans skapande tar, som jag ser det, på ett konfessionslöst sätt upp människans andliga utveckling kombinerat med de bottenlösa svårigheter som en känslomässigt vidöppen människa kan gå igenom i kärleksliv och genom drogmissbruk.
Till det mest slående på det urval av det tidiga 70-talets rockmusik som plattan gör, hör det fantastiska musikantskapet som många av banden visar upp. (Och vilket inte i dag krävs på samma sätt av musiker, då det alltid går att piffa upp musiken på elektronisk väg.)
Det är också intressant att rockmusiken här fortfarande fungerade som en etisk kraft, det vill säga att det fanns ett positivt budskap. De flesta av låtarna har ett budskap där det handlar om att tro på mänskligheten, på revolutionen etcetera - samtidigt som det finns en känsla av uppbrott från det borgerliga, traditionella samhället. Jag skulle önska att vi hade kunnat stanna kvar i den stämningen lite längre.
Jämför med dagens rockscen! Jag såg en dokumentär för några månader sedan som handlade om bandet "Slipknot". Som jag uppfattade det så var det ett skivbolag som letade efter ett aggressivt, "argt" band och hittade de maskklädda Slipknot som på beställning. De har sedan gjort karriär som något slags groteskt djävulssurrogat för unga arga i publiken.
Man kan också jämföra med artisten Graham Parker som kom fram i slutet av 70-talet som punkare eller del i den "nya vågen". Han gör ju fortfarande plattor lite grann i skymundan, har precis kommit ut med en ny som jag just har köpt.
Själv skriver jag dikter om livet, kärleken, ensamheten och döden... har alltid gjort det och kommer förmodligen alltid att göra det, även om formerna kan variera. Har funderat på att inrätta "politisk poesi" som egen kategori men den omfattas förmodligen av de fyra nyss nämnda... ta inte detta för allvarligt kära vänner även om det är allvar.
Onsdag 2001-10-03 Det blir jag och Horace Engdahl som skriver varsin essä i den kommande Tidskriftskatalogen, lite kul... Jag bekräftade publiceringen med ett handslag med redaktören i söndags på Kvarnen.
Det börjar hända en del roliga saker, gäller bara att överleva ekonomiskt tills de artiklar jag nu har på gång kan börja generera honorar. F-A-T-T-I-G-D-O-M är ett reellt problem i min värld. Men pasta och vita bönor går att leva på (helst inte samtidigt). Måste gå till pantbanken med Ulf Lundell-tavlan igen dock.
Dag boksarkiv 2001: januari februari mars
Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december
Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december
Jag hade legat hemma och vilat i någon timme på eftermiddagen, för att vara laddad när jag väl kom till Berns, så jag missade några artister av dem jag hade tänkt att se (främst av dem Thorsten Flinck) men det gjorde inte så mycket. Den mesta poesin höll till just i foajén, och det var den jag var mest intresserad av trots allt. Och viktigast av allt för stunden var ju att göra ett så bra framträdande som möjligt med laget Gaga Poets.
Men responsen var ändå inte att förakta, tvärtom blev jag oerhört glad när flera ur publiken kom fram till mig efteråt och tyckte att jag var "bäst". Speciellt min dikt "Det finns inga outsiders" verkar många ta till sig. Det är ärligt talat högsta beröm när folk kommer fram efteråt, det visar att man har gjort intryck och är värdefullare än många recensioner (recensioner som jag i och för sig inte är bortskämd med!)
Jag ser fortfarande fram mot BLM:s nystart, även om jag inte kommer att vara en del av den. Det lät väl också lite för bra för att vara sant...?
Till att börja med vill jag säga att den föreslagna kulturslakten verkar vara om inte definitivt hindrad så åtminstone hejdad. Budgeten för nästa år (inklusive kulturbesparingarna) är bordlagd, nytt möte kommer snart, så det gäller att fortsätta bevaka detta...
Budgeten för nästa år, med de obekväma och impopulära kulturneddragningarna, presenterades på ett ytterst märkligt sätt. Tjänstemannen (antagligen ekonomichefen) presenterade budgetförslaget utifrån de fem mål som den borgerligt styrda Stockholms stad har satt upp. Nämligen att stadsdelarnas verksamhet ska vara 1) kostnadseffektiv och med sund ekonomi 2) ha kvalitet 3) arbeta för valfrihet 4) skapa en attraktiv plats för boende, företagare och besök samt 5) satsa på medarbetarna.
