senaste: i somras

september/oktober

november/december

tillbaks till nuet

Måndag 2000-02-28

Jag trodde jag hade beställt ett databord från Svanströms, men naturligtvis kom det hem i form av en byggsats i stället. (Jag trodde man slapp det när man handlade utanför Ikea, men tydligen inte.) Jag lade ut alla lösa delar på golvet, katten gick omkring och jamade uppfodrande mitt i röran, och jag fick nog och gick ut och käkade i stället. Och nu sitter jag här för att berätta om helgen.

Hade två fester att gå på i fredags, Tidskriftsverkstadens och Arbetarens. Jag och Barrdunge tillbringade den första hälften av kvällen på Verkstan. Träffade Arne Jacobsson (osäker på efternamnet) från Författares Bokmaskin redan i dörren när vi kom, och jag började genast resonera med honom om att ge ut min diktsamling på Podium via Författares Bokmaskin. Sedan flöt kvällen på med många intressanta, personliga samtal med diverse spacade individer och några danssteg då och då till Jonathans MP3:or. Bosse - vår ordförande på Tidskriftsverkstaden - höll låda på ett ganska fascinerande sätt på nedervåningen.
Vid halvelvatiden gick vi vidare. Nå, Arbetaren-festen var förstås större, fler människor, vildare och farligare. Lokalen var Kafé 44. Det vanliga "vänsteretablissemanget" (förlåt, men vad sjutton ska man kalla det?) var där, Mian Lodalen med väninna, Mattias Gardell osv. På det hela taget folk jag tycker om, och trivs med, inbillar jag mig - men både ljudnivån och alkoholhalten var vid det här laget så hög att man fick satsa hårt för att nå fram till de enskilda människorna i vimlet. Kvinnokarlen Andreas (hm...) dök upp under kvällens lopp. Passade på att stöta på en kvinna och uttrycka min beundran för en annan. Men eftersom det var ganska uppriktiga känslor har jag inget att skämmas för. Vad jag vet.
Jag gjorde dock ett socialt felsteg. En kvinna (du vet vem du är, om du läser detta) frågade hur gammal jag trodde hon var. På följande sätt:
- Jag har en dotter som är 16 år. Hur gammal tror du att jag är?
- hm... (Andreas tänkte sig inte tillräckligt för) 40?
Nänä, svaret var 32, men hur skulle jag kunna veta det? Med tanke på hur gamla folk brukar vara när de får barn så drog jag till med vad som verkade rent matematiskt någorlunda rimligt. Inte för att hon såg ut som 40 i och för sig, hon såg rätt ung ut; eller hur fan ser man egentligen ut som 40? Varför är folk så rädda för det årtalet? Jag har själv fyllt 40 och det är faktiskt ingen katastrof, jag känner mig yngre i dag än på länge. Men tyvärr tog den här kvinnan min gissning som en ren förolämpning då den bara var en slarvig gissning; jag gick ju inte efter hennes utseende utan efter en hypotes om hur gammal hon borde kunna vara. Men, men, i vissa lägen gäller det att tänka sig för.

Lyrikvännen nr 1/2000 (med min artikel) kom ut i dag då. Lyrikvännen och Arbetaren går det att lita på, som det känns. Vilket man inte kan säga om alla tidningar. (Ingen nämnd och ingen glömd.)
Lyrikvännen har sent omsider fått en hemsida, med det beundransvärt snygga domännamnet www.lyrik.se.

