 |
Andreas Björsten |
andreas.bjorsten@home.se
Lördag 2001-02-24
Det finns förstås även etablerade litterära tidskrifter som har personlighet, men i fallet 00TAL har jag många gånger undrat om det verkligen är en personlighet jag skulle vilja lära känna.
Någonting som länge irriterat mig är att litterära tidskrifter i Sverige styrs så fullkomligt av det akademiska perspektivet. Det är inget fel i att ha studerat vid universitetet, tvärtom i själva verket, men de etablerade tidskrifterna fylls i så extremt hög grad av bidrag från dem som satsat på akademiska karriärer. Och då börjar det bli ett problem.
Ibland ställs frågan i den offentliga debatten varför det nästan inte finns några fria intellektuella i detta land. Orsaken är förstås att det är ett litet land, och att det är svårt att stå fri, samtidigt som man måste finna sin försörjning. En väldigt stor del av våra skribenter löser detta genom en mer eller mindre tydlig anknytning till universitetsvärlden. De uppbär doktorandlön, undervisar på kurser etcetera. Och redan genom detta är de inte fria, som jag ser det, en viss anpassning är av nöden för den som måste hålla sig väl med makthavarna i de akademiska hierarkierna.
Tisdag 2001-02-20
Intressant att konstatera, och förmodligen symptomatiskt för vad journalististiken har utvecklats till i vår tid, är att deltagarna i "Radio" verkar vara de största exhibitionisterna. Programmet handlar i princip om att göra radio, vilket traditionellt har varit en tillflykt för de mer blygsamma journalister som inte i första hand vill visa upp sig eller få en stor byline i tidningen. Men tiderna har förändrats, nu handlar även att göra radio om att fila på sitt utseende och sin image!
Varför tycker jag om dokusåpor? Jo, jag har väl antytt det redan. Något oväntat och djupt mänskligt kan framträda, om deltagarna tillåts fördjupa bilden av sig själva - om livet självt kommer in i bilden. Så som i dokumentärserien "An American Family" som gick i SVT i min barndom, i början av 70-talet, och som jag tog oerhört starka intryck av. Lördag 2001-02-17 Jag har sugits in i brödarbetssvängen, känns det som, och inte riktigt kommit åt att uppdatera på ett tag (igen).
Det är lustigt med lönearbete. Man ger upp en del av sin frihet och sitt oberoende för att kunna behålla sin frihet och sitt oberoende. Ingen är ju betjänt av att svälta ihjäl samtidigt som han försöker leva på myten om sig själv som konstnär.
Som för att bekräfta att man faktiskt inte behöver känna sig åsidosatt bara för att man har ett manuellt arbete inträffade en rolig grej redan första veckan på jobbet. En tjej som jobbar som praktikant på SVT:s Mosaik kom förbi och sa att hon gör en film om dem som delar ut xxx [gratistidningens namn]. Och nu frågade hon om hon fick filma mig!
Vecka 2 på jobbet (onsdagen) var jag gästpoet på Krogens Poeters Parlament som jag nämnde redan i inledningen av denna notering. Det gick bra! Brukarhuset var en ny trevlig lokal för Parlamentet, fullt med folk och en del nya ansikten. Jag kom mer eller mindre direkt från jobbet, hade bara hunnit hänga av mig arbetskläderna och blaska lite vatten i ansiktet emellan.
På torsdagen var det sedan planeringsmöte för Festen på Skeppsholmen (fd Gärdesfesten), det första jag blivit inbjuden till för den kommande säsongen. Det känns som att vi sitter med ett expanderande koncept, om uttrycket tillåts.
Kort om annat: Jag följer SVT:s Kulturnyheterna när jag kommer åt. Jag tycker att programserien har börjat rätt bra. Fast urvalet kritiker har hittills varit ganska fantasilöst - Ingrid Elam och Dennis Dahlquist känner vi från Expressen och det tidigare "Kritikerna". Leif Zern från DN ska visst också vara med. Och sedan dyker Göran Everdahl från "Spanarna" plötsligt upp som litteraturkritiker.
