Jag är tokig i att ta på mig extra för att kunna hjälpa andra, och ibland har jag hjälpt till i en second handbutik som en kristen rörelse har i Valla. Det var så det hela började. 1997 på sommaren började jag prata om att kanske kunna ta sommarbarn till vårt hem men det är ändå ett tidsödande jobb så under sommaren hände det inget. Jag pratade även meden präst vars man hade varit mycket i Lettland.

Kan ni tänka er att det finns ca 6000 gatubarn i Riga. Jag trodde nästan inte det var sant, men tyvärr så finns det så många barn som far fruktansvärt illa inte så långt från Sverige.
Någon dag in i december 1997 så ringde det i telefonen. Det är Björn sa det i andra änden???????

Jag är i Riga sa han jo, jag undrar om du fortfarande är intresserad av att ta emot ett barn, kanske över jul?
Javisst sa jag utan tvekan, jag tänkte inte på att fråga Lasse ens. Vi ville ha barn som inte har börjat skolan sa jag till Björn. Tyvärr så går inte myndigheterna med på det, men jag har en 13 årig pojke som har haft det mycket svårt som behöver komma ifrån. Ja det tyckte jag skulle gå bra.
Jamen va bra sa Björn, då tar vi en flicka så kan vi träffas ofta. Kan inte båda komma till er sa han i nästa andetag? Ja sa jag.

Dagen före lucia stod vi och väntade på båten i Stockholm, jag var så nervös mest för språket. Anrej gick i skolan och kunde lite engelska men Olja kunde inte mycket. Björn hade berättat en hel del om barnen, om både misshandel och drogmissbruk men av hänsyn till barnen vill jag inte säga för mycket.

Barnen bodde på ett kristet barnhem i centrala Riga, det är en kvinna rrån England som har hand om det , det är helt ideellt och de får inga pengar från staten så de pengar som kommer in är skänkta av olika kristna rörelser i världen mest från England. Egentligen skulle vi fått betala barnens resa men då skulle vi inte kunnat ta emot barnen. Så Björn tiggde ihop respengar i Stockholms kristna församlingar.

Vi stod som sagt och väntade på kajen tills det stod två oroliga par ögon och tittade på mig. Vad har jag tagit mig för tänkte jag innan hjärtat smälte för de här barnen. De sade inte mycket på hemvägen men tyckte att bilens fönsterhissar var spännande och vevade upp och ner, sedan blev de fashinerade av naturen som gled förbi. What´s that? Frågade Andrej och pekade på olika saker i naturen och Björn och jag förklarade så gott vi kunde. Barnen pratade ryska mellan varrandra och anrej fick översätta mycket till Olja.

När vi kom hem väntade Lasse med mat och vi visade var de skulle sova. I Riga hålls det strikt på könsroller så barnen fick varsitt rum. Jag trodde att vi skulle få en del problem men vi hade inte behövat oroa oss alls. Björn hade sagt att ingen lyx är bra men för de här barnen var det lyx att ha två vuxna människor som de kunde lita på och mat varje dag.

Barnen var som sagt på ett kristet barnhem så jag började läsa gud som haver redan första kvällen. Det uppskattades väldigt, för sedan kunde de ta fram sin lilla medhavda bibel och läsa själva. Det dröjde bara ett dygn så kände vi varann alla. Barnen älskade oss och vek inte från sidan på oss. Vi tiggde till oss skridskor till båda två och gick till isen, ingen av dom hade stått på is förr så vi hade väldigt roligt. Barnen skrattade så åt våran colliehund som var livrädd för isen.

Lasse tog med Andrej på bandymatcher och han njöt väldigt att få ha Lasse för sig själv. Olja var nöjd av att få ett par hörlurar och lyssna på musik och gå ut med mig och hunden. Barnen slogs nästan om att hålla våra händer eller kramas. Vi var äver till prästfamiljen så barnen fick rida på islandshästarna deras.
Det gick inte låta bli att köpa lite julklappar till dom för det var så roligt att ha någon att skämma bort lite. Lasse tog även med sig Andrej till jobbet och han var så lycklig över det. Ungarna fick hjälpas åt att klä sin första julgran, pynta över hela huset.

Vi hade alla mycket kul och Oljas engelska blev bättre för varje dag. Dom försökte även att lära oss ryska men det gick sämre. Jag och Lasse blev så vana att prata engelska så vi pratade till och med med varandra på engelska.
Tyvärr gick det inte att gå bort till vänner med barnen för då blev dom tysta och oroliga och skulle vara i knä på oss. Vi förstod att det bara var hos oss de kände trygghet, så vi försökte hålla oss hemma för det mesta.