Fredag 2000-02-25

Negativa erfarenheter av branschen: I sitt mail från slutet av januari lät det som om Håkan Lahger var mycket intresserad av att publicera min artikel om "Svenska mord" i tidskriften Film & TV. Fast när jag läste om mailet ser jag ju att han faktiskt aldrig lovade någonting. Nu, en månad senare, låter han betydligt svalare. Han hade bara mailat mig för att bekräfta mottagandet av min artikel, heter det nu. Och min artikel har under tiden hunnit bli för gammal - där har han ju onekligen en poäng. Eftersom min artikel gällde ett mediafenomen från i höstas var jag rädd att den redan var för gammal, därför vände jag mig också till en tidskrift som bara kommer ut med fyra nummer/år och därför inte behöver skämmas för att publicera material som är mer analyserande än dagsaktuellt. Men i nuvarande skick var publicering inte tänkbar, om jag inte uppdaterar artikeln med nya intryck från pågående tv-serier. För att inte avslöja vilket tema Film & TV har för nästa nummer tänker jag inte skriva mer om det här; bara konstatera att av praktiska skäl skulle det vara svårt för mig att leverera en ny artikel på det tema han pratar om.
Okej, jag lät väl lura mig av att det gick så bra ett tag. Branschen förblir hård, på ett närmast naket sätt. Oetablerade frilansar får minsann inget gratis, om man säger så. Kanske är jag paranoid men jag tror faktiskt inte att etablerade skribenter som Kjell Häglund eller Åsa Crona skulle behandlats på detta nonchalanta sätt, av en person som jag iofs gillar (Håkan Lahger).

Men, men. Tro inte att jag ger upp, det har aldrig varit aktuellt. Jag har goda uppslag för framtiden, en del som redan är på gång att försöka sälja in. [Som ni märker, denna sida följer inte PUL, och har aldrig gjort det. Dock är min ambition att visa respekt för dem jag skriver om.]

Torsdag 2000-02-24

Är det inte lite bluff, det här med bokrean? Jag hade bestämt mig för att köpa Liza Marklunds "Studio Sex" för det facila priset av 69 kronor på Åhléns (skulle bara finnas under reans första dag). Eftersom det erbjudandet var utannonserat brydde jag mig inte om att köpa den boken någon annanstans. Det finns för övrigt en hel del annat intressant på rean, men jag har utrymmesbrist hemma, och vill långsamt gå och strosa innan jag bestämmer mig för något mer. "Studio Sex" var det enda självklara köpet för mig första dagen.
Tja, när jag kom till Åhléns vid Fridhemsplan vid lunchtid var boken redan slut. Jag skulle ha kommit vid sjutiden på morgonen sa expediten!

Någon timme senare befann jag mig i Sundbyberg, där de också har en Åhlénsbutik, så jag kollade efter samma bok där. Med samma resultat. Några hade kommit och köpt tiotals exemplar av den boken, så att den snabbt tog slut, enligt en i personalen. Men enligt texten i katalogen skulle man bara få köpa ett ex. per person!
Slutsats: En del av lockpriserna i reakatalogerna gränsar till lurendrejeri eftersom böckerna inte finns inne ens en halv dag. Och då gällde det ju en mycket vanlig bok, inte någon sällsynt restupplaga.

Igår lade jag för övrigt min sista pusselbit i min pågående inventering av Stockholms nätcaféer. Det gjorde jag genom att besöka Cyber-In i Sundbyberg. Det visade sig bestå av några datorer (varav en med Internet) som stod i en skrubb på Sundbybergs bibliotek. Visst, en bra dator, men kanske inte så mycket att hänga i julgran och inte heller så mycket till Internetcafé att utannonsera. Så nu vet man det.
Annars är det rätt fascinerande att besöka Sundbyberg. Inte för att den staden/kommunen är speciellt mycket att se i sig, men det är märkligt hur en så pass distinkt egen identitet kan upprätthållas i denna minimala kommun (Sveriges minsta) som ligger insprängd så att säga inuti det jämförelsevis gigantiska Stockholm. Det känns som att besöka Motala - en annan stad av jämförbar storlek - när man promenerar längs Järnvägsgatan i Sundbyberg. Och naturligtvis har de ett eget stadsmuseum där gubbarna sitter och är stolta sundbybergare. Absurt, på något sätt. En härligt småtrevlig 40-talsslum, kan man också uttrycka det.

Tisdag 2000-02-22

I dag har jag då äntligen beställt ett riktigt databord på Svanströms, en sådan där kompakt gjutjärnssak på 15-20 kilo. Som tur är ska ASG leverera direkt till min dörr. Antar att jag borde handlat på Ikea för att spara pengar, men de hade ju inte ens några riktiga databord med höj- och sänkbara skivor för tangentbord respektive själva datorn.
I tre och ett halvt år har jag haft min Macintosh LC stående på köksbordet, vilket ursprungligen var avsett som ett provisorium. Vågar jag påstå att jag är trött på det? Fast ändå, det gick rätt bra att skriva artiklar och dikter också i den positionen. Undrar vad Feng Shui-konsulterna säger om det.

