 |
Andreas Björsten |
andreas.bjorsten@home.se
Onsdag 2001-01-31
Två radiointervjuer bokades alltså samma dag (tisdagen) och skulle äga rum samma dag (onsdagen). Detta är onekligen ett märkligt sammanträffande i Jungs mening, det vill säga synkronicitet.
På söndagen var det sedan dags för Poetry Slam igen på Café Zenit. Denna gång fick jag äran att vara MC, eftersom jag var segraren från förra omgången. Det är rätt roligt att vara MC, även om det samtidigt är lite otäckt. Man kan lugnt säga att de två senaste omgångarna på Zenit har gett mig nya kontakter, och då menar jag inte "kontakter" i affärsmässig mening utan att jag mött nya människor helt enkelt.
Nå, i måndags började jag på mitt nya jobb. Eftersom ingen vill betala mig för att vara skrivande journalist (läs: ge mig rimliga möjligheter att överleva ekonomiskt) har jag nu tvingats bli tidningsutdelande journalist. Men det känns som sagt okej. Jag undviker förhoppningsvis att bli korrumperad och slipper dessutom att svälta framåt våren. Kan det vara bättre?
Lördag 2001-01-20
Läs min nya krönika på Argus Area!
Tisdag 2001-01-16
Nu har jag för övrigt vunnit en Poetry Slam-tävling för första gången. Det är ju en stor ära, och jag känner mig fortfarande lite omtumlad av det. Det var premiärkvällen i söndags på Café Zenit (Sidas ställe på Sveavägen i Stockholm). Jag kände att jag fick publikrespons och det bar också hela vägen denna gång. Fast ännu är jag ju inte kvalificerad till SM vad jag förstår, utan ytterligare utslagningsomgångar återstår för att komma dit.
Arbetssökande, kärlekssökande, identitetssökande, kontaktsökande, sökande helt enkelt. Kanske?
Husdjur stavas förresten busdjur, enligt min erfarenhet. Men jag älskar katterna, tro inget annat.
Onsdag 2001-01-10
Har ni läst DN:s kultursida på sistone? Den gjordes ju om för en tid sedan - i samband med att Ingrid Elam tillträdde sin post för ett drygt år sedan vill jag minnas - hon har ju för övrigt hunnit avgå sedan dess också. Förändringen är att man slog ihop den traditionella kultursidan med teateravdelningen inklusive nöje. Tidigare disponerade ju kultursidan med sina specifika ämnesområden de första tre sidorna i B-delen
Det har blivit alltmer tydligt att det är någonting fel med den fingertoppskänsla som måste bära redigeringen. Det blir konstigt, tycker jag, när en intervju med Carola eller Magnus Uggla slås upp stort på B-delens förstasida som den dagens tyngsta kulturinslag. Det blir också rätt konstigt i mina ögon när samma utrymme i tidningen ibland upptas av en recension av en popkonsert och ibland av en notis om en diktsamling. Resultatet blir nog att ingendera intressegrupp blir nöjd med sitt ämnesområdes behandling och att man inte hittar i tidningen. Själv är jag intresserad av bägge områden men tycker ändå inte om det sättet att redigera tidningen.
Vad har vi för alternativ på tidningsfronten då? Svenska Dagbladets kultursida har ju varit pålitligt konservativ, samtidigt kvalitetsmedveten. Hur det blir med den nu efter tabloidisering och kulturchefens avgång står, som det brukar heta, skrivet i stjärnorna. Påbudet att Peter Luthersson skulle minska frilanskostnaderna med 40 procent - som var ett av skälen till hans avgång - bådar inte gott.
Och sedan några ord om gratistidningar. Många journalister verkar skära alla gratistidningar här i Stockholm över en kam. Det har bedrivits en veritabel hetskampanj faktiskt, mot alla gratistidningar som genom tiderna startats här i denna stad. Som om de alla varit likadana - men Stockholm News var väl ändå en läsvärd tidning som tillförde någonting till massmedieklimatet? Jag antar att alla journalister jublar när den nu lades ner och arbetsmarknaden för journalister därigenom blivit ännu sämre (det är allt färre människor som gör varje tidning).
