 |
Andreas Björsten |
andreas.bjorsten@home.se
Torsdag 2000-12-28
På annandagen var jag och brorsan och käkade middag på Godthem, jag hade sett framför mig att det skulle vara en trevlig utflykt till ett snötäckt Djurgården och exakt så blev det ju, i alla fall med tanke på den yttre inramningen. Jag käkade fiskmenyn förstås, och brorsan tog köttvarianten, dvs fjällröding respektive kalvmedaljonger som huvudrätt. Förhållandevis billigt och bra kvalitet!
Världshändelserna tränger in också i denna avskärmade jultillvaro. Ännu ett så kallat vansinnesdåd har inträffat i USA. Fd marinkårssoldaten Michael McDermott har löpt amok på det internetföretag där han var anställd - enligt uppgift för att lönekontoret hade dragit av pengar på hans lön på grund av obetalda skatteskulder. För att han var sur på sin sänkta lön gick han alltså ut och mejade ner sju arbetskamrater med en AK 47:a. Det är någonting som inte stämmer här! Han hade uppenbarligen inga som helst spärrar kvar, på bilderna ser han också halvt vansinnig ut. Men man undrar vad som hade hänt i den process som ledde fram till detta, vilken press han egentligen var utsatt för. Historien innan katastrofen är egentligen den mest intressanta (och den kommer ju aldrig att stå i tidningen).
Expressen publicerar en lång lista på liknande massmord som har skett på olika kontorsarbetsplatser i USA under 1990-talet. Det är svårt att förstå vad som ligger bakom denna mordiska trend, även om jag har mina aningar. Beror det bara på att USA är ett så mycket våldsammare samhälle än Sverige, att vapen är mer lättåtkomliga? I Sverige brukar trots allt inte sådant här hända - med undantag för Mattias Flinck. Men i Sverige finns det väl förhållandevis nästan lika mycket vapen; tänk på alla hemvärnsmän och jägare som springer runt med vapenlicens.
Och så vill jag ta upp detta med dokusåpor. En del sådana har jag förstås tittat på under hösten, även om alla utom Robinson nu har nått säsongsfinal. Jag förstår inte riktigt den allmänna konsensus bland intellektuella som säger att det är så hemskt att kolla på dokusåpor. Det är en slags rå tv, som ibland har förtjänsten att föra in hittills osedda delar av tillvaron i folks vardagsrum. Jag har en viss förkärlek för trash-tv, sånt som inte har så höga pretentioner utan kan slå ur underläge. TV3 producerade en del märklig trash-tv i början, och jag råkar veta att det var väldigt skickliga yrkesmän inblandade, bland annat filmaren Lars Bermann. (Därmed inte sagt att jag generellt gillar TV3 eller Stenbeck, för det gör jag inte.) Onsdag 2000-12-20
Jag har i och för sig full förståelse för kärleksförhållandet mellan man och kvinna (eller andra konstellationer) eller förhållandet föräldrar-barn, att det periodvis kan vara uppslukande. Men jag tycker inte om familjen som social-ekonomisk enhet som hela tiden måste avgränsa sig från andra sådana enheter. Som ensamstående är jag intresserad av personlig utveckling, allt som är gränsöverskridande och berör - mig själv på djupet eller andra människor. Därför (?) dras jag ju också till konst, religion och även politiska aktiviteter. Också att gå på bio i sin ensamhet och se en bra film kan vara ett sätt att sträcka sig ut till andra människor, att visa att människans öde i sig är värt begrundan, eller att det åtminstone är spännande att ta del av dess förvecklingar.
Jag var och såg filmen "Slam", förresten. Den handlar inte så himla mycket om Poetry Slam, kanske, utom i slutet. Men den visar ändå hur poesin kan vara viktig - för den enskilda människans överlevnad, hennes kamp för värdighet. Och för samhället, eftersom den också får en politisk roll, som medvetandegörande faktor. Fredag 2000-12-15
Jag hade ringt till KB tidigare i höstas och de påstod att de inte hade tidskriften i sina samlingar. Underligt, tyckte jag, men det var väl tänkbart att redaktörerna aldrig hade lämnat in något pliktexemplar.
Jag satt en eftermiddag nu i veckan och gick igenom de flesta numren av Guru Papers, och det visade sig ju vara en väldigt fascinerande och spännande läsning på flera plan.
