juni/juli

september

oktober

november

tillbaka till nuet

Söndag 2001-12-30

Ordfront Magasin har lyckats samla sig till ett intressant nummer (1-2/2002). I den tar de upp två olika former av dokumentärt berättande och skrivande, nämligen de tidstypiska Liv i Sverige (1978-) och Sourze (2001-)!
Hade de dessutom omnämnt tidskriften För Kännedom (1991-93) i samma nummer så hade de väl i princip täckt upp alla de projekt som har funnits för att bredda skrivandet utanför den vanliga kretsen av väletablerade namn.

Jo, jag vet, de här tidskrifterna och utgivningsprojekten (vad gäller föreningen Liv i Sverige handlar det dessutom mycket om berättarcaféer) ser väldigt olika ut. Men poängen är att de ändå har något gemensamt; Sourzes paroll "Alla har något att berätta. Gör det." skulle kunna appliceras också på de två andra.
Fast jag har ju inte direkt några illusioner om dagens massmedieklimat. Jag hade förstått så mycket som att Sourze är ett kommersiellt projekt, med riskkapital i botten. Men deras VD Carl Olof Schlyter är ändå ovanligt uppriktig i artikeln i OM. Det framgår rent av att chefredaktören Belinda Olsson värvades till stor del för att skaffa "cred" bland hennes viktiga kompisar och övriga media. Nå, hon går ju nu vidare, så Sourze ska väl klara sig utan henne, om det nu finns någon substans i upplägget.

Jag ser Sourze som ett kommersiellt projekt som ändå går att använda till att göra bra saker. Men journalisterna bakom Sourze verkar hålla sig med en livslögn, så till vida som att de ser det som att det är "vanligt folk" som skickar in till sajten. Med vanligt folk menar de då några som är helt annorlunda än de själva!
Kanske måste man tänka så, för att motivera den oerhöda skillnad som görs mellan amatörskrivarna på Sourze och de som är anställda av sajten. Avgående chefredaktören hade 40 000 kronor i månaden, de andra redaktörerna har väl vanliga journalistlöner, antar jag. De som skickar in till Sourze får däremot betala för att publicera sig. Det är inte alltid skillnaden i kvalitet motsvarar den löneskillnaden, om vi säger så.

Som jag ser det är det naturligtvis folk som är intresserade av att skriva som vänder sig till Sourze, i huvudsak okända skribenter helt enkelt. Några kanske bara medverkar någon enstaka gång, medan andra växer ut till profiler på sajten. Några är helt unga, medan andra kanske (som jag själv) redan stött pannan blodig mot redaktionsväggarna i olika omgångar av livet. Men det finns många som skriver väldigt bra, uppfriskande bra!
I motsats till OM:s Annika Hallman är jag överraskad av den höga kvaliteten på sajten. Visst kan man bli lite trött på det myckna tyckandet, men det är alltid någon som överrumplar med en fräsch formulering eller kommer med en nyformulerad livserfarenhet.
Skillnaden mellan en skribent på Aftonbladets kultursida och en Sourze-skribent, är inte alltid kvalitetsmässig utan har snarare att göra med vilken titel de kan sätta på visitkortet. Doktorander är betydligt vanligare i Aftonbladet. Men det betyder sällan att deras texter svänger mer - bara att de oftast är mer välunderbyggda. Det är nämligen framförallt vad gäller researchen och konsten att disponera en artikel som Sourze-skribenterna har sina svaga sidor. Men det är svårigheter som går att överkomma!

På Sourze är det likadant som i andra sammanhang, att man inte helt oväntat får fler läsare om man skriver något om sex och gärna har sexord redan i rubriken. Detta kan naturligtvis användas i spekulativa syften.
Belinda Olsson kommenterar:
- Vi försöker tona ner sexord i rubrikerna men många vill vara så spekulativa som möjligt. Det är väl en produkt av vårt mediaklimat.
OBS! Sagt av någon som själv var redaktör för boken Fittstim!
För övrigt ser jag ingenting negativt i att skriva om sex, det beror helt och hållet på hur det görs. Det behövs i själva verket fler bra texter om sex!

