1982 Midsommarafton. Avgått från Spikarna, Alnö. Destination: Åkeröviken, Tynderö. I bakgrunden Storön.

Set Sabina byggdes troligen någonstans i skiftet mellan 1930 och 1940 för Kustartilleriets räkning, efter ritningar som härstammar från 18-talets slut. Rakstävad, grundgående, smal och lättdriven med ett smal akterstäv som gör att den blir nästan spetsgattad i vattenlinjen.

    Det var KA 5 i Härnösand som fick äran att ha henne i sin tjänst och vård. och vårdat henne gjorde man så bra att ännu är det inga problem med hennes ädlare delar, skrov köl och spant, Topptimret däremot är i behov av åtgärder, sedan hon stått på land sedan 1995.Detta upptäcktes när jag i ett anfall av arbetslust vid millennieskiftet, år 2000, rev av hela överbyggnaden. Hon har alltså i dag samma utseende som när hon gick av stapelbädden under brinnande världskrig, d.v.s. som en minslup med en enkel svängbar "lyftkran" infälld i det lilla akterdäcket. Hon var självklart helt öppen förutom ett litet akterdäck av oregon pine, där styrman stod och styrde med ett utanpåliggande roder, samt hade hon även ett något nedsänkt litet fördäck. I övrigt fanns sittplatser för ca. tio personer utefter låringssidorna, samt fem roddbänkar för tio roddare, därav benämningen 10-huggare. Maxlast 20 personer, besättningen inräknad, som det står på en metallskylt än i dag. Årtullar infällda i topptimret sitter även kvar. De är förstärkta med mässinginramning somockså är kvar i original.
Det var jag själv som byggde om det öppna skrovet, som vi köpte för en spottstyver, uppe i Kyrkviken, Kramfors. Det ägdes då av en polis som köpt det av KA5 några år tidigare, men ej orkat mobilisera energi nog för att bygga om henne till fritidsbåt. Men en propelleraxel hade han installerat på ett acceptabelt sätt, dock ingen motor. (om hemresan på förvintern -80 med en provisoriskt påhängd utombordare, finns en egen berättelse) När vi vintern och sommaren 1980-81installerade dieselmotor och byggde om henne till motorseglare och fritidsbåt, var vi noga med att det skulle vara enkelt att en dag återställa henne som hon en gång var. Ty vi insåg att hon var en klenod om vi bara orkade hålla henne i skick, men det har ej varit så lätt, ty hon ha rfaktiskt fått göra skäl för benämningen "bruksbåt", eftersom vi verkligen är ute på haven varje ledig stund.
    När vi köpte den nya båten senhösten 1994, som vi beseglar haven med i dag så blev hon stående på land i över 6 år, men när klubbkompisarna började att tala om henne som ett vrak som bäst passade på majbrasan så beslöt jag en dag att riva av hela överbyggnaden, för att renskrapa och restaurera. Jag hade gjort henne valdäckad, det innebär att överbyggnadens sidor går utanpå skrovets topptimmer, och man fick gå över taket när man gick iland över fören. Det gjordes dels för att kunna ha originalbåten kvar som under ett "lock", men även för att utnyttja hela bredden till boendeutrymme, hon är endast 2,6 m bred men 10,2 m lång. Sedan plockade jag ned utrustning, spis, kylskåp, toalett etc. så efter en vecka var hon återställd till originalutseende, om än inte skönhetsmässigt.

