november

december

januari

februari

mars

tillbaka till nuet

Måndag 2001-04-30

Jag har tillbringat helgen hemma hos Carolin. Mysigt! Fast första delen av helgen blev ganska förpestad av den hätska debatten i gästboken på Estradpoesi. Eller, debatten i sig var okej, men den urartade snabbt i personangrepp och direkta skändligheter mot framförallt Carolin och hennes far.

Annars. Inatt ska jag delta i ett världsrekordförsök, det ska bli talk show maraton på TVNu ute i Botkyrka. Jag tar sista pendeln ut till Tumba Station efter midnatt och framträder vid 2.30-tiden. Hela programmet ligger här.

Och sedan har Black Coffee Publications fått upp sin hemsida, med bland annat min självpresentation.

Måndag 2001-04-23

Poetry Slam och Arbetaren-fest

I lördags var det final i Enkehusets slam. Vi i Rinkebylaget var där för att visa upp oss och framföra våra nyinrepeterade team piece. Det gick väl så där. Som en kompis till mig sa var väl framförandet lite trevande, varken teater eller poesi tyckte Carolin.
Jag säger så här: Det var kul att få framföra dem, vi måste få dessa stycken ur vårt system genom att framföra dem åtminstone en gång offentligt. Men jag är osäker på om vi någonsin kommer att framföra dem i SM. De flesta i laget kände nog, att detta inte riktigt höll, fast de inledningsvis trodde på texterna. Men jag kan ha fel.
Jag säger som Valkyria, att jobbet på våra team piece förde oss samman, det var ett sätt att umgås när vi repeterade in dem. Och det ångrar jag verkligen inte att vi gjorde. Jag tycker om och respekterar alla i mitt lag, och vi kommer nog att gå vidare och skapa (ännu) bättre saker framöver, tillsammans eller individuellt.
Viss kritik uppstod dock mot sättet som Enkehusets final avgjordes på, och nog tål det att diskuteras. Jag lider med Carolin som blev utslagen på ett tveksamt sätt, men jag är osäker på vad reglerna säger i detta fall. Här verkar finnas ett stort spelrum för tolkningar från MC:s sida hur tävlingen ska läggas upp.
I stället för att vara med Carolin resten av kvällen - hon åkte hem direkt efter att hon blev utslagen - gick jag på Arbetarens fest. Och där blev jag tvungen att snabbt höja alkoholhalten i blodet för att känna att jag var på samma nivå som de övriga. Jag sa till Mattias Gardell att jag saknade Mats Barrdunge, som inte var inbjuden, och jag föreslog att de skulle ringa in honom. Vilket jag också fick chefredaktör Anna-Klara att göra, vilket var jävligt kul. Kvällen lyfte, tycker jag, när Mats kom.
Anna-Klara kommenterade när hon stod bredvid mig och Mats, att "här står jag nu med hela Sveriges Andliga Vänster", vilket var kul sagt men inte riktigt sant eftersom vi hade runt 50 medlemmar som mest. Så det så.
Hela söndagen låg jag och var bakfull och längtade efter Carolin, och på måndagen skulle jag då bli sandwichman, vilket för mig till...

Sandwichmännens revolt

Det kan vara bra att veta var ens gräns går, vilken förnedring man är beredd att ta för att överleva i ett kapitalistiskt samhälle. Nu vet jag i alla fall var min gräns går.
Till en början lät det väl - om inte direkt kul - så ändå rätt hyfsat. Den första träffen på Olsten med alla hågade sandwichmän och kvinnor var lite lätt surrealistisk, det var som ett möte mellan den gamla industriella epoken då den manuella arbetskraften fortfarande spelade en stor roll, och den nya, postindustriella tiden, här representerad av uthyrningsföretaget Olsten med dess luftkonditionerade, tysta lokaler med en massa folk vid datorer.
Från alla skrymslen strömmade arbetare till vid lockropen från arbetsgivaren - invandrare, unga kvinnor, förvirrade män som jag - som var beredda att bära ett plakat över axlarna och få 75 spänn i timmen för det. "Lättförtjänta pengar", yrade företagets representant. Men då har han aldrig gått som sandwichman i ösregn.

