tillbaka till nuet

Lördag 2000-07-29

Nej, jag har inte lagt ner dagboken igen, men jag har inte kommit åt att uppdatera på ett tag på grund av att Tidskriftsverkstaden höll stängt.
Jag köpte i alla fall den där elgitarren som jag skrev om, hos Förstärkardoktorn. Cirka 4.800 för en nytillverkad Epiphone (läs: Gibson) är ett bra pris. Visst, försäljaren är bra på att prata för sina varor, det har han alltid varit den killen som driver den affären. Men han har rätt; i princip är det samma gitarr som B.B. King har - en svart halvakustisk Epiphone, även om just hans modell troligtvis är lite dyrare. (Man kunde skymta B.B. King med just den gitarren i filmen från matchen mellan Ali och Foreman på tv nyligen.) Andrahandsvärdet på ett sådant instrument lär ju ligga bara någon tusenlapp under nypriset.
Dessutom köpte jag en sådan där liten bärbar förstärkare för hemmabruk. Alltså en liten tiowattare typ två sockerpaket i storlek. Sådana praktiska tingestar fanns inte när jag var liten, då var man tvungen att köpa en stor Fender Reverb på 50W eller liknande, alldeles för kraftfull för hemmabruk egentligen. Återstår att se om jag kan använda den här lilla förstärkaren och mika upp den på scenen, eller om jag måste låna någon annans förstärkare på Skeppsholmen.

Annars har jag börjat repa in mitt nya material och lansera mig som rockpoet i stället för enbart poet, eller hur det ska uttryckas. Premiären för det nya materialet var på Café Mera i onsdags, där jag körde två tonsatta dikter till eget gitarrackompanjemang (lånade den halvtaskiga spanska gitarren de har på väggen där). Det gick bra, jag menar en del kom fram efteråt och frågade om jag skulle fortsätta så här, och det trodde jag att jag skulle göra.
Fick även tillfälle att spela duett med en indisk tablas-spelare som gästade Sverige tillsammans med Pia. Inte för att det gick så jävla bra; när han började smattra igång med sina synkoper och 64-delar var det ganska lätt att tappa bort takten, så jag fick avsluta innan det blev för uppenbart att vi inte var helt samspelta. Mest var det för att bereda honom ett tillfälle att spela lite medan han var i Sverige.

Och så har jag köpt en begagnad cykel för 400 spänn (tala om uppdämt konsumtionsbehov på olika fronter!). Hoppas att den inte är stulen, om man säger så... en hyfsat fin Crescent är det i alla fall, en aning rostig, har inte ens hunnit prova den än ordentligt med tanke på vädret.

Sedan var jag och skulle lyssna på Ulf Lundell på Skansen i torsdags. Vädret klarnade upp snabbt timmarna innan han skulle upp på scen, så i stället för ett hotande fiasko i ösregn blev det i stället en succé och utsålt. Det är konstigt, utsålt har det aldrig tidigare varit på Skansens konserter, mig veterligt. I år har det varit det två gånger, på Tom Jones och nu på Lundell då. Jag undrar om det ändå inte har med Roskilde-katastrofen att göra, att de inte vågar släppa in så många på området, men vakterna förnekade det när jag frågade. Det såg ut att inte vara speciellt mycket folk inne på området, men när jag väl lyckades smita in under extranumren var det faktiskt rätt fullt ändå... Jättebra lät det i alla fall, ovanligt harmoniskt och kraftfullt för att vara senare års Lundell, tyckte jag redan när jag stod utanför staketet och lyssnade, vilket jag gjorde i början. Sedan blev jag sugen på en öl, passerade restaurangen där jag träffade min poetkollega Henrik G. tillsammans med en kvinnlig kamrat, och sedan dök även Per Wilhelm Wahlroos upp. Så det blev en del poesiumgänge, snack och öl i ett par timmar, innan vi skulle titta närmare på konserten igen. Och då hade någon sympatisk vakt tillfälligt lämnat en lucka i avspärrningarna så det gick att smita in och höra extranumren.
Funderar ändå på att se Lundell i Uppsala nästa vecka, när jag nu missade det mesta av konserten.

