november

december

januari

februari

tillbaka till nuet

Lördag 2001-03-24

Pratade med Barrdunge på telefon häromdagen, om begreppet "människovärde".

Jag har känt väldigt starkt på sistone att människovärdet förblir opåverkat av de olika jobb man har. När jag var drygt 30 hade jag ett chefsjobb under en period, när jag nu är drygt 40 har jag mycket svårare att över huvud taget få ett hyfsat jobb. Jag har ju på sistone delat ut gratistidningar, som bekant.
Även om den sociala statusen skiftat, så är jag ju någonstans samma person, det vill säga jag är lika mycket värd oavsett vilket jobb jag har. Detsamma gäller naturligtvis mina arbetskamrater. Detta får långtgående konsekvenser för ens samhällssyn, tror jag.

Det sägs ganska ofta att människor är lika mycket värda eller har samma värde, det kan kännas slentrianmässig och till intet förpliktigande. Faktum är att det kan uppfattas som att man redan har börjat schackra med människovärdet när man uttrycker det så. Som Barrdunge sa, människovärdet måste vara "absolut".
- Ja, fyllde jag i, så fort man talar om att vi har "samma värde" har man någonstans redan börjat mäta.
Ibland kan vi spinna vidare på varandras tankar på det där sättet, det är ganska kul.

Hoppas Barrdunge skriver vidare på sitt politiska manifest, för det behövs just nu, nya tankar och formuleringar kring vad en ny vänstervåg kan innebära.

Jag var på Arbetarens seminarium "Ny kapitalism, ny vänstervåg?" i torsdags och fredags. Det var täta och massiva dagar, med många bra föredrag, bra mat och konferenslokaler till en billig penning (Sida möjliggjorde det ekonomiskt, om jag förstod rätt). Den första dagen skildrades den nya kapitalismen, som kanske inte visade sig vara så ny. Vid tretiden på eftermiddagen var jag i princip beredd att ta livet av mig, med tanke på hur nattsvart allt såg ut: med löpande-band-principen genomförd i allt större delar av arbetslivet, anorektiska organisationer etcetera etcetera. Mikael Nybergs föredrag slog ganska hårt mot ens livshumör eftersom han generaliserade utifrån erfarenheter som många kunde känna igen.
Mot slutet av den första dagen var det någon som efterlyste mer "andlighet" inom vänsterrörelsen men det framstod som en ropandes röst i öknen.

Andra dagen skulle själva den eventuella vänstervågen skildras. Och det framgick alltmer att det faktiskt finns en ny, uppblomstrande vänstervåg, men att den är oerhört spretig på ett sätt som skiljer den från framförallt 70-talsvänstern. De militanta aktivisterna gör sig i media och får ett oerhört genomslag, som bland annat Magnus Linton konstaterade. Fanns över huvud taget den politik som inte gjorde sig i media, frågade någon?
Påfallande är i alla fall att det görs en mängd aktioner och genomförs en massa arbete i olika organisationer som känner en lös samhörighet - Attac, utomparlamentarisk vänster, djurrättsrörerelser etcetera - men att det egentligen inte finns någon gemensam ideologi. Eller gör det det?
Göran Greider talade om en moralisk upprördhet bland folk över sociala nedskärningar och ekonomiska orättvisor. Men vad ligger egentligen till grund för denna upprördhet, frågar jag mig då envist. Är det alltså en medfödd moralisk känsla hos människorna vi ska lita till, när den marxistiska analysen gått i dvala eller blivit tillfälligt omodern?

Själv sympatiserar jag med delar av det Marx sa men ser mig inte som "marxist" i den meningen. Mitt engagemang i både politik och andra frågor har alltid en existentiell botten och bygger på det jag inledde denna notering med. Min tro på att det finns ett absolut människovärde, om man vill uttrycka det så. Med det menar jag att varje människa är en andlig varelse med en odödlig själ, som för övrigt även återföds. Detta borde, som jag redan varit inne på, få konsekvenser för ens samhällssyn.
Sedan spelar det ingen roll för mig om man kallar sig buddhist, marxist, kristen eller ateist. Den frihetliga vänstern ligger dock nära mina värderingar.

Tisdag 2001-03-20

Undrar ni hur det gick i Rinkeby, så gick det bra. Över huvud taget var det en omtumlande helg, som jag först nu börjar hämta mig ifrån.

