Här kan du läsa min berättelse om mitt eget liv. Jag har skrivit det rätt ur hjärtat, och ibland kanske det känns lite rörigt att läsa. Men då mitt liv varit både rörigt och många gånger smärtsamt så vill jag inte redigera . Detta är jag och detta är min text. Du får ta del av mitt liv på mina villkor.

Jag är uppvuxen i Norrbotten som äldst av fem syskon. Eftersom jag alltid blev mobbad i byskolan jag gick i blev min liv som femtonåring inte bättre av att mina klasskompisar på något sätt fick reda på det, men en dag kom de och sa att jag var oäkting.

Det visade sig att min som jag trodde var min pappa inte var det utan en annan var min pappa, och jag hade träffat honom några gånger men han hade inte heller sagt sanningen. Du kan tänka dig vilken chock för en femtonåring det var. Hela mitt liv rasade som en kortlek. Mina föräldrar ville skyla över allt men jag gjorde revolt, flyttade helt plötsligt till min rätta pappa och det visade sig att han var gift med en riktig satmara.

Jag har minnesluckor från en tid som var fruktansvärd. Jag hamnade på mentalsjukhus där de sa jag var shitzofren. Tabletter fanns det gott om där och även lite hasch som jag naturligtvis måste prova. Jag rymde från sjukhuset ända ner till Göteborg där jag träffade en massa andra olyckliga ungdomar. Jag hade tur som åkte hem till sist, trasig och ledsen.

Jag träffade Lennart mina barns far och han fick arbete i Finspång så vi fick flytta dit. Där fick jag mitt första barn 1974 som fick heta Fredrik. Han föddes i oktober genom kejsarsnitt och mitt liv hade fått glansen tillbaka. Fast min rygg hade alltid varit usel och detta blev inte bättre. Så blev Lennart arbetslös och fick jobb i Köping där jag fick ett svårt missfall i slutet av femte månaden. Det var hemsk att måsta föda fram ett dött barn. 1977 kom äntligen Tobias till världen. Tyvärr var kärleken bara död mellan mig och fadern så 1979 stod jag ensam med två barn och en kropp som inte var stark.

Jag åkte till Norrland till min mamma som hjälpte mig till arbete, men en morgon var jag medvetslös när barnen skulle väcka mig. Jag hade fått en stroke och lades in på sjukhus under några gånger. Lyckligtvis var det en jätteliten stroke men jag fick epilepsi som följd av en godartad tumör som de upptäckte. Den har jag kvar ännu. Att ha ep och få anfall upp till femton till tjugo gånger om dan gick inte längre ihop med barnen.

Jag talade med barnens far och han ville att jag skulle ta med barnen och flytta ner till Köping igen. Där skulle vi hjälpas åt men det blev aldrig så.Plötsligt var det jobbigt att ta hand om två ungar och en sjuk ex-fru.Jag blev till slut tvungen att be kommunen om stöd. Barnen blev satta i ett fosterhem .

Jag träffade en ny man och trodde att allting skulle lösa sig och barnen skulle snart komma hem. Under följande sex år blev jag misshandlad av min man, han var så sjuk att han våldtog mig minst tre gånger i veckan. Jag orkade helt enkelt inte göra något för att lämna honom. Men 1984 när han hade sparkat mig i magen så att jag blev tvungen att operera bort livmodern då började jag att säga ifrån.

En morgon så tog jag barnen med mig och smög iväg. Jag åkte till en släkting till mannen som gömde mig. Men han hade ringt till polisen och sagt att jag gått och dränkt både mig och barnen. Han kunde hitta på verkligen otroliga historier, det heter något men jag kommer inte ihåg vad. Polisen hittade mig inte utan jag åkte hem ändå jag kunde ju inte bo hos andra.

Till slut när han en dag hade nästan kört ihjäl mig så bröt jag samman. Jag blev inlagd på psyket medan jag tog ut skilsmässa. Mina barn blev flyttade till ett fosterhem i Värmland och jag var ofta där. Men jag måste ju arbeta också och utan utbildning blev det att jobba i vården.

Jag har allt som allt jobbat ca femton år i vården för jag älskade att jobba med gamla. Jag fick ta hem Fredrik men Tobias hade problem som fosterfamiljen ville hjälpa mig med.