Folk började skruva på sig i bänkarna. Säkert ett sjuttiotal människor eller flera, många med plakat i händerna, hade kommit för att bevaka mötet och argumentera mot nedskärningarna. Men de såg chansen glida sig ur händerna, i detta bombardemang av snömos från politikernas och tjänstemännens sida.
När det blev frågestund började folk äntligen argumentera mot och debattera denna fråga. Tills slutligen någon reste sig upp och ropade: "Detta är en parodi på demokrati. Jag trodde vi var här för att diskutera neddragningarna på kulturen!"
Så från frågan om popplarna kom vi faktiskt in på kulturen så småningom. Folk fattade att de faktiskt hade möjlighet att yttra sig, att de kunde ta ordet och göra sig hörda. Efter att ha hållits tillbaka i två timmar var det nu omöjligt att hejda opinionsyttringarna. Mötet var tänkt att avslutas klockan 19.00 för att nämnden skulle ta beslut, men i stället fick man hålla på med det offentliga mötet i över två timmar till för att alla skulle komma till tals.
Bland andra Juan Fonseca (en av de få politiker jag har förtroende för) ställde sig upp och argumenterade för att Rinkeby alltid har satsat på kulturen och att han som en av dess första stadsdelsnämndsordförande (?) borde känna till det. Även jag reste mig upp och sa att "jag bor inte i Rinkeby men jag åker hit för att det är ett rikt kulturliv" och att jag var stolt att representera Rinkeby i Poetry Slam-SM.
Svaret blev givetvis nej. Det fanns inget sådant färdigt förslag. Däremot budgetramar som definitivt skulle omintetgöra en satsning på Rinkebys kulturliv i dess nuvarande form.
Demokrati i praktiken blir i stället att lyssna på allmänhetens synpunkter, vara beredd att ändra sig, att låta folkets argument få genomslag när de förefaller kloka och genomtänkta. Detta sistnämnda döper jag härmed och tillsvidare till Rinkeby-modellen.
För att vara en debutdiktsamling på eget förlag, är den ovanligt påkostad, med omslag i fyrfärgstryck, och genomtänkt layout.
Diktsamlingens omslag är vad man skulle kunna kalla "gatstensromantiskt" med en massa stenar färdiga att kasta för den hågade revolutionären. Detta skulle kunna uppfattas som en tom gest om inte diktsamlingen vore tillägnad "alla de som kämpade i Göteborg den 14:e till 16:e juni" och faktiskt innehåller en del politisk lyrik.
Men att se dikterna som enbart åldersfenomen, trots att de kan syssla med sådana "typiska" tonårssaker som att känna sig överviktig framför någon av MTV:s videor, vore att förminska dem. Evanders dikter har en enkelhet och direkthet i tilltalet som inte utesluter raffinemang. Kort sagt en lovande debut.
Införandet av stadsdelsnämnder var väl från början tänkt att föra demokratin närmare folket - men det känns verkligen inte som om det fungerar.
I Rinkeby har i alla fall stadsdelsnämnden föreslagit besparingar på kulturen enligt följande: Kulturbudgeten nästa år sänks från årets 1,1 miljoner till 300 000 kronor. Konsekvenserna kan bli mycket stora. Flaggskeppen i Rinkebys kulturliv är omedelbart hotade: Rinkeby Bokmässa och Rinkeby Poetry Slam.
Honnörsorden om integration, mångfald och utvecklat kulturliv som politiker gärna använder sig av kommer på skam om dessa besparingar genomförs. Rinkeby kan nämligen uppvisa något så ovanligt som en praktiskt fungerande integration i kulturlivet, och det är den som nu är hotad.
Jag sa att Rinkeby är ett levande exempel på integration, och det stämmer så till vida som poeter från hela Stockholm kommer ditresande för att delta i deras prestigefyllda slams (åtminstone en tävlande poet hade vid ett tillfälle rest så långt som från Bollnäs för att delta). På samma sätt reser poeter från förorterna till Söder och andra delar av Stockholm för att delta i de andra slams som vuxit upp... Det är ett levande utbyte mellan människor med olika bakgrund, ålder och erfarenheter, och Rinkeby har en viktig roll att spela som ett nav för denna rörelse. På torsdag ska stadsdelsnämnden i Rinkeby fatta beslut om de föreslagna besparingarna. Protestera!
"Lunarstorm heter en webbplats för ungdomar på Internet. Utan någon marknadsföring alls har Lunarstorm blivit en succé, 200 000 svenskar loggar in på webbplatsen varje dag."
I intervjun i tidningen påstår sedan grundaren Richard Eriksson att 70-80 procent av alla gymnasieelever i Sverige är medlemmar, vilket låter helt enormt.