På fredagen var det alltså finalen i Rinkeby Poetry Slam. Vi höll till i stora salen i Rinkeby Folkets hus. Det var lite uppklätt och spänt till en början. Två deltagare hade fått förhinder, alternativt backat ur självmant, så vi var bara åtta personer som skulle slåss om de fyra platserna i Rinkebys lag.
Nå, jag besegrade Peter Evander i finalen och var därmed kvalificerad tillsammans med Eleonora, Valkyria och Jemon (även känd som Henrik). Jag känner mig jätteglad och hedrad men vet ännu inte hur laget kommer att fungera just som lag. De två tjejerna i vårt lag är så flamboyanta och utåtriktade medan vi killar är lite annorlunda. Det kan nog bli en spännande blandning i och för sig.

Det blev efterfest efteråt i restaurangen en trappa upp. Mycket alkohol - Valkyria bjöd på vin och jag satsade på öl - och mycket snack blev det. Hamnade på krogen Copperfields vid Fridhemsplan senare på natten tillsammans med Johan (min förläggare) och Kristina. Folkligt och samtidigt märkligt ställe med utlevande människor.

På lördagen på Rinkeby Bokmässa lyssnade jag först på en intresseväckande presentation av tidskriften Karavan, återvände sedan på kvällen för att lyssna på och delta i "Poesi mot midnatt". Eftersom jag ingick i Rinkeby-laget så fick även jag uppträda, mot betalning rentav.
Det var många intressanta poesiuppträdanden och mycket fascinerande afrikansk musik mellan varven. Vad gäller mitt eget uppträdande tycker jag att det gick betydligt bättre än mina tävlingsdikter kvällen innan. Det var mer avslappnat och jag kunde läsa ett antal dikter i ett svep ur min nyutkomna bok "Muntliga dikter".

Boken ja. Jag tycker den blev riktigt fin (förutom en del korrekturfel). Snyggt omslag och typsnitt. Visserligen ingår bara ett tiotal dikter, men jag är ändå nöjd med min comeback. Tack Johan, för att du höll ditt löfte och verkligen gav ut en bok med mig.

Jag sa att helgen hade varit omtumlande. Tja, den fysiska baksmällan ger med sig efter något dygn men den mentala sitter i ett tag. Eller om det inte handlar om baksmälla så handlar det om nya intryck att smälta. Den plötsliga tomheten efter en framgång.
Det är omtumlande att träffa människor som säger att de beundrar mig (som poet eller som estradpoet, antar jag att de menar i första hand). Jag hämtar mig lagom till världspoesidagen i morgon.

Torsdag 2001-03-15

I sex veckor hann jag jobba som utdelare av Everyday, innan tidningen lades ner. Jag börjar bli van vid snabba ryck i arbetslivet (jag har jobbat i ett Stenbeckföretag förut) men det här gick lite för snabbt för min smak. Jag hade nog hoppats på att få ha kvar jobbet i sex månader i stället, så att jag skulle hinna kvalificera mig för ny a-kassa.

Först när jag ringde jobbet i förrgår morse fick jag reda på att det var slut. Jag kommer faktiskt att sakna jobbet, även om det hade "låg social status" (som min brorsa mycket riktigt påpekade).
Vi var ett bra gäng, och jag tycker faktiskt att arbetsgivaren borde tagit bättre vara på oss. Jag hann jobba med många intressanta människor: ett flertal somalier och peruaner, en cuban, en halvfinne och ett fåtal svenskar. Områdeschefen var dessutom trevlig och rätt kreativ med att lösa arbetsplatsens problem, vilket är viktigt.

Centralen, där jag stod och delade ut tidningar, var en intressant arbetsplats på flera sätt. Jag fick verkligen en god inblick i ett klassamhälle i miniatyr.
När jag var liten var det kanske enstaka utslagna, sk gubbar, som tillbringade dagarna på bänkarna vid Centralen. Nu förefaller det mig vara en hel samhällsklass av utslagna som praktiskt taget bor där.
I den lilla skriften "Tiggeriet år 2000" (utgiven av Stockholms socialförvaltning) står det att det 1999 fanns ett hundratal människor i Stockholm som försörjde sig helt eller delvis på tiggeri. Jag kan lova att rätt många av dem passerar eller rentav tillbringar sin mesta tid på Centralen.
Det är en paradox att en plats som de flesta människor bara passerar på väg till eller från någonstans, samtidigt är en av de få fasta punkterna i storstaden för många utslagna. Här är det (nästan) alltid öppet, här finns det värme och människor. På en plats där så många rör sig kan det alltid inträffa något positivt, man kan komma över pengar, göra en affär, vad som helst. På det sättet har ett ställe som Centralen sin märkliga dragningskraft.