Mest fascinernade och stimulerande med tidskriften tycker jag dock är dess inställning till den litterära institutionen, att man bjuder in folk att skicka sina dagboksanteckningar, inköpslistor etcetera - hur de vill vidga ramarna för det litterära samtalet genom att föra in det som jag i ett kommande manifest väljer att kalla det icke-litterära. Jag anser att varje redaktör måste hålla ögonen öppna för det icke-litterära elementet i litteraturen. Petter Lindgren har varit rätt bra på det under sin period på Lyrikvännen.
Slutligen, kort: Jo, jag var på en mycket trevlig luciafest, med bland andra Ie och Carina som två nya trevliga bekantskaper. (Och mina gamla vänner Lilianne och Mats.) Gick förbi 00tals luciafest på vägen hem sedan, som hastigast, och även där var det rätt trevligt. Träffade på en gammal bekant, Lars Hjorth på DN/Expressens redaktionsarkiv, som förmodligen är en av de duktigaste och mest sympatiska människorna i den branschen, som jag själv har jobbat i (jo, jag är partisk).
Måndag 2000-12-11
Varför sitter jag och analyserar en sådan här text? Jag tillhör inte målgruppen och andra uppskattar ju den nya vågen av framåt rap-tjejer. Ja, jag gör också det faktiskt, men den här singeln tillhör det sämsta hittills av det som har hypats. Söndag 2000-12-10
Från början trodde jag att det var högst fem procents chans att jag skulle få jobbet. Men ju längre tiden gick innan besked började jag ändå fantisera om att jag ändå skulle bli utsedd, och jag uppskattade mina chanser till ungefär 30 procent.
Det var synd att jag inte fick uppdraget, tycker jag själv förstås, för jag hade ganska klara idéer om vad jag ville göra med tidskriften. Fler vassa debutanter, fler personligt hållna essäer om litteratur, det vill säga fortsätta i ungefär den öppna stil som Petter hade startat i. Men det fanns och finns betydligt mer att göra... Nu är det en viss risk att tidskriften går tillbaka till en mer akademisk hållning, vilket också är det vanligaste i den etablerade tidskriftsvärlden.
Jag var på ett seminarium om Karin Boyes lyrik nyligen i Kulturhuset. Camilla Hammarström satt i panelen. Hon har skrivit en bok om Karin Boye som verkar mycket läsvärd, men förklarade att den tyvärr var slutsåld och att förlaget inte brydde sig om att trycka en ny upplaga trots att det var Boye-år. Det är naturligtvis en sorglig inställning från förlagets sida.
Nå, gårdagen var en spännande dag ur litterära sammanhang, flera intressanta arrangemang ägde rum samtidigt, men resultatet blev ur min synpunkt något av ett antiklimax. Spoken Word-festivalen, som ägde rum på Södra Teatern i år, verkar ha tappat sin tidigare fingertoppskänsla vad gäller att boka poeter. Nästan alla svenska författare som medverkade var av karaktären "favoriter i repris". Det är ju inte så att jag har något emot Joakim Pirinen eller Bob Hansson - tvärtom i själva verket - men så få svenska poeter finns det ju inte att man redan på tredje året måste köra samma namn igen som redan gästat Spoken Word-festivalen.
Mot kvällen började er något griniga Andreas att tina upp. I Was a Teenage Beatnik var värdiga vinnare av Poesicupen och efterfesten på bokförlaget Lejd var trevlig. Jo, det gick ett rykte att det var fest där och en ganska stor del av vårt sällskap drog dit efteråt. Lustigt nog håller Lejd till vid samma innergård i en 1700-talslänga där jag en gång tidigare under hösten hälsat på och köpt två kattungar av en kvinna (se tidigare dagboksnotering) så jag var väl bekant med omgivningarna.
Det var väldigt trevligt att ta några glas vin och umgås under friare former med inte minst tjejerna i Bang! (poesigruppen, inte tidskriften).
Måndag 2000-12-04
Nu provar jag en annan väg. Har precis ansökt om medlemskap i Författarförbundet. Jag hänvisar till mina två utgivna diktsamlingar. Dessutom till att jag medverkat i åtminstone två antologier på etablerade förlag, Grupp 86 och "Kom över på den här sidan" (Brombergs). Eftersom den sistnämnda kom i höstas så anser jag att jag därmed visar kontinuitet i mitt skrivande, vilket var ett av kriterierna för att ens ansökan ska godtas. De andra kriterierna är kvalitet och att det ska finnas en volym i publicerade texter som motsvarar två utgivna böcker.