VD Carl Olof Schlyter säger (helt riktigt) i artikeln, att det är "frustrationen över att det är så trångt i andra medier som gör att folk vill uttrycka sig".
Detta är helt riktigt. Men det är ju inte så mycket ett överbetyg åt Sourze som ett underbetyg åt andra medier, eller hur?

Någonting annat, som avslutning. Någon som fattar varför Expressens ledarsida håller sig med en egen sportkrönikör (Linna Johansson)? Jag menar, jag läser henne gärna, men nog är det lite bisarrt.

Söndag 2001-12-23

Snart jul uppenbarligen, men här sitter jag på Tidskriftsverkstaden och uppdaterar... försöker knyta ihop en del lösa trådar från det år som snart har passerat.

2001är nog definitivt mitt mest omvälvande år hittills i livet (och då har jag ändå fyllt 42.). Jag har lyckats fördjupa mig i poesi och journalistiskt skrivande, deltagit i en antologi (GaGa-Poets), varit med och bildat en poesigrupp (same), gett ut en diktsamling (Muntliga dikter) och deltagit i Poetry Slam SM i Rinkeby... Jag har även mött kärleken, inte bara en utan två gånger. Jag har dessutom engagerat mig politiskt mer än tidigare, Göteborg var ett uppvaknande på flera sätt, lyckas man inte bli klarvaken när stenarna viner över ens huvud, då blir man det väl aldrig.
Det enda konkurrerande året är väl 1991, då jag sa upp mig från ett fast kontorsjobb, fast besluten att bli poet och/eller journalist. Och det blev jag ju faktiskt också, men till vilket pris... Jag var också ute på poesiturnéer med John Peter Gister, och mötte fattigdomen och arbetslösheten för första gången på allvar.
En ytterligare likhet mellan 2001 och 1991 är att bägge år har jag lagt in ett flertal musikinstrument på pantbanken, mest sörjer jag elbasen (tio år sedan) och den halvakustiska elgitarren (från i dag). Det är inte för sent än, att hämta ut den, men de ekonomiska resurserna saknas.
Jag tror dock att nästa år kan bli bättre, om inte annat kanske jag börjar få betalt för mina artiklar igen, i år har jag ju gått över till att betala för att publicera mig på Sourze. I januari kommer första numret av BLM till att börja med... ska bli spännande om inte annat.

Mina synpunkter på Bruno K. Öijer här nedan förorsakade en del kommentarer från mina läsare (i och för sig kul att veta att man har några läsare!). Jag vill bara säga att Bruno är en bra poet... kanske rentav stor poet, vad vet jag?, men det betyder inte att han är fridlyst från kritik. Han lever på myten om sig själv, och lever dessutom gott på det. Kanske ett element av självbelåtenhet har börjat smyga sig in väl starkt?
Att kritisera honom är i dag snudd på inopportunt, annorlunda var det på 70- och 80-talet. Men det är nu jag levererar min kritik, och det är i dag jag tycker den är befogad!

Var på Rättvisepartiet Socialisternas sista möte för säsongen i onsdags. Elin berättade lite grann från massdemonstrationerna som har varit i Bryssel under årets avslutande EU-toppmöte. Tydligen kom de berömda vattenkanonerna till användning i alla fall; cirka 1000 personer stängdes in av polisen på en gård efter en av demonstrationerna, och bearbetades av fyra vattenkanoner från olika håll. De genomblöta människorna hindrades därefter från att gå därifrån i någon timme. Detta i minusgrader! Jag konstaterar att polisstyrelsens ordförande i Stockholm, Kristina Axén-Ohlin, finner detta tillvägagångssätt lämpligt också i Sverige. Alla sätt att trakassera demonstranter är uppenbarligen bra, för vad jag förstår hade demonstranterna i Bryssel inte på något sätt deltagit i kravaller eller gjort något olagligt.
Vi gick på krogen efteråt. Det var roligt att prata lite mer med Mattias, Elin, Christer med flera medlemmar, det visar sig ju vara inte bara politiskt utan även kulturellt och poetiskt intresserade människor. Vilket jag i och för sig inte hade tvivlat på. Hem i snöstormen sedan, kändes som en arktisk expedition att ta sig till bussen på Hornsgatan i yrande snö och halvmeterhöga drivor.
Glöggparty hemma hos Helena i fredags. Också detta en trevlig tillställning. Lärde känna ett gäng nya intressanta människor, poetiska och ockulta samtalsämnen är inte det sämsta. Halkade hemåt i snön, igen.

