augusti

september

oktober

november

Onsdag 2003-01-29

Eh, om det är någon som har försökt komma i kontakt med mig de senaste två-tre veckorna så har det inte gått på grund av överbelastad mailbox, men nu ska ovanstående adress vara fit for fight igen...

Positiv nyhet (det finns sådana också): Jag har blivit krönikör för Sourze, det vill säga jag ingår i deras nya skribentredaktion.

Tisdag 2003-01-28

Nu är det ganska exakt fyra år (!) sedan jag senast hade ett vettigt jobb. 1 februari 1999 blev jag arbetslös efter fyra månaders vikariat på Arkivet för ljud och bild, nuvarande Statens ljud- och bildarkiv.
De flesta av mina dåvarande arbetskamrater förväntade sig att jag skulle få förlängt vikariat, och jag minns att det kändes underligt att chefen bara sa kortfattat när vi möttes i korridoren att det var "ekonomiska skäl" till att jag inte kunde få förlängd anställning. Än underligare kändes det när jag såg att det ganska kort efteråt utannonserades nya lediga jobb på min arbetsplats. Tanken har förstås slagit mig att det kunde finnas andra skäl än det nämnda till att jag var "icke återanställningsbar".
Våren 1999 skrev jag till registernämnden och begärde få se min eventuella mapp hos säkerhetspolisen men fick avslag, liksom de flesta andra.
Jag skrev till Dennis Töllborg i Göteborg och fick ett kort handskrivet meddelande från honom med beskedet att det "troligen" förekom personalkontroll vid Arkivet för ljud och bild, men att han inte visste säkert.

Vid den här tiden hade jag redan ganska länge varit verksam inom föreningen Sveriges Andliga Vänster, min officiella titel var "sekreterare". Vi ordnade poesiuppläsningar, höll politiska diskussioner, åkte på anarkistmässa i Göteborg, medverkade i ett större reportage i tidningen Situation Stockholm och gav ut ett eget politiskt-kulturellt fanzine. Vi hade väl ett 50-tal medlemmar, ungefär, som mest.
När man ser tillbaka var vi väl närmast en vänsterradikal tankesmedja i korsningen mellan politik, kultur och andlighet. (Nu i praktiken ett enmansprojekt av Mats Barrdunge som lever vidare på nätet.) Men på den tiden hade vi tankar på att spela en politisk roll, och åtminstone vår retorik var revolutionär... Och som redan nämnts fick vi i alla fall minst en röst i det senaste riksdagsvalet (redovisningen av röster på småpartier är minst sagt bristfällig och det kan ha rört sig om flera röster).

Frågan är inte om Säpo har en mapp på oss - enligt Säpo-utredaren Magnus Hjorth har de nämligen mappar på "alla" inklusive moderaterrna - utan snarare vad det stod om oss.
Jag "passar" tills vidare i frågan om jag hindrats i mitt arbetsliv på grund av Säpo-registrering, men det finns tankar som kommer med obehaglig kraft klockan fem på morgonen.

Onsdag 2003-01-22

I förra veckan kom då beskedet att tidningen FinansVision skulle läggas ner med omedelbar verkan. Det var väl knappast förvånande, då Stenbeck-koncernen är ständigt lika ryckig och osentimental i sina affärsbeslut. Den enda som blev förvånad ("chockad") var väl i sådana fall chefredaktören Pontus Schultz.
Tja, jag kommer i alla fall inte att sakna FinansVision, trots enstaka ljuspunkter som Kjell Alinges krönikor. De hade en chefredaktör som under sin studietid vid JMK tog hjälp av nazister för att få fram information till ett undersökande reportage om militanta antirasister. De hade dessutom en reporter (C. F.) som blev herostratiskt ryktbar genom att samarbeta med nazister om de berömda hotbilderna utanför Alexandra Pascalidous och Claes Cassels ytterdörrar. Med detta vill jag inte på något sätt insinuera att FinansVision skulle vara nazi-influerad, det ligger inte alls på det planet. Jag talar om den etiska nivån på Stenbeck-koncernens legoknektar.

