senaste: juli

tillbaka till nuet

Måndag 2000-08-28

I helgen fortsatte det med nya poesiarrangemang. Sthlm Poetry/Poesi i tunnelbanan ägde rum fredag till och med söndag i Gallerian och Hötorgets T-bana. Från början tänkte jag bara titta till evenemanget som publik, men jag fick förfrågan om att läsa lite eget material under rubriken "Stockholmare läser sina älsklingsdikter". För att inte verka alltför egotrippad, när tanken egentligen var att stockholmare skulle läsa ur en nyutkommen antologi med just deras egna älsklingsdikter, så inledde jag med en dikt av Fröding och läste sedan några egna alster i tunnelbanan. "Världens gång" av Fröding blir sannerligen en allt aktuellare dikt, med tanke på Kursk, Estonia och andra liknande olyckor.
Antagligen hade många stockholmare som inte var vana estradörer fått kalla fötter när de skulle framträda och därför fanns det utrymme för mig och Abraham att läsa några egna dikter också. Dorotea Bromberg, som har gett ut den aktuella antologin, kom förbi och lyssnade lite och jag passade på att hälsa på henne. Ser fram mot den kommande, andra antologin på Brombergs med estradpoesi från 70-talet och framåt, där jag själv medverkar!

På lördagen blev jag uppringd vid halvniotiden av Jane M. som föreslog att jag skulle läsa lite poesi på stan - Walking Poetry. Även detta uppdrag blev utfört. Jag, tillsammans med Anette och Per Wilhelm framförde våra dikter framför konserthustrappan i en strålande sensommarsol. En utmaning minst sagt, man fick skrika fram sina dikter för att nå ut, och det kändes som om att allt man läste förvandlades till agitationstexter och man själv till Mats Barrdunge.

Sista dagen lyssnade jag bara, på Kristoffer Leandoer och hans lilla jazzband och den duktiga konferenciern Eugenia G. när hon läste några egna dikter.

Och sedan var det visst fest på Café Mera i lördags också med en del bra rap-poesi från Zimbabwe!

Känner mig lite halvsliten eller småförkyld eller vad det är, men är ändå pigg på att gå på Café Mera och Krogens Poeters Parlament nu i veckan.

Det talas om en annalkande arbetskraftsbrist och en felaktig ålderspyramid i Sverige etcetera. Men än så länge har jag dem omkring mig hela tiden, tycker jag: de unga, duktiga servicemänniskorna som sliter på sina eviga McJobs. Tänkte på det när jag satt på Coffe Cup i Gallerian igår och snackade lite med de två tjejerna som jobbade där. Inför öppen publik så pressar de apelsiner i flygande fläng, rostar mackor, serverar kaffe etcetera etcetera - allt med ett vänligt ord till övers för besökaren. Men snabb i huvudet blir man inte av att jobba där för länge, som en av dem råkade säga till den andra.
Om du tänker efter är det alltid så: På McDonalds, på Banken, i brevbärarnas trappuppgångar, på tidningsredaktionerna - det är alltid unga killar och tjejer i 20-25-årsåldern som sliter halvt ihjäl sig för att få det att funka. Medan de något äldre antingen har retirerat till andra platser inom företaget eller blivit arbetslösa.
Det är därför den unga arbetskraften är så populär, den ställer mindre krav, är inte så obstinat som exempelvis jag har blivit med åren. Jag har insett att vare sig man jobbar för två eller bara gör en halvtaskig arbetsinsats så är man bara en minimal kugge i maskineriet. På ett någorlunda stort företag är individen alltid ointressant, det handlar bara om "systemet och om vinsten som är till för att slussas uppåt. Jag har sagt det förut - det är därför så många tröttnar på arbetslivet. Vi hade en period av relativ jämlikhet i samhället och arbetslivet men det känns som att den är över sedan länge.