Söndag 2001-12-16

Kriser

Vaknade klockan nio i morse av att en kvinna ringde och klagade på min katt. Den befann sig just nu på hennes gård och bla bla. Jag blev tillsagd att gå dit och städa efter den. OK, jag är morgontrött men va'fan, morgonen var redan förstörd så jag begav mig dit med spade och påse.
Det absurda är att kvinnan som ringde lever bara 20 meter ifrån mig, men på en helt annan gård, och för att komma dit måste man forcera portkod, ringa på hos henne och bli insläppt på gården från ett annat håll. Alternativt klättra över ett par mördande staket.
Det visar onekligen hur utvecklingen har gått, mot att till och med gamla hyreshus har blivit till ett slags ointagliga fort, och de som bor i husen har bara kontakt med varandra när det gäller klagomål. Usch, jag ryser när jag tänker på hur det har blivit. Fast en viktig poäng är att just hennes hus har blivit bostadsrättsförening, vet inte om det alltid har varit så, eller om det har skett nyligen.
Så jag städade på hennes gård (som av någon anledning alltså blivit belagd med ett tunt underlag av grus som påminner om kattsand) under hennes uppsikt, och begav mig sedan hem igen och sov några timmar till.

Det känns som om jag lever under belägring. 30 ögonpar vaktar på mig oavbrutet att jag inte släpper ut min katt, som blivit något slags samhällets fiende nummer ett. Jag förstår nu lite grann av hur en knarkare som är rädd för upptäckt känner sig.

Min handlingsfrihet just nu är nästan nere på noll, ungefär som för katten. Jag har gjort av med min "lön" och får leva på luft fram till på onsdag, då jag får nya pengar.
Jag har köpt sammanlagt två CD-skivor hittills under hösten, och en av dem (Graham Parker) sålde jag begagnat igår. Bra betalt, 60 spänn vilket räckte till de mest nödvändiga matvarorna.
Men jag blir förstås bara mer revanschlysten! Jag tänker på ett citat av Bruno K. Öijer:
"Om Du Vill Leva
Måste Du Hämnas På Livet"

Så skrev han 1976, i c/o Night. Det har väl hänt en del sedan dess. Vad gäller Bruno verkar han ju ha ändrat ställning cirka 180 grader under den tid som har gått; fast jag vet egentligen inte om det är han som har ändrat sig så mycket eller om det är omvärlden som har gjort det.
Jag har läst intervjuer med Bruno från mitten av 70-talet där han talar om att poesin inte bara får tillhöra en elit, att det är fel att uppträda på Gamla Riksdagshuset, om inte alla får komma till tals där, och att poeterna borde uppträda på fångvårdsanstalter i stället.
I dag är som bekant Bruno en välbärgad och hyllad person (dock fortfarande en bra om än alltmer manierad poet), som mottar en massa stipender, har uppträtt för kungen på Polar-prisutdelningen i fjol och i diverse andra "fina" sammanhang. Säga vad man vill, men det går verkligen inte ihop med hans tidigare uttalade inställning!
Sådant kan inte undgå att påverka... bilden av honom, eller är det han själv som har påverkats? Det är lite svårt att avgöra. Men ett drag av falskhet känner jag hos honom i dag, som jag inte ser hos hans gamla kompisar Eric Fylkeson och Per-Eric Söder. Jag tror faktiskt inte bara det handlar om avundsjuka från min och andras sida, som känner likadant, utan om poesins integritet, och att poeter inte bör ljuga om sina yttersta drivkrafter. Rätta mig om jag har fel.
Citatet från 1976 är dock bra!

