juli

augusti

september

tillbaka till nuet

Tisdag 2000-10-31

Det var kul att se Istvan och Eugenia - och ett antal andra bekanta ansikten - i inslaget om Poetry Slam i Röda rummet nyligen. Det var ett kort och rapsodiskt reportage, som ändå gav en ganska bra stämningsbild av var Poetry Slam står i dag.

Igår var det så dags för Stockholms Poesifestival igen. I vanlig ordning var det busväder, dock bara regn och blåst och inte den traditionsenliga snöstormen.
Programmet hade en ganska hög nivå och var synnerligen genomtänkt med omväxlande poesi, musik, stand-up och dans. Ändå är jag kritisk. Enligt min åsikt var bara varannan - eller kanske snarare var tredje - poet riktigt bra, medan flera av de övriga behövde stöttas upp av det litterära etablissemanget eftersom framträdandet inte stod riktigt på egna ben. Dock gjorde Tony Harrison och Suzanne Brøgger väldigt bra framträdanden, för att nämna några. De bröt igenom den rent litterära polityren, vilket tyvärr inte alla lyckades med.
Peter Wahlbeck är alltid spännande att se; det verkade som om han medvetet drog över tiden med bortemot tjugo minuter för att spränga de ganska stela ramarna kring tillställningen. Eller också ville han bara göra reklam för sina egna arrangemang, exempelvis Balett für Alle, vilket han gjorde oavbrutet. Överraskande nog hölls tidsschemat ganska perfekt i övrigt.
När man summerar arrangemanget är det många andra saker än just poeterna man kommer ihåg. Doktor Kosmos är ett väldigt bra popband som jag äntligen fick tillfälle att se. Cecilia Roos medverkade med ett starkt litet dansstycke av Margaretha Åsberg.
Mot slutet av föreställningen försökte verkligen Bob Hansson - med hjälp av Moder Jords Massiva och dub-poeten Jean "Binta" Breeze att trissa upp stämningen och få en tätare atmosfär i lokalen. Det var ett ganska bra försök, men den riktiga klubbkvällskänslan kan omöjligt infinna sig i en så pass stel och överklassbetonad lokal som Elverket är.

Sedan går vi över till ett annat massmediafenomen (jag syftar på att 00TAL är ett slags PR-genier), nämligen Carina Rydberg. Jag har nu läst ut Djävulsformeln, som ju närmast är en slags fortsättning på Den högsta kasten. Jag har också läst åtskilliga förhandsartiklar och recensioner vid det här laget. Märkligt nog hamnade merparten av förhandsartiklarna i Bonnierägda medier, medan Carina Rydberg vägrade uttala sig i Aftonbladet innan boken hade kommit ut.
Jag tycker nu att Carina Rydberg skriver rätt bra. Hon skildrar med minutiös noggrannhet det sociala spelet mellan människor på ett skickligt sätt. Minsta blick eller uteblivna blick antecknas och analyseras på ett sätt som bara den borne konstnären (eller försmådde älskaren) kan göra.
Förutom detta, som jag vill kalla den horisontella dimensionen, tillkommer i den nya boken en dimension som bara antydningsvis fanns med i Den högsta kasten, nämligen den vertikala. Djävulsformeln är i hög grad en bok om ockultism, vilket underligt nog ingen kritiker verkar ha tagit upp närmare. I den första tredjedelen av boken hinner Carina Rydberg (eller hennes alter ego i romanen) både ha ett varsel, en tidigare liv-upplevelse, spå Ernst Billgren i tarot och framförallt uttala sin förbannelse över flera människor. Redan från början finns frågan med om Carina förmår påverka sin omgivning genom att uttala Djävulsformeln. "Det var en slump" upprepar hon, när något otäckt har hänt någon som stod nära den person hon uttalat en förbannelse över. Å andra sidan skriver hon att det var en rikoschett av Djävulsformeln. Carina Rydberg är alltså kroniskt ambivalent i förhållande till det ockulta.
Hon skriver att hon inte tror på Djävulen. Ändå vänder hon sig under romanens gång alltmer uttalat till honom. En religiös tolkning av romanen blir att hon verkligen får kontakt med en högre makt av något slag. En psykologisk, jungiansk tolkning blir att hon är utsatt för synkronistiska händelser, alltså märkliga sammanträffanden, som hon tolkar på sitt eget sätt för att bygga upp en sammanhängande berättelse.
Eller också kan man se hela romanen som en rent litterär konstruktion, även om den bygger på verkliga händelser. Carina Rydberg verkar på det explicita planet luta åt den tolkningen, men hon intar - som jag redan har skrivit - i själva verket flera ståndpunkter samtidigt. Denna öppenhet gör romanen intressantare än den annars skulle varit. (Å andra sidan är dykscenerna från Maldiverna, som flera kritiker har påpekat, mindre roliga att läsa.)