Men den här "undre världen" är det förstås många som inte behöver komma i kontakt med. Riksdagsledamoter (nämns speciellt i entrén) och övriga innehavare av årskort eller förstaklassbiljetter har sin egen väntsal, den så kallade Citysalongen, där de inte behöver komma i kontakt med kreti och pleti. Bra va? Jag tror också att kungafamiljen har sin egen väntsal, men den är väl dold för vanliga besökare.

De senaste händelserna har gett mig tillfälle att fundera lite på de jobb jag haft och varför de har tagit slut.
Här kommer då en liten historik över de jobb jag haft i vuxen ålder och vad som hände med dem:

Sveriges radio 1982-91, anställd vid musikrapporteringen och grammofonarkivet. Sa upp mig på eget bevåg när hela den avdelning jag var tf sektionschef för skulle läggas ner.

DN/Expressens redaktionsarkiv, vikariat 1992, 93 och 95. Fick aldrig något nytt vikariat.

Mediebevakningsföretaget Imedia, 1995-97, fick sparken tillsammans med ett 30-tal andra när företaget såldes till sin konkurrent Observer.

Svenska Dagbladets faktaredaktion, vikariat sommaren 1998. Fick aldrig något nytt vikariat, arbetsplatsen bortrationaliserades.

Arkivet för ljud och bild, hösten 1998-januari 1999, fick aldrig förlängt vikariat

Och nu Everyday, januari-mars 2001, fick sparken när tidningen lades ner.

(Har även jobbat en dag på ett opinionsundersökningsinstitut, men gav upp det jobbet när jag insåg att opinionsundersökningarna som gjordes där riskerade att bli tämligen oseriösa.)

Knepigt record, va? De flesta arbetsplatser jag varit på har antingen lagts ner eller rationaliserats stenhårt. Men jag går alltid vidare.

På fredag börjar Rinkeby Bokmässa med finalen i Rinkeby Poetry Slam. Jag kommer att tävla. Kom dit du med.

Lördag 2001-03-10

Ålder är något relativt, eftersom allt är relativt, som min gamle mellanstadielärare Olle Bystedt berättade att Einstein hade sagt.
Vad betyder det att "allt är relativt" frågade läraren under en lektion någon gång i mellanstadiet. "Det beror på vad man jämför med", svarade jag. Det där var alltså för ungefär 30 år sedan och jag tror inte jag skulle kunna ge en bättre förklaring ens i dag.

Jag skrev redan i min första notering i den här dagboken att jag levde som om jag var mycket yngre än jag är. Jag är singel, bor i en alltmer sunkig etta, saknar fast anställning... Jag lever som om jag vore kanske i 25-årsåldern, medan jag ju i själva verket är betydligt äldre och kanske borde vara mer stadgad vid det här laget. Det där ger en slags svävande känsla åt ens liv, att man blir alltmer klass- och tidlös (jag upplever det så), att jag inte går att definiera och slå fast genom några enkla bestämningar.

En del av mina vänner (hej S.) tycker ändå att jag verkar ha en hang-up på min ålder; att jag tjatar lite för ofta om hur gammal jag är.
Jag vill säga så här, att åldern är egentligen bara ett symptom på vilken livsfas man befinner sig i. Som enda förklaring eller bestämning räcker det inte långt. Ändå är det bland det första vi frågar efter när vi möter någon ny person, eller hur?

När jag deltog i slammet på Enkehuset för ett par helger sedan (det gick rätt bra) började jag prata med en av de andra deltagarna efteråt, en ung tjej som har vunnit flera slam redan. Hon frågade hur gammal jag var. När jag sa "41" sa hon att hon absolut inte hade trott det, att jag utseendemässigt och i klädstilen snarast påminde om en kille i hennes klass. Vilket blir ganska absurt när man sedan får höra att hon och hennes kompis är i 18-årsåldern.
Min reaktion är densamma som hennes fast tvärtom; jag kunde absolut inte tro att hon var så ung som hon var.
Alltså är begreppet ålder bevisligen något relativt. Sanningen ligger kanske någonstans mittemellan i bägge fall?

Nä, det är klart att jag är 41 och hon är 18. Men vi såg inte varandra riktigt så. Vi kunde mötas på grund av ett gemensamt intresse för poesi, politik och medmänniskor.
Det verkar som att en del människor upphör att intressera sig för existentiella frågor efter en viss ålder, jag har i alla fall inte gjort det. Kanske förtränger somliga människor livsfrågorna på grund av alla bestyr med att skaffa sig en inkomst, göra karriär, skaffa sig en massa prylar etcetera. Men naturligtvis finns de i grunden alltid kvar, så länge livet inte är något avslutat helt, något vi en gång för alla blir färdiga med. Motsatsen är i själva verket fallet.
För mig är poesin en arena där man kan brottas med de stora livsfrågorna utan att det blir löjligt och utan att det finns något att skämmas för. Eller kanske blir det löjligt ibland, men då får man bjuda på det.

