juni/juli

augusti

september

oktober

tillbaka till nuet

Söndag 2002-11-24

Kanske - låt oss hoppas det - bevittnar vi just nu ett paradigmskifte inom svensk journalistik. Ironin är på väg ut, som ett nu länge uttjatat grepp. Men den ironiska generationen och dess efterföljare slåss med näbbar och klor för att behålla sitt formuleringsprivilegium.
Vi kan bevittna det i exempelvis oktobernumret av Nöjesguiden, där skribenterna Daniel Sparr och Tommie Jönsson under rubriken "Vår tids rädsla för ironi" hånar vad de betecknar som "nynaivisterna" och förstås hyllar ironikerna som intelligenta föregångsmän.
Enligt dem började förfallet sprida sig redan hösten 1996, när samhällsprogrammet Elbyl hade premiär i SVT och det plötsligt började bli tillåtet att visa allvar och samhällsengagemang igen. OK, låt mig här ge en annan historieskrivning.

Jag skulle vilja hävda att den ironiska generationens extrema dominans i svenskt nöjesliv (och delvis också kulturliv) under det senaste tiotalet år har gett oss några mer eller mindre lyckade humorister. Däremot har den journalistik den avsatt varit extremt ointressant, därför att dess främsta och kanske enda verkningsmedel har varit tonvikten vid den ytliga detaljen.
Från början var det Svenska Dagbladets bilaga City med skribenter som Andres Lokko som gick i spetsen för denna reklambyråversion av ironi (ironi ska här förstås som tendensen att tala om allting annat än innehåll och allvar). Det var här som kartan började ritas upp över vad som var inne och vad som var "rätt"; jag vill minnas att skribenterna i denna blaska var rörande ense om att företeelser som Söder, Mosebacke, trubadurer, rödvin, Dagens Nyheter etcetera var extremt ute. Några argument för detta presenterades aldrig, det var av någon anledning självklart att Vasastan, Svenska Dagbladet, latte-barer etcetera var det som i stället gällde. Reklambyråskäggstubb, ingenting annat!
Detta skrivsätt, där man behagade skriva bara för invigda spred sig, eftersom det såg självsäkert ut och gav en air av att man visste vad man talade om. (Väl att märka har kartan ritats om många gånger sedan dess, men de ledande skribenterna har hela tiden haft samma ytliga framtoning.)

Som skribenter verksamma i samma skola kan nämnas Linda Skugge och Karolina Ramqvist. Allihop är i någon mening skickliga skribenter (även om Linda Skugges krönikor blivit allt sämre) men gemensamt har de upptagenheten vid stil och ytliga detaljer. När Karolina Ramqvist recenserade - och sågade - Spoken Word-festivalen hade hon egentligen inga argument som hade med innehållet att göra. Det var inte dålig poesi eller dåliga texter som framfördes; nej huvudargumentet mot de flesta av de medverkande var att de var för gamla och hade fula kläder! Dessutom hade en av artisterna med sig en kvinnlig flöjtspelare på scenen, och det vet ju alla (?) att flöjtspel är detsamma som nyprogg och progg är något av den största skräcken för en livrädd stil-ironiker som Ramqvist.

Sedan kan vi ta Linda Skugges degeneration. Hon har gett ut några läsvärda böcker (även om hon själv tydligen inte betraktar dem som böcker) men krönikorna lider allt mer av en svårartad schizofreni. Ena veckan är hon en politiskt medveten feminist, som tycker alla de rätta sakerna. Lite för rätt ibland, bara. Nästa vecka har hon fått ett återfall i sin stilmedvetna åldersfascism. Här ett citat från krönikan den 16 november:

"Jag såg nyligen en skymt av Pearl Jams Eddie Vedder på MTV. Jag såg bara en ytterst liten skymt, jag var tvungen att snabbt byta kanal för han hade blivit så tjock och hade så tunt stackars hår som han hade klippt helt kort så där som män gör inför den definitiva rakningen. Kort sagt, han såg inte klok ut, och jag stod inte ut med att se en snart 50-årig Eddie Vedder."

Så där går det på krönikan igenom, med en svårartad åldersnoja och utseendefascism, som i alla fall inte jag kan få ihop med feminismens respekt för alla människors lika värde. Fast okej, i det här fallet är ju Skugge i underhållningsbranschen. Det blir krönikor som man minns, för att man retar sig på dem, men egentligen tillför det ju ingenting av substans, lika lite som de flesta av Ramqvists recensioner.
Under Expressens nya kulturchef Per Svensson har det här skrivsättet spridit sig även till kulturredaktionen, medan det faktiskt är på väg ut på andra håll. Andres Lokko sågade Donna Tartts nya bok med huvudmotiveringen att den gav honom en dålig smak i munnen som han förgäves försökte få bort med lite idog tandborstning. Personcentreringen kan ju knappast gå längre i en recension, och det är kritikern själv som är huvudpersonen. Detta har alltid varit Lokkos linje.