Söndag 2000-07-16

Gärdesfesten är flyttad till Skeppsholmen! Den tilltänkta marken vid Kaknästornet visade sig vara för sank för den belastning som skulle uppstå med publik och scener. Det gör väl inte så mycket... men jag antar att de måste byta namn på tillställningen nu? Nå, det hela kommer i stället att gå av stapeln i Arkitekturmuseets trädgård, fd Moderna Museets trädgård, klassisk konsertmark i och för sig, även om det inte riktigt blir samma sak.
Själv skulle jag vilja utöka mitt tilltänkta program från 10 till 20 minuter. Att uppträda på Café Mera har gett mig blodad tand, igen. Det är en jävligt välkomnande och öppen atmosfär där. Dessutom skulle jag vilja prova på - för första gången - att framföra några av texterna med musik. Och när musiker är inblandade tar ju allt mycket längre tid, det blir inte bara de nakna dikterna, utan lite grann runtom också. Detta även om jag själv spelar gitarr, som jag planerar att göra. Torbjörn Abelli ska förhoppningsvis hjälpa mig med lite basackompanjemang, vi har pratat på telefon om detta, men inte kommit igång ännu.

Gitarr, ja. I många år har jag nu bara varit ägare till en spansk gitarr. Men en gång i tiden hade jag elgitarrer och andra instrument i min ägo. I 15-årsåldern satsade jag seriöst på att bli rockmusiker tillsammans med min kusin, vi skrev låtar och skickade in till olika skivbolag. Antagligen var vi för unga och udda (!); det var inte alls lika vanligt med unga artister på den tiden som det är i dag. I alla fall fick vi ett antal avslag, sant ett fåtal intresserade brev, varav ett som jag minns från skivbolaget Silence.

Redan i 20-22-årsåldern lade jag rockstjärneplanerna på hyllan, jag insåg att det aldrig skulle bli något, att det benådade ögonblicket var förbi då man kände att man verkligen kunde skapa något nytt inom musiken. Jag sadlade delvis om för att enbart satsa på poesin (jag trodde att det ena uteslöt det andra om det skulle handla om en hårdsatsning); på sätt och vis var det en befrielse att slippa det hipphetskrav som jag kände fanns inom musiken och jag inte kunde leva upp till. Jag började lyssna på klassisk musik och gick illa klädd under en period, nästan för att medvetet distansera mig från rockkulturen och på så sätt göra skilsmässan mindre smärtsam.
Men ändå, ränderna går aldrig helt ur. Efter att ha sålt av min Fender Telecaster från 1967 (en av de snyggaste gitarrerna detta land har skådat faktiskt, efter sin renovering i naturfärg på Tords verkstad - 12 lackeringar!) spelade jag bara akustiskt under en period. Men så köpte jag upp mig på en elbas och började spela "gubbrock" med några kompisar. Inte heller detta ledde till någonting. Det var roligt, periodvis, men man stod ändå och stampade på samma fläck och det hela rann ut i sanden.
Nu känner jag, för första gången på många år faktiskt, att jag skulle kunna tillföra något i mötet mellan musik och dikter. Men det kanske bara är inbillning? Eventuellt köper jag en Epiphone halvakustisk gitarr i veckan... men det är bäst att inte lova någonting.

Undrar ni vad jag har läst på sistone? Ja, det är en hel del det. Har precis läst ut Ebba Witt-Brattströms bok om Edith Södergran, "Ediths jag". Det var en hel del jobbig polemik mellan Ebba Witt-Brattström och Ernst Brunner vid den tiden - början och mitten av 90-talet - när jag intresserade mig som mest för Edith Södergran. De slogs liksom om vem som älskade och förstod henne bäst, feministen eller den manlige författaren. Den typen av polemik är egentligen enbart tragisk, då bägge är goda läsare av Ediths texter. Jag älskade Ernst Brunners roman "Edith", som Ebba W-B angrep skarpt. På några års avstånd ter sig den polemiken helt onödig. Också Ebba W-B:s bok är underbar och spännande att läsa för dem som gillar Edith S. Fast hon överdriver lite i sitt företal, så epokgörande tycker jag inte att hon är i förhållande till tidigare forskning, så att hon mer eller mindre ersätter den.
Ebba W-B är lustig på så sätt att hon nästan helt vill bortse från biografin när det gäller läsningen av Edith S. - åtminstone där det passar henne. Eftersom tidigare, manliga litteraturhistoriker ofta har gjort en biografisk läsning, där Ediths kärleksbesvikelser och sjukdom har spelat en stor roll, profilerar sig Ebba W-B genom att i stället lyfta fram Edith som intellektuell person, en förgrundsgestalt i den "modernistiska messianismen". Den läsningen är helt giltig, men den vederlägger ju inte det som tidigare har sagts! Det är enligt min mening omöjligt att bortse från det biografiska elementet, likaväl som det är det när man läser Anne-Marie Berglunds senaste diktsamling "Jag vill stå träd nu" (inte så lyckad, tycker jag!). Men det intressanta är ju inte vad man har för liv - då de flesta exempelvis drabbas av kärleksbesvikelser, mer eller mindre - det intressanta är vad man gör med sin biografi; vilka erfarenheter man själv väljer att tillgodogöra sig utifrån den. Och det är här konstnärsskapet kommer in, som en väg att gå genom och utöver livserfarenheterna, skulle jag kunna uttrycka det. Det förminskar ju inte på något sätt estetiken, snarare tvärtom, det ger den en djupare dimension.