Och jag är anmäld och klar som en av de stolta deltagarna i Borås Open .

Lördag 2001-03-03

Under större delen av 90-talet har jag haft en ganska fast identitet som journalist, utöver detta att jag är poet (som i och för sig låter ganska pretentiöst att säga även om det är sant).
Jag fick in min första artikel på Aftonbladets kultursida redan i början av decenniet, sedan hade jag ett par stora debattartiklar på Svenska Dagbladets kultursida året efter och medverkade ganska regelbundet med små inlägg i Arbetaren. Jag trodde det fanns en reell möjlighet att så småningom börja försörja sig på skrivandet, speciellt som jag kom in på journalistlinjen vid JMK.

När jag gick ut JMK hade jag dock bara tagit 105 högskolepoäng av 120 möjliga, vilket ledde till att jag aldrig fick registrera mig som arbetssökande på kulturarbetsförmedlingen, eftersom man i deras ögon inte är professionell om man inte har en fullständig yrkesexamen bakom sig (alternativt en väldigt framgångsrik karriär i yrket).
Orsaken att jag inte tog alla poäng under utbildningen är värd sin egen historia, och jag tror inte att jag har berättat den tidigare här i dagboken.
Det har med politik att göra.

Det var på momentet "grävande journalistik" vill jag minnas, som det började gå snett. Läraren ville att alla i klassen skulle paras ihop i grupper och göra grupparbeten på detta moment. Jag hittade ingen självklar grupp att samarbeta med och lyckades inte heller samla någon grupp intresserade kring mina uppslag. I stället hoppade jag på det existerande uppslag som verkade ligga närmast mina intressen.
Det skulle alltså bli ett grupparbete med mig och en annan kille kring "militanta antirasister", ett ämne som var ganska hett just då.

Det visade sig snart att den här killen redan hade jobbat en del som journalist och hade upparbetade kontakter bland nazister (!) sedan tidigare projekt han arbetat med. Vi skulle tillsammans samla information om militanta antirasister och deras verksamhet, och göra ett jobb på detta. Men jag förstod snart att han inte skulle släppa in mig riktigt i arbetet. Han sökte information bland egna källor som jag inte fick tillgång till och jag började bli alltmer tveksam till att släppa känslig information kring detta ämne till honom.
Jag bestämde mig ganska omgående för att hoppa av vårt grupparbete då jag insåg att materialet för mig var för känsligt och att arbetet inte skulle få den utformning jag ville ha. Jag började bli rädd att det syftade till att "hänga ut" militanta antirasister och framställa dem på ett onyanserat sätt som kriminella.
Kanske var det aldrig syftet och kanske blev jobbet så småningom bra, jag vet inte, för jag lämnade JMK under en dryg månad när det här momentet pågick för att ägna mig åt eget skrivande.
Men den intuitiva känsla jag hade att det var något som inte stämde med den här killens sätt att jobba, det anser jag att jag fick bekräftat några år senare. Då var det nämligen en stor nyhet att en av dem som jobbade med den antirasistiska tidningen Expo hade varit inblandad i några kriminella aktiviteter tidigare. Här kom just den "uthängning" jag hade varit rädd för, om än med en tids fördröjning.

Den här killen som nu hängdes ut i media anklagade journalisten som kom med scoopet (dvs min före detta kurskamrat) med att han hade nästlat sig in i de antirastistiska kretsarna och skaffat sig information under falska förespeglingar. Det hade han helt rätt i, för informationen måste ha kommit från vårt ursprungliga grupparbete om militanta antirasister. Tack och lov hade jag ingen del i detta.

Min fd kurskamrat är numera chefredaktör för en av våra mest inflytelserika tidningar om media och den nya ekonomin. Själv ägnar jag mig åt att dela ut gratistidningar bland annat. Olika falla ödets lotter. Men i det här fallet kan de gärna få göra det.
Det här handlar inte om att min fd kurskamrat skulle vara någon speciellt otrevlig person eller för den delen högerinriktad (det tror jag inte att han var). Det handlar om att han - i mina ögon - är en typisk journalistisk karriärist. Jag skulle aldrig köpa en begagnad bil av den mannen, ens om jag hade körkort.

I början av april får jag reda på om jag kan bli medlem i Sveriges Författarförbund i stället!

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2000-10-03