I måndags var det då dags för Idrottsgalan på SVT. Sverige är ett stort land, sa statsminister Göran Persson i sitt tal. Nej, förlåt, Sverige är ett stort _idrotts_land, sa han ju.
Visst har även jag haft mycket glädje av idrott, genom TV då i första hand... Men samtidigt har jag andra minnen, av mobbing, elitism och uteslutning. Jag minns inte att idrotten var speciellt förbrödrande i mitt liv i varje fall. Jag var en lika god vänsterfotad fotbollsspelare som någon annan, åtminstone potentiellt, men jag fick aldrig chansen att utveckla mitt intresse på grund av att jag var stämplad som "plugghäst" i skolan. Redan då var man ju fast placerad i ett fack, och det tar ett helt liv att röra sig ut ur det. Men idrottsutövandet försvann ur mitt liv redan i tio-tolvårsåldern, trots att jag var rejält intresserad av just fotboll.
Uppställningen på Idrottsgalan var annars i det närmaste bisarr, både statsminister, kung och tronföljare ställde upp. Tänk er en sådan uppställning på Guldbagge-galan till exempel, statsministern håller tal till Lukas Moodysson (och blir utskälld tillbaka). Nej, det skulle vara för knäppt, gud bevare oss. Men film är ju knappast mindre viktigt än idrott.

Så trött på litteratur som nöjer sig med att vara just litteratur, som bara handlar om att visa upp författarens konstskicklighet eller förutsägbara ideologi... Tack och lov finns det böcker som gräver lite djupare, och går in i hela det existentiella spektrumet. Folk som har någonting att säga, med andra ord. Här ett stycke bister Arne Garborg, ur "Trötta män", en över hundra år gammal men mycket aktuell roman.

"Konstnärerna är det bedrövligaste pack Vår Herre har skapat. De har en hel hop goda egenskaper, gubevars, men - hela tiden denna småaktighet.
Jag vet inte vem som är värst. Musikerna är hemska, skådespelarna hemskare, författarna kanske de allra omöjligaste... Om jag själv inte håller på så där är det inte bara av brist på energi utan också därför att jag alltför tidigt blev bekant med den sortens människobarn. Vem vet om inte jag också skulle bli sådan när jag hade skrivit ett par böcker?
Det är bara 'jag'. 'Jag', 'jag'. 'Min' bok, 'min' förläggare, hur stort honorar, hur stora upplagor. Varje gång jag kom en av dem närmare in på livet så fann jag längst inne i honom alltid en gallsjuk dvärg, och bredvid dvärgen en hund som blev till en enda viftande svans så snart den kände lukten av en tidningsman."

Är det sant att författarna numera fixar sina bokkontrakt i mellanbaren på Sturehof?

Söndag 2003-01-12

Det har varit ett stillsamt men trevligt helgfirande, mestadels hemma hos Helena. Tyvärr levde vi över våra tillgångar bara genom att köpa mat, vin och några julklappar så nu blir det till att suga på ramarna några veckor till.
Det har tagit emot att åka till Verkstaden för att uppdatera dagboken, minus 20 gör att man känner sig närmast infrusen i lägenheten. Jag har åkt fram och tillbaks till Svedmyra, matat katten, umgåtts med Helena osv. En utflykt till den underbara Lars Jonsson-utställningen på Waldemarsudde hann vi dock med.

Annars har jag ägnat de senaste veckorna åt att studera frågor kring åsiktsregistrering och personalkontroll i Sverige, i svallvågorna efter Säkerhetstjänstkommissionens betänkande som kom strax innan jul. Det var en stark upplevelse att läsa Dennis Töllborgs "Svartlistning - yrkesförbud i Sverige". Dennis Töllborg är vår kanske främste kännare av underrättelseverksamhet, för vilket han ju belönats med registrering i Säpos arkiv. "Svartlistning" kom redan 1979 men skisserar ändå i grunden samma bild som den som kommer fram i Säkerhetstjänstkommisionens betydligt mångordigare rapport. Det handlar om Sverige som ett veritabelt övervakningssamhälle, ända sedan andra världskriget. (Säpo skulle avskaffas när vi kom tillbaka till normala förhållanden efter kriget, utlovade Tage Erlander våren 1945. Det har ju ännu inte inträffat.) En thriller ur verkligheten, precis som den mycket starka TV-serien "Ramona" på ett liknande ämne.

Även om det på sätt och vis inte framkommer så mycket nytt i Säkerhetstjänstkommissionens "tvättade" rapporter, så finns där ändå pärlor som visar tidsandan i mitten av 70-talet. Ta fallet Bruno K. Öijer.

När Bruno K. Öijer första gången framträdde för en större offentlighet genom medverkan i Grupp 73, inledde han sin självpresentation med dessa ord: "Säporegistrerad Gandhibeundrare." Länge lät det där som en lite slängigt självmedveten klyscha i mina öron. För vem fan vet om han är Säporegistrerad eller inte?
Nå, bekräftelsen kommer nu, 30 år senare. I Säkerhetstjänstkommissionens rapport "Hotet från vänster", kapitlet "Bland kulturradikaler och terrorister" kan vi läsa följande:

Sektionen i Norrköping översände till Stockholm den 22 november 1974 ett exemplar av den mycket enkelt stencilerade kulturtidskriften Guru Papers. Tidskriften hade framställts utan kostnad på Ungdomsrådets i Linköping expedtion och överlämnats till säkerhetspolisen av en person verksam inom ungdomsverksamheten.
/.../ Tidskriften var försedd med underrubriken 'kulturgerillan' vilket säkerhetspolisen i Norrköping fann värt att notera."

