oktober

november

december

januari/februari

tillbaka till nuet

Lördag 2002-03-30

Det är påskafton, och för att citera Ulf Lundell, "nu ska man va så där jävla glad igen... Glad Påsk, Glad Påsk, Glad Påsk". Helt okej för mig, men det är ju en religiös högtid och just nu ser jag den bara som ett lägligt avbrott i min ganska hårda praktikperiod. Trött i musklerna, trött i hela min varelse, utom möjligtvis huvudet för jag hinner ju inte läsa så mycket som jag vill.

Hej proletär, känns det verkligen som. De senaste tio åren av mitt liv har jag gjort en omvänd klassresa. Och den som gör en resa har som bekant något att berätta. Hade jag inte sett fattigdom, arbetslöshet och olika arbetsplatser långt ner i hierarkierna så hade jag varit en helt annan person. Än den jag nu är. Det är inte så illa, men det innebär ändå en väldigt hård kamp för att kunna fortsätta vara en intellektuell person.

I söndags var finalen i slammet på K-bar. Jag misslyckades ännu en gång - fast denna gång på ett hår när- med att gå vidare till Stockholmsfinalen. Jag kom femma, endast 0,3 poäng efter fyran Sofia Pulls (de fyra främsta går till Stockholmsfinalen på Lava om två veckor).
Hade jag inte lottats som nummer ett i tävlingen och fått inleda både första och tredje omgången hade det nog dessutom gått betydligt bättre poängmässigt. Det är aldrig tacksamt att inleda, speciellt den tredje omgången när publiken hunnit bli rätt full. Men jag valde nog också fel dikt för att kommunicera på det raka sätt som behövdes i slutomgången. Fast det här resonemanget är antagligen helt ointressant för den som inte är grundligt insatt i Poetry Slam!
Nå, hur som helst ser jag det som ett fall framåt jämfört med Rinkebyfinalen, och jag har några chanser till att gå vidare.

SVT:s Kobra var på K-bar och filmade. Resultatet kunde man beskåda i veckan; ett cirka tio minuters inslag med Daniel Boyacioglu. Bra personporträtt - men inte fan handlade inslaget om poesi. Att Daniel uppträder som poet var liksom bara en förevändning för att göra ett inslag om honom. I programmet berättades det inte ens hur det gick i finalen på K-bar (som Daniel vann).
Medias personcentrering är total - det innebär att det blir ett sorgligt vakuum vad gäller bevakningen av poesi. Antingen är artiklarna rent akademiska och inkrökta, eller också så handlar det bara om den ack så intressanta personen bakom, och hans livsstil. Att Daniel bor i Bredäng gav tydligen utslag 9,9 på ghettomätaren hos de som gjorde filmen. Patetiskt.

Lördag 2002-03-23

Inslängd. Inslängd i något jag inte själv har något inflytande över. Ungefär så kan jag beskriva mina känslor inför att ha blivit anvisad att gå en livsmedelsarbetarkurs av arbetsförmedlingen. Just nu gör jag min praktik i en matvarubutik söder om Söder. Det är slitsamt men inte så hemskt alls, ganska lärorikt. Men som sagt, jag har inte valt det själv, det blev nödvändigt att göra för att behålla a-kassan helt enkelt. Vad jag har för inriktning i livet skiter ju arbetsförmedlingen fullkomligt i. Men jag får göra det bästa möjliga av situationen.

Måndagen när jag skulle börja jobba visste ingen att jag skulle komma, det fanns inga arbetskläder eller instruktioner åt mig. Så jag gick hem efter en halvtimme, för att göra ett nytt försök på onsdagen. Det här var för tio dagar sedan. Sedan dess har det rullat på, jag har varit på "jobbet" mellan nio till fem varje dag. Man blir fysiskt trött, men inte på något obehagligt sätt. Svårt att hinna med de poesiåtaganden jag redan gjort, men med uppbjudande av all min energi lyckades jag genomföra tre uppläsningar (varav en som arrangör) första veckan. Jag misslyckades dock med att komma med i Rinkebylaget i Grande Finale i Rinkeby Poetry Slam förra helgen.

Scen 26 hade sin andra kväll på Skeppsholmens Folkkulturcentrum i torsdags förra veckan. (Den första gången under det nya namnet - tidigare hette vi ju bara Öppen Scen.) Jag och Monica var bägge lite trötta och slitna, och undrade hur detta skulle gå. Den första kvällen hade varit en sådan succé vad gäller intresset, och det kunde vara svårt att toppa det, speciellt som vi hade varit lite sämre på att annonsera den här gången.
Nå, om jag får säga det själv, det blev en fantastisk kväll, väldigt stämningsfullt. Det kom inte så många den här gången, jag tror det var åtta betalande åskådare, förutom de förbokade artisterna. Men vilka medverkande! Kvällen arrangerade så att säga sig själv, beroende på vilka som dök upp.
Eric Fylkeson gick direkt från ett styrelsemöte på Författarcentrum - också på Skeppsholmen - för att lyssna på vårt arrangemang. När jag berättade att det kostade 50 kronor i inträde, men att de som uppträdde på öppen scen fick tio spänns rabatt, tyckte han att det var ett så oemotståndligt erbjudande att han bestämde sig för att läsa några dikter! Resten av kvällen gick i det oförutsägbaras men poetiskt intimas tecken. István Molnár, Irène Karlbom och inte minst trubaduren Nannan Walderhaug gjorde starka framträdanden med mersmak, och det kändes som ett privilegium att ha varit med och arrangerat den här kvällen. Nu fortsätter vi med flera arrangemang; nästa gång blir den 2 maj.

