februari

mars

senaste: april

tillbaka till nuet

Lördag 2000-05-27

Jag får med en (1) dikt i den antologi som Bob Hansson redigerar för Brombergs förlag. Med tanke på att jag skickade ett dussintal dikter till Bob, på hans förfrågan, kan det tyckas som en ganska mager utdelning. Fast efter den första besvikelsen att det inte blev mera, känns det ändå rätt bra. Jag lever fortfarande, liksom, och de där raderna är i varje fall värda att tryckas!
För övrigt är inriktningen på diktantologin rätt annorlunda, mot vad jag förstod när jag pratade med Bob. Han nämnde att det skulle vara en antologi med "muntliga poeter", vilket jag tyckte kändes både rätt och viktigt. Som Brombergs formulerar det i samband med att jag får korrekturet, så handlar det snarare om att den vänder sig till "unga människor och dem som sökt sig till poesin utan att släppas in" (ungefärlig formulering). Innebörden är delvis densamma, men jag tycker ändå att det låter ganska annorlunda. En sådan inriktning ställer ju nästan ännu hårdare krav på de medverkandes texter!

Min dikt är på bara fyra rader, men jag betraktar den ändå som en "färdig" dikt. Det är länge sedan jag skrev medvetet fragmentariskt. Jag eftersträvar i den - och i en del andra dikter - att hitta en slående visuell form för ett komplext budskap. I det avseendet ansluter jag mig till imagismen från 1900-talets början. Postmodernism = kult av fragmentet, vilket jag härmed tar avstånd ifrån.
Jag tycker att dagens poesi och även många kortromaner utmärks just av en kult av fragmentet, dvs att man lämnar något medvetet oavslutat i var och varannan mening. Det har nästan blivit ett sätt att vinna litterär prestige. (Självklart måste det finnas ett mysterium kvar i den färdiga dikten, något outsagt, vilket är en helt annan sak i mina ögon.) Jag eftersträvar diktens rörelse från början till fullbordan, inte fragmentets kult i den litterära salongen.
För tydlighetens skull: Jag har verkligen älskat Gunnar Björling, fragmentets mästare inom svensk - eller om man så vill finlandssvensk - litteratur. Men det betyder inte att jag måste älska hans epigoner.

Måndag 2000-05-22

Det verkar som om varje stad med självaktning har sin egen "Gula Villan". Dels har ju Stockholms universitet sin Gula Villa ute på Frescati, där humanistiska föreningen - eller vilka det nu är - brukar ha sina arrangemang. Söker man på Altavista så visar det sig att plejs med namnet Gula Villan finns även i Skellefteå och Kiruna.
Men inte nog med det. I helgen besökte jag en konstutställning i Huddinges Gula Villan. Jag känner ju Pia Kocaharzem och även Lena M. lite grann, som ställde ut tavlor där, tillsammans med syndikalistlegenden Lennart Markebo.
Det var en trevlig utflykt även om Huddinge kanske inte låter så glamouröst. (Jag tycker ofta det finns mer syre i luften så fort man kommer utanför tullarna. Definitivt finns det mer natur.) De flesta hus på vägen var gula i olika nyanser. Passerade även Huddinge kyrka, som på avstånd såg väldigt trevlig ut. Antagligen kommunens äldsta hus. Och sedan tror jag att jag gick förbi Steffanies kommande arbetsplats i sommar, ett kompakt polishus som låg där utmed Kommunalvägen.

Hur som helst, det var rätt fin klass på utställningen. Det var trevligt att ta en fika med Pia och hälsa som hastigast på Lena (som jag inte har sett på snart två år). Inte visste jag att hon var en så pass lovande konstnär!

Detta var alltså på lördagen. I söndags tog jag en fika på Kulturhuset med Rickard Lindholm som hade kommit upp från Göteborg över helgen. (Hans flickvän, som tydligen forskar i marinbiologi eller något liknande, skulle disputera ute på Stockholms universitet.) Rickard har hunnit bli 31 år men är sig lik. Han verkar ha ordnat upp sin tillvaro lite bättre än jag, i och med att han skriver regelbundet i GT och även recenserar i Ord & Bild ibland. Annars lever vi väl på en relativt likartad nivå. Dåligt med uppläsningstillfällen verkar det dock vara i Göteborg just nu, om man ska tro honom, i Stockholm är det precis tvärtom.