Så träffade jag en ny man 1985 och vi flyttade till Borås. Han hade lite kärlek till flaskan men det var väl inte så farligt tyckte jag, kär som en klockarekatt. Vi köpte ett gammalt hus några mil utanför Borås för alla barnens skull, han hade fyra med olika kvinnor.

Livet skulle kunna ha varit annorlunda om vi inte hade träffats men ödet ville det. Under drygt ett år hade jag ett litet företag som jag skötte helt själv. Min man kom endast in i affären för att hämta gratisöl och cigg. Jag trivdes bra i affären. Men en dag kunde jag inte gå ut och mata djuren för ryggen sade ifrån. Under sju veckor låg jag på sjukhuset och kunde inte gå. När jag till sist fick komma hem fick jag nacka hönsen och sälja hästen min favorit. Vårt hus brann det i två gånger under loppet av två år.

Min man tyckte om att festa och han ville ha andra kvinnor också, och ibland när jag kom hem efter jobbet fick jag ställa mig och laga mat till hans polare. Han skulle alltid slåss med andra när han blev full, annars blev det jag som fick ta smällarna men jag slog alltid tillbaka.

Under de åren vi bodde i huset bodde även hans barn hos oss och jag var glad i dom. Fredrik och Tobias som kom till oss till slut, älskade sina syskon och även sin styvfar. Men han började bete sig så illa mot mig så jag orkade inte att älska honom. När vårt hus hade brunnit fick vi flytta till en liten sommarstuga på ett rum och kök.

Min man hittade jag i en situation som helt dödade kärleken. Du kan tänka dig att hitta sin man med en annan kvinna i en säng. Jag tog barnen med mig och flyttade till Borås. Jag sa till min man att vi delar på lösöret som vi från försäkringsbolaget och jag gav honom min del av huset. Min advokat sade ifrån. Det började ett rent helvete med hot och gråt från min man, och till slut hade jag flyttat tillbaka till honom. Vårt hus var nu färdigt men jag kunde inte bo där mer för det sätter sina spår att ha varit med om en brand, man står där med det man har på sig, inte kunna koka kaffe ens en gång.

Nog om det. Vi flyttade in till Borås till slut. Men jag insåg att vi inte kunde leva tillsammans för min man ville inte ha bara mig utan andra kvinnor och spriten. Vi skildes som vänner ändå. Jag bodde med mina tonåringar och levde lugnt ganska länge.

1992 så satte jag ut en annons i en veckotidning om en kompis. Jag fick en massa svar från hela sverige, men ett svar fastnade i min hjärna.

Det var från Lasse.

Jag skulle ju aldrig mer falla för någon man, men Lasse föll jag bokstavligen för. Vi träffades oftare och oftare och visste båda att detta var rätt. Han har en dotter som är bara 1 år yngre än Tobbe. Hennes mamma är död sedan några år och hon var vansinnigt bortskämd men jag älskade henne ändå och alla barnen tyckte om varandra.

Vi bestämde att flytta ihop i Lasses hemstad Katrineholm och jag förberedde ungdomarna på att flytta. Fredrik skulle ta studenten och Tobbe gick ut nian så allt var planerat av ödet.

Vi packade och packade och det var en vecka till flytten, när Fredrik sent en kväll sa: jag går ut en stund, ska se om det är nåt på stan. - Ja, sa jag men bli inte ute så länge.När han gått gick jag och lade mig och tänkte inte mer på det. På morgonen skulle jag på en utställning, och en kamrat kom och skulle hämta mig. Tobbe säger att Fredriks skor inte är hemma och jackan är borta. Hans dörr brukar vara stängd, så jag hade inte tänkt annat än att han sov. Tobbe knackar men ingen svarar och vi tittar in men inge Fredrik finns. Då blev jag orolig, verkligen orolig. Detta har aldrig hänt.

Jag ringde alla jag kände men ingen visste något. Några telefonsamtal till sjukhuset och polisen men inget. Polisen var lite konstig i telefonen, och jag fick förklaring senare när det ringde på dörren, utanför stod några poliser och en präst.