Och i Aftonbladet pågår det en "poesidebatt" som i mina ögon har den riggade debattens alla kännetecken, dvs inläggen är förbeställda av kända författare eller skrivs av redaktionen själv. Någon riktig debatt uppstår naturligtvis inte på det sättet, utan konsensus sprider sig vidare inom kulturvärlden. (Aftonbladets Claes Wahlin berättade - jag tror jag nämnde det i dagboken då - under ett föredrag jag åhörde på Stockholms universitet i höstas att de flesta kulturdebatter nuförtiden är just riggade.)
Pelle Andersson initierade debatten den 1 mars i Aftonbladet, Kristian Lundberg svarade den 12 mars och Aftonbladets recensent Hanna Hallgren har en jätteartikel den 19 mars. I dag skriver visst Lennart Sjögren (jag har inte läst den artikeln än, utan återkommer kanske till den).
Både Pelle Andersson och Hanna Hallgren intar ståndpunkten - som jag läser deras artiklar - att "språkmaterialister" blir politiska som poeter genom sitt blotta val av form. Det skulle finnas något anti-auktoritärt i själva skrivsättet. Tillåt mig att tvivla. Här ett snårigt citat från Hanna Hallgrens artikel:

"Ämnar man separera 'form' från 'innehåll' bör man iakttaga denna handling som just ett aktivt separerande. Särskilt när 'det politiska' placeras som 'innehåll"' i poesi vars 'form' framstår som förhållandevis konventionell. I mina ögon är en poesi som separerar form och innehåll ofta mindre politiserande än poesi som överskrider dikotomier - genom att hävda sitt forminnehåll, innehållsform eller inneformshåll.
Poesi som besvärjer sitt forminnehåll, uppträder överskridande, språkar över genre- och uttrycksgränser - uttrycker visioner om en icke-hierarki. Den stämmer politiska visioner som en långt mer straight epik aldrig förmår."

Ursäkta, men det där är bullshit när jag tänker på saken. Det skulle ju innebära att Marinetti och hans italienska futuristkompisar - som onekligen var en slags tidiga språkmaterialister om man så vill - skulle varit icke-hierarkiska och anti-auktoritära. Men de var ju protofascister som försvarade Italiens angreppskrig i Abessinien och skrev hymner till kulsprutan! Det är språkligt fascinerande, experimentella dikter där orden blir till lösryckta klanger i beskrivningen av ett slagfält. Men anti-auktoritärt? Nej, verkligen inte.
Man måste nog trots allt bejaka poesins innehållssida också, och kanske framförallt poetens "hållning" - politiskt och existentiellt. Marinetti var en stor modernist, men det ter sig omöjligt att ha hans poesi som ideal efter allt som har hänt. Ja, redan då tror jag det var omöjligt.

Hanna Hallgrens betraktelsesätt påminner mig om Åsa Beckmans recension i DN i dag av den högtidliga och tråkiga Världspoesidagen 2002 (jag såg i och för sig bara en fjärdedel av programmet):
: "Jag vet egentligen inte vad man lyssnar på när man går på poesiuppläsningar. Själv har jag svårt att höra vad som egentligen utspelar sig i dikter som läses från scen. De förvandlas snarare till ljud, rytm, frasering, tonfall, svaga röster, starka röster. De börjar närma sig musik eller liturgi. /.../ Ens egna tankar vandrar omkring, ibland är man med, ibland inte alls."

Det där är för mig ett finare sätt att säga att man inte blir berörd av den poesi som framförs. Ursäkta än en gång, men det Åsa Beckman beskriver är en dålig poesiuppläsning. Visst kan tankarna vandra, men bra poesi lyfter och griper tag. Då blir koncentrationen hundraprocentig. Att alla i publiken skulle ha lyssnat andäktigt till Inger Christensen - som Åsa Beckman skriver - må vara en tydlig överdrift.

Min egen debattartikel? Refuserad av Aftonbladet förstås.

Lördag 2002-03-09

8 mars igår, uppenbarligen. Jag köade i nästan två timmar utanför Kägelbanan för att komma in på Bang-festen. Kom in och stannade en halvtimme... Melinda Wrede uppträdde, bättre än jag minns henne sedan tidigare.