Annars. Jag har bestämt mig för att skriva den artikel som blir mest läst på Sourze nästa månad och därmed vinna 10.000 kronor. Jag har omvärderat Sourze, efter att ha publicerat några artiklar där, och ser dem nu som nödvändiga. Det är visserligen beklagligt att de behövs men uppenbarligen gör de det, eftersom det finns så få ställen att publicera sig för en oetablerad skribent och till och med kanalerna för oetablerade har blviit kommersiella i vår tid. Alla artiklar jag hittills har publicerat på Sourze har varit under arbete i flera månader, och bygger på gamla uppslag. De är med andra ord viktiga för mig, och jag var tvungen att publicera dem någonstans.

På måndag ska jag till Stockholms Universitet igen och lyssna på Mare Kandre på Gula Villan. Hon ska berätta om sin inställning till den Gotiska Romanen, tillsammans med doktoranden Mattias Fyhr. Det kan bli väldigt intressant! Jag ser annars Alexander Ahndoril och Christine Falkenland som de två existerande gotiska författarna i Sverige. Kanske ska även Mare räknas dit, har inte läst henne på länge, ska erkännas.

Fredag 2001-12-14

Finns det någon mer ointressant medieperson just nu än "Robinson-Emma"? Nej, jag tycker inte det.
Även jag har mina låga sidor, jag kan tycka det är kul att läsa om vissa kändisar och till och med dokusåpapersoner. Men en konstgjord silikontjej som bara visar upp en fullkomligt platt personlighet måste vara det mest ointressanta hittills. Ändå dyker hon upp på bägge kvällstidningars löpsedlar igår, i något slags uppenbart samarbete med tidningen Café.
Aftonbladets artikel avslutas rentav med något som ser ut som en ren köprekommendation: "Det nya numret av Café finns i butikerna på måndag". För att få låna bilderna på Emma (OBS! ej porr, utan konst) måste Aftonbladet ha utlovat detta omnämnande av Café. Men det är ju ett rent förnedrande journalistiskt uppdrag.

Onsdag 2001-12-12

Medan mina vänner i Rättvisepartiet Socialisterna vid det här laget väl kommit fram till Bryssel, för de stundande demonstrationerna under årets avslutande EU-toppmöte, sitter jag i stället hemma och funderar över det som hände för ett halvår sedan. Och publicerar resultatet på Sourze.

Måndag 2001-12-10

Vårt lag JAH! kom på tredje plats i finalen i Ordfront Poesi Cup, som ägde rum i lördags på K-bar. Det måste ses som en framgång, åtminstone känner jag det så. Trea av sammanlagt 18 deltagande lag är bra. Åt segrande Hysch och tvåan Hyperbolaget var inte mycket att göra, de är fulla av SM-vinnare och SM-treor och dylikt, dessutom har de både publikfriande och karismatiska lagmedlemmar i Daniel Boyacioglu och Navid Modiri, för att nämna några.
Men JAH! är ett jämnt och bra lag, om jag får säga det själv, och behöver inte skämmas för sig.
Jag utgick i förväg från att vi skulle kunna vara med och slåss om tredjeplatsen med Sjunde Paragrafen, och det var precis så det gick, med den nyanseringen att det i själva verket var Dagens Nyheter som var våra hårdaste konkurrenter. Men med en knapp poäng knep vi alltså en pallplats och tjänade därmed 500 spänn per person den kvällen - vilket gick omedelbart in i hushållskassan för mig.

Sedan har jag funderat på bristen på kulturdebatter i vår tid och vad den beror på.
Förr i tiden, på 70-talet, fanns det något som hette "poesidebatt". Unga skribenter och författare i 20-25-årsåldern publicerade debattartiklar om poesins väsen i Aftonbladet med flera tidningar. Bruno K. Öijer och hans kompisar debatterade med sina motståndare om vad poesin skulle tjäna till; skulle man skriva om kriget i Vietnam eller skulle fantasin till makten? (Eller gick det att förena dessa två hållningar?)
På 80-talet hade vi sedan en debatt om postmodernismen och, lite senare, en obegriplighetsdebatt om bl.a. Ann Jäderlund.
Men i dag? Tja, debatten på kultursidorna är obefintlig, som jag ser det. Någon gång i halvåret publicerar Åsa Beckman (DN) eller Magnus William-Olsson (Aftonbladet) en programartikel. Däremellan är det dödstyst. Någon debatt uppstår heller aldrig, några svar flyter aldrig in på de fåtaliga poesiartiklarna.
Jämfört med exempelvis början och mitten av 70-talet är det stendött vad gäller kulturdebatter. Jag ser aldrig mina kompisar (eller de som är yngre än dem) delta eller initiera några debatter. Vad beror det på?