Expressen, ja. Jag missade att söka jobb som redaktionssekreterare på Expressens kulturredaktion, en syssla som var utannonserad för någon månad sedan. Fast jag vet inte, ärligt talat är jag tveksam till att jobba inom Bonnierkoncernen. Att sitta på Expressens kulturredaktion skulle nog vara intressant och framförallt prestigefyllt. Men att jobba på en kulturredaktion som en gång fattade ett policybeslut att inte recensera Den Blinde Argus därför att det var en för liten och udda tidskrift - det känns inte bra. Det är samma kulturchef som då än i dag.
Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september
Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december
Det första numret av Babel kan vara den bästa litterära tidskrift jag läst på år och dag. Det är seriöst utan att vara högtidligt, unglitterärt utan att vara flamsigt... kort sagt, något som saknats i tidskriftsfloran tidigare.
Serum nr 8 är också värt din uppmärksamhet.
Både Babel och Serum har personlighet, vilket är viktigt för en litterär tidskrift enligt min mening. Ordkonst är en annan rätt bra tidskrift som publicerar unglitterära bidrag omväxlande med presentationer av mer etablerade författare. Men i jämförelse med de två tidigare nämnda saknar den personlighet; vilket i och för sig kanske är naturligt när den är organ för Lunds Akademiska förening.
Det behöver inte finnas någon motsättning mellan ett engagerat skrivsätt och ett akademiskt perspektiv. Men alltför ofta verkar det ändå göra det!
Det känns som om språkbruket riskerar att korrumperas hos dem som grott in alltför länge i de akademiska salarna. Därför efterlyser jag tidskrifter som görs av författare och entusiaster snarare än av renodlade akademiker (det är alltså inget fel i att bilda sig vid universiteten, det är inte det jag talar om).
OBS! Detta är inget angrepp på enskilda personer utan jag talar om ett generellt problem, jag höll på att säga ett systemfel. Om frilansarvodena höjdes skulle ett friare skrivande bli möjligt. Men ingen människa står väl totalt fri.
Säsongens dokusåpor har kommit igång. Jag har skrivit det förut i den här dagboken, att det tillhör god ton i kulturvärlden att förakta dokusåpor men att jag personligen inte självklart ansluter mig till det. Dokusåpor är potentiellt en väldigt intressant genre.
Jag följer (hittills) Baren och försöker även se Radio när jag kommer åt. Och jag har lagt märke till att årets deltagare i Baren verkar osedvanligt vettiga och sansade, det vill säga de är inte utseendefixerade till den grad att de oavbrutet springer och provar cowboyhattar framför spegeln på toaletten. (Inget fel i att bära huvudbonad, dock, det har jag gjort själv under olika skeden av mitt liv.) De förmår föra resonemang om livet, och det verkar finnas något outsagt kvar, vilket tilltalar mig.
Gissningsvis har också ledningen för programmet bestämt att tona ner alkoholflödet i Baren - alltså inte ge det samma framskjutna plats i de avsnitt som visas - då det som tidigare vistats upp lett till att krogen där programmet spelas in närapå förlorat sitt tillstånd.
Det är klart, det är ju en dokusåpa också. Men det är ändå bisarrt att radiomakare har blivit mer utseendefixerade och egotrippade rentav än tv-mässiga bartenders.
Jag har inte kommit åt att lyssna på de radioinslag som deltagarna har gjort, men vad man sett på tv av deras brainstorming har verkat närmast avskräckande. Inviterna till först Robbie Williams och sedan Marilyn Manson att komma till deras radiostudio gör ett närmast desperat intryck. Att de ska tacka nej eller inte ens bevärdiga de upptågs- och kändisfixerade programledarna med ett svar är självklart för den som har den minsta erfarenhet av branschen. Vad skulle de ha att vinna på - eller hur ska de ens hinna vara med - i radioprogram som når en begränsad publik i Sverige och dessutom med oprofessionella programledare?