Annars har jag börjat läsa "Trainspotting" sent omsider. Jag hade inte råd att köpa den (i vanlig ordning) när den kom ut 1996, dessutom tvivlade jag lite grann på att Einar Heckscher skulle lyckas fånga den där extremt knepiga skotskan Irvine Welsh använder sig av. Men jag måste säga det, att Einar är en suverän översättare, still going strong. Jag vet inte var han har hittat det där språket, men det funkar faktiskt, det funkar. Det bästa jag har läst på länge, känns det som.

Onsdag 2000-07-12

Har ni följt Expressens serie artiklar om Opus Dei på kultursidan?
Jag tycker det har varit en intressant artikelserie, även om jag önskar att artikelförfattarna Ia Modin och Maria Schottenius hade angett tydligare vad som är egna rön och vad som är hämtat ur den ganska rikhaltiga litteraturen kring katolska sekter. (En av böckerna på deras litteraturlista har jag hemma.) Man kan möjligtvis också fråga sig varför Expressen så sällan publicerar granskande journalistik av den här digniteten på kultursidorna, och varför de gör det just nu, när det gäller en katolsk sekt. Det finns en tradition av misstänksamhet mot katolicismen i Sverige, så att publicera dessa artiklar i Expressen är ändå inte helt inopportunt.
Maria Schottenius skrev i en personlig reflektion att den här närgångna granskningen av Opus Dei inte hade kunnat genomföras om hon hade varit kulturchef för en spansk tidning. Eller, rättare sagt, om hon hade publicerat motsvarande artiklar i Spanien hade hon blivit av med sitt jobb inom en vecka. Så mäktiga är Opus Dei.

Detta är säkert sant.
Men en uppmärksam läsare kan gärna fundera vidare efter att ha läst denna ovanligt öppenhjärtiga bekännelse från en kulturchef: Vad är det för motsvarande artiklar om svenska förhållanden, där starka krafter finns inblandade, som inte publiceras i svenska tidningar? Leder inte Schottenius resonemang, såvida det är representativt för hur redaktionschefer resonerar, till slutsatsen att de kritiska artiklarna om exempelvis Palmeutredningen och Estonia inte kommer att publiceras i svensk press? Utan i tyska eller spanska tidningar.
Den som befinner sig tillräckligt långt från farozonen tar över det kritiskt granskande uppdraget, med andra ord. Detta är också exakt vad som regelmässigt händer i sådana fall.

Det finns alltid avvikande röster, som utmärks av integritet och civilkurage. Två av dessa har i Sverige varit Arne Ruth och Jesus Alcalá (den ena fd chefredaktör för DN den andre fri skribent i samma tidning). Se var de befinner sig nu: Arne Ruth ställdes inför ett kontraktsförslag han inte kunde acceptera, där han skulle bli av med titeln chefredaktör och därmed underordnas ledarredaktionens chef, och valde att avgå. Jesus Alcalá har misstänkliggjorts, minst sagt, i en ännu pågående rättslig och medial process. Ordfronts chefredaktör Leif Eriksson har en intressant granskning av fallet Alcalá i senaste Ordfront, som för första gången får mig att snudda vid tanken att han faktiskt kanske är oskyldig.

Vill ni läsa obekväm, granskande journalistik av sant märke, ta fram Alcalás artiklar på DN Kultur den 4 respektive 7 mars 1996, där han skriver om nazi-influerade svenska poliser och militärer i spåren av Palmeutredningen. Kommer en sådan journalistik att bli möjlig de närmaste åren i svensk mainstreampress? Tillåt mig att tvivla. Dessutom var artiklarna redan i sig två stora undantag i en svensk tradition av mörkläggning (Gunnar Walls term) av känsliga ärenden.

Förresten verkar det som om råttorna lämnar det sjunkande skeppet (DN). Redaktionssekreteraren Ulrika Kärnborg gjorde sin svanesång med en mediekritisk artikel på kultursidan den 6 juni i år. Kort därefter meddelades det att hon i stället skulle bli chefredaktör för Arena; möjligtvis en mindre utsatt position.

