 |
Andreas Björsten |
andreas.bjorsten@home.se
Måndag 2000-11-27
När man läser dagens unglitterära tidskrifter, eller litterära fanzines, slås man (dvs jag) av hur huvudinriktningen successivt har förändrats sedan jag var med och jobbade med Den Blinde Argus. Om jag så här efteråt ska försöka sammanfatta DBA:s inspirationskällor i några få ord, så skulle de nog bli: dadaismen, surrealismen och Bruno K. Öijer. Dessutom denna allmänna tidsatmosfär som i brist på bättre skulle kunna kallas "rockkulturen".
När Claes-Göran Holmberg i "Upprorets tradition" skriver att de senaste unglitterära tidskrifterna under 1970- och 1980-talen har börjat inta en nostalgisk position till den tidiga modernismen hade han en viss poäng i detta. Han uppfattade det som att energin över huvud taget därmed höll på att rinna ur det unglitterära projektet, som han förknippade med modernismen. Men om DBA i någon mån alltså var dadaistiskt och surrealistiskt påverkad var det definitivt inte i någon nostalgisk strävan - åtminstone inte som jag uppfattar det - utan det var i sådana fall synnerligen omedvetet. Man kan däremot se efteråt att Claes-Göran Holmberg hade delvis rätt när han skrev detta.
Vidare har jag för första gången på länge börjat tycka att min diktsamling "Visitbok" från 1991 är riktigt bra, när jag nu bläddrar i den. Jo, självberöm luktar illa och allt det där, men jag är ute efter något annat. Jag förstår nu varför jag under en period nästan tog avstånd ifrån den, eller bara stod ut med att läsa vissa av dikterna offentligt. Det beror på att det är en visionär diktsamling, flera av dikterna är skrivna i vad jag skulle vilja beteckna som ett förändrat medvetandetillstånd. (Gäller framförallt dikten "Shamanen i Los Angeles".) Måndag 2000-11-20
Jag trodde aldrig att det skulle hända, men jag saknar faktiskt BLM. Det finns i dag ingen bred och samtidigt seriös litterär tidskrift som når ut till allmänheten, det finns däremot ett otal mer eller mindre perifera tidskrifter. Lyrikvännen finns förstås.
I skrivande stund har jag ett mindre scoop på gång och fattar mig därför kort. Måste lägga min energi på journalistiken.
Fredag 2000-11-17
Boken ger flera exempel på hur Gnistan - maoisternas numera nedlagda organ i Sverige - verkar blandat ihop politik och nyheter och ägnat sig åt veritabla knäfall för KPP (Kinas kommunistiska parti). Så fort de ändrat inställning i någon fråga har också Gnistan börjat ge en helt annan bild. Lars Åke Augustsson ägnar sig åt en del självkritik på den punkten, som jag uppfattar det. Torsdag 2000-11-16
Mitt framträdande gick bra, jag menar det kändes bra, och jag fick också en ovanligt stark repons från flera personer som kom fram efteråt och berömde. Det ger naturligtvis en kick att fortsätta.
Efterfest i Hotell Malmens bar efteråt, tillsammans med Wunderbaum-gänget och Claes. Med en road glimt i ögat kunde jag iaktta detta eviga raggningsspel som vidtar på krogen framåt två tre på natten, spela med i det lite grann själv utan att känna den där otäcka desperationen som ofta ger sig tillkänna så dags.
Annars märktes det att MTV är i staden. Den unga blondinen som dansade loss vilt i pianobaren ingick i ett sällskap som inte ville sluta festa innan de skulle till Globen dagen efter för att jobba med MTV-galan. Det var lite Basic Instinct över det, och kanske lite Helena Bergström i schlagervärlden.
Konstigt annars att Poeternas Estrads arrangemang inte med ett ord omnämndes i någon tidning, vare sig före eller efter vad jag har kunnat se. Jag skrev i dagboken för några veckor sedan att 00TAL är ett slags PR-genier med tanke på hur stort de får ut informationen om till exempel Stockholms Poesifestival. Poeternas Estrad verkar inte vara lika hippa. Aftonbladets kultursida, som annars brukar vara generösa med att puffa för litterära evenemang, ägnade inte en rad åt Poeternas Estrad vilket nästan kändes som en markering.
Tisdag 2000-11-14
Och så har jag läst ut romanen Beach, som jag började på redan i somras, men la ifrån mig ett tag eftersom den var en liten besvikelse. Nå, de sista 150 sidorna var i alla fall rätt spännande.