Lördag 2000-10-21

Nej, något premiepensionsval lär det inte bli för mig. Jag är emot det nya pensionssystemet av både personliga och politiska skäl. Ett av skälen är att jag - liksom andra som är födda på 1950-talet och senare - kommer att förlora på det ekonomiskt, jämfört med det gamla ATP-systemet. Ett annat skäl är att jag är emot privatiseringen av de offentliga trygghetssystemen. Jag tycker det är smått förnedrande att tvingas börja spekulera med sina snålt tillmätta tillgångar i hopp om att göra en större vinst än andra.
Jag vill över huvud taget inte äga aktier. Det får räcka med att min farfar gjorde konkurs på grund av aktiespekulationer på 1920-talet.
Jag sysslar med andra luftaffärer - för vad annat är poesin och artikelskrivandet att betrakta som? Också den "intellektuelles" arbete förvandlas till varor på en marknad, som Marx skrev.

Snabb övergång till något helt annat. Jag har blivit med katt igen. Två stycken kattungar, närmare bestämt. Får jag presentera Rossy (hane) och Rosina (hona), endast åtta veckor gamla. Just nu far de omkring som jehun på golvet hemma, eller om de möjligtvis har slocknat vid det här laget.
Rossy är röd med lite teckningar (därav namnet) och Rosina är grå med lite rött i pälsen. En intressant färgkombination - men de är hur som helst jättefina tillsammans.

Och så kan jag med en viss stolthet berätta att jag är en av de medverkande på Poeternas Estrads 15-årsjubileum som äger rum den 14 november på Mosebacke etablissement (stora scenen). Hela programmet finns här.

Måndag 2000-10-16

Kom iväg på "Tillsammans" igår. Det blir tjatigt att säga det, men Lukas Moodysson har verkligen lyckats skapa sig en bana som filmregissör på kort tid. Han framstår redan som en modern klassiker. Att lyckas göra en uppföljare till Fucking Åmål som har minst lika hög kvalitet, och som trots att den är helt annorlunda bjuder på lika minnesvärda karaktärer - är beundransvärt.
Filmen tar bland mycket annat upp den inbördes splittring som fanns inom proggkulturen på 70-talet, slitningen mellan lekfullhet och järnhård politisering à la kfml (r). En splittring som fanns inte minst inom musiken, det var inte helt rumsrent att lyssna på Abba om man säger så. Även Ted Gärdestad ansågs bland många som alltför kommersiell. (Dessa omdömen bygger jag både på egna minnen från denna tid och läsningen av Håkan Lahgers "Proggen".)

Kanske tyder denna inre splittring i grunden ändå på en stor vitalitet, som gav utrymme både för slagsmål och kärlek. (Det verkar åtminstone vara filmens hållning.) Annars skulle det väl knappast finnas ett så stort intresse för denna epok i efterhand, som det bevisligen gör, inte bara inom Sveriges gränser.
Det var lustigt att se Benny Andersson på väg in i biografen med damsällskap medan Abba-musiken tonade upp i inledningen av filmen. En försenad försoning med progg-Sverige? Låt mig återkomma till denna tid i mera sammanhängande form än denna notering.

Lördag 2000-10-14

Två oväntade händelser under 2000:
Bruno K. Öijer framträder för kungen (under Polarprisgalan i våras)
Jag läser dikter för Linda Skugge m fl (Lava igår)

I övrigt kan väl sägas att jag pluggar filmvetenskap men hinner aldrig gå på bio, för dert är så mycket poesi hela tiden. Det ska snart bli ändring på det! Jag menar: inte mindre poesi, kanske, men jag vill komma iväg på en del filmer nu.