Till sist vill jag delge er några dumheter som jag saxat ur pressen. I augustinumret av Månadsjournalen finns en intervju med Robert Wells. Jag har förstått att han är en duktig musiker, men jag kan inte påstå att han angår mig på något sätt i övrigt, tvärtom. Men det han säger i intervjun tycker jag är för dumt för att lämnas okommenterat.
Robert Wells vill uppenbarligen gärna bli sedd som någon slags sanningssägare, som vågar blanda olika sorters musik, brett och smalt om vartannat, och bara ser till framförandets "kvalitet" oavsett om det är rock eller klassiskt. Så här säger han om Bob Dylan: "Jag tycker det är precis samma sak /snobberi, min anm./ som när folk kryper för en sådan som Bob Dylan! Jag fattar inte det! Dessutom sjunger han illa. Jag är för mycket musikant för att höra alla dåliga sångare, folk som jobbar på professionell nivå men vägrar ta en sånglektion för att de är rädda att förstöra sin 'personlighet'. Folk som inte kan noter. Jag får bältros av sådant." Min kommentar: Det är - eller borde vara - uppenbart för de flesta seriösa bedömare att Bob Dylan är en framstående och stilbildande sångare. Hans fraseringsförmåga är unik. Hans sätt att leverera sångtexterna handlar om konstnärskap på högsta nivå, enligt min mening.
Jag känner igen Robert Wells sätt att resonera från andra musiker jag träffat, som främst ser till det tekniska. Men musik handlar, liksom annan konst, mest om att kommunicera. Om man kan kommunicera oerhört starka känslor med sin sång, måste det vara viktigare än att sjunga formellt rätt men utan innehåll.
Och slutligen: Skulle Jimi Hendrix vara en mindre viktig musiker och kompositör för att han inte kunde läsa eller skriva noter? Resonemanget är absurt.

Och i DN den 13 augusti har vett- och etikettexperten Magdalena Ribbing sjunkit till nya lägstanivåer angående detta med vegetarianism. Så här tycker hon att vegetarianen som blir bortbjuden på middag ska uppträda: "Men inget besvär för min skull, det går jättebra om jag får avstå från köttet och bara tar sås och grönsaker."
"Man kan också, om man befarar krångel, föreslå att man får ta med sig egen sallad. Ingen värd eller värdinna kan bli sur över att en gäst säger som det är. Däremot kan värdfolket ha anledning att irritera sig över att maten inte passar en av gästerna, som kansker sitter där med nästan tom tallrik, därför att grönsakerna inte räcker både som tillbehör till alla och dessutom som huvudrätt till någon".

Vem tror Magdalena Ribbing att vegetarianen är eller vill vara egentligen? Någon som ska snylta från faten med inlagd gurka, sallad och gelé och bli nöjd och glad för det? Vad är det för slags bisarra bjudningar hon sätter upp som regel?

Tisdag 2000-08-22

Jag håller på och försöker landa efter festen på Skeppsholmen. Den senaste veckan har verkligen varit himmel och helvete - det känns som om man har varit med om något lite extra utanför vardagen. Jag har aldrig varit med om en fest som varit så kaotisk bakom kulisserna, och som man samtidigt känt sig så euforisk av att delta i.
En dryg vecka innan festen skulle äga rum blev jag tillfrågad om att jobba med den poesiscen (eller "akustiska" scen) som de skulle ha på området efter att musiken tystnade vid kl 23. Jag bokade in ett antal poeter: Abraham Demir, Margareta Hammar, Claes Fredelius, Eugeni Wolynsky, Per Wilhelm Wahlroos. Dessutom skulle jag uppträda själv på lördagen, tillsammans med John Peter Gister.

Oklarheterna på förhand om hur poesiscenen skulle se ut var legio, om jag uttrycker det så, men det märkliga var att allt föll på plats under fredagsnatten när den första upplagan av "poeter i natten" skulle äga rum. Abraham, som var förbokad, gjorde ett av sina väldigt starka framträdanden där han rycker med sig publiken oavsett dess berusningsgrad eller vad den eventuellt hade väntat sig i stället. På samma sätt funkade Margareta Hammar och de andra. Det var som Argusscenen och Estraden (de gamla alternativscenerna på Hultsfred) i kubik, estradpoesi som verkligen fungerade för en rockpublik. Det gav ett av de första anfallen av äkta eufori under festivalen.

