 |
Andreas Björsten |
andreas.bjorsten@home.se
Tisdag 2003-04-29
Vad har då hänt sedan sist? I Sverige har sossarna lagt fram sin vårbudget, med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet.
Irakkriget har avslutats, mer eller mindre. Jag är fortfarande "anti-krig" men måste påtala en del förlöpningar på den kanten. Andreas Malms ledare i Arbetaren för några veckor sedan där han förutspådde ett utdraget gerillakrig där USA skulle förnedras var pinsam att läsa redan då. Trots inledande svårigheter var det väl aldrig någon tvekan om vem som skulle vinna kriget. Framförallt tycker jag väldigt illa om den krigsromantik som hans ledare utstrålade, som mer eller mindre blev en maning till folk att ansluta sig till Saddams styrkor. Och den killen är alltså kulturredaktör på Arbetaren i dag!
Jag antar att Saddam i ganska hög utsträckning identifierade sig med Stalin. Mycket i hans agerande tyder på det; i alla fall påminner hans beteende om Stalins vid det tyska angreppet i juni 1941. Hänvisningarna till religionen, den nationalistiska tonen etcetera tycks följa ett mönster från Stalin. Men om Saddam hoppades på att slaget om Bagdad skulle bli hans Stalingrad, det vill säga hans väg till seger, så blev det ju inte alls så. Tänk hellre på slaget om Moskva vintern 1941, där ryssarna lyckades hejda nazisternas frammarsch när de redan stod i förstäderna. Arbetarna lämnade fabrikerna för att slåss mot inkräktarna, vilket inte verkar ha hänt i Irak på samma sätt. Vilket visar att också den blodbesudlade Stalin hade folkets stöd i högre grad än Saddam, och att framförallt kommunistpartiet fortfarande hade ett förtroendekapital som inte bathpartiet hade.
På det privata planet: Jag har fått jobb på Sveriges farligaste arbetsplats. Ska jobba som konduktör och spärrexpeditör i tunnelbanan över sommaren. Detta ingår i en plan att sanera ekonomin utan att för den skull tappa mina mål ur sikte. Poesin och den personliga friheten måste få leva, som alla andra utrotningshotade djur.
Måndag 2003-03-24
Det pågående kriget, vad ska man säga om det då? Blä, möjligtvis. Vad har USA och Storbritannien över huvud taget där att göra? Samtidigt blir man mest trött, då alla redan vet att USA är en skurkstat. Tisdag 2003-03-11 Fredag 2003-03-07
Fältropet under revolutionerna 1905 och 1917 var "All makt åt sovjeterna" vilket i princip betyder "all makt åt folket". (Någon riktig folkrepresentation fanns inte under tsaren även om han under press ibland lovade någon form av begränsat parlament.) Sovjeterna var ett slags arbetarråd som fanns i de större städerna, en form av representativ demokrati alltså. Vad som hände mellan februari och oktober 1917 var att bolsjevikpartiet successivt vann majoritet i Petrograd-sovjeten, varvid de ansåg att de hade folket med sig och genomförde oktoberrevolutionen. Man kan säga att det var en kupp, om man så vill, men man kan också säga att det fanns en folklig majoritet för detta. Det är en fråga om synvinklar.
Problemen uppstod när frågan kom upp om att införa ett parlament av traditionellt snitt, en folkförsamling, och bolsjevikerna till sin egen förvåning inte fick majoritet där. När även bönderna fick möjlighet att rösta, blev utfallet mer konservativt. Bolsjevikpartiet "valde" i denna situation att stödja sig på sovjeterna och behålla makten, det blev inledningen till en utveckling med så småningom allt mer markerade odemokratiska drag. Men bolsjevikerna ansåg själva snarast att den borgerliga demokratin inte var tillräckligt demokratisk eftersom arbetarklassen fortfarande var underkuvad. Därför ville de införa proletariatets diktatur vilket låter illa, men delvis är ett missförstått begrepp. Med proletariatets diktatur menade bolsjevikpartiet under Lenin att folket skulle ta makten, och under en viss period behålla den för att så småningom kunna upplösa den borgerliga staten, inklusive byråkrati, polis och militär. "Proletariatet kommer aldrig att tillåta någon diktator över sig", som Trotskij formulerade det.