Anledningen att jag inte sökt medlemskap tidigare är framförallt att jag vet att det ses med misstänksamhet att man publicerat sig på eget förlag. Jag ville inte utsätta mig för förnedringen att bli nekad av ett sådant skäl. Men officiellt ska det inte spela någon roll för bedömningen - det är kvaliteten som gäller, inte vilket förlag man kommit ut på. Det ska hur som helst bli spännande att se hur det går.
Var och såg en av de sista föreställningarna av pjäsen "Theres" på Teater Galeasen nu i helgen. Den är skriven av Steve Sem-Sandberg och handlar om Ulrike Meinhof plus övriga Baader Meinhof-gänget.
Men det var ju nu närmast pjäsen jag skulle skriva om.
En sak som slog mig när jag såg pjäsen (jag håller nu på och läser boken också) är hur mycket den svenska 70-talslitteraturen - ofta outsagt - är påverkad av den här militanta rörelsen. Uppslag för en C-uppsats: att samla och analysera alla hänvisningar till terrorism som finns i Vesuviusgruppens verk. I Sverige blev det närmast en estetisk hållning; alltså poesi i stället för andra former av terrorism. Det fanns ju inte heller här en "Auschwitz-generation" att göra upp med på samma sätt som i Tyskland.
Och så var jag på "Badpoesi" på Liljeholmsbadet i lördags, arrangerat av Claes Fredelius och Krogens Poeters Parlament. Det låter väl som en vackrare, mer idyllisk bild av poesin kanske, än den jag gav här ovan?
Träffade sedan J. på Ordfront Poesi Cup dagen efter, och gav honom ett tunt manus för eventuell publicering. Får se om han blir min stencilförläggare?
Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli
Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december
Jodå, jag överlevde även denna jul... Vissa dagar var rentav väldigt trevliga. Dan innan julafton var jag och Lilianne hembjudna på något slags knytkalas hemma hos Mats B. Efter att han visat oss sina senaste 3 D-produktioner gick vi ut och handlade lite julmat, det var rätt utplockat i affärerna, men sill, potatis, brysselkål (!), tomater och janssons visade sig tillsammans bli en höjdare. Och sen lite starkvinsglögg och mycket julmust och så vidare...
Eugeni dök upp någon timme framåt kvällen, förresten, och jag tipsade honom om både Borås Open och Krogens poeters parlament på Snövit nästa vecka
Vi hade också utbytt varsin julklapp tidigare, ungefär på den nivån låg det. Jag fick senaste Ulf Lundell-skivan, tyvärr verkade någon i affären ha tappat den i golvet eftersom omslaget var trasigt men skivan var i alla fall väldigt bra.
Jag känner inte bakgrunden i det enskilda fallet, men mina misstankar riktar sig mot vad den amerikanska militären och säkerhetstjänsten gör med en del människor. (Läs: The Tranceformation of USA, som handlar om tankekontroll i Amerika.)
Men nu var det alltså närmast Big Brother, Baren och dessa program jag talade om.
En sak som är påfallande, vad gäller människoskildringen i dessa serier, är hur folk gärna reduceras till en formel. Man kan sätta exempelvis den segrande Dick Lundberg i Baren på formel, reducera honom till en serie stående epitet: Han bär basker, han skriver dikter, han spelar akustisk gitarr... han lever verkligen medvetet upp till myten kring rödvinspoeten. Ännu mer utpräglad blir stiliseringen i människoskildringen när det gäller någon som åker ut tidigt i tävlingen, som exempelvis Sandra med kaninerna.
Hon var alltså tjejen som hade kaniner hemma och som intresserade sig för kaninhoppning. Och detta förblev hon så länge hon var med i Baren! Hon reducerades alltså till kanin-Sandra och säga vad man vill om detta, det är en renodling av dramaturgiska skäl, men någon riktig människoskildring kan man ju inte säga att det är. Här ligger min främsta kritik mot dokusåporna, förutom den tendens till (ömsesidigt) utnyttjande som finns mellan produktionsbolag och dokusåpastjärnor. Det finns helt uppenbart ett anti-humanistiskt drag, som faktiskt inte skulle behöva finnas där.
Julen är en konstig årstid för oss ensamstående utan barn. Ärligt talat, så tycker jag nog att julhysterin blir jobbigare för varje år. Men även jag minns att julen hade någonting med tindrande ögon att göra en gång i tiden...