Mitt eget framträdande på lördagen gick bra. Det var förannonserat som "Andreas Björsten med vänner" och för att det verkligen skulle bli så krävdes en del ändringar i sista ögonblicket. John Peter ringde återbud på morgonen samma dag, vilket gjorde att programmets balans försvagades, men jag fick en mycket stark ersättare i Mats Barrdunge som övertalades att uppträda med tio minuters varsel. (Det är inte hela sanningen för han var halvt förberedd att uppträda under festivalen.)
Mats inledde och lockade dit publiken med några av sina agitationstexter, och det var lika starkt som vid tidigare tillfällen för snart tio år sedan. Jag gick på sedan, och körde tre låtar /tonsatta dikter till elgitarr. Första gången någonsin jag uppträder på det sättet inför en större publik! Wahlroos avslutade med några av sina vildsinta dikttolkningar (han tolkar sin egen poesi, om man kan uttrycka det så). Allting filmades av de fotografer från SVT som dokumenterar allt som händer under festivalen.

Poesinatten andra kvällen var kaotisk och inte lika lyckad som den första. Det var en aggressivare stämning i luften, mycket folk på området och mycket fylla. En tung rap-akt med en mängd unga rappare tidigare under kvällen hade dragit mycket folk men hade också trissat upp en mer aggressiv stämning än de extremt loja och kärleksfulla proggbanden första kvällen. (Träd, gräs & stenar var suveränt svängiga på det där långsamma, improviserade sättet.)

Med hjälp av Stefan från Kafé 44 lyckades jag hålla någorlunda koll på arrangemanget, även om det hela tiden var risk att diverse folk skulle rusa upp på scenen och kuppa, eller avbryta de som för tillfället läste eller göra något annat oväntat.

Den stora euforin som man tog med sig hem efteråt kom sig av hela det sätt som festivalen avslutades på; sista bandet "Sagor & swing" hade på ett helt fantastiskt sätt repeterat in låtar i Hansson & Carlsson-stil (jag vet inte om det var deras egna låtar eller inte) eller om man hellre vill kalla det "Sagan om ringen-stil". De var i alla fall otroligt vassa med en sättning bestående av enbart elorgel och trummor. Publiken inklusive arrangörerna stormade scenen och dansade loss. Festivalen avslutades med en "utkulning" av folk från Abellis magiska teater, extremt stämningsfullt och teatraliskt.

Det lär ha gått ihop ekonomiskt, och kanske även gått med vinst. En framgång, det måste väl sägas.

Jag smet lite tidigare än de flesta andra från allt nerplockande av utrustning som sedan tog vid - hoppas allt gick bra. En slutsummering återstår.

Torsdag 2000-08-10

Om vishet alltså. Vem är kapabel att uttala sig om detta begrepp? Känner alla igen visdom när de ser den?

Jag vet inte säkert, men jag är helt övertygad om att det har med livserfarenhet att göra, med den medvetandenivå vi uppnår under ett liv. Människan kan avge ett slags "inre godkännande" för vad som är vishet och vad som inte når upp till det kriteriet. Vad som exempelvis bara är kunskap (partikulärt) och vad som rentav bara är osovrad information.

Vishet kan finnas där vi minst anar det. Den finns exempelvis i skönlitteraturen, men där är den av naturliga skäl utströdd bland massor av annat; estetiska verkningsmedel och sådant som mer har karaktären av bråte och transportsträckor. Estetik kan förblandas med vishet men är inte samma sak. Det är möjligt att skönheten bär på sin egen vishet, men det är inte riktigt det jag talar om. Jag talar återigen om hur författarens (och läsarens) medvetandenivå kan avspegla sig i ett litterärt verk.
I skönlitteraturen ges visheten ofta i form av ett negativt avtryck; vi får veta hur man inte skulle ha gjort för att leva med värdighet. Ibland leder detta fram till en peripeti på det inre planet, då man faktiskt förstår hur man borde göra i stället, var den inre friheten i bästa fall öppnar sig. Dostojevskijs verk, som jag minns dem, handlar om detta. Men också en roman som Trainspotting. Genom bottnen av livsdräggen mot ljuset, ungefär.