Slutligen några rader om Attac. Jag var närvarande i lördags på ABF-huset när svenska Attac i samband med sitt grundande presenterade ett digert program. Allting håller väl inte ihop på ett självklart sätt, det var många ämnen som kastades in i grytan; det nya pensionssystemet, kamp mot nyliberalismen, globaliseringen etcetera. Men jag sympatiserade med det mesta och ett oerhört intresse från publikens sida var det allt. Måndag 2001-01-08
Strax innan jul fick jag nämligen brev från kattpensionatets försäkringsbolag (som tyvärr också råkar vara mitt) Länsförsäkringar. De avfärdade förstås mitt ekonomiska krav på kattpensionatet fullkomligt. De uttalade sig också i närmast förnedrande ordalag om min bortsprungna katt Silver, som jag ser det i ett försök att blanda bort korten.
Jag kände mig otroligt arg och maktlös när jag hade fått detta brev, det var som sagt strax innan jul och jag utgick från att det var i stort sett omöjligt att få tag på dem i telefon i detta skede. Jag skrev därför ett brev till Länsförsäkringar där jag förklarade mina synpunkter. I korthet framhöll jag att deras svar innehåller klara lögner. De "handlingar" som de hänvisar till har jag inte sett och godkänt. Uppgiften att min katt skulle vara så speciell och svårskött invänder jag emot. Visst var han speciell, men jag vill påstå att alla katter är det. Det är inte som med hundar att man kan ha någon total pli på dem, eller hur, de gör lite grann som de vill. Alla katter kan få "spel" i perioder och fara runt som ett jehu, det är absolut inget konstigt med det. Min katt var fullt frisk och inte aggressiv och egentligen inte konstig på något sätt mer än att han var (är?) kattlik på det sätt som han måste ha rätt att vara. Att vi hade ett speciellt förhållande, ja, vilket jag också har hållit med om, när pensionatsinnehavaren sa det. Att han skulle vara svårskött har vi över huvud taget aldrig diskuterat, vad jag minns. Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli
Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december
Har inte kommit åt att uppdatera på ett tag på grund av diverse åtaganden. Men nu är jag tillbaks!
Förra veckan var intensiv. I tisdags blev jag uppringd först av en tjej som pluggar på JMK som ville göra en radiointervju med mig. Hon hade sett mig vinna Poetry Slam-omgången på Café Zenit och ville nu göra en övningsintervju med mig om Poetry Slam. (Intervjun skulle alltså inte sändas i radio utan spelas upp som en övningsuppgift - jag har ju för övrigt själv gjort liknande uppgifter som JMK-student.)
Jag blev väl lite smickrad och ställde gärna upp, jag tycker det är fel att tacka nej til sådana förfrågningar. Hon behövde en intervju och jag för min del pratade gärna om det ämnet. Så vi bestämde att träffas i restaurangen på Filmhuset dagen efter, när jag ändå skulle vara där för ett seminarium samma dag.
På kvällen ringde sedan Eugenia och föreslog att jag skulle vara med i radion i direktsändning dagen efter på P5 Radio Stockholm och prata om Poetry Slam.
Visst har jag varit med i radio tidigare, en gång i direktsändning i P1. Men det var över tio år sedan! Då kom jag dit i egenskap av ung poet som hade uppträtt på Kulturhuset för Den Blinde Argus (på rekommendation av Madeleine Grive!). Nu kom jag dit som en av flera representanter för Poetry Slam-rörelsen. Vi var tre gäster, liksom det för övrigt har varit varje onsdag i P5 sedan en tid tillbaks (det är ett återkommande inslag vid 21-tiden att intervjua Poetry Slam-poeter). Gud vet om inte programledaren också denna gång nämnde uttrycket "unga poeter" eller liknande - tack och lov var det radio så inga lyssnare kunde ju syna vår eventuella ålder.
För att göra en lång historia kort så gick bägge intervjuer rätt bra, den ena på Filmhuset mer intim och personlig, den andra mer utåtriktad och kanske en aning flamsig, men ändå stark (och då talar jag om helhetsintrycket av diktläsningar och snack, verkligen inte bara min insats).