Jag förde ju redan en mer seriös dagbok på Internet (nämligen denna!) men greps även jag snart av fördelarna med Lunarstorm, att man snabbt kunde lägga ut en ny text från vilken dator som helst utan att behöva koda den. Att alla användare har pseudonymer gör förstås anonymiteten lockande när man skriver känsliga saker... Å andra sidan vet snart de flesta vilka man är på denna sajt, anonymiteten är rätt skenbar om ni frågar mig.
4.Rättigheter du ger oss
LunarWorks AB har rättighet att kopiera, ändra, visa upp och distribuera material du publicerar
"offentligt" på LunarStorm i samband med marknadsföring av sajten utan skyldighet att betala
ersättning.
Detta är en utomordentligt tveksam regel! Den skulle få till följd att alla dikter, dagboksanteckningar o dyl som jag publicerar på Lunarstorm plötsligt "tillhör" dem, det vill säga de skulle ha frihet att använda sig av dem precis som de önskar. Detta kan inte vara sant, och borde prövas i domstol.
Frågan är av principiellt intresse, även om jag själv har raderat mina dikter, dagböcker och liknande från Lunarstorm.
När jag säger "mitt" lag så menar jag inte att jag är lagledare eller något sådant, det är Johan Nordgren som är det faktiskt. Förutom oss så är även Henrik Grapengiesser med i laget JAH!
Vi hade en viss fördel av att Eugene inte dök upp i laget Chockterapeuterna och att de därmed tvingades kasta in en gästpoet, en nästan-debutant som i och för sig tog tag i situationen på ett bra sätt och fick hyfsade poäng under kvällen.
För mig gick det bra, jag hade ganska jämna och höga poäng, kände att jag fick kontakt med publiken. (Mina läsningar är alltid ganska "nakna" men det finns nyanser - i lördags fick jag ögonkontakt med folk i publiken och kände att de lyssnade.)
Johan hade minst en (konstnärlig och poängmässig) topp, Henriks alla dikter funkade bra, liksom åtminstone ett av våra teampiece. Kort sagt en bra kväll, med mycket uppskattning från folk. Vill ändå inte säga att jag håller på att bli bortskämd med responsen, någon gång kan man väl få njuta av att det går bra också och vila i det?!
Det är nog ett av de bästa soundtrack och över huvud taget en av de bästa samlingsskivor jag hört! Med tanke på att filmen utspelar sig 1973 och handlar om en ung rockjournalists möte med rockvärlden så finns det ju otroligt mycket bra musik att tillgå.
Jag är själv uppvuxen under den här tidsperioden, bara något yngre än huvudpersonen, och det är klart att det finns ett mått av nostalgi i detta. Men jag tror inte det enbart handlar om det. Som många yngre generationer också har vittnat om gjordes det en otrolig massa bra musik under 1970-talet...
Speciellt glädjande för mig var det att återhöra min gamle hjälte Todd Rundgren (en av de mest utflippade popgenier som funnits) på soundtracket. Han är en ganska unik popartist, så till vida som att han kan skriva både enkla känsloladdade kärleksballader, stenhårda frustrationslåtar och briljant utflippade synthorgier med andliga budskap i tesxten.
För den intresserade rekommenderas varmt dubbel-lp-n "Todd" eller kanske den något tidigare "A Wizard A True Star".
Men åter till "Almoust famous" soundtrack!
Lyssna på John Entwhistles basspel i The Who, lyssna på de akustiska gitarrerna och mandolinspelet i Led Zeppelin-låten! Eller den förbisedda Elton John på "Tiny Dancer" - som är en aning melodramatisk men ändå fantastisk som ballad i den stora skalan. Eller Ron Woods gitarrspel i Rod Stewarts "Every Picture Tells a Story". Listan kunde göras längre...
Jag säger inte att det är dålig musik, jag har knappt hört bandet, men jag säger att det aggressiva belönas, det som inte har annat budskap än uppror utan genomtanke eller utan politisk profil. Precis som gatstenarna i Göteborg för övrigt, som onekligen har väckt ett slags romantiskt intresse hos många unga... jag hatar den inställningen som inte har med politik att göra utan mer med ungdomlig upprorslusta och i viss mån dumhet... hur arg jag än själv är på polisen efter Göteborg.
Han är fortfarande arg, men hans ilska har en riktning, han är arg på konformismen i samhället, kärlekslösheten och den kommersialism som förstör konsten (jo rockmusik är ju konst, men låtsas inte om det) med mera... han har ett budskap.
Copyright © Text: Andreas Bjrsten
Uppdaterad: 2001-04-03