I poesin har vi - i bästa fall - visheten mera oblandad, och det är mycket därför poesin tilltalar mig i vuxen ålder. Poesi är utsagor om livet. Poesi är naturligtvis också språkspel - men stannar man i renodlandet av detta kan man tillägna sig en raffinerad sensibilitet men inte nå den djupaste medvetandegraden, enligt mig. (Nå, det finns i och för sig inget slut, ingen djupaste eller högsta nivå, i medvetandets utveckling vad jag förstår.)
Det är här modernismen kommer till korta efter andra världskriget, och tyvärr många gånger har förfallit till ett odlande av formexperimentet för formexperimentets skull - i stället för som tidigare för livsexperimentets skull. Modernismens guldålder var ett förklätt sökande efter vishet - Apollinaire och Rimbaud etcetera etcetera.

I våra dagar då? Tja, exempelvis en mycket begåvad live-poet som Margareta Hammar, som jag såg uppträda så sent som igår, på Café Mera, har stråk av livsvisdom i det hon gör - förutom en raffinerad scenkonst. Återigen visheten som ett negativt avtryck; man målar upp en livsscen och visheten är det som fattas i det som händer. Därmed avtecknar den sig självmant mot väggen. Någonting sådant.

Var Nietzsche vis? Nja, nej, jag är tveksam. Visst var mycket av det han skrev - varav jag i och för sig bara har läst en bråkdel - briljant men jag anser att det är för oharmoniskt, kluvet och ansträngt för att riktigt nå dit upp. Hans prosa var visserligen inte ansträngd - den är underbar. Men hans livshållning är ansträngd. Han vet var felet, var sjukdomen ligger, men förmår ändå inte riktigt bota sig själv. Orsaken är att han skriver ut fel medicin, nämligen mer av samma sak. Sitt eget och andras lidande vill han bota genom ständigt mer viljande . Viljan till makt alltså. Men detta är inte vägen. Tvärtom måste denna ständiga vilja till självhävdelse gentemot en fientlig omvärld balanseras med någonting annat. Men dithän når inte Nietzsche innan sitt sammanbrott.
Hans sammanbrott rymmer - tror jag - svaret till gåtan Nietzsche.
C.G. Jung - som var en vis person (här börjar vi faktiskt närma oss det begreppet!) - har skrivit en fantastisk efterskrift till en klassisk kinesisk visdomstext, The Secret of the Golden Flower. Och mycket av det han skriver där stämmer faktiskt in på Nietzsche. Jung talar om hur den västerländska människan ensidigt har odlat sitt intellekt, det vill säga det medvetna, och nonchalerat kraven från det omedvetna. Jung ser hur de gamla kineserna försökte integrera det medvetna med det större omedvetna genom olika yogatekniker. Han skriver rentut att den som inte lyckas integrera de olika delarna av sin personlighet kommer att närma sig ett sammanbrott på grund av renodling av intellektet. Detta var - tror jag - exakt vad som hände Nietzsche. Det omedvetna, allt han tidigare hade förnekat - alltså medlidandet med andra varelser, enkel mänsklighet etcetera. Det var det som svepte honom med sig, när han såg den stackars dragdjuret bli misshandlat och föll ihop på gatan.