Fredag 2000-10-13

Det var länge sedan jag fick mina främsta litterära kickar från böcker, när det gäller nyskriven poesi. I stället får jag dem alltmer på uppläsningar.
Det har väl både att göra med en i mitt tycke alltför förutsägbar och liten utgivning på de stora förlagen, och med att jag älskar själva live-situationen med den nerv som är specifik för den.
Om denna klagan har kunnat uppfattas som gnällig och föga fruktbar tidigare, så är den det inte längre. Den estradpoesi som erbjuds på olika scener runt om i Stockholm just nu, är så stark att den definitivt står på egna ben. Och flera moderna "stencilförlag" ligger i startgroparna, enligt vad jag vet.
Det finns förstås rum för alla sorters poesi, men just nu händer det spännande - med vissa undantag - i alla fall inte på de största förlagen. I det avseendet börjar vår tid likna mitten av 70-talet, en annan intressant och omvälvande tid inom poesi och musik.

Något liknande kan för övrigt sägas om mitt musikintresse. Det var länge sedan jag fick mina kickar från nyinköpta CD-skivor. Konserter har dock då och då bjudit på nya upplevelser. När man köper en skiva känns det ofta för tillrättalagt, som en spekulation i försäljningssiffror, en kamp om vilka låtar som ska bli hitlåtar. Så känns det däremot inte på Paradise Losts platta "Draconian Times" som jag köpte nyligen. Den uttrycker en helhetssyn, en (mörk) livshållning, förutom att det är stark musik i en uppdaterad svartrocksgenre.

Svartrock är ett märkligt fenomen, som jag länge har velat skriva någonting om. På engelska heter det "goth" eller "gothic" och det ordet förklarar ju mer vad det handlar om.
Som musikstil uppkom svartrocken under det tidiga 1980-talet med band som Sisters of Mercy, Siouxsie & the Banshees och The Cure som främsta representanter (i början kunde det också kallas för post-punk). Svartrockaren var svartklädd, hade en vurm för sammet och läder, färgat hår, och en hel symbolvärld av gravstenar, spindelväv, vampyrer med mera. Allt som tillhörde tillvarons nattsida var intressant.
Det engelska ordet "goth" har en mycket större räckvidd än det som bara hör till denna musikstil, som envist bitit sig kvar in i vår tid. På engelsk mark är dess kännetecken ett direkt arv från 1780-talets skräckromantik, den s.k. gotiska romanen.
I David Punters mycket intressanta översikt "The Literature of Terror" skildras den gotiska skräckromanen som ett uttryck för medelklassens skräckblandade fascination för allt som hörde till aristokratin och det förgångna feodala samhället. Dessutom bar den på en föraning om de våldsexcesser som skulle komma att äga rum under den franska revolutionen.
Den typiskt gotiske hjälten är ofta alienerad, upplever sig som förföljd av samhället, och under press från familj och religion. Han (eller mer ofta hon) tar ofta sin tillflykt till nattliga kyrkogårdar och andra typiskt gotiska miljöer för att ge utlopp för sina melankoliska stämningar. Allt det där finns bevarat i dagens gotiska rockmusik, som därför uttrycker en hel livshållning - en närmast tidlös svartklädd boheme finns bevarad här.

Tisdag 2000-10-10

Kämpigt väder för en kepsbärare i dag. Har redan fått rädda min fina Goorin Bros-mössa två-tre gånger i blåsten. Slut på den soliga, sköna delen av hösten, dags för kylan och mörkret är jag rädd.

Var på kattexpedition på Söder i förra veckan. Lilianne och hennes vänner bjöd in mig att kolla på några kattungar som eventuellt skulle kunna vinna mitt hjärta, efter den som sprang bort. Det var en trevlig utflykt, i den där triangeln av Söder som avgränsas ungefär av Malmgårdsvägen och Bjurholmsgatan. Orenoverade, fina 1700-talsgårdar att gå på upptäcksfärd i. Det var inte kompisen Carina som hade katterna, utan hennes kompis Ie. Men alla var buddhister och alla tyckte om katter. Kanske tar jag någon av de brokiga, fyra kattungar som tumlade om på köksgolvet där hemma hos henne.
Efteråt hamnade vi på Snövit och tog några starköl sådär klockan tolv på dagen. Även kvinnor kan ta några öl mitt på dagen, alltså, men de sköter det snyggare än vi män ibland gör. Inget råsupande för sjutton, utan bara lite umgänge och slappna av.
Själv fick jag lite lagom ont i huvudet efter denna inledning på dagen. Jag återvände dock till Snövit på kvällen för att delta i Krogens Poeters Parlament där jag läste en lång dikt och några aforismer med bra respons.