Den julen handlade vi mycket extra frukt och godis för det bara försvann i magen på barnen. Jag tyckte de kunde få äta men Anrej kunde stoppa fickorna full så mycket han bara kunde så han blev sjuk. Jag pratade med Björn om det och han sa säg ifrån nu för annars blir han jättesjuk. Det finns inte någon frukt för barnen där de bor så när någon säger ät så äter de så länge de får.

Vi samlades hela släkten på julafton hos oss för att de skulle få vara hemma där dom var vana.tomten kom och alla fick klappar och var glada. Jag hade köpt ett handarbete till Olja men Anrej blev ledsen och ville också ha ett handarbete så det fixade jag, men inte tänkte jag på att en nalle skulle få dom att gråta men det blev så. Fast ungarna var 13 år så ville de ha ett gosidjur så Malin fick klättra upp på vinden och hämta en nalle till de båda.

När alla nära och kära åkt satte vi oss och myste och jag fick lära Andrej att sy på sin lilla tavla, han hade aldrig sett ett handarbete men det tog inte så lång stund så sydde båda för fullt. Det var bara Lasse som inte sydde de närmaste dagarna.

Dagarna flög iväg och nyår var snart över, hemresan närmade sig. Som vi fruktade ville inte barnen hem, vi visste att det skulle bli så. Björn hade varnat oss att inte fästa oss för mycket vid barnen. Jag skulle kunna ha adopterat dom men ryska myndigheter går aldrig med på adoption, det hade vi fått reda på från början. Men ni kan tänka er vad det känns i hjärtat när man hör barnen man har lärt sig älska gråta och klamra sig fast vid en för att få slippa åka hem.

Jag hade bestämt att följa dom hem ett par dagar, och prästen földe också med. Lasse kunde inte hålla tårarna borta när dom skildes åt på båten. Hela natten låg vi och pratade och grät, barnen hade gett sig den på att kunna läsa aftonbön på svenska för att kunna läsa den för de andra barnen på barnhemmet. Vi var i Riga på förmiddagen därpå och blev mötta på kajen av föreståndaren och andra barn.

Riga är en gammal vacker stad med fina hus men med många rivna hus också i rivningshusen utan fönster och dörrar levde gatubarn på sprit och lim och annan narkotika för att hålla sig varma och mätta. Prostitutionen är mycket stor och maffian styr mycket.

Jag och Gunilla fick bo på flickhemmet, det var kallt och dragit. Vi tordes inte använda varmvatten för då skulle barnen bli utan. Man kände sig skitig men det gick. Föreståndaren var underbar hon kände Gunilla sedan flera år så vi var så välkomna där.

I flickornas hem bodde cirka femton barn mellan 4 och 16 år, på nätterna förvandlades lägenheten till sovrum med madrasser överallt. Personalen jobbade ideellt och byttes av hela dygnet.

Andrej bodde i en annan del av stan i en annan lägenhet men inom samma barnhem. Han hade en manlig (papa) där bodde bara killar. För att hjälpa till med matkostnader fick barnen göa tavlor av något konstigt material.

Maten var mycket enkel och alltid fick vi soppa gjord på jag tror det var potatis o lök, det var gott. Barnen fick bara ett riktigt mål om dagen. De måste även gå i skolan för att få bo på hemmet och sen måste de leva efter kristet budskap. Det gjorde alla. Regler fanns också för disk och städning även de minsta hade uppgifter. På Söndagen gick alla i kyrkan även jag var med. Olja grät hela dagen för på Måndagen skulle vi åka hem.

På söndagar samlades alla i pojkarnas lägenhet pga personalledighet. När vi skulle åka till lägenheten frågade en kvinna om jag kunde ta alla barnen 20 stycken och åka till lägenheten före henne. Javisst, sa jag men det var en färd som var jobbig, det var trots allt gatubarn som var vilda som få. Phu vilken pärs.

Alla skrattade på kvällen när jag berättade minnet av dagen.
Eftersom det var sista kvällen så samlades alla kring Gunilla och mig och pratade och Andrej och Olja talade om sin semester hos oss. Det var så gripande att alla grät. På morgonen orkade jag inte följa Olja till skolan utan vi tog farväl innan. Andrej fick jag ta farväl av kvällen innan.

Detta var historian om mina älskade Rigabarn jag hoppas jag får träffa dom igen. Kanske någon annan har haft barn från Lettland som ni kan berätta om. Jag hoppas att jag kan göra något för nåt vilset barn fast jag sitter i rullstolen och mina tankar kommer alltid att finnas i Riga.