Till att börja med var plakaten oergonomiskt utformade, de var så stora att man slog emot med knäna för varje steg man tog, ganska idiotiskt med tanke på hur många mil man patrullerar under en dag på det ställe man får sig tilldelat. Dessutom började det snart att regna, som sagt, och jag blev genomsur om fötterna på några timmar. Några arbetskläder, utöver en ful mössa, hade vi ju inte, så det var våra privata skor och rockar som fick bli genomregnade. Den schysta tobakisten bredvid banken på Gärdet där jag gick sandwichman föreslog att jag skulle få 90 kronor i timmen av banken i stället, så att jag skulle kunna gå därifrån. Och den unga tjejen på restaurangen i huset undrade hur jag kunde orka att gå där timme efter timme.
Och svar: Det gjorde jag inte. Efter fyra timmar insåg jag att det här aldrig kan bli annat än ett skitjobb som man lurar på folk som inte kan ta vara på sina rättigheter. Framför allt kom jag på att jag hade annat jag ville göra i mitt liv, en del artiklar jag behövde skriva exempelvis, och gick därifrån. Raka vägen till Olsten och sa upp mig.
Olsten som för övrigt blåser sin arbetskraft på de betalda raster alla har rätt till under en arbetsdag. Trust me. Det var när jag påpekade det som de blev ivriga att bli av med mig, och påpekade att de säkert kunde ringa och erbjuda mig något annat jobb. Till och med min arbetsförmedlare, som jag uppsökte efteråt, hade viss förståelse för att jag lämnade detta jobb. Första gången någonsin, som de visar förståelse menar jag. Och slutligen: hur organiserar man rent praktiskt en revolt bland alla utspridda sandwichmän i staden?

Några tankar om dokusåpor

Krönikören Annika Sundbaum-Melin på msn.se skrev i sin förra krönika om hur dokusåporna nu har tagit över kvällstidningarnas roll att snaska i folks privatliv och frossa i framkallade skandaler. Men vem blir förvånad, säger jag. Den som vet hur castingen till dessa såpor går till förstår ju att allt är ytterst genomtänkt; man placerar ett antal människor med en viss läggning i en tryckkokare under ett antal veckor, och skandaler eller snuskscener kommer helt logiskt att inträffa. Man planerar så att säga för att det oväntade ska hända.
På castingen till Radio fick de sökande svara på ett antal ytterst intima frågor, som normalt är sekretessbelagda, saker som man kanske inte ens har upplyst sin familj eller sina närmaste vänner om. Därmed sätter man ett skarpslipat svärd i händerna på Wegelius TV. När som helst kan de aktivera sin kunskap om ens intima hemligheter för att framkalla en viss reaktion i dokusåpan.
De sökande fick bland annat svara på "hur viktigt sex är för dem", vad de tycker om folk som använder droger, vad de själva har för drog- och alkoholvanor, om de någon gång har begått något brottsligt, vad de har för inställning till abort etcetera etcetera.
Väljer man då ut ett antal människor som alla säger att sex är ytterst viktigt för dem, och att de inte har något emot fria förbindelser, så har man redan "planterat" möjligheten till ett antal sexscener i tv under de närmaste veckorna. Väljer man sedan dessutom ut en bög, någon som är tveksam i sin sexuella indentitet, och någon rabiat abortmotståndare, så blir scenariot närmast komplett, eller hur? Så gör man en dokusåpa, och att människorna kommer i kläm på vägen, säger egentligen sig självt.

Linda Skugge på Världsbokdagen

Ikväll framträder Linda Skugge bland en massa andra författare på Världsbokdagen på Kulturhuset. Hot har framförts i gästboken på hennes hemsida att hon ska "tårtas" precis som Bosse Ringholm. Ett pervo-hot kanske, men det oförutsägbara kommer att gå som en fläkt genom lokalen.

Måndag 2001-04-16

Om glappet mellan medborgare och makthavare

Det finns ett glapp mellan medborgare och makthavare. De verkar ha helt olika verklighetsuppfattningar i dag.
AMS-chefen Anders L. Johansson säger i DN att aktivitetsgarantin (AGA:n) fungerar allt bättre, samtidigt kan man läsa skrämmande rapporter på annan plats i tidningen om hur den har blivit en förvaringsplats för arbetslösa som är inlåsta på arbetsförmedlingen 40 timmar i veckan utan vettig sysselsättning.
AMS-chefen säger att kvar på arbetsmarknaden finns bara små flaskhalsproblem, på insändarplats i Platsjournalen kan man läsa om hur arbetslösa terroriseras av arbetsförmedlare och ignoreras av arbetsgivare.
Stockholms socialborgarråd säger i intervjuer att alla som behöver det får tak över huvudet och att ingen ska behöva tigga. På de hemlösas egna sidor i Situation Stockholm kan man läsa rapporter om en fortsatt hopplös situation för de hemlösa som inte passar in i den drogfria mallen på härbärgena.
Bilderna går inte ihop.
Medborgare - det glappar mellan vad de tänker och vad de säger.
Medborgare - kartan stämmer inte med terrängen.

