februari

mars

april

maj

tillbaka till nuet

Måndag 2001-07-23

Jag och Carolin är inte tillsammans längre. Ändå fortsätter vi att träffas. Vi har det bättre tillsammans just nu än när vi var tillsammans, hur det nu kommer sig.
Har kommit igång med mitt arbete igen, alltså mitt arbete som skrivande människa (oftast oavlönat). Formulerade en ny poetik (tack för inspirationen Thomas och Olof P.) som jag skickat till Babel. Har även skrivit en del andra krönikor och artiklar, bland annat till tidskrift.nu.

Och så har jag funderat på det här med musik i reklamfilm och annan kommersiell tv. I våras var det en trend att använda sig av filmmusiken till min favoritfilm Eyes Wide Shut, ibland i helt ovidkommande sammanhang; jag vill minnas att den olycksbådande valsmusiken i inledningen av filmen användes i reklam för Skandiabanken. Musiken från orgiescenen i Eyes Wide Shut användes i Baren (tror jag det var) så fort det var någon scen med ett medium eller något ockult inblandat. För mig var det ett sätt att skada konstverket Eyes Wide Shut, att använda sig av musiken på det sättet, å andra sidan var det ett tecken på att reklamfilmsmakarna blir allt mer konstnärligt medvetna. Antagligen ser de sig själva som konstnärer.
Fler filmassociationer. Reklamfilmen till OLW:s chips (den med de skotska ungdomarna som inte vill röra marken utan bara kasta chipspåsen mellan sig) är en klar ripoff på Trainspotting. Annars är det väl fortfarande 70-talsfunken, Shaft och Blaxploitation-filmer som regerar inom reklamfilm och musikläggning... Vet inte varför jag kom att tänka på detta, men jag har länge velat skriva om musiken i reklamfilmerna, det finns förstås mycket mer att säga.

Måndag 2001-07-09

Jag var och såg utställningen "Motstånd" på Moderna Museet nu i helgen. Den är ett samarbete mellan MOMA (Museum of Modern Art) i New York och Moderna, och handlar om vilka uttryck den politiska konsten har tagit sig under 1960- och 70-talet jämföt med 80- och 90-talet.

I utställningskatalogen står det ungefär, att konsten uner 1960- och 70-talet var mer tydligt politisk, att konstnärerna tog ställning och att allt var svart och vitt. Stora massrörelser kunde samla sig i exempelvis protest mot Vietnam-kriget och konstnärerna bar fram deras budskap.
I jämförelse har då senare tids konst (och senare tids exempel på motstånd) varit mer individualistisk och lågmäld, inriktad på enstaka sakfrågor. Bland det starkaste på utställningen var just några exempel på sådan konst, tycker jag, nämligen afroamerikanska konstnärers mer stillsamma (men inte mindre drabbande) inlägg kring diskriminering och slaveri. Och inte minst några konstverk som kretsade kring Aidssjuka.

Men - och detta är en randanmärkning av viss vikt - jag tycker det är en aning genant att de som skriver i utställningskatalogen inte ha lagt märke till det uppblossande intresset för massdemonstrationer sedan slutet av 90-talet. Ända sedan protesterna i Seattle för två år sedan har ju en ny radikaliseringsvåg gått över västvärlden, som just tagit sig uttryck i bland annat massdemonstrationer och aktioner. Göteborg är bara det senaste exemplet!
Med på utställningen finns några reportagebilder från Paris 1968, som med tiden antagit närmast mytisk status. Vi ser studenter som är ute och demonstrerar, och en student (reflekterad i ett skyltfönster), som kastar en gatsten. Hade utställningskommissarierna väntat bara några månader till med att sätta ihop utställningen hade de kunnat få bilder på autentisk stenkastning från Göteborg! Men sådana ligistfasoner har ju inte på ett konstmuseum och göra, eller hur?