Jag kände mig inledningsvis inte helt bekväm i rollen som konferencier eller MC, men ringrosten gick snabbt av mig och jag strödde in några tankar om levande poesi mellan poängberäkningarna.
Egentligen var det tänkt att min segrardikt från förra omgången skulle ligga ute på Zenits hemsida nu, arrangörerna bad mig i alla fall om en kopia på den för att lägga ut på nätet, men av någon anledning valde de ändå att publicera en dikt av en annan deltagare. Jag tycker inte det är helt fel val i och för sig.
Nu har jag ordnat ett extrajobb i alla fall (inte världens mest glamourösa jobb men det känns helt okej). Det innebär att jag nu anser mig ha råd att ta mig till Borås på måndag för att registrera mig på biblioteksutbildningen jag kommit in på. Tyvärr har SJ hunnit höja priset på enkel resa med X2000 till Borås med några hundralappar eller så, medan jag tvekade om jag skulle åka eller inte... prishöjningen ägde rum för någon vecka sedan alltså, vilket är min vanliga tur i sådana här sammanhang. Det kostar pengar att vara fattig, som bekant.
(Att åka med ett jättelångsamt tåg är däremot fortfarande billigt, för den som vill undvika att frottera sig med affärsresenärer. Jag får ta ett sådant på återvägen när jag inte har lika bråttom. Tvivlar på att jag kommer att ta in på hotell i Borås utan jag får försöka pendla de få dagar det gäller.)
Nu är jag inte utfattig ännu men jag håller i snabb takt på att bli det igen, därför var det nödvändigt att skaffa ett extrajobb trots att jag ju säljer en del frilansjournalistik emellanåt.
Tåget går 06.05 måndag morgon. Gäsp.
Jag känner på mig att det här kommer att bli ett spännande och möjligtvis också lätt kaotiskt år, åtminstone för mig privat. Så här ser mina närmaste planer och aktiviteter ut:
a) läsa Filmvetenskap - jag har omregistrerat mig på C-kursen b) söka diverse jobb, både sådana jag vill ha och sådana jag är mer tveksam till c) fortsätta skriva artiklar d) fortsätta skriva dikter e) fortsätta som estradpoet
Dessutom har jag kommit in på ännu en utbildning som jag länge velat gå, nämligen distansutbildning till bibliotekarie i Borås. Men jag vågar nog inte hoppa på den innan jag fått klart med något extrajobb eller någonting, jag saknar ju fortfarande fast inkomst.
En poäng är att jag inte behövt "sälja" mig för att nå så pass långt, mitt Poetry Slam-engangemang är egentligen bara en fortsättning på det jag gjort förut, min verksamhet som estradpoet sedan drygt tio år.
Jag tänkte hålla er i spänning ett tag till angående eventuella nyheter från mitt privatliv. Dagens notering blir i stället en liten mediekrönika.
Själv tyckte jag inledningsvis att förändringen var positiv. Jag är inte för en strikt uppdelning mellan kultur och nöje, det borde gå att skriva kvalificerat även om rockmusik och film, lite grann som Nöjesguiden i sina bästa stunder etcetera. Så gick argumenten och jag kunde nog ansluta mig till det. Men jag tycker inte att resultatet har blivit bra.
Generellt kan man nog säga att litteraturen som bevakningsområde har fått stryka på foten. De kvalificerade, kritiska artiklar som dominerade på ett ibland nästan plågsamt sätt under 1980-talet lyser nu i stället nästan fullkomligt med sin frånvaro. De gamla postmodernisterna har i flera fall gått över till att skriva lättsamma krönikor om litteratur, inte alltid med misslyckat resultat i och för sig.
Resultatet har blivit en slags nivellering, där allt är lika mycket värt och där det framförallt är nyhetstänkandet som styr redigeringen (kanske också det ekonomiska intresset, det kan man ju gott och väl tala om när det gäller artister som gärna vill lansera en ny skiva i och med intervjun).