Detta är alltså mitt första steg mot att köpa en iMac eller ska jag ändå köpa en iBook?

Min tid som nomad, när jag drog runt på olika Internetcaféer, hade sina poänger. Att hänga på Kulturhusets Intenetcafé blir nästan till en social sak, med tanke på att flera vänner och nätbekanta verkar komma och gå på det där stället. (Tyvärr ger sig inte alla till känna, även om de känner igen mig!)
Stötte på Bob Hansson där för någon månad sedan; han kom precis och jag var på väg därifrån. Men han hann fråga mig om dikter till den antologi han håller på och redigerar. Han ska nämligen - berättade han - sätta samman en antologi med "muntliga poeter" för Brombergs och då tänkte han på mig. Eller tänkte han på mig bara för att han stötte ihop med mig just där och då? Nå, något intryck måste jag väl ändå ha gjort på honom vid tidigare uppläsningar, eftersom han frågade mig bland alla mer etablerade jag antar att han kommer att gå på (Öijer?!). Ändå var det väldigt länge sedan han hört mig läsa, vad jag vet.
Det finns ingen slump. Så heter den bok jag håller på att läsa. There are no accidents, på engelska. Jag tror faktiskt på det, även om det blir för enkelt att säga att man "tror på slumpen", eller något sådant. Jag tror på de meningsfulla sammanträffandena. Eller är det bara vi själva som förtvivlat försöker läsa in mening i det som sker - både positivt och negativt? De meningsfulla sammanträffandena är med nödvändighet en subjektiv upplevelse. Jung kallade fenomenet synkronicitet. Jo, den här boken klassas som psykologi och inte new age (tur det, jag har fått nog av sistnämnda begrepp.)

Trött på att DN inte hör av sig om min artikel. Mailade just Ulrika Kärnborg för att höra om det är publicering på gång eller om man ska avskriva den tanken.

Söndag 2000-02-20

Jag drömde om en plats som hette Hatfield House (eller Hetfield House) inatt, och om namnet Sheffield (jag vet naturligtvis att det är en stad, men i drömtillståndet var det snarare ett namn eller en titel). Antar att en del av mina ockulta, konstiga drömmar inatt hade att göra med att jag och Steffanie var och såg "Det blodiga parlamentet" på Elverket igår... där folk hette sådant som Warrick och Buckingham. Sammanfattningsvis en svår föreställning, pga den minst sagt tilltrasslade handlingen (vi hade inte historieboken tillhands), ändå intressant på något sätt. En trevlig kväll blev det dock, även om föreställningen var något för lång.

Min tid som nomad är för övrigt över sedan någon tid. Faktum är att jag levde som nomad i över en månad, inte bara för att Tidskriftsverkstaden hade stängt, utan också pga badrumsrenovering hemma. Jag har ju bott i 15 år i samma etta, och mitt badrum blev alltmer slitet och fuktskadat. Inte undra på, med tanke på det fuskverk som utmärkte arbetet i badrum och även kök, när jag flyttade in. (Hemmarenovering enligt de yrkesmän jag på sistone har pratat med.) Att jag väntade så länge innan jag verkligen krävde renovering är snarast förvånande. Det tog ändå ungefär ett år innan renoveringen blev verklighet, från att jag först sade till på skarpen.
Så efter att ha haft ett duschrum utan en enda kakelbit, med endast vanliga våttapeter på väggarna, har jag nu fått ett helkaklat badrum i vitt och blått. Snygg standard och det kräver nog att jag försöker göra något åt resten av lägenheten också... (Den är okej, med vita väggar och så, men ganska överbelamrad och med slitna möbler.) Tyvärr kommer hyran att stiga med minst 300 kronor i månaden efter renoveringen, eftersom det anses att jag nu har fått "90-talsstandard" i badrummet. Man kan ju undra vad jag hade förut? I själva verket hade jag väl nästan hälsovådligt låg standard just i badrummet tidigare, så egentligen borde inte hyran stiga bara för att de höjer standarden till normalläge. Tycker jag. Men jag har ingen talan, eftersom Hyresgästföreningen redan skrivit på en överenskommelse med fastighetsägarna att alla badrumsrenoveringar av den här typen ska leda till hyreshöjning.