Men Tragediens födelse kan vara det briljantaste debutverk som någonsin någon författare/filosof har skrivit. Där visste Nietzsche vilket som var vägen - nämligen ett bejakande av Dionysos, livsberusningen som ligger nära musiken och den muntliga poesin - men sedan förlorade han denna insikt i just sin ensidiga inriktning på viljan, enligt min tolkning. The Genealogy of Morals som jag just håller på att läsa klart (på engelska förstås) är en hemsk bok, om än bitvis lysande. Hemsk inte i moraliskt hänseende, men därför att jag anser att han har fel. Det påminner om Strindberg vid tiden för "En blå bok", underliga etymologier, krumsprång i tanken, lösningar som inte riktigt håller. Dock hyfsat intresseväckande även hos Nietzsche.

Fortsättning följer, om ni orkar...

Läs förresten mina tankar om unglitterära tidskrifter som publicerades på tidskrift.nu i veckan.

Tisdag 2000-08-08

Jag följer kanske ett tjugotal nätdagböcker regelbundet. Det blir som ett gift, som det brukar heta, man måste bara fortsätta att följa dessa människors liv. Fast antalet som jag läser har varit ganska konstant, snarare har antalet sjunkit allteftersom några har lagt av eller åtminstone blivit osynliga på nätet.
Det är slående, när man läser dessa dagböcker, hur problematiskt förhållande många har till sina arbeten. Det är ju minsann inte alla som har arbeten, av dem jag följer, men de som har det klagar ofta på att "imorgon måste de jobba", inte vill de det inte. Jobbet de har är en återvändsgränd etcetera.

Som jag förstår det är det bara en liten minoritet av alla människor som trivs med sina jobb. Utsikten att trivas på arbetet verkar ha sjunkit bara under min livstid, under de senaste tio åren.
Riktigt långt tillbaka kunde man tro att man tjänade något högre ändamål; Gud, Kungen eller Fosterlandet. Under första hälften av 1900-talet, kanske fram till någon gång 1970-80 kunde man åtminstone tro att man tjänade folket om man jobbade i den offentliga sektorn. Nu verkar alla sådana där högre syften med jobbet ha försvunnit, vilket jag personligen ser som en stor brist. Jag menar, om jobbet bara handlar om att göra karriär, tjäna pengar så blir det otroligt torftigt. Vissa har möjlighet till självförverkligande på sina arbeten, men hur stor andel är det? Kanske 1-5 procent av arbetskraften (och de jobben brukar redan vara upptagna). De övriga får välja att gå på myten om att alla kan bli rika och framgångsrika bara de går in för att göra karriär i något privat företag. Men detta är just en myt, för i ett kapitalistiskt samhälle som det vi lever i, är ju företag till i första hand för att ägaren ska göra en vinst. Det som faller ner till de anställda kan aldrig bli annat än smulor.

De som slogs ut i karriärracet, kunde förr åtminstone känna att de kunde bli trotjänare, sätta en ära i att göra ett gott jobb etcetera. Gråsossar med andra ord. I dag framstår sådana människor snarast som nyttiga idioter, tyvärr, oftast är de lurade att ge sitt liv åt någon som inte direkt uppskattar det.

När jag jobbade på Sveriges radio som kontorist under början av 80-talet hade jag tankar av det här slaget: Jag gör ett viktigt jobb åt kompositörerna (jag sysslade med Stim-rapportering). Jag gör också ett viktigt jobb åt den svenska allmänheten, eftersom det är de som är Radions uppdragsgivare. Men management-tänkandet nådde fram även till radion. Efter att ha haft öppenhet som policy tidigare mot folket, började företaget strama åt sin information. Att man gav en enhetlig bild utåt blev viktigt. Delvis var det här en nödvändig uppstramning, men det kunde ha gjorts på ett sätt så att man undvek att utarma arbetsplatserna längre ner i hierarkin, vilket i praktiken var vad som skedde på många håll. Själv belades jag med munkavle vad gällde att besvara frågor om radions musikutbud, vilket jag nog som enskild person var den kunnigaste om. (Jag var t.f. chef för musikrapporteringen mot slutet.) Då tappar man arbetsglädjen och en stor del av motivationen varför man överhuvudtaget går till arbetet.
Det känns som att en sådan likriktning har ägt rum på de flesta arbetsplatser sedan dess. Allt har privatiserats, slimmats och strömlinjeformats. (Får väl tillägga att Sveriges radio fortfarande var en ganska humanistisk arbetsplats när jag slutade - inte bland cheferna, naturligtvis, men däremot på "verkstadsgolvet".)