Så här fann vi skrovet i Kyrkviken 1980, och så ser hon hon ny åter ut efter 20 år som överbyggd motorseglare

Set Sabinas sista seglats (eller den senaste)
Tyvärr måste ju även nya båten ha sin vårrustning och sedan började seglingsäsongen, så det blev ej något mer gjort det året. Men sommaren därpå fick jag en ingivelse tidigt en vacker morgon, nu skulle hon i sjön så att alla belackare fick se att än var hon ett "flytetyg". Sagt och gjort, utan minsta försök att täta några springor kopplades båtvagnen bakom bilen, lamellerna plågades så att det rök, men fram till slipen kom hon innan någon av kamraterna infann sig i hamnen. Efter lite bökande stod hon i rätt position för att kunna kopplas i slipspelet och sakta rulla ut i vattnet tills havsytan stod lämpligt högt upp på skrovets akterdel. Att båtens egna länspumpar fungerade hadejag kollat tidigare och batterierna sattes på laddning innan jag hämtade en större länspump, ty på en träbåt som stått på land i 6 år, på den "kan man kast in hatten" genom springorna. Fast om sådant vet kanske dagens plastbaljeägare inget ?
    Att sedan stå i bakgrunden och lyssna på klubbkamraternas kommentarer var riktigt nöjsamt, många kände ej heller igen henne där hon låg skrovnaken med färgflagorna hängande i trasor utefter skrovet. Så här lät det : "Men va f-n har dom drage hit för nåt ? Dé va de jävl-aste jag haver skådat ! Den där kan ju aldrig fås att flyta ! Nu får vi ha ett vrak liggandes här, de måste vara nån helt sanslös person som släpat hit den där ? De där måste ju styrelsen se till att få bort omgående, . . . etc. " Ja, så lät det, men när jag då berättade att det var jag som var den sanslöse, och att skrovet var Seth Sabina så ändrade man lite på kommentarerna, men de flesta uttryckte ändå tvivel på att hon skulle klara av att hålla vattnet på utsidan. Men själv var jag segerviss och så snart pumparna började sänka nivån på insidan så släpptes hon ut ytterligare en bit, och jag tyckte mig nästan höra en suck av välbehag för varje ytterligare decimeter som vattnet omslöt kennes kropp, ja, skrov menar jag. Man blir lite nostalgisk en sådan gång, när "hon" som man delat glädje och sorg med i 15 år åter får komma ned i sitt rätta element.
    På eftermiddagen låg hon nästan helt i vattnet, men stod fortfarande på båtvagnen så klart, och då ringde jag till "Säkerhetschefen" och bad henne komma ned till hamnen och se något intressant. Men när hon kom ned och fick se vad det intressanta var så fick jag en av de kraftigaste "avhyvlingar" som hon ditintills bestått mej med under de 23 år som vi camperat ihop. Enligt henne var nog de kommentarer som klubbkamraterna undsluppit sig om "sjösättarens" sinnesbeskaffenhet ett understatement, och beordrade omedelbar upptagning igen, innan fler hade upptäckt "eländet". Säkerhetschefen skämdes alltså, inte så mycket för båten kanske men för mej som trodde att hon fortfarande var en båt. Men jag lät mig denna gång ej nedslås, och när hon slog vad om flera tusen kronor att hon aldrig skulle kunna flyta av egen kraft något mer, så blev jag riktigt upplivad ty det vadet var jag övertygad om att jag skulle vinna, men tonen oss emellan var frostig även dagen därpå.
    Men den dagen sköt jag ut henne så långt att hon höll sig helt flytande med de tre pumparnas hjälp, och båtvagnen fick stå kvar under för säkerhets skull, men jag "myrade och spånade" henne och på kvällen vågade jag flytta henne från slipen och ta upp vagnen. Men alla tre pumparna gick kontinuerlig, och säkerhetschefen vägrade att komma ned till hamnen.
    "På tredje dagen återuppstånden igen" för att citera bibeln, så flöt hon för sina egna pumpar och den stora länspumpen sörplade bara till nån gång då och då. Jag hade under tiden fått batterierna fulladdade och dieselmotorn tuffade igång efter lite rundkörning, med samma samma tillförlitliga ton som vanligt. Lite provkörning runt i hamnen på fjärde dagen gick alldeles utmärkt trots att både gas- och växelreglage satt på en lös bräda sedan jag rivit både överbyggnad och inredning, men först på femte dagen kunde jag förmå säkerhetschefen att komma ned och bevittna att hon förlorat vadet. Men då hade hon inget riktigt minne av av att hon på eget initiativ hade slagit vad om flera tusen kronor, men hon blev dock på ett lite soligare humör trots att båten fortfarande såg för bedrövlig ut, vad gällde puts, ans och färgrester.
    Efter en vecka bjöd jag ut säkerhetschefen och en kamrat på en lite längre åktur med utflyktskorg och tillbehör, vilket hon med tvekan och flytväst gick med på. Majkvällen var varm solig och stilla med spegelblankt vatten. Set Sabina flöt som en svan på vattnet, motorn tuffade stilla och förtroligt. Jag styrde in i en vik och körde försiktigt fast stäven i utgrundningen under överhängande skir försommargrönska, där fåglarna drillade i träden. När vi sittande på ett par av roddarbänkarna som jag satt tillbaka, med en låda emellan som bord,och hade dukat upp en enkel men god supé då blev säkerhetschefen nostalgisk och mindes den gången när vi just hade köpt båten 20 år tidigare, och gick genom nyis med utombordare och tält en natt med månljus utför Ångermanälven. Då ändrade hon på sinnelaget tvärt, och jag var ej längre den största fårskallen i klubben ! Nej, nu skulle Set Sabinas skrov rustas upp, renskrapas och målas, ja det var ingen hejd på alla arbetsamma förslag hon förelade mej, och jag ville ej störa den pastorala friden med att sätta mig på tvären just då. Fast visst är det skillnad på att göra just så som man själv vill och i den takt man själv vill, än att bli förelagd vissa uppgifter, eller hur ?
    Nåväl, veckan därpå tog jag upp Set Sabina igen, med visst vemod, ty jag tyckte att hon såg så ledsen ut när ej vattnet längre omslöt hennes vackra kropp, ja skrov menar jag. Nu dög ej längre att stå täckt med några enkla presenningar, nu blev jag beordrad att bygga ett båthus, och med lite tur kom jag över en bra stomme till ett presenningstält för några hundralappar. Den var visserligen för liten men det var en bra grund att börja bygga ut, förhöja och förlänga med. Det slutade med ett bygge på 14 x 4 meter och 4 meter i tak med både gavlar, väggar och golv av tjock presenning, och där står hon nu i tryggt förvar och väntar på att jag skall orka mobilisera den kraft, fysiskt och psykiskt som krävs för att börja skrapa och slipa, när man dessutom har ytterligare en stor båt, 34 fotaren Essy Lustan, som också kräver mycket underhåll och dessutom kräver att vi är ute och motionerar henne nästan varje dag under hela sommaren