Apropå Hyresgästföreningen. Jag kan berätta något om folkrörelsernas död. Jag var på årsmöte hos min lokala hyresgästförening på Östra Kungsholmen i onsdags kväll. Jag tänkte att det kunde komma upp aktuella frågor kring boendet, marknadshyror etcetera. Men det blev något av en skräckupplevelse.
Kvällen började med att en synnerligen sliten trubadur (såg ut som han supit i 30 år) gick runt med sin spanska gitarr och lockade till allsång över Taube-låtar och den övriga, vanliga repertoaren. Någon pensionär i publiken efterlyste Lundell och så körde vi (dock ej jag) Öppna Landskap också. Medelåldern på de besökande var knappast en dag under 65.
Nej, jag har inget emot pensionärer, men det känns en aning kraftlöst och konstigt när nästan inga medlemmar under 40 infinner sig.

Sedan började mötet - med de vanliga punkterna, val av mötesordförande och allt det där. Snart visade det sig att det enda styrelsen ville var att avgå. Det snart sagt enda konstruktiva de hade försökt göra under föregående år, var att de ville dela det enligt uppgift alltför stora distriktet Östra Kungsholmen i tre delar. Detta stupade pga att det inte fanns några som ville sitta i styrelsen... Som framgick av verksamhetsberättelsen hade styrelsen i övrigt mest ägnat sig åt att sitta av några möten med olika kommunala och statliga instanser. Och nu ville den som sagt avgå. Men inga andra ville ta över deras jobb. (Varifrån skulle de efterträdarna dyka upp, med endast några minuters betänketid?) Så årsmötet bordlade de flesta punkter på mötesordningen, och inte heller fick styrelsen ansvarsfrihet eftersom revisorsberättelsen ännu saknades...
Ett extra årsmöte är utlyst, för att försöka reda upp situationen, men allvarligt talat; det var ett av de värsta fiaskon för en så kallad folkrörelse jag skådat. (Påminde i och för sig lite grann om ett av Tidskriftsverkstadens årsmöten jag bevistat, där styrelseordföranden avgick i direktsändning, men där situationen reddes upp efterhand.)

Det finns, som alltid, mer att berätta. Men jag återkommer, den här noteringen har redan blivit alltför lång.

Onsdag 2000-02-16

"Shocking Truth"? Jodå, jag såg utdragen på TV4 igår. Egentligen skulle jag ha sett dokumentärfilmen redan i helgen, när den visades på Kulturhuset, men det var för långa köer. (Och hysteriska vakter utanför de stängda dörrarna till visningslokalen.)
Ett ganska lustigt sammanträffande var att i andra änden av Kulturhuset, på samma våning, framträdde en libanesisk nunna med traditionella andliga sånger av mycket speciellt snitt, jag hade faktiskt velat gå på det i stället, om jag inte kom in på debatten, men även denna konsert var utsåld. En märklig krock mellan diametralt olika ämnen och livsinriktningar, dock, på samma plan i Kulturhuset samma dag och tid. Men åter till porrdebattfilmen.
Inte för att jag är speciellt intresserad av att se porr, ens utdrag ur porrfilmer längre, jag känner till ganska väl vad det står för. Men debatten tycker jag är intressant.
Och jo, det var ju en ganska upprörande film. Jag tycker i och för sig inte att den var speciellt välgjord, den generaliserade väldigt mycket utifrån ett enda exempel. Men att 90 procent - kanske all - porr är kvinnoförnedrande håller jag med om, så filmen var ändå på rätt spår, även om den ville få fram sitt budskap genom chockverkan. (Att landets journalister ska vara så yrvakna och aldrig i livet ha sett en porrfilm förut tycker jag är väldigt märkligt. Vem lurar de egentligen?)