Och så lite dagbok

P.S. Efter att vi hade två seriösa gräl på 24 timmar kom Carro hem till mig sent igår natt. Hon var i en jättekonstig sinnesstämning, satt bara på min säng och grät med mascaran rinnande. Jag spelade Sophie Zelmani (Time to Kill) och Bob Dylan (World Gone Wrong) för henne. Tyvärr kommenterade hon inte den fantastiska musiken.
Till slut nådde vi fram till varandra, gick och la oss och hade en härlig natt med omväxlande sömn, kel och lite mer.
I morse satt hon i sängen och matade mina katter med Singoalla-kex. Katterna är nog redan lite förälskade i henne. Hon har bra hand med djur, men tyvärr är hon allergisk mot katter.
Carro klagar på att det är dammigt hemma hos mig, fullt med katthår överallt vilket gör att hon snörvlar mer. Men jag har ju aldrig utgett mig för att vara någon mästare på städning. Funderar dock på att hitta ett bra hem på Söder åt en av mina katter för att avlasta situationen lite grann. Är jätteglad och nyförälskad i Carro.

Torsdag 2001-04-12

Jag är tillsammans med Carolin nu sedan en vecka. Det känns jättebra!
Vi är - tror jag - extremt olika på många sätt, ändå finns det tillräckligt med beröringspunkter för att det här ska kunna funka. Vi är lika speciella, fast på olika sätt, lika besatta av det vi håller på med, om det nu är poesi, kärlek eller något annat. Men jag har ju periodvis levt som en eremit och ägnat mig åt skrivande, andligt och politiskt sökande. Det har inte hon, levt som en eremit alltså, det andra stämmer ju. Sedan är hon förstås betydligt yngre än jag, men jag lider ju inte av det, inte hon heller tror jag, det skulle vara om omgivningen hade några synpunkter...

Farväl till den platoniska kärleken, den olyckliga kärleken och en massa andra konstiga kärlekar jag ägnat mig åt. Eller, nja, det känns bra i varje fall.
Måste tillägga att jag i och för sig har trivts med att leva ensam långa stunder, att genom det lära mig att bottna i sig själv. Det är först om man klarar av att vara ensam med sig själv som man också kan sträcka sig ut ur sig själv för att gå helt upp i ett konstverk man skapar el dyl. Det tror jag verkligen. Motsatsen är om man alltid måste ha människor omkring sig för att bli underhållen, sprida ut sin uppmärksamhet åt alla håll.
Men nu vill jag vara tillsammans, ingenting annat.

För ungefär en vecka sedan fick jag beskedet att min ansökan om medlemskap i Sveriges Författarförbund avslogs. Jag blev inte helt förvånad, även om jag blev besviken, jag trodde att chansen var cirka fifty-fifty att de skulle godta mig som medlem i dagsläget. Jag hade inte orkat vänta på att mitt manus "Muntliga dikter" skulle komma ut, utan ansökte på basis av det jag redan givit ut, min diktsamling på eget förlag 1988 och min diktsamling "Visitbok" på bokförlaget Megafon 1991. Dessutom omnämnde jag mina antologipubliceringar i Grupp 86 och "Kom över på den här sidan".
Vet inte om det var mina arbetens kvalitet eller omfång som hade de största bristerna, eller om det var en kombination av dessa.
Jag kan bara konstatera att tillvaron återigen på ett närmast övertydligt arrangerar situationen så att mitt revanschbehov ska bli största möjliga.

Jag anar stora ekonomiska problem vid horisonten då jag fortfarande inte fått rättelse på min låga ersättning från aktivitetsgarantin. Vem kan leva på 143 kronor om dagen? Varför får jag inte de 580 kronor om dagen i a-kassa som jag egentligen borde ha rätt till? Frågorna måste besvaras ganska omgående.