Sergels Torg i lördags då? Jo, Rädda Plattan-arrangemanget var väldigt lyckat, tycker jag, åtminstone på eftermiddagen. Det blev lite förseningar, på grund av problem med strömtillförseln bland annat, men vid halvfemtiden gick det igång. Då hade redan flera hundra ungdomar samlats framför den lilla scenen i det bortersta hörnet av Plattan.
Alexandra Pascalidou, som var konferencier, inledde med några ord. Därefter var det ett folkdanslag från Rinkeby, därefter läste Dick Lundberg från dokusåpan Baren några dikter. (Vad ung och oförstörd, och lite bortkommen, han såg ut utanför tv-skärmen.) Sedan var det svensk pop, och sedan var det jag som läste min ganska långa dikt "Det finns inga outsiders".
Det var lite kul när jag hälsade på Alexandra tidigare, och sa vad dikten hette som jag skulle läsa. "Intressant", sa hon. "Det finns det visst det!" (outsiders alltså), sa Stefan Sundström som stod bredvid och lyssnade. "Det är det jag lever på", som han helt riktigt konstaterade.
Arkitekten Jörgen Kjaergaard, som var med och utformade Plattan, höll ett bra tal. Efter det gick jag hem för att laga lite middag. När jag återvände pågick det magdans till inspelad orientalisk musik, i någon slags halvdunkel. Ingen hade naturligtvis tänkt på att det behövdes en spotlight eller dylikt, så dags på kvällen. Publiken hade också börjat troppa av. Sammanfattningsvis är jag glad att jag fick framträda på den tid jag gjorde. Vid halvåttatiden, när Stefan Sundström skulle avsluta, kändes det redan lite avslaget. Men en kul upplevelse var det, och jag kände att min dikt nådde ut. Ändå hade Alexandra presenterat mig med de ungefärliga orden: "Nu ska vi bli sådär tungt och högtidligt poetiska igen..." Jag tycker inte det stämmer in något vidare på min poesi, inte nu längre i varje fall, men det är kanske bra att hon tar ner förväntningarna i förväg, så kan man överraska positivt.

I söndags, slutligen, var det Poetry Slam på Strings café igen. Jag läste på den öppna scenen efteråt, och sedan gick jag tillsammans med Rainer och Tove och tog några mycket trevliga öl på Blecktornskällaren. Nej, förlåt, det var sällskapet som var trevligt förstås.

Tisdag 2000-10-03

På märkliga vägar fick jag uppdraget att skriva en text åt Nationalencyklopedin. De behövde någon person som kunde uppdatera artikeln om litterära tidskrifter. Som den är skriven nu går den bara fram till ungefär 1970 (den enda senare tidskrift som är nämnd är Åttiotal/90TAL).

Jag fyllde på med sådant som ligger nära mitt hjärta, 70-talets stenciltidskrifter Feber och Guru Papers. En del om utvecklingen under 80- och 90-talen, då självständiga litterära tidskrifter som inte hade ekonomiskt stöd från något förlag växte fram. Slutligen några rader om den allra senaste utvecklingen med ökade portokostnader och delvis övergång till Internet.
Det tog mig fyra dagar att skriva denna korta text till NE. Man kan väl säga att jag tog uppdraget på allvar. Det blev ingen resa till Tidskriftsbiennalen i Malmö i helgen, som jag eventuellt hade tänkt göra, utan detta uppdrag uppslukade mig helt.
Tack till mina referenspersoner Anders, Thomas och Fredrik. Ett speciellt tack till Eric Fylkeson och Daan Vandenhaute för information om Guru Papers, denna åtminstone i Stockholm svåråtkomliga men legendariska tidskrift.

På lördag blir det alltså fest för Plattan. Jag medverkar med diktläsning, ja en dikt ska jag läsa i varje fall. Se hemsidan med uppropet Rädda Plattan!

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2000-10-03