maj

juni/juli

september

oktober

tillbaka till nuet

Onsdag 2001-11-28

"Arbetsförmedlingen vill att jag ska bli / kontorist, lagerarbetare / lokalvårdare eller receptionist"...

Det där är inte bara en sann beskrivning av min tillvaro just nu, det är också inledningsraderna till min nya dikt "Ingen fejk".
Det handlar om att behålla sin värdighet och sin integritet, trots att man är utfattig och mer eller mindre utsatt för godtycke från arbetsförmedlingens sida.
Jag har betalat ett högt pris för att komma dit jag är i dag - att bli den jag är med fel och brister - och jag tänker inte ljuga om den jag är. Skrivandet går bättre och bättre, men det blir en kamp mot klockan för att överleva ekonomiskt innan arbetsförmedlingen stryper mina existensmedel totalt eller tvingar mig att ta ett jobb som tyvärr inte skulle passa mig något vidare. (Jag har haft en massa "vanliga" jobb, det är inte det det handlar om. Det handlar om att hitta något som känns någorlunda rätt och som går att kombinera med skrivandet.)

Jag uppträder två gånger den här veckan, på Café Mera på fredag kväll och på Lava (Kulturhuset) på söndag eftermiddag. På fredag är jag dessutom i Västerås under dagen för att delta i ett poesiseminarium. Det ska bli spännande att återkomma till Västerås - jag har inte varit där sedan jag var praktikant på Vestmanlands Läns Tidning 1992-93.

De ekonomiska problemen är tillfälligt lösta - jag får en förskottsbetalning från BLM. Men nu har jag fått betalt redan för alla mina färdiga artiklar och måste gå vidare med nya idéer. Jag inte bara måste, jag vill det också av hela mitt hjärta.

Någon måste peppa mig. Någon måste peppa mig. Någon måste peppa mig.
Det finns sådana människor. Tack.

Tisdag 2001-11-20

Andra kan kalla det för Göteborgskravallerna. men vi som var med, uttrycker oss inte så. Vi säger: "Det som hände i Göteborg." Eller: "Jag var också med i Göteborg." Sedan kan diskussionerna om politiska meningsskiljaktigheter börja.
Poängen är att vi som var på platsen vet vad som hände, mer än de flesta andra, som bara följde händelserna via media.
Det är bland annat därför det känns så svårt med kriget i Afghanistan. Vi som varken gillar talibanerna eller USA:s politik hamnar i en knepig position. Och återigen följer man som så många gånger tidigare bara utvecklingen via media, man får ingen förstahandskunskap. Det ger en känsla av maktlöshet.

Men Göteborg lever fortfarande inom oss. Det är fem månader sedan nu, men det är fortfarande svårt att avgöra vilka konsekvenser som händelserna får. Var det en engångshändelse eller kommer de att påverka oss för all framtid?
Personligen tror jag att händelserna under EU-toppmötet i Göteborg kommer att ha en stor påverkan framöver, för en hel generation av aktivister. Vi såg med egna ögon hur det också i Sverige är möjligt att på kort tid förvandla en demokrati till en polisstat. Känslan av terror sista kvällen i centrala Göteborg, då i princip inga demonstranter vågade gå ensamma på stan av rädsla för - polisen. Den känslan bär vi med oss fortfarande.
Den sjuka opinonsstormen orkestrerad av media. Hela den arsenal av odemokratiska medel som är möjlig att plocka fram mot oss igen.

Fredag 2001-11-16

Privatisera mera, skjut de datorlösa

Ju mer beroende vi alla har blivit av att ha tillgång till en dator med Internet för att kunna sköta vår vardag, desto sällsyntare har datorerna med Internetuppkoppling blivit i offentliga miljöer. Det ser nästan ut som en tanke; man skulle kunna tro att någon eller några vill göra det svårare för fattiga människor att skicka e-post, eller över huvud taget hålla sig à jour med omvärlden via datorn.
Allt fler har förstås Internet hemma, och de styrande kan möjligtvis därför få för sig att det inte behövs på biblioteken eller medborgarkontoren. Men det är sannerligen ett felslut. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom; eftersom de flesta i samhället numera är uppkopplade blir det allt mer ödesdigert att stå utanför den samhällsutvecklingen. Mest utsatta är arbetslösa och pensionärer, de förstnämnda har ju inte möjlighet att nappa på något förmånligt personalköp av datorer och har därför av krassa ekonomiska skäl svårt att köpa en gångbar utrustning.