Fredde min snälla och skötsamme son var död säger polisen. -Aldrig, jag tror inte det, sa jag, jag är på väg ut för att leta honom för han har varit borta hela natten sa jag lugnt. Några timmar senare sitter jag och Tobbe på sjukhusprästens kontor och väntar på vad, jag vet inte och ingen säger något heller.

Inte en läkare ingen sköterska bara denna präst som pratar mest i luften och tittar på klockan. Mina föräldrar och syskon var underrättade men Lasse hade de inte fått tag på. Jag fick till slut gå och titta på honom och min kompis var med.

Fredrik hade gått raka vägen hemifrån till järnvägen och lagt sig på spåret, lokföraren hann inte bromsa i tid. Min son hade tagit av sig jackan, glasögonen, klockan, samt lagt ett litet brev i fickan där han skriver att han inte vill leva längre, förlåt mig mamma skrev han vi ses i nästa liv.

Tänk om inte Lasse kommit till mig den kvällen......

Han tog hand om allt begravning skulle ordnas och flytten, och jag hade en till son som behövde oss. Han stängde in sig i Freddes rum och behövde nog vara ifred. Vi spelade Fredriks skivor och försökte att inte gråta ihjäl oss. Folk pratar om krisgrupper för dessa tillfällen men det var ingen som brydde sig om oss. Jag pratade med pojkarnas far om att han måste komma och hjälpa oss. Vet du vad den jäveln sa?

-Jag mår dåligt och du klarar det bättre själv, sa han. Jag hatar honom än idag för de orden.

Vi flyttade upp till K-holm men begravningen måste ske i Borås sa begavningsbyrån, så några veckor senare åkte vi tillbaks till Borås för ett sista farväl av min älskade Fredrik. Kapellet var fullt med vänner och mina föräldrar var nedbrutna av sorg. Jag vet inte vad jag kände, tomhet, ångest ja jag vet inte ännu idag vad . Det var precis som om jag satt bredvid mig själv och såg ut över Freddes klasskompisar .

Jag kommer inte ihåg att jag grät jag tyckte allt tog så lång tid, och jag tittade på studentmössan som klassen hade gett och som låg på kistan. Du kunde väl ha väntat tills du hade tagit studentmössan på ditt huvud minns jag att jag tänkte. När jag gick fram till kistan skakade mina ben. Till slut var allt över. Fredrik skulle kremeras för att kunna följa med till Katrineholm, men alla blommor då tänkte jag ska dom bara ligga och förstöras? Ja mina tankar var verkligt konstiga den dagen och även veckor senare hade jag så konstiga tankar och drömmar.

Som tur är är Lasse lugnet själv och vi pratade väldigt mycket under denna svåra tid. Men kroppen min började säga ifrån , men jag lyssnade inte för det nya jobbet på en lunchrestaurang var väldigt stimulerande. I augusti blev jag fast anställd och sjuk. Jag fick tennisarmbåge i båda armarna men jag är ganska enveten och tjurskallig av mig så jag ville inte alls gå till doktorn, men till slut sa företagssköterskan ifrån och det var bara att pallra sig iväg till farbror doktorn. Lite cortisonsprutor och sjukgymnastik skulle göra gott sa doktorn.

Så var det ett tag men det blev inte alls bra utan 1 december 1993 blev det till en operation. Efter operationen hade jag mer ont i ryggen än i såren. 12 december kunde jag plötsligt inte komma ur sängen, ryggen var kaputt,jag bara skrek. Du måste ha fått ryggskott sa Lasse, jag ringer en ambulans. Ambulansmännen fick ge mig en morfinspruta för att de skulle kunna lyfta mig till båren. Jag blev röntgad på sjukhuset och det var ett svårt diskbråck i ryggen, men ändå fick jag ligga hela dagen på en bår och vänta.

På kvällen sa läkaren till min man att åka hem för det händer inget mer i dag. Men när Lasse hade åkt hem kom en annan läkare springande vi måste operera redan ikväll så vi skickar dig genast till Eskilstuna för där väntar läkare på dig. Jag hann inte tänka så mycket förrän jag låg på operation i Eskilstuna, senare fick jag veta att läkarna var rädda att jag skulle bli förlamad om inte jag blev opererad genast.