Lördag 2000-07-08

Tillbaka på nätet igen efter en kortare time-out. Det började klia i fingrarna på mig, att återigen kommentera min samtid och mitt leverne på detta opretentiösa sätt. Alltså är jag tillbaka, inga avsked är definitiva, utom de till människor förstås.
Jag lyckades göra mig osams med en tjejkompis som var väldigt viktig för mig i midsomras och har mått rätt dåligt sedan dess. Jag hanterade situationen på det enda sätt som står mig till buds, nämligen genom arbete. (Meditation och promenader i skogen kan också skingra tankarna förstås, men den här gången behövde jag känna att jag gjorde något.) Jag satt uppe på nätterna och skrev på ett antal halvfärdiga artiklar och lyckades komma rätt långt med dem, tycker jag själv. Nu ligger de ute på olika tidningar men fortfarande ingen respons.

Början och mitten på juli är väl mest en lång raksträcka, ibland i stekande sol, ibland i oväder, men jag vet inte riktigt vart jag är på väg och vad som är meningen med allt. Har i alla fall ägnat mig åt att komplettera lägenheten med sådana där småsaker, som jag inte hade råd att köpa under mitt utfattiga 90-tal; en ny kudde efter den gamla som började falla sönder i småbitar, en ny badrumsvåg för att kunna väga katten (och mig själv). Nu härnäst ska jag titta på en ny bokhylla (gjord av wellpapp!) där kan jag få upp lite av alla böcker, videokassetter och CD-skivor som dräller omkring i lägenheten.

Såg en fantastisk film på video igår, speciellt för oss som var med under 70-talet, Velvet Goldmine heter den. De flesta på nätet verkar ha varit unga under 80-talet och vill gärna försvara det. Men i sådana fall var 70-talet mitt 80-tal...
Soundtracket var uppbyggt av de minst kända låtarna av autentiska 70-talsartister som Roxy Music, Lou Reed, Iggy Pop med flera. Dessutom - tror jag - fanns det med en del nyskrivna låtar i samma anda. Fascinerande var att mitt gamla favoritband Cockney Rebel hade några av de mest bärande låtarna i soundtracket; precis som det finns författares författare finns det också musikälskares band... på 70-talet var Steve Harley & Cockney Rebel bland dessa obskyra favoriter.

Annars är det väl på sätt och vis pinsamt hur färgat ens omdöme och ens smak är av den tid man har vuxit upp i. Dagens unga tycker naturligtvis att deras smak är den bästa, och att den musik som kommer nu är den bästa genom tiderna (förutom de dissidenter som söker sig tillbaks till 60- och 70-talsrock) men det är ju bara en följd av att de är födda under den period då de är födda. Och att de har råd att botanisera bland dagens skivutgivning, vill jag tillägga.

"Velvet Goldmine" fångade väl den berusande känslan som förmedlades från fingertopparna in i hjärtat när man plockade fram en ny skiva med en älskad artist ur fodralet, naturligtvis en vinylskiva. Filmen handlade om jakten på den försvunna, arketypiska rockstjärnan Brian Slade, en gestalt löst baserad på David Bowies karriär runt tiden för Ziggy Stardust. Men Bowie skymtade inte i filmen, mer än antydningsvis.
Anspelningarna på Iggy Pop och Lou Reeds personligheter (i filmen sammanslagna till gestalten Curt Wilde) var mycket tydligare. Gestalten Jack Fairy visade sig också vara baserad på Marc Bolan; han framförde bland annat en av T. Rex autentiska låtar.
Tidsandan under 70-talet skapades i ett samspel mellan ett knippe udda artister och deras hängivna fans; fans som blev desto mer hängivna då de främsta glamrockarnas texter gav uttryck för publikens egen sårbarhet och könsmässiga ambivalens. Det fanns där en naivitet, en brist på beräkning och en närhet mellan publik och artist som sedan dess har försvunnit ur popbranschen, tycks filmen mena.
Filmen berättade detta på ett sätt som fick en att känna att denna tidsanda var oåterkalleligen förbi, liksom naturligtvis ungdomen, åtminstone min. Jag hade ingen speciellt lycklig uppväxt, men musikaliskt och popkulturmässigt känns det ändå som ett privilegium att ha vuxit upp under denna i filmen ännu så läckert lysande tid, jo (host) faktiskt.

En helt annan bra sak är att Café Mera har börjat med livepoesi i sommar, halvsju varje onsdagskväll. Jag fick bra respons när jag läste där senast, och träffade också en hel del trevliga människor. En liten förövning till Gärdesfesten.

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2000-04-8