Apropå detta så har jag på sistone funderat på kärnfamiljens roll i samhället. Och jag har kommit fram till att jag är rätt negativt inställd till den. Jag är i huvudsak intresserad av två saker: individens utveckling och mänsklighetens. Kärnfamiljen är som jag ser det ett tråkigt mellanläge mellan det som berör individen och det som berör mänskligheten i stort, en privatiserad del av samhället. I den utveckling där nu allt mer privatiseras - som exempelvis när stadens torg hotar att förvandlas till inhägnade köpcentrum - blir kärnfamiljen bara ytterligare en variant på detta, den allmänna privatiseringen och tendensen att göra oss alla till småborgare som bara tänker på sitt eget intresse och sin egen vinst.
Avgränsande handlingar är däremot tråkiga. Jag vill inte bara vara konsument! Men det är vad samhället håller på att förvandla oss alla till. Den som konsumerar lite mindre, på grund av bristande ekonomiska resurser, är därmed en sämre medborgare. Skumt, va? Förfärande, egentligen.
Poesin i filmen blir därmed inte enkelspårig, eller möjlig att hänföra till en enda funktion, då där alltid finns något mera, något som bryter sig ur det förväntade eller förutsägbara. Jag fick faktiskt tårar i ögonen under huvudpersonens (spelad av poeten Saul Williams) sista dikt i filmen, som han framförde på scenen i samband med en Poetry Slam-tävling.
Men jag kan få tårar i ögonen också av sentimentala Hollywoodfilmer, så det behöver i och för sig inte betyda någonting.
På Leif Elggrens retrospektiva utställning på Färgfabriken i höstas ingick ett antal exemplar av Guru Papers i utställningen. De låg där inlåsta i en monter, som några slags mystiska kultobjekt, tunga i all sin enkelhet och med snygga omslag av konstnären. Ärligt talat, det var nog den mest fascinerande delen av utställningen, hur mycket jag än tycker om delar av det Leif Elggren gjort i övrigt.
Ett tag trodde jag att jag skulle bli tvungen att åka till Linköping - min, Leif Elggrens, Bruno K. Öijers och P.D.A. Atterboms födelsestad - för att äntligen få läsa den gamla stenciltidskriften i original. (Återigen, inga jämförelser i övrigt.) Linköping skulle nämligen enligt uppgift av min vän Thomas ha en komplett uppsättning av Guru Papers på stifts- och länsbiblioteket.
Att köpa något exemplar på antikvariat verkade inte vara någon god idé, då den numera lär betinga runt en tusenlapp i pris. Detta är verkligen ödets ironi för en tidskrift som ursprungligen delades ut gratis, formligen "vräktes" ut på Linköpings järnvägsstation av Bruno K. Öijer med vänner. Något säger mig att det är exakt motsatsen till den berömda "IT-bubblan"!
Nå, när jag var på Publicistklubben för någon vecka sedan började jag dra öronen åt mig. Annette Kullenberg, som medverkade i kvällens debatt om Brand, sa att hon hade försökt få tag i det åtalade numret av tidningen men att det hade visat sig vara helt omöjligt. Då började jag verkligen undra: Har KB inte den klassiska gamla anarkisttidningen Brand i sina samlingar? Så jag gick till KB igen och gjorde en sökning, och mycket riktigt, de flesta årgångar av Brand fanns. Likaså visade det sig att Guru Papers fanns i samlingarna. Det telefonbesked jag hade fått var alltså felaktigt.
Tidskriften fångar successivt under sin existens in bägge de dominerande sidorna av det svenska 70-talet, de som fanns med också i Lukas Moodyssons film "Tillsammans". Jag talar om dels den lekfulla, individualistiska och dels den kollektiva, mer uttalat politiska.
Ryktet om Bruno K. Öijers "ensamhet" visade sig också vara betydligt överdrivet. (Självklart är alla människor ensamma inför sitt öde, och ensamheten ingår också som ett ofrånkomligt villkor i konstnärskapet, tror jag, men det är något annat jag pratar om.) Den Bruno Öijer som var en av redaktörerna visade sig nämligen vara fullt kontaktbar, precis som de andra satte han ut sin adress och uppmande folk att höra av sig med synpunkter på tidskriften, manus etcetera. När han publicerade dikter blev han däremot Bruno K. Öijer mer som vi känner honom i dag - men han kunde också skriva artiklar där han exempelvis kritiserar det dåliga utbudet av kvalitetsfilm i Sveriges småstäder.