Som det ser ut i samhället i dag börjar bli tveksam om jag över huvud taget vill ha ett vanligt jobb, ärligt talat. Skrivandet och spelandet har gått ganska bra på sistone - men mina ansökningar har inte haft någon lycka med sig på länge. Kanske lika bra det.

Jag hade tänkt söka ett jobb som webbredaktör på Upsala Nya Tidning, som var utannonserat på Arbetsförmedlingen. Men jag drog för länge på det, i dag är sista ansökningsdagen och jag har fortfarande inte fått iväg någon ansökan.
Sanningen att säga kan man bli tveksam när man ser annonsen. Jag citerar: "Enl. bolagsordningen ska tidningen verka för en liberal samhällsutveckling i motsats till en socialistisk. I sin nyhetsförmedling ska den eftersträva saklighet och opartiskhet."
Varför måste man tala om detta med den politiska inriktningen redan i platsannonsen; är inte det ganska sjukt? Tidningen säger ju samtidigt att den "eftersträvar" saklighet och opartiskhet. Det känns som att den ambitionen går att betvivla. Annonsen är ju formulerad som att man faktiskt vill avskräcka exempelvis demokratiska socialister från att söka platsen. Skandal!

Det verkar som om vi i dag måste skapa våra egna situationer helt och hållet, vad gäller jobb. Tänka sig ett liv som poet, skribent och musiker till exempel. Det är du som styr det, åtminstone idealt sett. Du kan både välja att se det som ett kall och förverkliga dig själv genom dessa sysslor. För tillfället ser det ut som om det är det bästa du kan göra.

Var på ett möte om Skeppsholmsfesten (f.d. Gärdesfesten) i dag. Det kan nog bli riktigt bra! Jag har fått möjlighet att göra något riktigt spännande där, som en extra-grej, utöver mitt eget uppträdande. Jag hoppas och tror att jag går iland med det.

Kära läsare, nästa gång ska det väl ändå bli av? Jag vill äntligen skriva någonting om vishet.

Söndag 2000-08-06

Jag var faktiskt på Ulf Lundell-konserten i Uppsala i torsdags. Påvels gård visade sig vara en jävligt bra konsertlokal, i och med att det var möjligt att stå ungefär hur nära scenen som man ville. Merparten av publiken klumpade ihop sig längst bak, egendomligt nog, om det nu berodde på rädslan för Roskilde-upplevelser eller om de hade en ovanligt hög medelålder. Lika bra för mig det, för jag kunde då kosta på mig att stå nästan längst fram och dricka öl.
Annars var konserten kanske inte en lika stark upplevelse, som de fyra låtar jag hann höra under konserten på Skansen, då jag verkligen kände mig uppladdad.

För övrigt har debatten om Ulf Lundell vs Karolina Ramqvist blommat upp igen, så här ett år efteråt, i den lysande vänstertidningen Internationalen. Parternas advokater (Lundell mot Bokförlaget DN alltså) har nyligen kommit överens om att lyfta ur hans brev till Karolina R. ur den nya upplagan av "Fittstim", där brevet nu i stället citeras i valda delar. Mot detta invänder bland annat David Munck i förra numret av Internationalen. Han menar att Lundell vill vidga upphovsrättens gränser för att dölja sina egna ljusskygga, sexistiska handlingar. Mot detta invänder i sin tur jag i ett kommande nummer! Eller, rättare sagt, jag vill nyansera debatten och lyfta fram synpunkter som inte kommit fram tidigare.
Min argumentering går enligt linjerna: a) Lundells brev var illasinnat och klumpigt men b) det innebär inte att det är självklart rätt att publicera det i "Fittstim".