Claes Wahlin pratade i dag på Stockholms Universitet under rubriken "Kritikens kris" (nej, rubriken var ej satt av honom). Han bekräftade på min direkta fråga att det nästan inte kommer in några debattartiklar av det slag jag efterlyser längre. Det är alltså inte så - om man ska tro honom - att debattartiklarna av unga författare blir refuserade, de kommer helt enkelt aldrig in. Ett intressant faktum!

Personligen tror jag att unga författare och kritiker (ett töjbart begrepp, det där med "ung" alltså) inte känner sig inbjudna till de stora medierna. De väljer frivilligt att stå utanför, och vänder sig i stället till Ordkonst, Babel och Serum, för att nämna några intressanta tidskrifter av i dag. Eller publicerar sig på nätet, förstås, med allt vad det innebär med direktpublicering men samtidigt svårigheter att hitta fram till läsarna.
Jag resonerar ju själv likadant. Under tidsperioden 1990-1994 fick jag in ett flertal debattartiklar i Aftonbladet och Svenska Dagbladet. De undertecknade jag i egenskap av redaktör för "den unglitterära tidskriften" Den Blinde Argus. I samma ögonblick som tidskriften lades ner blev jag uppenbarligen ointressant som debattör för de stora medierna, trots att jag i själva verket skriver betydligt bättre i dag. Detta beror - bland mycket annat - på samhällets och därmed mediernas tribalisering; det vill säga man vänder sig bara till vissa utvalda grupper, och skribenterna ska helst representera en viss grupp för att vara intressanta. Litteraturkritikerna har själva blivit en intressegrupp bland andra, och skriver inte längre för allmänheten.
Lite av denna allmänna utveckling bekräftade Claes Wahlin, även om han fortfarande tror på kritiken. (Det var han som använde uttrycket tribalisering, som jag accepterar.) Och själv? Ja, jag vänder mig ju till de tidskrifterna jag nämnde, till bland annat Serum, Ordkonst och Babel.

Och så har jag fått kattproblem igen. Ordföranden i bostadsrättsföreningen mittemot mitt hus ringde och klagade på min katt, som ju onekligen har för vana att spatsera omkring en del på bakgårdarna utanför mitt fönster. Det är väldigt typiskt att när det väl är någon som klagar är det just en bostadsrättsförening, som har rustat upp sin gård och lagt på någon slags ny beläggning som slumpmässigt visar sig påminna om kattsand! Attans, det hade varit bättre om de hade behållit asfalten, nu tvingas jag hålla katten inlåst i princip dygnet runt så att han inte ska lockas att "förorena" där. Det är ju mer eller mindre djurplågeri, enligt min mening, att hålla katten instängd permanent, och jag vet inte ännu hur jag ska lösa detta problem.
Ska jag avliva katten (vill naturligtvis inte). Ska jag utackordera den? Ska jag flytta, som Carina Rydberg med sin dobermannpinscher (som hennes grannar också hade klagat på enligt en artikel i Aftonbladet för någon månad sedan), bli någon slags flygande holländare som söker ett hem åt sig och sin katt. Va´fan ska jag göra?!
Tänk om jag i stället fick bo i en lågstatusförort, där man accepterar både människor och djur (jag tror alla mår bättre av det) men nu är jag ju rotad på Kungsholmen sedan 15 år och har svårt att flytta i brådrasket.