Porr har att göra med många saker, ensamhet, kvinnoförtryck, vissa mäns profithunger. Man kan väl inte dra alla män över en kam för att det förekommer obehagliga filmer, på gränsen till våldsporr. Men återigen görs det i debatten. Det är jobbigt, lika väl som kvinnoföraktet i många porrfilmer är jobbigt. Jag känner bara vanmakt och vill inte titta på sådant egentligen, eftersom jag redan valt bort det ur mitt liv sedan ett antal år. Men yttrandefrihetsaspekten är trots allt viktig; om Madeleine Leijonhufvuds lagförslag går igenom (gårdagens DN Debatt) blir alla explicita sexskildringar i film och TV olagliga enligt kopplerilagen, såvida aktörerna fått betalt. Det betyder också att vissa av Lars von Triers filmer ("Idioterna") blir olagliga i Sverige. Jag tror mycket mer på opinionsbildning än på förbud, och för övrigt gillar jag varken porr eller moralism.

Nåväl, eftersom jag inte kom in på något av evenemangen på Kulturhuset i söndags hamnade jag på Jonathans Place i stället, där det var öppen scen med poeter och artister. En riktigt trevlig kväll! Det som började mindre lyckat slutade riktigt bra. Jag läste tre korta dikter ur minnet och gjorde några nya bekantskaper. Det verkar som om det kommit fram ett helt gäng av nya live-poeter de senaste åren, som umgås ute på krogen och uppträder titt som tätt. En samling ganska färgstarka karaktärer som drar runt mellan uppläsningarna och själva arrangerar en del. Några skrifter och antologier har de också avsatt. Lite av inbördes beundran över det kanske, men det kommer också en helt ny publik till arrangemangen. På Lava (Kulturhuset) i fredags, där det också var öppen scen, var det säkert 200 i publiken. Det var en riktig öppen scen, för övrigt, där unga tjejer peppade varandra att stiga upp och läsa tre rader och sedan rusade ner för att få en kram av sina kompisar. En bra introduktion i det hårda poetlivet.

Fredag 2000-02-11

Plötsligt började det gå ganska bra med artikelskrivandet och -försäljningen. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt fick jag medvind. (Jag är inte van vid det!) Jag slutade i alla fall att tycka synd om mig själv, för att jag inte hade någon arbetslokal eller en bättre dator, och började jobba lite hårdare i stället. Och det gav ganska omgående resultat. Jag började sitta på nätterna och jobba, säg mellan ett och fem på natten. I stället för att prioritera min sömn - eller mitt videotittande - eller mitt läsande - prioriterade jag att stiga upp och skriva när jag kände att idéerna kom flygande. Det är naturligtvis enda sättet att jobba om man ska överleva som frilans. Ändå gjorde jag det med döden i hjärtat - jag visste ju att jag snart skulle bli utförsäkrad från a-kassan och att jag inte heller hade någon garanterad avsättning för mina artiklar. Tvärtom blev jag ju ofta refuserad också när jag tyckte att jag hade åstadkommit något riktigt bra.
Men till slut så vände det. Artikeln till Lyrikvännen var de> Förresten kommer en av mina artiklar även i Folket i Bild-Kulturfront (utan honorar).
Oroväckande nog har jag redan börjat luta mig tillbaka och ta det lugnt efter denna explosion av arbete/god tur. Vi får väl se hur fortsättningen blir. Kring den 15 mars blir jag i vilket fall utförsäkrad från a-kassan. Den berömda bortre parentesen är garanterat redan införd, eftersom antalet arbetsmarknadsåtgärder är reducerat till en, nämligen förstärkt anställningsstöd för långtidsarbetslösa. ALU, arbetsmarknadsutbildningar - glöm det, av besparingsskäl är det mesta sådant antingen borttaget eller reducerat till ett minimum. Så jag tvingas köra frilansandet, stenhårt. Och tråkigare kunde man ha det.

I övrigt. Kolla in John Peter Gisters aforismer. Spännande sida (webbproduktion Mats Barrdunge).