Jag fick inte annat än stå och ligga under följande 6 veckor, jag hade dessutom fått en nervskada i vänstra benet. Jag kunde inte ha ens ett täcke på benet. Veckorna gick och blev till månader men värken blev inte bra. Jag var tillbaka på sjukhuset ofta men det bara skrevs ut nya mediciner till mig. Jag hade fått kronisk värk sa läkarn och en gång flinade han mig rätt upp i ansiktet, du måste lära dig att leva med smärtan för den får du ha hela livet sa han.

Då blev Bitte riktigt förbannad, dra åt helvete sa jag, detta går jag aldrig med på.

Jag gick samma dag till försäkringskassan och bad om hjälp att komma till rehab i Eskilstuna och tro det eller ej, men jag fick komma till ergonomicentrum 4 veckor för utredning detta var 1995 så jag hade gått länge sjukskriven utan hjälp. I Eskilstuna ville de att jag skulle ta emot sjukbidrag under 2 år för att jag skulle utredas i lugn och ro. Aldrig i livet sa jag, men efter 4 veckor och otaliga arbetsprov och undersökningar hade jag gått med på det i alla fall.

Fibromyalgi sa de att jag hade och nervskada från operationen. Mina smärtor blev inte bättre utan blev bara värre för varje månad som gick.

Min familj och jag bröt upp från stan och flyttade till Sköldinge som är Lasses uppväxtbygd. Sköldinge ligger bara drygt 1 mil utanför Katrineholm. Vi gifte oss där 1995.

Men jag orkade inte återgå till mitt arbete och det kändes jobbigt. 1998 skickade min läkare mig till Tranås för att se om de kunde göra något där. Sex veckor senare fick jag komma hem, men hann vara hemma 3 dagar sen small ryggen och slog mig till golvet.

Jag fick läggas in på Kullbergska sjukhuset med fruktansvärda smärtor, så läkarna satte en EDA i ryggen med marcain och morfin som fick gå in i min kropp. Mitt vänstra ben fick de aldrig ordning på. Till slut efter 6 veckor till sängs fick jag komma hem.

Min svärmor bodde hos oss, för Lasse arbetar i Norge och är borta periodvis. Det var menat bara som en kort tid för läkarna sa att jag nog skulle bli så pass bra att jag skulle kunna klara mig själv. Ingen hjälp eller sjugymnastik fick jag utan det kom en sur sjukgymnast hem 2 ggr under hela våren och hon sa bara att hon tänkte minsann inte göra något så länge jag bara skrek när hon tog i mig, men vad skulle jag göra.Jag fick nästan 40 tabletter om dan och de hjälpte inte.

Svärmor hade det jobbigt med mig för jag blev inte så lätt att tas med. Jag satt i rullstol från december alltså bara några veckor kunde jag ta mig med ett gåbord från sängen till toa. Varför kunde ingen hjälpa mig?? Svärmor gick i pension första maj och då fick jag personlig assistens 10 timmar om dan. Jag blev ännu sämre under maj och de fick ha lyft vid förflyttningar och det slet i min onda kropp. Men när det blev varmare under sommaren blev jag lite bättre och kunde med hjälp av assistentens hjälp flytta mig till rullstol och toa utan kranens och det var härligt.

Min man och jag kunde åka till grekland i slutet av augusti och där mådde jag jättebra. Lasse kunde med hjälp få mig i polen och det var så härligt.

När vi kom hem kom värken tillbaks men det var inte nog med det, jag fick avslag på ansökan om personlig assistent (lss) jag fick även avslag på lass. Det kunde inte styrkas att jag var varaktigt sjuk sa dom.

Min hela värld rasade åter samman, jag kan ju inte ens koka mitt eget kaffe.

Min kropp blev bara sämre och jag skulle inte ens få ha hjälp med att leva anständigt liv. Hela vintern har nästan gått nu och idag (tisdag den 29 februari) är det klart att jag är varaktigt rullstolsbunden och är i behov av assistent.

Än har jag inte fått ett skriftligt beslut men idag har jag haft i fem timmar personlig hjälp.

Jag kommer alltid att vara bunden till rullstolen och kommer alltid att behöva mycket stöd och hjälp, men jag hoppas att min älskade man står ut med mig ändå.

För fast mitt liv har varit ganska jobbigt så tänker jag att när allt är som mörkast kan man kanske se långt fram en ljusglimt.

/Bitte feb 2000