Onsdag 2001-07-04

Stockholms Fria Tidning börjar bli intressant. Lennart Fernströms ledare i förra numret är bland det bästa jag hittills läst om demonstrationerna i Göteborg. SFT är något så ovanligt som en mediekritisk nyhetstidning. Fast än så länge är den väl mer ett komplement till Arbetaren än någon riktig konkurrent till exempelvis DN.

Bland det bästa med Stockholms Fria Tidning är att de publicerar dikter och att de dessutom slår upp dem stort. I förra numret en politisk kommentar i diktform av Mauritz Tistelö. I det nya numret en dikt av Helena Leijd. Exakt så ska man jobba med dikter som redaktör för en tidning, anser jag!
Fast vad ska man säga om platsannonsen i det nya numret? De söker en kulurredaktör på deltid. Och hon ska helst vara kvinna och/eller ha utländsk bakgrund. Principiellt är det ju rätt att söka sig utanför fältet av heterosexuella, vita, medelålders män. Men i det konkreta fallet? Också en skallig, arbetslös, vit medelålders man (som jag själv) kan vara outsider och ha blick för outsiderproblematiken, eller hur? Men att diskriminera min ansökan är däremot rätt.

Torsdag 2001-06-28

Det var ett tag sedan jag uppdaterade. Jag skyller på ett minst sagt turbulent privatliv. På midsommardagen - dvs i lördags - gjorde Carolin slut vid tvåtiden. Jag gick hem och grät och ringde Carolin mer eller mindre oavbrutet. Vid halvnio på kvällen gick jag och lade mig för att domna bort från den känslomässiga verkligheten. Vid tio ringde hon och bjöd mig hem till sig. Jag sov över och vi hade sex under natten och morgonen, utan den där irritationen i samvaron som hade smugit sig in under senare tid, inte minst under Göteborg.

På måndagen sa Carolin att jag fick bestämma vilken relation vi skulle ha. Nu tror jag att vi är tillsammans igen. Eller ja, så är det bara. Och i dag är det tre månader sedan vi blev ihop första gången. Det har varit korta avbrott men dem räknar vi bort...

Det är mycket möjligt att man blir (tillfälligt) dummare på det intellektuella planet av att vara förälskad i någon, åtminstone när det är så här intensivt som det varit på sistone mellan mig och Carolin. Å andra sidan lär man sig en massa andra ovärderliga saker. Men för både min och Carolins skull håller jag på att försöka återupprätta mina intellektuella projekt.
Fast att jag på sistone varit mer poet än skribent hänger inte bara ihop med kärleken, utan det är en roll som över huvud taget har passat mig bättre ett tag... poesin är det som berör mig allra djupast. På sistone har jag varit poet också när jag skrivit mina artiklar, som till exempel manifestet i senaste Serum. Jag försöker att i själva språket gestalta det jag skriver om; tyvärr kan man inte alltid uppnå det idealet när man skriver kulturjournalistik.

Här finns en ny presentation av mig som poet med ett par tidigare opublicerade dikter. De här dikterna är bland dem som jag läst rätt mycket ute under det senaste halvåret, som slam-poet. Jag har skrivit en del nytt under sommaren, mest kärleksdikter faktiskt, men de kanske jag sparar till höstens läsningar.

Söndag 2001-06-17

Göteborg var en fantastisk upplevelse på flera plan. (Dock inte på det privata planet, eftersom jag och Carro var osams mest hela tiden.)
Jag är verkligen glad att jag åkte för jag har som ögonvittne under tre allt mer intensiva dagar upplevt händelser som utan tvivel kommer att gå till Sveriges politiska historia; kanske också Europas. Därmed inte sagt att det i sig var några positiva händelser, för med få undantag var det ju verkligen inte det. För första gången sedan Ådalen 1931 har statsmakten - i detta fall genom polisen - skjutit skarpt mot demonstranter.