För några veckor sedan förstod jag lite bättre varför jag upplevde det som att det var något skumt med Beach. Jag läste då nämligen i DN om att författaren Alex Garland hade skrivit under något slags Dogma-manifest för prosaförfattare (jämför Lars von Trier & Co). Enligt detta Dogma skulle författarna undvika återblickar, för mycket av analyser o dyl. I stället skulle de frigöra den rena handlingstråden i sina romaner eller noveller. Fredag 2000-11-10
Det där med tajming är annars intressant i en mycket vidare betydelse. Ta till exempel detta med att bli författare eller konstnär. Helst ska man ju som författare slå igenom när man är i 25-årsåldern. Detta är i alla fall normen för när förlag brukar rekrytera unga författare och när de är lämpliga att lansera som debutanter i massmedia.
Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni
Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december
Nja, något scoop var det kanske inte riktigt, som jag skrev om i dagboken sist. Det handlade i alla fall om att jag hade fått lite inside information om bokbranschen förr och nu. En del av det kunde jag använda till en krönika på Argus Area. Annat sparar jag i minnesbanken så länge.
Eftersom många av de främsta rockbanden på 1980-talet hade starka influenser från den tidiga modernismen så kan man säga att de influenserna nådde oss från flera håll.
När man i stället läser aktuella tidskrifter som Beundransvärd Mentalitet (Rönninge/Stockholm) eller Serum (Malmö) verkar några av de viktigaste inspirationskällorna snarare vara: pornografiska texter ("köttets poesi"), det gotiska och beatlitteraturen.
Nu var vi ju verkligen inte främmande för beatförfattarna - eller för Charles Bukowski, vars närvaro också är självklar i dessa tidskrifter. Men det känns ändå som att beatinfluenserna kom in som starkast i DBA genom en något yngre författargeneration som Per Planhammar och Bob Hansson, vars tidskrift Yeah!bar upp en slags beatrevival.
De pornografiska och gotiska influenserna i dag förklarar för övrigt varför en gestalt som Iodine Jupiter fortfarande kan fungera som en portalfigur för dagens underground. En boktitel som "Dom dödas pornografi" säger en hel del.
OBS! Detta är min tolkning, andra Argus-redaktörer skulle säkert uttrycka sig på ett annat sätt om tidens influenser.
Det finns alltid en risk, efteråt, när man landar i vardagen, att man tycker att visionerna inte håller. Att man nästan skäms för att man kunde ha de höga anspråken, ja ni vet... Utan några som helst jämförelser i övrigt, tror jag att det var något liknande som hände Arthur Rimbaud och som fick honom att lämna poesin. Det är ingen originell tes, i och för sig, att han snudd på skämdes för sin visionära diktning efteråt. Men jag förstår nu vad det innebär.
Gemensamt med min situation i dag var, att under arbetet med "Visitbok" upplevde jag en längre period av arbetslöshet, 13 månader för att vara exakt. När jag jobbar med dikter i dag, för scenen och på papperet, har jag inte lönearbetat i vanlig mening på ett och ett halvt år. Däremot skriver jag frilansjournalistik och dikter. Det är tråkigt att behöva säga det, men det känns som att det är först då det kan bli allvar. Det finns ingenting annat att gömma sig bakom, ingen social position att behålla, inga masker. Poesin måste för mig vara naken och existentiell, om den ska kunna bära livets egen tyngd, eller som Eric Fylkeson uttryckte det, "det är skönare att skriva sant, än att skriva skönt".
Min artikel om den historiskt intressanta tidskriften Uttryck ligger nu ute på tidskrift.nu
.
Som kuriosa för specialintresserade kan nämnas att det var i Uttryck nr 3 som signaturen Dan Huligan skrev att han "...kastar smörgås med Bonniers Litterära Margarin. Månne har Magnus Ödmark läst dessa rader?
Jag läste klart boken "Maoisterna" av Stig Hansén och Lars Åke Augustsson tidigare i veckan, mycket för att läsa på om 60-talets tidsanda till en artikel jag höll på att skriva.
Okej, det kanske inte är någon nyhet att många gamla maoister och naturligtvis kommunister har gått vidare till inflytelserika jobb inom media-Sverige. Men omfattningen av just fd maoister på toppjobb är slående; på JMK, på DN, på tv-bolag, på affärstidningar etcetera.