Detta sagt av mig som läsare av tidningar, om man nu kan skilja den funktionen från mitt uppdrag som skrivande människa. Där kan jag säga att bilden ser rätt mörk ut. Både DN, SvD och för all del också Arbetaren, verkar ha skurit ner på notisspalter - där man förr även som utomstående kunde få in några bitska rader - och frilansmedverkan. Det bådar inte gott. Tidningarna görs alltmer av fast anställda och utomstående göre sig inte besvär, så känns det i alla fall för mig. Samtidigt hittar jag hela tiden andra luckor här och där.
Ibland är mångfald bra, ibland leder den inte självklart till bättre kvalitet. Saken måste bedömas från fall till fall. Men vilken kvällstidning var det som skrev om Eleonora Luthander och Poetry Slam? Svar: Stockholm News. Har några andra kvällstidningar skrivit om Poetry Slam över huvud taget? Nej, inte vad jag vet.
På nyheterna samma dag - både i radio och tv- påannonserades inslaget om Attac ungefär så här: Organisationen Attac "som mest förknippas med våldsamma kravaller" kommer nu till Sverige.
Då frågar man sig: Vem är det som förknippar Attac med kravaller? Är det möjligtvis nyhetschefen på Rapport? Eller vem är det egentligen som talar här? Det finns en outtalad subjektivitet inbyggd i detta. Man kan i alla fall inte tala om objektiva nyheter. Själv förknippar jag nog Attac mest med Tobinskatten, hittills, förutom med en allmänt uppblossande vänsterrörelse som står beredd att hoppa på tåget.
Varför finns det försäkringsbolag egentligen? Tja, det är ju en kommersiell idé i grunden, att få folk att köpa försäkringar genom att skrämma dem för vad som skulle kunna hända. Det är ju en stor nisch i reklam-tv detta, att skrämma folk för diverse obehagliga saker som kan hända, och sedan lugna dem med att "jomen vi, försäkringsbolaget finns, så ta det lugnt..."
Men problemet är att det verkar nästintill omöjligt att få ut några pengar när det verkligen händer någonting. Och i sådana fall faller väl en stor del av idén med att ha en försäkring! Man har på senare tid bland annat kunnat läsa i tidningarna om kvinnan som har kämpat i 13 år med sitt försäkringsbolag (Skandia) för att få ut ersättning efter att hon blivit överkörd av en buss. Sådana fall verkar förekomma titt som tätt.
Visst, även jag har en hemförsäkring och den vill jag inte säga upp. Det vore att utmana ödet på något sätt. Men jag känner mig ändå sur och besviken just nu på hela detta fenomen med försäkringsbolag och det har med min försvunna katt att göra.
Jag citerar: "Av de insända handlingarna framgår att Du lämnade in Din katt på XX [kattpensionatets namn] den 14 september 2000, katten skulle därefter hämtas tillbaka av Dig den 18 september 2000. Samma dag som katten avlämnades rymde katten från kattpensionatet genom att ta sig ut via ett hörn i det nätade taket, katten sprang upp i taket och med hjälp av sin egen kraft lyckades katten få en märla i nättaket att lossna varefter katten bände upp nätet och försvann. Av handlingarna framgår att Du först efter händelsen, berättat för XX att katten ifråga var väldigt speciell och svår att handskas med för utomstående personer. Detta hade Du inte uppgett för XX i samband med bokningen av platsen. Om XX fått veta detta i förväg hade de enligt egen utsago avböjt att ta emot katten.
Efter en sammantagen bedömning av det inträffade anser vi inte att XX varit vållande till händelsen, då katten Silver rymde från kattpensionatet och att XX därför inte heller är skadeståndsskyldig för det inträffade."
Kort sagt, vad försäkringsbolaget gör är mer eller mindre att lägga skulden för att katten rymde på mig, för att jag lämnade in honom på pensionatet. De förvrider fullkomligt hela skeendet, som jag ser det. Det är naturligtvis de som försörjer sig på att ta emot katter och hundar som har gjort fel i det här fallet, och det vill jag påstå att de vet om själva. Någon ersättning blev det däremot inte - resultatet av det hela blev i stället ett brev som i sig var något av en kränkning.
Ner med försäkringsbolagen, och framförallt Länsförsäkringar.
Copyright © Text: Andreas Bjrsten
Uppdaterad: 2000-10-03