Torsdag 2000-05-18

Jag känner mig faktiskt lite diskriminerad. Jag ringde upp nyhetschefen på SVT Text i dag - där jag alltså sökt jobb - se notering från månadens början. Naturligtvis hade jag inte fått jobbet, de hade bara inte hunnit meddela sitt negativa besked. Jag passade dock på att fråga lite grann kring vad som fällde avgörandet, varför jag inte hade fått jobbet och så.

Det är här som min känsla av diskriminering kommer in. Jag hade nämligen bäst resultat av alla sökande på kunskapstestet (som innehöll frågor av typen: Vad betyder WAP? Vem är Österrikes förbundskansler?). Däremot fick de ett diffust intryck av att jag hade "för mycket åsikter" och att jag möjligtvis inte skulle passa in hundraprocentigt i gruppen på grund av detta.
Jag är så erbarmligt trött på denna synpunkt! Och vilket underlag har de att påstå detta om mig? Svar: Bland annat det faktum att jag hade diskuterat Östtimors status som nation när jag jobbade på Svenska Dagbladets faktaredaktion, vilket jag själv berättade som ett exempel på jobbfrågor som hade dykt upp där!
Jag angriper inte speciellt SVT Text, genom att gå ut med detta, för jag tycker ändå att de uppträdde schyst mot mig, men det som nyhetschefen berättade ser jag som symptomatiskt. Den sociala kompetensen, dvs att man är smidig och underdånig, verkar avgöra nästan alla jobbtillsättningar i dag. Men en journalist - hävdar jag - måste väl ändå kunna få ha en egen vilja och våga stå för den?! Kan inte det lika väl ses som positiva egenskaper? Jag har diskuterat det förut i dagboken, och det verkar inte finnas något svar som är giltigt för alla. Nyhetschefen kan förstå och nästan hålla med om mitt resonemang, när jag tar upp det på telefon, ändå måste han prioritera de som framstår som mer anpassningsbara. I ärlighetens namn tyckte han inte heller att mitt arbetsprov på text-tv var helt perfekt.
Jag har sagt det förut: Jag tvingas tydligen vara verksam som frilans, det finns ingen återvändo.

Men att jag skulle vara svår att samarbeta med? Tja, kanske, ibland. Men min poäng är att jag är betydligt lättare att samarbeta med i dag, tror jag, än för 10-15 år sedan. Då hade jag en massa egna åsikter som jag inte riktigt vågade stå för, eftersom jag var blyg på ett annat sätt än i dag. Det kunde göra mig obstinat i vissa lägen, utan att folk förstod varför, när en del diskussionsfrågor kom upp. I dag yppar jag min egen vilja, står för den, och utgår från att folk kan respektera det. Utifrån de inblandades skilda åsikter kan man sedan kompromissa. Men så funkar det tydligen inte på en redaktion i dagens läge, alla måste vara ense redan från början, eller i praktiken underordna sig chefen. Har jag fel?
Maila mig i sådana fall.

Var förresten på arbetsförmedlingen i dag också. Det gav inget att tala om; bland de få praktikplatser de hade att erbjuda fanns en på en videobutik i Botkyrka. Absolut inget fel i det, men jag kan inte börja hyra ut videoband de närmaste åren med 150 000 i studieskulder och alla dessa oskrivna artiklar i blodet.

Lördag 2000-05-13

Hade någon släppt en bomb över Restaurang Rydberg i torsdags hade en stor del av den svenska kultureliten utplånats. Så kändistätt var det nämligen där, när Aftonbladets kulturredaktion hade en av sina traditionsenliga bjudkvällar för vänner och medarbetare.
Den första jag mötte i lokalen var Jan Myrdal, och han såg ut - tja, som Jan Myrdal brukar göra. Grejen är ju att det här är människor som har blivit sina egna varumärken, genom decenniers exponering i tidningar, radio och tv. Arne Ruth, Liza Marklund, Stig Larsson... jo, de var där. Jag försökte komma på vem som saknades och det enda namn jag kom på var Bob Hansson. "Var är Bob?" frågade jag någon av våra gemensamma vänner. Han skulle visst åka till Göteborg och därför kunde han inte komma, fick jag till svar.
Det var roligt att träffa några av mina vänner och prata med dem under åtminstone halvgemytliga former (fast kändistätheten gjorde kanske sammanhanget en aning överspänt). Naturligtvis var jag inte egentligen inbjuden till Aftonbladets fest, jag råkade hänga på några som skulle dit.