Nu har jag ju inte något problem med att det rör sig om gamla vänstermänniskor. Jag står själv till vänster och har varit en religiös och politisk sökare i hela mitt liv. Det som jag har problem med är att många personer vänder 180 grader i sin karriär och fortsätter som om ingenting har hänt. Visst kan det vara rimligt att ändra uppfattning med åren, men de tvära kast som verkar ligga bakom i många fall gör mig misstänksam till hela deras verksamhet i media. Vad har man egentligen för ryggrad om man går från Gnistan till affärspressen, så att säga utan att passera GÅ?
För att bli än mer specifik så undrar jag vilka instanser som de som förr jobbade på Gnistan numera ägnar sig åt knäfall för?! Det finns väl bara ett ord, värt att upprepa. Marknaden, marknaden och marknaden.
I tisdags kväll var det så dags för en av de större poesihändelserna i Stockholm i år, nämligen Poeternas Estrads 15-årsjubileum.
Jag är visserligen partisk - eftersom jag själv var bokad att läsa - men det är ingen tvekan om att det här var det främsta tillfället på väldigt länge att se ett flertal av våra mest spännande författare live. Jag var bara en liten del av det, och var glad för det, men uppbådet var imponerande, med författare som Kerstin Thorvall, Alexander Ahndoril, Wunderbaum (Petter Lindgren, Per Planhammar och Kennet Klemets), Charlotte Orwin med flera med flera.
Jag ska inte förneka att jag varit delvis kritisk mot Poeternas Estrads utveckling under senare år, då jag tyckt att det varit en utveckling mot att satsa på de mer förväntade korten. (Arrangörernas seriositet och engagemang har jag däremot inte tvivlat på.) Men i samband med 15-årsjubiléet strålade de goda krafterna från Poeternas Estrads olika epoker samman.
Tyvärr finns det fortfarande en viss uppdelning mellan "estradpoeter" och "bokpoeter" (som bara brukar kallas poeter), men i tisdags började gränserna ändå suddas ut, en process som förhoppningsvis fortsätter ett tag till. Gränserna är konstlade eftersom en estradpoet när som helst kan få ut en bok, speciellt om förlagssituationen lossnar lite grann med nystartade stencilförlag och annat, medan alla poeter kan lära sig göra bra framträdanden!
Men, som Bob Hansson sa i Göteborg, det är fortfarande tillåtet att stå och mumla för en poet, och inte nödvändigtvis något fel i det. Alla sorter behövs. Men på Poeternas Estrad senast var det inte så många mumlare.
Nobel Combo (med bland andra Mats Rosén) och Annika Brink har gjort sig kända i Poetry Slam-kretsar, i publiken fanns Claes, Rainer, Pia och Per Wahlroos. De sistnämnda kunde när som helst gått upp på scenen och framträtt, om så hade krävts. Man kan säga att det fanns gott om reserver i publiken, och i ett flertal fall starka sådana. Själv rör jag mig som vanligt mellan de två kretsarna - alltså de etablerade bokpoeterna och de etablerade slammarna - utan att höra hemma någonstans. Eller, annorlunda uttryckt, slammarna är min nya familj och de författare jag lärde känna för ett tiotal år sedan är min gamla familj som det känns bra att återse någon gång då och då.
Att ragga har aldrig varit min metod, men vad är i sådana fall min metod? Jag föredrar långvariga, djupa relationer som bjuder på känslomässiga och intellektuella utmaningar. Man kan väl säga att jag haft svårt att försona ideal med verklighet. (Årets understatement i den här dagboken.)
SVT:s Kritikerna rullar vidare och har väl successivt blivit något bättre. Man kan säga att de medverkande kritikerna har funnit sina roller och spelar dem väl. Men fortfarande tas det inte upp några kontroversiella ämnen till debatt, diskussionerna blir därmed bara låtsas-kontroversiella. (Någon som är förvånad?)
Efter fem-tio avsnitt har man nu betat av exempel från de flesta konstarter - modern dans, konst, romaner etcetera. I princip tror jag alla konstarter har figurerat - utom poesi. Är poesi för smalt att ta upp? Nej, inte i sig, men ett program som Kritikerna riskerar att göra det området smalare än nödvändigt genom att välja bort det. Varför kan man inte exempelvis ta upp Bob Hanssons eller Petter Lindgrens senaste diktsamlingar, vilket hade legat rätt i tiden?
Eller varför inte sända iväg de tre kritikerna att ta del av en föreläsning med David Icke som gästade Stockholm nu i helgen? Det hade varit kontroversiellt om något och kunnat öppna för intressanta diskussioner.