Onsdag 2000-02-09

Efter en lååång frånvaro från nätet är jag äntligen tillbaka. Tidskriftsverkstaden flyttade till nya lokaler vid årsskiftet men det tog ännu ett bra tag utöver det att få igång internetuppkopplingarna på Östgötagatan.Inte så att jag har varit helt och hållet frånvarande; jag har suttit på en massa internetcaféer runt om i Stockholm de senaste månaderna och surfat och läst e-post. (Jag kan rekommendera Café Nine på Odengatan 44, som det trevligaste av dem, och med snabbast datorer.)
Fast det kostar 1 kr/minut på de flesta internetfik, så nog har jag suttit där de flesta dagar bara för att inte känna mig helt avskuren från nätet. Tyvärr har inget av Sthlms internetcaféer Macintoshdatorer och inte heller har det gått att uppdatera hemsidan därifrån. Och jag är inte bara internetberoende utan också beroende av att skriva dagbok, visar det sig. Jag har saknat möjligheten att kasta ner mina tankegångar och upplevelser i den opretentiösa dagboksformen på nätet.
Men nu är jag som sagt äntligen tillbaka och jag ska försöka uppdatera er eftersom, på vad som har hänt.

En av de sista sakerna jag gjorde innan julen (det känns otroligt länge sedan i och för sig) var att gå på teatern och se Thorsten Flink som Gustaf III i "Maskeraden". Det var ingen speciellt bra föreställning tycker jag, den gav en överdrivet grotesk bild av 1700-talet och förfallet vid Gustafs hov. Visst kunde det vara si och så med hygienen men att folk åt med händerna, kastade matrester omkring sig, gick på toaletten och kopulerade offentligt i kungens mottagningsrum - nej, det tror jag inte på. Ett land hade inte kunnat styras en minut på det sätt som skildras i pjäsen, även om Sverige för all del hade usel ekonomi och tveksam regering vid den tiden (dvs kungen hade gjort sig mer eller mindre enväldig). Det hindrar inte att det kan finnas en inre sanning i detta, men groteskerierna på scenen tog enligt min mening överhanden på ett sätt som gjorde att pjäsen konstnärligt gick överstyr.
Ändå var den inte ointressant. Huvudtematiken kretsade kring kungens dödsskräck och vetskapen om att han gick mot döden, dvs att de flesta omkring honom ville röja honom ur vägen. Pjäsen var GOTISK så till vida som att den skildrade dessa stämningar mot en fond av svart sammet, där spöklika vindilar gick genom rummen och Thorsten Flink spatserade omkring svart och dolsk i morgonrock. I några sekunder grep pjäsen tag på allvar; det var när Thorsten Flink tycktes imitera Olof Palme."Ska vi leka 20 frågor?" sa han till Armfelt (tror jag att det var) med en röst som påminde om när en arbetskamrat till mig en gång i tiden härmade Olof Palme. Det var spöklikt. I decembernumret av Nöjesguiden som jag råkade läsa på kvällen efteråt såg jag att Thorsten Flink uttryckte sin stora beundran för Olof Palme och förakt för de politiker som kom efteråt. Jag hade med andra ord säkerligen inte hört fel.
Som alla vet finns det kusliga paralleller mellan mordet på Olof Palme och mordet på Gustaf III. Bägge mördades med ett pistolskott i ryggen under vårvintern (28 februari respektive 16 mars), vid halvtolvtiden på natten och i samband med en operamaskerad respektive biografföreställning. Skillnaden är att Gustaf III:s polischef Liljesparre var skickligare än Holmér. Eller så hade han möjligtvis en hetare vilja att klara upp mordet.

Nå, sedan blev det jul och den firades med ett fylleslag hemma hos John Peter, tillsammans med Mats och några gäster till. Nyårsafton tog jag det lugnt. Det kändes helt okej att sitta hemma med en flaska äkta champagne, dricka lite grann och se på TV. Jag hade en fest att gå till (millenniefest på Tidskriftsverkstaden!) men det var -15 grader ute och min ekonomi tålde inga taxiresor i någondera riktningen. Så jag blev kvar och såg de fula, fd pudelrockarna i Europe spela sina två favvolåtar på pontonscenen vid Skeppsholmen strax före midnatt. Dagen efter kändes det allmänt kymigt och jag var bortglömd av hela universum. Fortsättning följer.

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 99-11-03