Trots problem med jobb och arbetslöshetsersättning har ändå året börjat ganska bra med tanke på saker som betyder något:

* jag har givit ut en diktsamling
* jag har blivit tillsammans med Carolin
* jag har skrivit en text om dagens svenska poesi, som kommer i nästa nummer av tidskriften Serum
* jag har kvalificerat mig till SM i Poetry Slam som medlem i Rinkebylaget
* jag blev inbjuden till Borås Open

Sedan är jag med om att återupprätta ett nästan bortglömt yrke också. Om två veckor ska jag bli sandwichman för en kund åt uthyrningsföretaget Olsten. Jag tycker att sandwichman är något man borde ha prövat på att vara i sitt liv.

Tisdag 2001-04-03

Det har varit turbulent på sistone, och svårt att komma åt att uppdatera.
Jag har träffat en fantastisk tjej som ställer till en del kaos i min hjärna och mitt hjärta. Vi sågs på några poesiuppläsningar, kände sympati för varandra, tog en fika för en vecka sedan - och sedan när jag var på Borås Open mailade och SMS:ade vi intensivt. Något växte fram snabbt, kanske alltför snabbt. Jag vet inte om detta är ett förhållande eller bara en flirt på liv och död. Försöker ta det lite lite grann med en klackspark för att inte bli överseriös och gå under på kuppen som jag skulle gjort för några år sedan. Jag är nog extremt jävla problematisk att bli tillsammans med, att döma av hur situationen har utvecklat sig. Sedan finns det ett ord som stavas så här: Åldersskillnad. (Ni har hört det förut i den här dagboken.)
Just nu är jag mest förvirrad och jag säger som tjejen i fråga: nollställd. Samtidigt som jag vet att jag älskar henne och de känslorna kommer tillbaka så fort man börjar inbilla sig att de försvunnit. Vänta några dagar eller någon vecka högst, så får vi se hur det går. Kanske måste vi lämna varandra i fred ett tag för att komma igenom rådande känsloförvirring.

Borås Open var en intressant erfarenhet, inte för att jag vann, långt ifrån. Jag gick inte ens till final utan blev utslagen i första duellen i min kvaltävling. För ett intressant referat se Passus.net.
Jag fick en del bra respons på mina dikter - de två jag hann läsa i Borås alltså - ändå, av arrangören Peter Grönborg och en ung kille jag träffade på Restaurang Trägår'n senare. Jag hamnade nämligen efter att ha blivit utslagen i min kvalomgång på Trägår'n tillsammans med Bob Hansson och Wahlroos där vi utbytte lite poesierfarenheter och dansade (eller, nåja, i mitt fall) till Mazarine Street och Rockmonster. Jävligt bra konsert, och skönt att bara behöva gå 25 meter från slammet på Röda kvarn till rockkonserten nästan tvärsöver gatan.

Jag bodde på Scandic Hotel i Borås, 675 spänn per natt, men helt okej pris med tanke på extrabred säng och stor soffgrupp vid fönstret (i ett enkelrum!).
På lördagen var jag ute och käkade med ett gäng slammare plus Bob Hansson och Lina Ekdahl som hade haft en diskussion om estradpoesi. Trevligt!

På söndagen var det finalen plus ett inledande litterärt program med Thore Skogman (!), Bob Hansson, Helena Eriksson, Lina Ekdahl, Eric Fylkeson med flera. Eric var helt fantastisk, jag får en allt större respekt för honom som estradpoet och yrkesman.
Umgicks en del med Eric sista dagen, en gammal idol till mig som ändå på något sätt har blivit till en jämlike, han berömde min dikt "Det finns inga outsiders" vilket är lite grann kors i taket, då han aldrig har kommenterat mina dikter tidigare.

Sömnig hemgång till tåget vid åttatiden i söndags, jag, Pere och Jane med Rainer i släptåg. Eric vinkade av oss vid stationen. Han skulle sova i Borås ännu en natt innan han kunde ta sig hem via Västerås.

Sedan hem till den känslomässiga turbulens jag redan har beskrivit. Hem till den skrämmande insikten att myndigheterna anser att jag är berättigad till 143 kronor per dag i ersättning för att jag nu sedan en vecka är inskriven i aktivitetsgarantin på Kungsholmen. Här finns mycket att rota i, facket måste ompröva min rätt till ersättning, för jag kan inte leva på luft hur mycket "luftande" jag än är, enligt Peter Grönborgs referat av Borås Open i Passus.net.

Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober

Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2001-04-03