    Hur skall det gå ? Och de där vadslagningpengarna har jag inte sett till ? Men jag har i alla fall en säkerhetschef som alltid är beredd att föja mej ut på böljan den blå. Det är ej allom givet !

Beå

Ps.   Vad tror Du om Set Sabinas chanser att åter få komma ut på sjön igen ?   Skriv och berätta.   Ds.

I "WASSENS BIBLIOTEK" kan du läsa flera berättelser om våra färder med de båtar vi haft.

Båtbyggarskolan

Så gick ännu ett par år utan att energin räckte till för de storslagna planer som ibland dök upp i en sjöfarares skalle, men så blev vi erbjudna att överlämna henne till Båtbyggarskolan i Sundsvall som övningsobjekt för dess elever. Efter viss vånda tog vi så beslutet att donera henne dit, och våren 2006 bogserades hon på sin båtvagn in till skolans nya lokaler uppe vid Sidsjön. Och där står hon nu uppallad i torra fina lokaler, och allt eftersom genomgår hon början på en pietetsfull restaurering. Och den som lever får se vad slutresultatet blir. Kanske återställd som minslup i sin forna glans, kanske utvecklad till en "kungaslup" med salong i guld, silver och rokokoinredning med ett roddarlag som kan hyras in av välbeställda företag för PR turer i skärgården runt Alnön ??