Att slå ned Kronstadt-matrosernas uppror 1921 med våld var ett klassiskt misstag. Att slå ned den interna partioppositionen med våld, vilket började ske i slutet av 20-talet, var ett än större och oförlåtligt misstag. Glöm dock inte att både olika partier och olika partifraktioner var tillåtna under Lenin. Och att storverk skapades inom litteratur, film, idéliv etcetera under denna heroiska epok 1917-24. Tisdag 2003-03-04
"Detta är poesi som frånsagt sig detta att 'handla om' något, slog en recensent resolut fast. Jag är inte alls säker på det. När jag läser den [Akustisk Alhambra] tycker jag tvärtom att ordskärvorna och de fragmenterade bilderna berättar en sorts historia. Jag tror att vi får följa ett separationsdrama mellan två systrar.
Så där går Åsa Beckman på i sina tolkningar, ord som "utvecklingsberättelse" och "grundberättelse" (om Eva Ströms författarskap) förekommer också. Hon väljer alltså bland den mest svårtolkade lyrik som existerar i dag, och tolkar den psykologiskt och existentiellt med ordet "berättelse" som grundmetafor.
Min bild är att Åsa Beckman lyckas bäst i texterna om Kristina Lugn och Eva-Stina Byggmästar. Vad gäller Katarina Frostenson och Ann Jäderlund binder hon sig för hårt till sin egen tolkning, av vad som är "grundberättelsen" i texterna. Hon bortser exempelvis från att "Endura" explicit är en diktsamling om katarerna och deras landskap. På ett liknande sätt väljer hon att bortse från hur Jäderlund turnerar Tintomara-gestalten med ibland direkta citat från "Drottningens juvelsmycke" i vissa partier av "Snart går jag i sommaren ut.". Måndag 2003-03-03
"Bräcklighetens poetik" kan vara det bästa som Bob hittills har gett ut. (Fast när jag tänker efter har jag ju inte läst Lugna puckarnas mosebok utan bara hört stora delar uppläst!) Sågningen i BLM nr 1/2003 upplever jag som mycket orättvis. Den negativa värderingen är ju en sak, och recensenten Aase Bergs ensak. Men det hon skriver om Bob Hansson och Pelle Andersson i samma recension går in på personlighet och inre bevekelsegrunder på ett sätt som jag finner mycket tveksamt i en recension:
"Både Andersson och Hansson är svårartat manipulativa, och samtidigt gnälligt martyriska. Särskilt Hansson ägnar sig mycket åt att i förtäckt auktoritär ton propagera för sårbarhet utan att offra en millimeter av sin fåfänga, om man då inte tycker att det faktum att han har blivit mobbad i skolan och trackad av lärare per automatik gör honom till en ovanligt naken och äkta människa".
Inte många rätt där, om ni frågar mig. Det är en minst sagt illvillig läsning, och Aase Berg uttalar sig om saker som väl nästan ligger bortom recensentens vetande.
Vad beträffar Pelle Andersson så är hans nya diktsamling "Efter stölden" ett stort fall framåt sedan "Döda män är alltid viktiga" som kom på LeanderMalmsten 1997. Nu ligger han plötsligt på Bonniers. Alla poeter som överlever kommer på Bonniers för eller senare? Dagboksarkiv 2002: januari/februari mars april/maj juni/juli augusti september
Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april maj juni/juli september oktober november december
Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december
Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december
Vad hände egentligen? Vecka efter vecka har gått utan att jag kommit mig för att uppdatera dagboken.
Nå, till en del har det med min iråkade fattigdom att göra. Jag har inte haft råd att köpa månadskort och därför dragit mig för att åka till Verkstaden. Men nu är jag tillbaks!