Att Bruno K. Öijer slängde ut sitt stipendium på 4.000 kronor från Bonniers i tunnelbanan eftersom han menade att de var "stulna från folket" fann Säpo också värt att notera.
Tydligen har fler än litteraturvetarna intresserat sig för Bruno K. Öijer och Guru Papers...

Lördag 2002-12-14

Någonstans i Belgien sitter det en kille och forskar i svensk alternativ 70-talspoesi. Han har under de senaste åren kontaktat i princip alla människor som på något sätt varit involverade i den alternativa svenska litteraturrörelsen, som exempelvis Bengt O. Björklund som gav ut två diktsamlingar på Inferi under 70-talet... På tisdag kommer avhandlingen att läggas fram vid universitetet i Gent (tror jag det var) och Stockholms universitet kommer att få en kopia.
Sådant gillar jag, det är lite utanför ramarna för vad man förväntar sig av den akademiska svängen och det tyder på att ämnet faktiskt är intressant, precis som den svenska alternativa musikrörelsen har väckt internationellt intresse. Fast det är klart, poesi är smalare, det krävs ju nästan att man kan språket (vilket alltså denna litteraturforskare gör...) Själv har jag då och då återvänt till universitetet, följt öppna föreläsningar, pluggat litteraturkritik, men aldrig sett mig som akademiker utan mer som poet och journalist. Fast kanske vore det dags att återvända på allvar och göra klart någon av alla mina ofullbordade uppsatser? Så många projekt, så mycket skrivande att göra, så mycket dålig ekonomi att täcka upp för...

Det snart gångna året har varit hektiskt, bjudit på mycket poesi, en del framgångar och en hel del slit på miserabel ekonomisk nivå. Under hösten har det varit minst lika intensivt som tidigare, jag har arrangerat tre uppläsningar för Romantiska förbundet, varav en stor på Skansen. Jag har vunnit ett slam i Rinkeby, tävlat i Husby med lite sämre resultat, samt gått till final i Poetry Gang Bang på Rabarber... På tisdag är det dags för Big Bang!
Jag har publicerat min mest lästa text p Sourze någonsin. Jag har älskat, jag har sökt jobb, året är inte slut än...

Tisdag 2002-12-10

Det stod ett fönster öppet 1972-73, ett som sedan dess har knuffats igen ganska eftertryckligt (ge mig syre!). Tidens andliga och socialistiska impulser stämde möte i ett benådat ögonbick, innan allting snart blev alltför doktrinärt.
Författares Bokmaskin startades hösten 1972, sommaren 1973 bjöd på den första riksdagshusuppläsningen med dess demokratiska hopp om att alla skulle kunna göra sina röster hörda. Vintern 1973 gav Eric Fylkeson ut det första numret av tidskriften Feber, som jag suttit på KB och läst på sistone. Det är fantastiskt att se hur starka de första numren är rent litterärt och uttrycksmässigt, t.o.m. bättre än Guru Papers.
Någonstans här gav också George Harrison ut sin platta "Living in the Material World", som blev och förblivit en av mina favoritplattor alla kategorier.

Under 1980-talet började vi leva på övertid, för att citera min vän Mats Barrdunge. Yuppie-eran berörde mig bara som en spöklik parad i ögonvrån. Hur mycket mer på övertid måste vi då inte leva i dag! Men med en cyklisk tidsuppfattning har allting möjlighet att komma tillbaka. Fönstret kan slås upp på nytt.
Estradpoesi, fanzines, alla som kämpar för att beröra människorna i dag.

Den högsta konsten kan av naturliga (mänskliga) skäl inte ses som ett monument, utan snarare som flytande eld. Det är därför Bob Dylan alltid föredrar den första tagningen, när allt ännu är statt i ovisshet och rösten bryts inför kaos.
Själv föredrar jag inte fragmentet (jag är inte postmodernist) men väl skissen framför den färdiga dikten (let's make things new).

Skivtips:
George Harrison: All Thing's Must Pass, Living in the Material World, Dark Horse
Bob Dylan: Down in the Groove

Dagboksarkiv 2002: januari/februari mars april/maj juni/juli

Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april maj juni/juli september oktober november december

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Björsten

Uppdaterad: 2001-04-03