Ständigt är du i mina tankar, kära son. När jag upptäckte att dina smutsiga jeans hade färgat av sig på allt annat i tvättmaskinen: när popmusiken från ditt rum överröstar alla andra ljud; när ditt raklödder sitter kvar som en rand i tvättfatet; när jag hittar en halväten kladdig chokladkaka i din säng; när all glass har försvunnit ur frysen lagom när vi ska äta; när jag hittar en lapp i min jacka där det står: morsan är bäst…..

Jag älskar dig min pojke.

Ibland önskar jag att jag hade kunna servera dig livet på ett silverfat. Att jag hade haft så mycket pengar så jag hade kunnat köpa dig allt du önskade dig. Att jag inte hade måst tjata om pengar som vi inte hade just då. Men en del gåvor fick du ändå; din ömhet, dina känsliga sinnen och din egen plats i mitt hjärta. Men fast sådant räcker långt, så räckte det inte för dig. Du i din ungdoms grönska orkade inte med att inte veta hur livet egentligen skulle bli för dig.

Oh gud vad jag saknar dig.

Ibland så undrar jag vad du skulle gjort idag, skulle du vara gift och ha barn kanske? Skulle du ha ett fint arbete eller arbetslös? Nej det tror jag inte, för du var så glad i studierna att du skulle ha fortsatt på högskolan. Jag undrar om du ser oss här på jorden? Om du ser din lillebror när han bor i storstaden och vakar över honom? Det vet jag ju att du gör. Men såg du också vår sorg när du bara var borta den där morgonen.Ja det tror jag du gjorde, och jag tror du försökte trösta oss också,

På ditt vis.