Frispel har tänkt sända en intervju med David Icke, det ska bli intressant att se om det verkligen blir av.
Jag kände ganska snart att det var något underligt med den här romanen. Ett exempel: huvudpersonen Richard har inget sexliv. Fast han vistas ett halvår eller så på den där berömda stranden, och berättar i jagperspektiv om det mesta som händer, så nämner han aldrig att han är kåt, att han har sex eller att han onanerar. Han sneglar lite förtjust på kompisen Françoise, men det är också allt som händer. (I filmen som bygger på boken händer det visst lite mer.)
Nej, man måste inte redogöra för folks sexliv i romaner. Men det blir konstigt när den trots allt rätt viktiga delen av en människas liv utelämnas i en bok skriven under 1990-talet. Min teori är också att det här egentligen är en bok från 1800-talet. I ett intertextuellt perspektiv framstår Beach nämligen som kraftigt influerad av Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön. (Förutom den mer uppenbara påverkan från filmer om Vietnam-kriget.)
Här har ni mina argument för att det är Skattkammarön (Treasure Island) som spökar i romanen Beach.
En noggrant ritad karta spelar en stor roll i Beach - liksom i Skattkammarön. Det ironiska är att krysset på kartan inte märker ut en nergrävd skatt, som i Skattkammarön, utan att det är den undangömda ön med dess paradisstrand som är själva skatten i våra dagar!
Personen - kallad Mister Duck - som ger Richard kartan i bokens inledning bryter kraftigt på skotska. Liksom skotten Robert Louis Stevenson. Bägge dog förresten en obehaglig, plötslig död i massor av blod. Stevenson genom blodstörtning, Mister Duck på grund av självmord.
Mister Duck "går igen" i romanen, precis som man kan tänka sig att en 1800-talsförfattare spökar för den moderne romanförfattaren.
Jag har fler argument, men det kan räcka så.
Detta förklarar varför läsaren aldrig egentligen lär känna Richard. Vi vet inte vad han har haft för uppväxt, för vänner, för släkt - vi vet bara att han är född 1974, har sett mycket på Vietnamfilmer, samt grunddragen av vad som händer på ön. Detsamma gäller i än högre grad de andra gestalterna i boken. På sätt och vis gör det Beach till en postmodern bok. Vi tror inte på att Richard existerar utanför bokens pärmar, han är en rent litterärt konstruktion, i motsats till exempelvis en gestalt som Sherlock Holmes.
Hemingway lyckades med en liknande teknik (isbergstekniken, att säga så lite som möjligt om människor utan låta dem karakterisera sig själva genom repliker o dyl) att levandegöra människor, men även om Alex Garlands bok på sätt och vis är intressant tycker jag ändå att den är ett halvt misslyckande.
Min dejt med Alanis Morisette blev något försenad. Fem år eller så. Jag tror det var hösten 1995 eller möjligtvis våren 1996 som Melody utannonserade en gratiskonsert med en artist som var stor i USA men ännu inte slagit igenom i Sverige. Jag hade tänkt gå på konserten men blev försenad, på grund av umgänge med Barrdunge eller något annat, och missade den. Jag blev frustrerad när jag läste tidningen dagen efter och förstod att jag hade missat en väldigt bra konsert med Alanis Morissette.
Sedan började Bandit (kommersiell radiostation i Stockholm) spela hennes platta"Jagged little pill" som jag tyckte lät väldigt bra. Men fortfarande gick det inte att få tag i den i svenska affärer. När skivan äntligen blev tillgänglig i Sverige och hon hade slagit igenom kändes det som att det var för sent att köpa den. Det blev dålig tajming på något sätt.
Nå, jag köpte den nyligen, nu mer som man går och köper en klassiker. Och jag tycker faktiskt att den håller. Hon startade ju hela vågen med "arga kvinnliga artister"... (fast egentligen fanns väl P.J. Harvey och Tori Amos redan innan?)
Men den kurva som skapar ett författarskap, jag menar den personliga utvecklingsgången, går aldrig att förutse. En del ger sitt bästa redan när de är i 20-årsåldern, andra när de är i 40-årsåldern, andra när de närmar sig 60. Osv. Därför är det värsta man kan kalla någon för egentligen ordet "föredetting". För varje liv och varje konstnärskap är (potentiellt) oändligt rikt. Det går aldrig att förutse vem som har något viktigt att säga. Detta borde bokförlagen, tidningsredaktionerna etcetera tänka på lite mera.
Copyright © Text: Andreas Bjrsten
Uppdaterad: 2000-10-03