Jag hade varit på en poesiuppläsning på Stockhoms stadsmuseum tidigare under kvällen, med poesi från New York. Per Planhammar, Johan Nordgren med flera läste och Petter Lindgren presenterade. Det var trevligt och överraskande gemytligt, med tanke på att uppläsningen ägde rum i någon slags avskalad aula. Efteråt bjöd arrangören från Stadsmuseet på lite vin i en 1700-talsvinstuga som var desto trevligare.
Som vid ett givet tecken reste sig dock alla vid niotiden och försvann. Jag undrade vad som stod på? Per nämnde någonting om att Aftonbladet hade fest ikväll och att det var förmodligen dit folk skulle. Hm, det är sådana där tillställningar jag aldrig brukar veta om att de äger rum (förrän efteråt) eller ännu mindre vara bjuden till. Men, som sagt, jag tog mig dit.
Aftonbladet bjöd på gratis vin under kvällen, men jag ville hellre ha öl, och hade inget emot att betala för den själv i baren. Det kändes bättre - lite mer okorrumperat, kanske man kan säga. Dessutom fick jag bättre service när jag lät förstå att jag skulle betala själv.

Jag nämnde något om hur kändisarna i denna bransch förvandlas till några slags ikoner, sina egna varumärken. Man får inte missta detta med äkta karisma, kändisarnas utstrålning bygger ofta just på att man har sett dem så många gånger i media så att man blivit van vid deras ansikten. Man har dem på näthinnan redan innan, och mötet med dem live bekräftar bara bilden. Lite annorlunda med Liza Marklund. (Som Anna-Klara Bratt presenterade mig för.) Hon hade, tyckte jag, en genuin, stark utstrålning.

Tidigare i veckan hade vi genomfört den första virtuella livepoesiuppläsningen som i alla fall jag varit inblandad i. Det gick riktigt bra! Jag och Mats satt på Café Nine och körde på deras datorer. Sedan kom det en fyra fem besökare "utifrån" dvs från olika delar av Sverige, möjligtvis någon från utlandet och besökte oss i denna virtuella värld. Diktuppläsningarna tog bara fem effektiva minuter, och sedan blev det allmänt mingel. Aftonbladet uppmärksammade evenemanget genom en liten blänkare på kultursidan samma dag.

Söndag 2000-05-07

Tiden hastar, och vi med den, dvs vi försöker hänga med så gott det går.
Vad har hänt sedan sist? Jag var på en ganska lovande jobbintervju i förra veckan, ett journalistjobb denna gång. Sju var kallade på intervju och det rörde sig bara om en tjänst, så oddsen är väl sådär för att jag ska få det. Men det känns ändå ganska bra.

Sedan har jag flängt runt från poesiuppläsning till poesiuppläsning, det finns väldigt mycket sådant just nu. Lite sista rycket innan sommaruppehållet över det, förstås.
Igår satt jag nedanför Fatburstrappan på Medborgarplatsen och hade picknick tillsammans med Claes Fredelius och Lotta Strid och några till som kom och gick. Det skulle vara poesiuppläsning i det fria, enligt utannonsering av Claes i gästboken på Estradpoesi. Men antingen det inte var så många som hade läst det eller det fanns något annat skäl; det blev bara vi som kom. Claes hade med sig en bergsprängare och körde CD med Björn Afzelius (!), samiske poeten Nils-Aslak Valkeapää, Neneh Cherry, Cornelis Vreeswijk etcetera. En brokig blandning, liksom folket som hängde där var en brokig blandning. Några dikter blev också lästa emellan skivorna... Hursomhelst., det var rätt trevligt och lite rödfärg fick man också på armarna. Alla folkölen och, tidigare, rödvinet i solen gjorde dock att man fick en hyfsad huvudvärk framåt kvällen. Då var det Poetry Slam inomhus på Strings Café istället...

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2000-04-8