Tilläggas bör att Anders Timell även gör ett oseriöst intryck som deras handledare i radiomakandets konst, han verkar enbart försöka styra in dem på att göra kändisreportage. Hur ska det mänskliga och djupast intressanta hos deltagarna någonsin komma fram på det här sättet, när formatet är så hårt styrt, med färdiga spellistor och givna ämnen? Är begåvad talk radio förbjudet (precis som Annika Lantz blev portad från P3)?
Jag har förgäves försökt få mer information om den serien så här i efterhand, men som jag minns det var det en serie i kanske sex avsnitt som skildrade en "typisk" amerikansk familjs liv under en brytningstid. Det var två vuxna och tre tonårsbarn i familjen. Under seriens lopp skilde sig föräldrarna, en av sönerna kom ut som homosexuell, en annnan lät håret växa långt, färgade det i samma silverfärg som Iggy Pop hade på den tiden och började spela i ett rockband. Den sistnämnde var min personliga hjälte. Jag beundrade hela den utvecklingsfas som serien tog upp och hur familjens splittring skildrades.
Jag är nästan säker på att serien dåförtiden kallades för "dokumentär". I dag skulle man inte ha några problem att se det som en dokusåpa.
Jo, jag jobbar med att dela ut en av våra mest kända gratistidningar (gissa vilken). Och jag sätter en ära i att bli en bra tidningsutdelare när jag nu inte har fått några andra jobberbjudanden att gotta mig åt.
Detta innebär naturligtvis inte att jag lämnat skrivandet eller för den delen evighetsprojektet att fortsätta utveckla mig som människa. Det innebär bara att jag under en period - som ingen vet hur lång den blir - kommer att ha lite mindre tid och kraft att lägga på skrivandet. Men jag jobbar vidare. Jag har i alla fall fullbordat en text under min tid som tidningsutdelare (jag har nu tre veckor bakom mig på jobbet) och genomfört en poesiuppläsning, som enligt uppgift av andra var väldigt lyckad. (Jo, jag vet att självberöm luktar illa.)
Fast jag trivs rätt bra än så länge. Det blir många tvåsekundersmöten med människor under dagarnas lopp - intressant i sig. Kanske ska man se det som ett privilegium att jobba med lite manuellt arbete i dagens läge. Om jag fortsätter lyfta tidningsbuntar i den här takten kommer jag inte att behöva gå till gym i varje fall (vilket jag i och för sig ändå inte hade gjort om jag känner mig själv rätt).
Jag sa som det är, att jag sällan gör mig speciellt bra på bild, men att hon var välkommen att filma. (Jag ser inte bra ut, men jag är speciell, som jag brukar säga.) Hon filmade lite grann medan jag delade ut tidningar och sedan ställde hon även lite frågor om min poesi, som jag förde in samtalet på ganska snart. Visst, det är bara en övningsfilm, men det var kul ändå som en liten oväntad uppmärksamhet från tillvaron.
Jag beställde en öl för att coola ner mig, repade texterna en gång "backstage" i korridoren mot toaletterna och gick sedan upp på scenen och körde. Och texterna satt och jag kände att det bar.
Mikael Katzeff, som kanske är den mest drivande i organisationen bakom, planerar flera evenemang det kommande året, inte bara under festen (som denna gång ska äga rum 17-19 augusti) utan redan tidigare. Jag för min del pushar som vanligt på för att få in poeterna i de olika arrangemangen, med ganska god respons. Det här kan nog bli bra.
"Kulturnyheterna" har en bra ton och känns redan som ett självklart inslag i tv-tablån, men vad det gäller bemanningen är de alltså lite grann en filial till Expressen och SR.
Copyright © Text: Andreas Bjrsten
Uppdaterad: 2000-10-03