En sak är upphovsrättslagstiftningen som jag går igenom i artikeln. En annan sak är det allmänna rättsmedvetandet. Man kan då jämföra med hur den sk netiketten har utvecklats på nätet, som är en form av spontant formulerat rättsmedvetande. Nätgurun Annica Tiger brukar framhålla att man inte ska "hänga ut" andra människor på nätet genom att publicera deras mail med namns nämnande. Dvs om någon har burit sig illa åt och skrivit ett föga genomtänkt mail ska man inte hämnas genom att i sin tur låta publicera det. Parallellen med fallet Lundell är uppenbar; hans brev var verkligen inte bra, det skrevs för att skada Ramqvist privat. (Om vi nu bortser från att hon tidigare hade skrivit en elak recension av honom och hans publik, men det var hon i sin fulla rätt att göra.) Och hon använde det i sin tur för att komma åt honom offentligt.
Hon publicerade det i DN utan att han reagerade. Men publiceringen i bokform blir enligt min mening ett sätt att brännmärka honom som icke-feministisk, vilket dels kan vara orättvist, dels är ett sätt att besvara abuse med abuse.
Men visst tål saken att diskuteras, diskussionen i sig är intressant, för här kolliderar verkligen upphovsrätten lite grann med yttrandefriheten. (För ett fullständigare resonemang, se min kommande artikel, vilket blir det första jag publicerar på länge. Ett trendbrott i det avseendet?)

Tidigare i veckan var jag på Café Mera som vanligt, för att uppträda och lyssna på andra. Det blir ett allt viktigare ställe för mig, med tanke på vad det representerar. Stämningen var ganska låg inledningsvis i onsdags, men steg snabbt när de olika poeterna kom loss med sina olikartade, mycket personliga läsningar. Bland de som inspirerar mig kan nämnas bland annat den suveräna värdinnan Ranja från Libanon, poeten Abraham från Turkiet med flera. Det känns verkligen som att det är ett ställe där skrankorna rämnar, och poeterna möts i en något friare rymd än den vanliga.
Per Wilhelm Wahlroos kom fram till mig efter mitt framträdande och sa att jag hade "utvecklats". Jag är glad för det, men jag är ovan att höra det från andra. Det brukar vara jag som säger sådant till andra människor. (Jag tror mig också om att vara ganska bra på att se/känna sådana saker.) Men om jag verkligen har utvecklats som människa och poet under det senaste halvåret, så beror det inte på vare sig stat, landsting eller kommun - definitivt inte heller på arbetsförmedlingen eller något privat företag. Det beror enbart på mina vänner och landsmän poeterna.

Och sedan Pride-festivalen och allt vad som därtill hör. Jag känner ju människor som är engagerade på olika sätt i vad man kanske kan kalla homosexdebatten eller snarare debatten om könsrollerna. Själv vill jag gärna att könsrollerna ska förändras och vill gärna bidra på mitt sätt till det. Men jag är ju dock inte homosexuell, och därför skulle det kännas lite långsökt av mig att söka mig till Pride Park bara för att det är lite "inne" just nu.
Linna Johansson hade en intressant krönika på Expressens ledarsida igår där hon skrev att homosexualitet "handlar om sex" och inte bara om kärlek och fina känslor, som alla verkar kunna ena sig om i dag. Hon verkade lite frustrerad över att homosexualitet i våra dagar var så accepterat, vilket är en aning motsägelsefullt! Det är väl lite grann samma fenomen som att experter på en företeelse inte tycker om när den blir för brett accepterad. (Jämför kritiker inom popmusiken, hur de protesterar när "deras" band blir kommersiellt framgångsrikt.)
Linda Norrman Skugge hade en krönika förra sommaren - vill jag minnas - som hade exakt motsatt innebörd. Hon skrev nämligen att homosexualitet handlar om kärlek och inte om sex!

Varför inte acceptera att det finns både kärlek, längtan och sex med i bilden, oavsett vilken sexuell läggning man har? Jag såg den fantastiska filmen Boy's don't cry igår - den handlar bland annat om det.

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2000-08-06