Det har varit en rörig vecka, och jag vet inte riktigt var jag ska börja. I måndags fick jag mina författarexemplar av Sourze nr 4 (pocketboken). Jag har med en text som heter "Moderna proletärer" och som jag faktiskt är nöjd med. Navid Modiri och Linda Skugge är med i samma bok, en märklig och intressant blandning.
Jag har också haft mina duster med arbetslivet. Jag har inte skrivit om det i dagboken tidigare, men jag har försökt skaffa mig några extraknäck, för att dryga ut kassan medan jag går på livsmedelsarbetarkursen jag blivit antagen till.
I måndags hann jag både börja jobba som utdelare av Jan Stenbecks nya produkt Finans & Vision - och bli sparkad från samma jobb. Det hela var utomordentligt märkligt och förnedrande. Jag blev tilldelad en "station" att stå och dela ut tidningar utanför NK. Jag stod helt ensam där. Andra utdelare stod vid exempelvis Svampen vid Stureplan, eller på Sergels Torg utanför t-baneingången.
Det är lätt att konstatera att jag stod helt ensam medan de andra stationerna hade flera utdelare. Lika så att det antagligen passerar betydligt färre människor vid NK så tidigt på morgonen (vid sjutiden) än det gör vid tunnelbaneingångarna vid T-centralen eller Östermalmstorg. Arbetsledarna - småpåvarna från MTG - kom aldrig förbi och såg hur det gick, utan jag delade helt enkelt ut mitt lager med tidningar och gick sedan till dem och anmälde mig vid niotiden.
De tyckte att jag hade delat ut för långsamt, fick jag senare höra på min telefonsvarare. Fast de kan inte veta hur pass bra eller dålig jag är på att dela ut tidningar, då cheferna inte var där och såg mig jobba! Jag har vana från att dela ut Everyday tidigare (också en Stenbeck-produkt) och jag kan säga att jag i alla fall inte är sämre än någon annan på det jobbet. Uppsägningen från utdelarjobbet var alltså rent osaklig, och jag har också klagat hos bemanningsföretaget som anställde mig tillfälligt. Har faktiskt fått en ursäkt från MTG - också på min telefonsvarare.
Men jag säger vid det här laget bara: varning för Jan Stenbeck. Hans företag saknar eller lider åtminstone av bristfällig affärsmoral, i stort som i det lilla. Det vet alla vid det här laget, som har följt senare tids rapportering om uppsägningarna av journalister från nedlagda Finanstidningen - också med utomordentligt kort varsel och på tveksamma grunder.

Och jo, jag har kommit in på livsmedelsarbetarkursen hastigt och lustigt efter att först ha varit antagen som reserv. På måndag börjar jag jobba som praktikant i en matvarubutik i södra Stockholm. Jag har inte så mycket mer att säga om det. Antingen blir det uthärdligt, eller så blir det riktigt bra trots allt, eller så blir det något helt annat.

Och jag har en stor debattartikel i dagens nummer av Stockholms Fria Tidning. Köp gärna ett exemplar av mig - jag är återförsäljare sedan några veckor.

Tisdag 2002-03-05

Det har aldrig varit så lätt att slå ur underläge som i dag.
Det betyder inte att det är lätt att nå ut och göra sig hörd. Tvärtom.

Vi har poesisajter på Internet och uppläsningar (poetry slam till exempel) som alternativa sätt att "publicera" sig. Vi har fotokopierade diktsamlingar på stencilförlag som black coffe publications. Vi har fortfarande den i höst 30-årsjubilerande Författares Bokmaskin för en lite snyggare egenutgivning, still going strong. Vi har ett nytillskott som e-böcker på Serum och andra förlag...

Det finns en hel, mer eller mindre vildvuxen, flora av alternativa sätt att nå ut. Och då talar jag om alternativ till de stora eller etablerade förlag som är inne i "systemet". Men det som saknas är en fungerande distribution. Om vi bortser från det som publiceras på Internet, krävs författarens egen närvaro för att han eller hon ska kunna sprida sina ord. Det som saknas, jämfört med 70-talet, är också ett intresse för och en uppmuntran av det som kommer underifrån.

När Pelle Andersson skriver om dagens lyrikklimat i en i och för sig intressant artikel i Aftonbladet i lördags, verkar det som om han räknar bort alla dessa former av alternativ utgivning som jag räknat upp ovan. I mina ögon är det som om ungefär hälften av litteraturen - och ibland den mest kreativa delen - räknas bort.
Då är frågan vad som ska räknas som litteratur. Det som någon har godkänt, uppifrån? Det som har en kraft och en lidelse, oavsett yttre form? Svaret är för mig givet, även om jag här hårddrar och förenklar något.
Den bild Pelle Andersson ger av svensk lyrik blir skev, i och med att han räknar bort så mycket som för mig i allra högsta grad är med!

Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april maj juni/juli september

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2001-04-03