Har ni hört den nya svenska raptjejen Melinda Wredes singel "Relationsteorien"? (Spelas flitigt på radion just nu.)
Den har tagits emot som ett slags feministiskt statement, precis som Melinda själv i intervjuer framställs som feminist. Men vad är det hon rappar egentligen?
Jo, att hon vill ha en "riktig man" som vet vad han ska göra när ljuset är släckt. Däremot vill hon inte ha en "slashas på kas".
Enligt min mening är detta inte progressivt i någon vettig mening utan totalt mainstream. För mig är det lika fel att tala om "riktiga män" som om det är att tala om "riktiga kvinnor". Med ett fint ord så är det könsessentialism. Fast vi kanske i själva verket vill behålla den här könsrollsmystiken?
Vad gäller uttrycket "slashas på kas" ser jag det som förnedrande för arbetslösa. Som om det alltid är deras eget fel.
"Hon vill ha en cowboy!" konstaterade Margareta glatt när jag diskuterade den här låten med henne i lördags. Det kunde vi skratta åt, för precis så är det.
Margareta skriver dikter om liknande ämnen, men på ett väldigt intelligent sätt, hon vänder på innebörden i de enkla könsrollsstereotyperna. Jag beundrar henne för det.
Hur många bra kulturjobb utannonseras det egentligen i Sverige? Nu menar jag alltså avlönade jobb med intressanta arbetsuppgifter inom kultursfären.
Tja, förslagsvis ett vartannat år. De flesta tillsätts genom kontakter och utannonseras aldrig. Fast tendensen verkar ändå vara att fler utannonseras i dag än för fem tio år sedan, då jag aldrig såg den typen av annonser.
Nu senast gällde det alltså jobbet som redaktör för Lyrikvännen, efter avgående Petter Lindgren. Jag tycker man märker hur få sådana här jobb det faktiskt är som utannonseras på vilken uppståndelse det vållar när det någon gång sker, i min lilla värld, dvs poesivärlden. (Som väl i och för sig inte är mindre än någon annan - snarare tvärtom...) På uppmaning av minst fyra (!) personer i min närhet sökte jag jobbet.
Nu fick jag det förstås inte, det blev Camilla Hammarström och Lars Hermansson som ska dela på jobbet. Det meddelades på Kulturnytt i veckan och dagen innan hade Petter ringt och gett muntligt besked. För att kunna få ett nytt bra jobb, måste man redan ha ett bra jobb. Det verkar vara en sanning om arbetsmarknaden i stort som stämmer väldigt bra också inom kulturlivet. Om inte annat stämmer det ju in på de två som fick jobbet.
Camilla Hammarström hade mycket vettigt att säga om Boye, men jag noterar med skepsis att hon ägnade en ganska stor del av sina inlägg åt att gnälla på att det var alltför få akademiska avhandlingar skrivna om Karin Boye. Efter Margit Abenius tjocka och inflytelserika biografi om Boye (som jag själv har läst) hade bara Gunilla Domellöf och ytterligare någon - förutom nu Camilla Hammarström - skrivit böcker om Boye. Och Margit Abenius gillade för övrigt inte Hammarström alls.
Men det är väl inte mängden avhandlingar som är avgörande! Karin Boye är en läst författare, en fortfarande levande klassiker, och det är väl vackert så. Självklart är det kul om det skrivs och forskas, men Camilla Hammarström verkade mena att fler män borde ha forskat om Boye, vilket skulle ha gett hennes författarskap större status. Jag tycker det är en konstig inställning. Huvudsaken i det här läget är väl att hon själv har något att tillföra diskussionen, vilket hon faktiskt har.
Dessutom tycker jag det var synd att några av de mest spännande namnen - för mig Carl Abrahamsson och debutanten Mara Lee - lades redan vid tolv ett-tiden på dagen, då väldigt få ännu hade hittat till Södra Teatern. Måste medge att mitt omdöme färgas av att jag missade just dessa två precis, som jag hade tänkt se, i och med att jag kom dit försent.
Bland de internationella artisterna är jag ledsen framförallt över att jag missade Gil Scott Heron, men då befann jag mig i stället på Ordfronts Poesi Cup, som ju ägde rum samma kväll.
Spoken Word-begreppet känns urvattnat, en finsk tjej som står och läser innantill ur en roman på scenen är inte vad åtminstone jag längtar efter att se i det sammanhanget. Hur bra hennes verk än säkert är.