På tre dagar sedan vi kom dit i torsdags morse (jag åkte med Rättvisepartiets buss) hann situationen gå från politiska aktioner på torsdagseftermiddagen över direkta konfrontationer med polisen till halvt krig. Ingen kan på förhand trott att det skulle gå riktigt så illa, inte ens polisen i sina (mar)drömmar. Men min personliga uppfattning är att polisen framprovocerade en allt allvarligare situation genom sitt agerande.

Grunddragen i vad som hände är redan kända, även om jag rekommenderar läsaren av denna sida att ta del av händelserna via alternativa media. Jag har själv sett och upplevt hur polisen gick till attack med batonger och hundar mot helt fredliga, stillastående demonstranter som ville närma sig toppmötet vid Svenska Mässan men som hindrades att ens komma fram till avspärrningarna. Jag var själv en av dem längst fram som trängdes upp mot väggen av polischocken och motades undan med ett batongslag i ryggen. Det var svårt att veta vart man skulle ta vägen i trängseln då ett antal svartklädda autonoma dök upp bakom oss, som började kasta sten mot polisen. Vi hamnade så att säga emellan två eldar, vi som stod i främsta ledet bland demonstranterna. Jag upplevde det som att polisen försökte ringa in oss, även om det i första hand förmodligen var de autonoma de var ute efter.
För att komma undan var jag i likhet med ett flertal andra tvungen att slänga banderollen jag bar på, kasta mig under ett lågt staket, kasa nerför en grässluttning - där jag upptäckte att jag fortfarande var omringad av poliser som väntade nere vid några närbelägna hus. Eftersom jag inte ville bli omhändertagen och tillbringa sex timmar eller längre inlåst i en buss eller annan tillfällig arrestlokal fortsatte jag min flykt, uppför en två meter hög mur mot en parkering strax ovanför. Där kunde jag blanda mig med övriga göteborgare och långsamt glida ur den allt glesare polisinringningen.

Under tiden började kriget nere på Avenyn. De svartklädda, autonoma hade retirerat ner mot Götaplatsen och vidare nerför Avenyn, där de genast började slita upp gatstenar och slänga mot polisen, samtidigt som de samlade ihop stolar och annan bråte från de närbelägna uteserveringarna och byggde barrikader som de sedan tände eld på. Den giftiga röken syntes lång väg. Samtidigt började de panga skyltfönstren på bägge sidor Avenyn, främst den högra dock. McDonalds, Big Burger, lyxhotellen och bankpalatsen var några av deras främsta mål.
Jag kan tillägga att jag personligen tycker att den här skadegörelsen var rätt idiotisk, MEN att jag personligen aldrig kände mig hotad av de autonoma (däremot av polisen) och att de autonoma gav sig på symboler som storbanker snarare än någonting annat.

Själv tappade jag varken plånbok eller mobiltelefon under dessa kravaller, då jag bokstavligen fick fly för mitt liv och min frihet, däremot blev jag bestulen på min mobiltelefon ganska omedelbart när jag skulle slå mig ner på ett café efteråt för att pusta ut. Är inte det ödets ironi?

Fredag 2001-06-08

Besserwisseri, moralisk domstol, korridorpolitik.... ja, det är för mig en sammanfattning av vad Expressens kultursida sysslar med och blivit nuförtiden.
Jag har på senare tid haft anledning att gå igenom Kvällspostens kultursida, i jakt efter någon recension av Serum, och jag måste säga att en jämförelse utfaller inte till Expressens fördel. (Även om Kvällsposten har förvandlats till en edition av Expressen är kultursidan fortfarande självständig.)

Kvällsposten skriver om polisvåldet i Malmö, om kulturlivet i syd-Sverige... rätt vettiga artiklar och prioriteringar.
I Expressen de senaste veckorna har vi kunnat läsa hur olika skribenter har krävt först skolministerns avgång, sedan Jan Guillous avgång (som PK-ordförande). "Avgå Jan Guillou!" - hur klassiskt (och billigt) är inte det.
Vi har också kunnat läsa ett par hyllningsartiklar om Expressens egen Anders Ehnmark, samt ett antal stort uppslagna fördömanden av Lars Norén, apropå 7:3.