Ge mig kaftaner, rökelse och bongotrummor, anytime. Detta är ett ironiskt statement, ty jag vill allvar.

Måndag 2002-11-18

Tidskriften 00TAL:s inriktning verkar vara att alltid hålla med den för tillfället dominerande unga författargenerationen.
Således hyllade dess föregångare 80-tal de unga postmodernisterna. I dag är det i stället de unga novellrealisterna à la Raymond Carver som tidskriften hyllar.
Själv tycker jag att DN:s kritiker Jonas Thente hade en poäng när han skrev följande: "Finns det en enda svensk parkeringsplats, supermarknad, grillbar, grusväg, fotbollsplan, skolgård, garageuppfart, campingplats eller lattebar som ännu inte har fått tjäna som kuliss för litterära gestalter som talar förbi varandra?" Eller: "En enda liten lövtunn novell om kontaktlöshet på den lokala pizzerian till så sprängs man". Och då har jag ändå inte läst alla dessa novellsamlingar, men ändå uppmärksammat kortprosan som en dominerande trend.
Men så får man inte tycka för 00TAL för då rycker de ut med seminarier och novellnummer som tar Jonas Thente i örat. Allt är nämligen alltid till det bästa i den svenska litterära världen, enligt 00TAL. Onekligen ett sätt att göra sig populär hos författarkåren, att alltid hålla med dem gentemot deras kritiker!

Ovanstående hindrar inte att 00TAL:s nummer "Novellboom" faktiskt är ett vitalt tidskriftsnummer, då kortprosan är så central för samtidslitteraturen kan de inte undgå att formulera intressanta frågor. Och vad beträffar den medverkande Cecilia Davidsson, så är väl hon en bra författare alldeles oavsett om hon skriver noveller eller inte.

Jag glömde visst berätta att Sveriges Andliga Vänster fick minst en röst i riksdagsvalet, i Västerbotten.

Torsdag 2002-11-07

Vi lever väl inte i jubelfesternas, men väl i jubiléernas tid. För någon vecka sedan var det Författares Bokmaskin som fyllde 30 år. Artister för Fred fyller 20 nästa vecka och firar med ett stort festarrangemang. I vår är det Författarcentrums tur att fylla 30 år, vilket kommer att uppmärksammas på nästa Världspoesidag.
Det handlar som jag ser det om att den löst sammanhängande rörelse vi känner som "68" mognade några år in på 70-talet, aktivisterna började organisera sig i form av centrumbildningar och liknande. Därför dessa jubiléer just nu. Artister för Fred är förstås delvis annorlunda, där var det väl (den synnerligen och fortfarande befogade) kärnvapenskräcken i början av 80-talet som drev på.

Författares Bokmaskin har alltså lyckats med konststycket att överleva i 30 år, och har så småningom funnit sin plats som ett "erkänt alternativ" (som det heter i jubileumsboken) snarare än något helt vid sidan av. Pionjärårens heroism är borta men finns på ett stillsamt sätt ändå kvar, när Arne Jacobsson avtackas från scenen som "det fria ordets försvarare".
Alla som var närvarande på det trevliga arrangemanget på Teater Replica fick var sitt exemplar av den precis färdigställda jubileumsboken. Där finns bland mycket annat en förteckning över alla böcker som givits ut på Bokmaskinen sedan starten. Jag måste medge att jag blev frustrerad över att den diktsamling jag gav ut på Bokmaskinen 1988 inte fanns med i förteckningen! Visserligen kallade jag mitt eget förlag för outsiderförlaget men boken är tryckt och framställd på Bokmaskinen på samma sätt som alla andra böcker där, det vill säga med stor egen arbetsinsats. Att jag skapade ett eget förlagsnamn för utgivningen var mest för att kanske på något sätt bli uppmärksammad eller hitta någon distributionsmöjlighet, då Bokmaskinen förklarade att de inte hade någon distribution och formen var "eget förlag" i vilket fall.

Att välja bort böcker som min ur förteckningen är inkonsekvent, då exempelvis Per-Eric Söders Dikter utan nåd och antologin "Vesuvius" finns med. Dessa böcker gavs ut under förlagsnamnet Vesuvius och inget annat och borde i sådana fall också lyftas ut ur katalogen. Men då hade utgivningen under de tidiga åren sett väl tunn ut kanske...
Märkligt kändes det också att se mitt ex. med bild och allt på sidan 20 i jubileumsboken, ja, hon tillhör ju så att säga återväxten på Författares Bokmaskin, en av de yngre och mest uppmärksammade som de gett ut på sistone. Över huvud taget - säger Ragnhild på Bokmaskinen - verkar vinden ha vänt, i dag recenseras Bokmaskinens böcker faktiskt ibland. Ett tag var det nästan fullkomligt ute att göra det; tillbaks till 70-talets uppmuntrande tillrop till alternativa förlagsvägar kommer vi ändå förmodligen aldrig. <

Dagboksarkiv 2002: januari/februari mars april/maj

Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april maj juni/juli september oktober november december

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Björsten

Uppdaterad: 2001-04-03