Onsdag 2001-12-05

Om litteraturkritik

Jag var och lyssnade på Åsa Beckman på Stockholms universitet i måndags, hon höll en föreläsning i den öppna föreläsningsserien om Litteraturkritik.
Hon skulle berätta om "Litteraturkritiken på verkstadsgolvet", en rubrik som någon av lärarna hade satt, och som hon genast anmärkte lät lite väl mycket Göran Greider.
Nå, hur som helst var det intressant. Hon är ämnesansvarig för litteraturkritiken på DN, och i praktiken chef för 10-15 skribenter. Hon berättade att DN recenserar 300-500 skönlitterära böcker per år, av de cirka 1500 som kommer ut. Jag tycker det är ganska bra jobbat, att hinna med att recensera en tredjedel om de nu faktiskt gör det.

En i publiken frågade om det var så att de tog någon hänsyn till villket förlag en bok kom ut på.
Åsa tog det genast som kritik att de skulle vara alltför vänliga mot Bonniers - en kritik som hon uppenbarligen var förberedd på - och hon svarade att så var det inte. Hon sa att de behandlade alla böcker lika oavsett förlaget.
Jag ställde då följdfrågan om det inte var så att det var en litterär händelse i sig, när någon debuterade på Bonniers eller Norstedts, och att en debutant kunde få extra uppmärksamhet av det skälet, oavsett om boken var bra eller dålig.
Åsa gav mig rätt i viss mån, men bara så till vida som att hon höll med om att debutanter kunde få lite extra uppmärksamhet i just den egenskapen. Enligt henne hade det inget med förlaget att göra, då DN försökte recensera alla debutanter.
"Tänker du på någon särskild?" frågade hon mig.
Faktum är att jag gjorde det. Jag har säkert fem-tio vänner vars debutantböcker inte blivit recenserade i DN (eller någon annan stor tidning) av det skälet att de ligger på små förlag eller är egenutgivna, trots vad Åsa sa. Men jag skulle förstås kunnat berätta det konkreta exemplet med Per Planhammar.

När jag jobbade på DN/Expressens redaktionsarkiv (det här kan ha varit sommaren 1993) så ringde det en journalist och bad att få upp "klippen om Per Planhammar".
"Det finns inga sådana klipp", konstaterade jag.
"Men han har ju gett ut en bok på Brombergs förut".
"Ja, men den är inte recenserad."
Faktum är att recensenten utgick från att Per var recenserad, när han skulle skriva om Pers nya bok, men så var det ju inte. Vilket jag mycket väl visste. Tvivlar också på att exempelvis Kennet Klemets har fått någon recension i DN. Så funkar det, tydligen är det bara Åsa Beckman själv som inte vet om det.

Själv medverkar jag i Gaga-Poets fantastiska antologi, kom ut samtidigt med att vi uppträdde i fredags på Café Mera. Går att beställa för 30 kronor via ett mail till gagapoets@poetic.com .

Måndag 2001-12-03

Nu har även jag gjort det. Börjat betala för att publicera mig på Sourze alltså. Egentligen är jag skeptisk till affärsidén - som samtidigt måste sägas vara ganska smart - att få alla hågade journalister att betala för att skriva på Sourze, medan redaktörerna själva tvärtom får bra betalt. Här finns en väldigt tydlig ojämlikhet i mediesamhället.
Men skitsamma! Jag vill gärna ha fler läsare än dem jag når på Argus Area, och jag har ett visst överflöd av artiklar som jag inte får plats för här. Och framförallt har jag förstått att Sourze är läst bland unga människor, de tar den på allvar på ett sätt som jag inte vet om den förtjänar. Men det är ju de skrivande människorna som gör tidskriften (eller tidningen, eller vad det nu är), så det är värt ett försök. Men om ni vill läsa mitt förstlingsverk med titeln "Ruskigt inkompetent" (som jag naturligtvis rekommenderar) så får ni leta, då redaktionen har gömt undan den ganska väl. Första dagen låg den på förstasidan, men nu ligger den längst in under rubriken Samhälle.

Snart blir det journaliststrejk. Alla frilansare blir plötsligt svartfötter om de skulle publicera sig i någon stor dagstidning. Så vad återstår annat än alternativet att betala för att skriva?

Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april maj

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2001-04-03