Socialdemokratin har väl alltid slitits mellan två roller; dels som partiet som kämpar för ökad rättvisa i samhället, dels som maktpartiet som är bättre på att regera än några andra. Utvecklingen under senare år har visat att det numera framförallt är en roll som intresserar dem. Att behålla makten har blivit det allt överordnade intresset och en rättvis fördelning i samhället har blivit alltmer ointressant för dem. Nu har ju även vänsterpartiet sugits in i den obekväma rollen att stödja denna utveckling mot ökade orättvisor, genom att godta nedskärningar riktade mot arbetslösa och sjuka igen, så kort tid efter de hårda besparingarna i början av 90-talet. Klyftorna i samhället är på väg att öka bortom all räddning under överskådlig tid.
Den enda oppositionen mot denna samhällsutveckling finns numera långt till vänster om vänsterpartiet, villket är tragiskt i sig, då dessa småpartier i rådande läge inte har någon möjlighet att påverka dagspolitiken. Dock blir de allt viktigare som påtryckningsgrupper och opinionsbildare.
Jag är i sådana fall betydligt mer överens med Rikard Warlenius i samma tidning, som skrev att när kriget väl inletts var det bästa att det blev ett kort krig.
Efter andra världskriget delade ledarna för de tre stora segrarnationerna, Churchill, Roosevelt (senare Truman) och Stalin upp världen emellan sig i intressessfärer. Numera finns det bara ett dominerande land och en enda intressessfär: världen. Det är bisarrt att USA tar sig rätten att förändra ledningen i vilket land de behagar över hela jordklotet.
Att söka jobb i dag betyder att lämna drogtest samt utdrag från försäkringskassan för att visa hur mycket/litet man varit sjuk de två senaste åren. Har man otur får man också fylla i ett personlighetstest upprättat av amatörpsykologer...
Förhållandet mellan arbetssökande och eventuell arbetsgivare har väl alltid varit ojämlikt, men under senare år har vågskålen tippat över fullkomligt i arbetsgivarens favör. Det var länge sedan man kunde få jobb på sina ärliga blå ögon! Denna kommentar föranledd av att jag tagit nya tag i jobbsökeridjungeln.
Jag demonstrerade mot kriget innan det bröt ut, sedan gick jag in i något slags apati-stadium. Men jag känner mig redo att gå ut och demonstrera igen.
Det blir lite patetiskt när försvarsminister Rumsfeld säger att det är ett brott mot Genevékonventionen att visa upp krigsfångar i media, som Irak nyss har gjort med tillfångatagna amerikaner. USA:s egen policy är ju att strunta i alla typer av internationella konventioner, såvida de inte gynnar dem själva, nu slår det tillbaka mot dem för en gångs skull.
Jaha, nu har jag provat på att vara krönikör i Metro också. (De körde en av mina Sourze-texter i lördags.)
Jag kan inte säga att det har förändrat mitt liv att få ett par hundra tusen läsare av en text; inte mer än det förändrar mitt liv att skriva en ny dikt som får kanske på sin höjd ett par hundra läsare. Men jag kan inte förneka att det var kul...
Grovt anti-intellektuell och ohederlig ledare i DN i onsdags (inte så ovanligt kanske?). Att sätta likhetstecken mellan "Stalin" och "kommunismen" blir ganska bisarrt, det är som att sätta likhetstecken mellan "Robespierre" och de ideal som franska revolutionen stod för.
Det ryska kommunistpartiet (ursprungligen socialdemokratiska partiet som sprack i mensjeviker och bolsjeviker) urartade i flera olika steg. Bedömningarna kan variera var det på allvar började gå snett, men för att över huvud taget kunna ta till sig vad som hände under denna epok måste man ju till att börja med försöka sätta sig in i frågorna.
Eftersom den nyfödda Sovjetstaten omedelbart kom i konfrontation med halva världen och fortfarande bar den revolutionära (och som de såg det, folkliga) gnistan så beslöt de att i självförsvar behålla makten, samtidigt som de hotades med invasion från 14 olika länder.