Efter en förnyad utflykt till Spoken Word-festivalen återvände jag till String och Poesicupen. När jag kom tillbaks stod just Per Wilhelm Wahlroos på scenen, beredd att lyfta, och då kände jag att jag hade kommit rätt.
Ett glädjande faktum är dock att både String och Södra Teatern mot kvällen hade fullt hus. Det är levande poesi som drar så mycket publik i Stockholm!
För en tre fyra år sedan sökte jag medlemskap i Publicistklubben. I min ansökan hänvisade jag i första hand till mitt redaktörsskap för Den Blinde Argus, som numera hade förvandlats till Internettidskriften Argus Area.
Jag skrev ingenting konkret om mitt frilansande i övrigt, men jag menade att jag hade etablerat mig som publicist via DBA och nu fortsatte i samma anda i olika medier. Eftersom jag inte har något frilanskontrakt med någon tidning, och inte kan betrakta mig som fast medarbetare i exempelvis Arbetaren eller GT så kunde jag ju inte heller skriva detta.
Nå, jag nekades i alla fall att bli medlem. Publicistklubben tyckte att jag borde komplettera min ansökan då det inte framgick vad jag sysslade med i dagens läge.
Något år senare träffade jag Anette Kullenberg på någon tillställning på Berns (efterfest till en diskussion på Publicistklubben just). Hon tyckte att jag borde ansöka igen. Vilket jag dock aldrig gjorde.
Det sistnämnda kravet ville förresten det nätverk av 33 unga författare som publicerade ett par debattartiklar i Aftonbladet för något år sedan ha bort. De menade att det skulle räcka med att man givit ut en bok. Jag undrar om inte några av dem också fick igenom denna ändring!
Kanske har jag kaxat till mig på sistone, det verkar nästan så. Men det är fortfarande oklart om jag är författare, publicist eller journalist - eller något av allt detta.
Jag har länge känt en viss skepsis till Steve Sem-Sandberg, hans första bok "De ansiktslösa" var som jag ser det närmast oläsbar - som ett postmodernistiskt skolexempel till roman. Som misslyckande har den en del gemensamt med Mats Gellerfelts "I höstens sköra ljus", som jag dock orkade läsa klart. Tyvärr gjorde jag inte det med Sem-Sandbergs bok.
Nå, med "Theres" har han i alla fall funnit något. Boken är minst lika uppbrutet skriven som sin tidiga föregångare, men jag har inget problem med det i det här fallet. Där finns ju ett starkt innehåll och inte den där känslan av att man försöker blåsa upp banaliteter till stor litteratur.
Nå, det var en stark pjäs. Jag kände mig hemma direkt, då Baader Meinhof på något sätt är en del av min uppväxt. Jag minns vagt den chockvåg som de mystiska dödsfallen i Stammheimfängelset 1976 och 1977 (var det väl?) sände genom den åtminstone vänsterintellektuella delen av Europa. Pjäsen var medryckande, trots den ibland uppbrutna formen med olika tidsplan som gick i varandra. Det radikala testuggande som framförallt Baader och Ensslin ägnade sig åt i första halvan av pjäsen fjärmade mig inte från dem, som det kanske hade gjort för tjugo år sedan. Nu håller jag på det hela taget med dem i deras analys av hur världen ser ut - även om jag definitivt tycker att metoderna de använde är felaktiga. Och som Ulrike Meinhof successivt drogs in i, efter att tidigare bara ha varit verksam som skribent på vänsterkanten.
Det är den processen som pjäsen skildrar, och i andra akten, den nedbrytningsprocess de utsätts för när de hålls isolerade i Stammheimfängelset i åratal i väntan på rättegång.
De flesta vänstermänniskor gick här in i institutionerna och gjorde karriär, men några ställde sig utanför. De blev inte terrorister - men de blev någonting annat - de blev poeter eller drop-outs i största allmänhet.
Tycker du att jag överdriver? Maila mig i sådana fall.
Det var i alla fall rätt skönt att stå i badbyxor och läsa dikter, jag tänkte att läser man tillräckligt bra så glömmer folk bort att bedöma en utifrån utseendet, som man annars har en känsla av att folk gör på badstranden. Det var också skönt att ta några längder i bassängen - som höll en behagligt varm temperatur - med en halv starköl i kroppen. Jo, det var djupt vatten i mer än ett avseende. Men mer fostervatten än någonting annat.
Copyright © Text: Andreas Bjrsten
Uppdaterad: 2000-10-03