Expressen uttrycker sig utifrån en (inbillad?) styrkeposition, där de menar sig ha försänkningar i maktens centrum och där deras avgångskrav därmed har en viss betydelse. Det handlar om ett insider-perspektiv, alltså, vilket berättigar att man kallar det korridorpolitik och mygel.
I jämförelse är Kvällsposten en outsider, eftersom de inte bor nästgårds Rosenbad och riksdagshuset.

Det är ju inte så att jag tycker kultursidorna ska hålla sig ifrån samhällsfrågor och debatt, tvärtom i själva verket. Men jag hatar det där förbannade överhetsperspektivet som Expressen (och alltför ofta även DN) odlar. Avgå, Maria Schottenius!

I dag är det skolavslutning för Carolin. Själv irrar jag runt i min vanliga vardag, arbetslös men upptagen. Ibland märks vår åldersskillnad mer än annars.
Det hade varit kul att åka till Hultsfred. Men det kolliderar, minst sagt, med EU:s toppmöte i Göteborg. Det är inte utan att man kan ana sig till ett samband. Lägger man toppmötet samtidigt med Hultsfredsfestivalen försvinner ett antal tusen av de mest aktiva ungdomarna, som i det läget väljer musikfesten i stället, men som kanske annars skulle ha demonstrerat.

"Tycker du om mord och förtryck? Åk då till Hultsfred! Vi andra åker till Göteborg och demonstrerar 14-16 juni."
Så stod det på några dekaler som fanns uppsatta i Björns trädgård. Det är ju exakt detta det handlar om.

Fredag 2001-06-01

Kort sammanfattning av Poetry Slam-SM:
När så många poeter kommer tillsammans på ett ställe, det var väl ett 70-tal från hela Sverige, blir det naturligtvis en massa starka och intressanta upplevelser på olika plan. Men rent konstnärligt tycker jag nog att Rinkeby-SM saknade pricken-över-i.
Det som hände var för mig i grunden att innerlighetens och den lågmälda intensitetens mästare Rainer Ellilä lämnade över till utspelens mästare Daniel Boyaciouglu och Niklas Åkesson. Och mina sympatier råkar i det här fallet ligga hos förra årets individuella vinnare. För mig vinner personlighet och autenticitet över ordekvilibristik som ibland kan eka lite tunt. Men att Niklas Åkesson är en bra poet råder det inget tvivel om.

Malmö-laget var bra, och vann dessutom allting utom just finalen, där de på ett hår när blev besegrade av Slam Café från Stockholm. Mina personliga favoriter i Malmö-laget är dock Marie Pettersson (fröken Medelmåtta...nix) och Jonas Bergh.
Övriga starka upplevelser: Ramsis Assal - i Husby-laget och bland de individuella finalisterna, Margareta Hammar i Röst och rörelse, Real World Sorsele i Triathlon, Naima Chahboun i Slam Café...
Saknade dock den där totala nerven som blev för några år sedan, exempelvis när Bob Hansson besegrade sin motståndare i flera finaldueller.

Det finns sajter och det finns sajter på Internet. En del är av olika skäl spärrade för surfning på "offentliga" datorer. På Arbetsförmedlingen är det förbjudet att surfa in på Towe Mys nätdagbok. Mig veterligt är det första och enda nätdagboken som hamnat på en sådan spärrlista.

Och så har Carolin och jag varit tillsammans i två månader! Yippee! Snart är det dags för Göteborg. Carolin är ju trotskist och hon drar mig längre och längre vänsterut. Inte mig emot, men trotskist har jag ännu inte hunnit bli, jag skulle nog kalla mig frihetlig socialist trots allt.

Dagboksarkiv 2001: januari

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2001-04-03