Först vid 1930-talets början insåg Trotskij, som tillsammans med Lenin ledde oktoberrevolutionen, att kommunistpartiet var komprometterat bortom all räddning. Det är naturligtvis den enda vettiga ståndpunkten. DN argumenterar mot spöken, utvecklingen under Stalin är jag och många andra oerhört hatisk till. (För att inte tala om vad de flesta av revolutionens pionjärer ansåg.)
Prosan och poesin närmar sig varandra. "Berättelse" har blivit ett begrepp inom dagens poesi. Marie Lundquist kallar sin senaste diktsamling för just "En enkel berättelse", och hon kommenterade under sitt framträdande på Kulturhuset för några veckor sedan att hon inte drog någon skarp gräns mellan lyrik och prosa.
Men också inom dagens lyrikanalys använder man sig av termen "berättelse", vilket jag tycker är lite märkligare. Jag syftar på Åsa Beckmans bok "Jag själv ett hus av ljus" om tio kvinnliga moderna lyriker. Här rör det sig inte om någon berättande lyrik i vanlig mening, utan om fragmentarisk, ibland närmast språkmaterialistisk poesi av bland andra Katarina Frostenson, Aase Berg och Ann Jäderlund. Så här skriver Åsa Beckman om Marie Silkeberg:
Som känd motståndare till vad Åsa Beckman kallat "ditt-och-datt-poesin" - diktsamlingar som handlar om lite av varje - lyfter hon fram just genomkomponerade diktsamlingar uppbyggda av diktfragment. Hennes tolkning går sällan utanför själva diktsamlingarna, någon gång hänvisar hon till författarcitat i intervjuer men sällan eller aldrig till biografiska detaljer som är kända kring författarna.
Hennes tolkningar blir därför en aning slutna, ingenting som prövar tolkningen mot omvärlden tillåts komma in. Eftersom det rör sig om nya, relativt outforskade författarskap går Åsa Beckman också iland med sitt projekt.
Och tolkningen av den enskilda dikten, vilket är den traditionella formen av diktanalys, var kommer den in i ett projekt som Åsa Beckmans? Hon är på jakt efter berättelsen i texten, en berättelse uppbyggd av fragment som hänvisar till varandra, vilket är ett uttryck för en postmodernistisk läsning. Men om det verkligen bara skulle gå att tolka diktsamlingar som helheter, var blir i sådana fall den enskilda dikten av? Åsa Beckmans betraktelsesätt ställer många frågor inför framtida diktanalyser.
Ber att få rekommendera Svensklärarföreningens årskrift 2002, med tema "Retorik"! Jag har med en artikel om estradpoesi som retorik i den, som är något av det bättre jag hittills har skrivit om poesi.
Det visar sig att jag faktiskt har skrivit en del artiklar om detta ämne, fler än jag själv kommer ihåg på rak arm i varje fall. I Bob Hanssons senaste bok, "Bräcklighetens poetik", s. 116, citerar han en artikel av mig som jag vagt kommer ihåg att jag har skrivit. Däremot kan jag inte placera var eller när jag skrev det. Det är väl Den Blinde Argus, antar jag. Eller möjligtvis Megafon?
Jag tycker i och för sig det är bra att BLM:s recensionsavdelning är så pass personlig och omfattande, det är intressant att ta del av både sågningar och hyllningar som är just mer personliga än de brukar vara i exempelvis den mer officiella DN. Men här excellerar Aase Berg i elakheter om framförallt Bob Hansson som jag över huvud taget inte kan förklara på annat sätt än att de har en grundmurat annorlunda litteratursyn, och att hon på något sätt ser honom som en fiende.
"Efter stölden" kan vara den bästa diktsamling jag läst sedan Anne-Marie Palm-Jensens "Dikter från Nockeby" som kom i fjol på Författares Bokmaskin (och självklart inte har blivit recenserad någonstans, utom i Bibliotekstjänst och av Stockholms Fria Tidning).
Copyright © Text: Andreas Björsten
Uppdaterad: 2003-02-05