Låt mig visa på hur tillgången till Internet successivt har försämrats i Stockholm, i stället för tvärtom som man skulle kunna tro.
* IT-biblioteket på Stockholms stadsbibliotek lades ner, jag tror det var 1998, när Telia drog in sina subventioner till verksamheten. Trots hyfsade försök har biblioteket vid Sveavägen aldrig sedan dess kommit ifatt med datortillgången så att den ens kommer upp till 1998 års nivå
* Medborgarkontoret på Kungsholmen hade fram till sin flytt nyligen två datorer för allmänheten. När det flyttade till nya fina lokaler på S:t Eriksgatan hade dessa datorer tagits bort, varför de som jobbar på medborgarkontoret fått ett skäl mindre att konfronteras med medborgarna. Ett antal datorlösa medborgare, eller om man så vill kufar, som brukade hänga där, har därmed blivit hemlösa igen.
* Arbetsförmedlingen erbjöd tidigare en viss surfnings-möjlighet för sina besökare, även om en massa hemsidor (däribland alla som ens nämnde ordet "sex") samt e-post var spärrade. Sedan några dagar är den servicen borttagen, de arbetslösa ska inte förledas att tro att det över huvud taget finns en verklighet utanför arbetsförmedlingen, antagligen.

Själv klarar jag mig hyfsat, eftersom jag har tillgång till Tidskriftsverkstaden, men också jag märker av denna hårdnade policy, som antingen beror på ren dumhet eller oginhet, eller kanske bara är ett utslag av stadens rådande privatiseringsdrive. Allt ska ju som bekant privatiseras. Den som på grund av fattigdom inte har haft råd att köpa en dator - tough luck! Inte är det samhällets ansvar att hjälpa dig då. Att kanske 10-20 procent av befolkningen faller utanför, det bryr man sig inte om, mer än i högtidstalen.
Problemet är bara, att hade stadens styrande resonerat likadant för hundra år sedan, så hade några lånebibliotek aldrig byggts upp i Stockholm. Böcker? Nej, det kan du ju köpa själv!
Själv har jag sysslat med Internetpublicering sedan 1996 men har lika förbannat inte råd att köpa en hemdator som går att använda till mer än en skrivmaskin. Det är en absurd situation, men det är nyttigt att förstå vilka villkor människor lever under i Sverige.

På Kungsholmen där jag bor, finns det 1,5 datorer för 50 000 människor. (Biblioteksfilialen på S:t Eriksgatan.) Av dem är en spärrad för e-post och chatt. Visa mig någon annan svensk stad av den storleken där det är en så minimal tillgång till datorer. Jag hoppas och tror att det inte finns.
Och visst, det här är ett löjligt problem, för de flesta av er som läser detta. Men samhället skapar losers, medvetet i detta fall, och det är definitivt inget att skratta åt. I ett äkta kommunistiskt samhälle skulle det finnas datorstugor i varje kvarter. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Vi kommer allt längre bort från denna geniala sats, naturligtvis inte bara på detta område.
För att ytterligare förstärka trenden bör det påpekas att Lava på Kulturhuset har tagit bort de datorer, där unga kunde sitta och göra fanzines, men detta känner jag bara ryktesvägen. Gör detta det lättare eller svårare för unga människor från förorterna att göra sina röster hörda? Ja, jag bara undrade. Men stadens styrande borgare är så förunderligt nöjda med allting, tacka fan för det, de behöver ju aldrig lämna sina privatiserade enklaver.

Tisdag 2001-11-13

Det jag skrev om igår, när jag sökte jobb som brevbärare, hände inte igår utan för ett par veckor sedan. Men det jag skriver är helt sant. Posten tog hjälp av rekryteringsföretaget Security Minds för att rekrytera brevbärare till distrikten Lidingö, Östermalm och Kungsholmen. Och till just dessa distrikt ville de anställa människor med en speciell "profil", som jag alltså inte levde upp till.
Detta samtidigt som man kunde läsa i DN om att det var brist på brevbärare och att posten kunde bli liggande flera dagar i framförallt de norra förorterna därför att ingen hann bära ut den.

Mina läsare kan väl dra sina egna slutsatser. Men själv tolkar jag det som att Posten anser att det är extra viktigt vilka som arbetar i just dessa distrikt, därför att brevbärarna är deras "ansikten utåt". Och vilka bor i dessa distrikt? Människor med inflytande och pengar, anser nog Posten i varje fall.

Det finns som sagt annat i livet att pyssla med, viktiga inte bara för ens överlevnad utan för en själv som människa. Min text om estradpoesi kommer i första numret av nya BLM. En inte bara omarbetad text, utan helt nyskriven alltså.

Måndag 2001-11-12

Managementsnack (en sann historia)

Jag ringer upp rekryteringsföretaget och frågar varför jag inte fick det utannonserade jobbet.
- Nja, du passade inte in i profilen, säger damen i luren. Företaget åt vilket vi rekryterar vill ha en speciell profil på dem som ska jobba i det här området...
- Jaha, och vad betyder det?
Kort paus.
- Ja, det ska vara en viss profil på de människor som ska jobba i det här distriktet, fortsätter damen. Inte så att det ska vara en alltför homogen arbetsgrupp men...
- Jaha, jag tror jag förstår. Okej, vi kommer väl inte längre.
Jag lägger på luren.
Vad var det för jobb jag hade sökt? Marknadschef? Hjärnkirurg?
Nej, jag hade sökt jobb som brevbärare på Kungsholmen.

-----

Men som Lundell brukar säga, jag har annat att göra än att sortera post i och för sig...

Onsdag 2001-11-07

Det börjar hända saker

Jag var gästpoet i måndags på slammet i Husby bibliotek. Det är kul att vara gästpoet! Man får uppskattning, tillfälle att läsa lite längre och göra någon slags presentation av sin poesi. Dessutom kan man ta upp några tankar om poesilivet i stort, i förbigående.

Jag lade upp min presentation så att jag viftade med den röda diktsamlingen, som jag gav ut tillsammans med John Peter Gister, och sa att "Det här häftet gav jag ut för exakt tio år sedan. På den tiden fanns det främst Poeternas Estrad som man kunde uppträda på. Dessutom, om man hade tur, kunde man få uppträda på någon rockfestival och på Bokmässan i Göteborg. Samt på någon studentnation, de hade också poesiuppläsningar ibland."
Allt det där beskriver hur jag och John Peter levde för cirka tio år sedan, och också hade korta poesiturnéer tillsammans.

Jag fortsatte med att säga: "Då kunde man kanske få läsa 1-2 gånger per år, när det var som sämst. Ett tag försvann ju estradpoesin nästan helt från markytan, så att säga. Nu har man i stället möjlighet att läsa kanske 50 gånger om året, på alla slams eller på öppen scen. Det är hela skillnaden, men det är en väldigt stor skillnad." Och sedan viftade jag med det blå häftet, som jag gav ut i år, med hjälp av Johan Nordgren.

Hela den där historien om estradpoesins utveckling sedan mitten av 80-talet har jag förresten berättat i artikelform på Estradpoesi. Var annars?

Efter mitt framträdande sålde jag slut på alla diktsamlingar jag hade med mig, och hade även kunnat sälja några fler. Någon undrade också när det är dags att jag ger ut en större diktsamling, och det kan man faktiskt snart börja undra. Under tiden medverkar jag i antologier.

Galleri Bellange heter ett väldigt trevligt galleri på Hagagatan i Stockholm. Det var Helena Leijd som visade mig på det för några helger sedan. Vi var där tillsammans på en vernissage och sedan skulle det bli improviserad diktläsning i källaren klockan tre. Det var en av de bästa diktuppläsningar jag varit med på!
Vi var kanske fem poeter som satt i soffor, eller stod, och läste dikter för varandra. Några kringströvande besökare tittade ibland in i lokalen och tog del. Jag kände att dikterna gick fram och det var en mycket trevlig gemenskap. Soledad Bellange bjöd på något glas vin, och stämningen var hög.
Galleri Bellange planerar också att ge ut en antologi, med några poeter som ingår i "dess krets". Jag citerar ur målsättningen för antologin: "Ateljé Galleri Bellange står för solidaritet, tolerans och kulturell mångfald." Med detta för ögonen är urvalet av dikter gjort.
Jag kan inte gå i god för antologin som helhet, men jag tror och hoppas att det kommer att bli en spännande bok. Jag medverkar, tillsammans med Helena (bara en sådan sak) och cirka åtta andra poeter.

P.S. Jag ska skriva något nytt och annorlunda för BLM.

Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2001-04-03