Flera istider har inträffat i Norden under årmiljonernas lopp. Flera har varit mycket större än den senaste, ( den s.k. Fennoskandiska) men det är den som vi ännu i dag kan se spåren efter. Den började för ca 120 000 år sedan och slutade för endast 10 000 år sedan, d.v.s. bara 8 000 år före vår tideräknings början. I Medelpad var isen under sin mäktigaste period ca. 3 km ( 3 000 meter ) tjock och täckte hela Sverige, Norge, Finland och stora delar av Ryssland, Tyskland och Östersjöstaterna. När isen blir så tjock så blir tyngden så oerhörd att trots isens hårdhet så blir den "plastisk" och de understa lagren pressas ut som "tandkräm ur en tub". Denna enorma kraft har gjort att du kan se på bl.a. berghällar hur de slipats släta eller räffliga på den s.k. "stötsidan",

d.v.s. den sida som isen träffade när den gled utåt.

Även Brittiska öarna var nedisade men Norges västkust och Lofoten låg just vid iskanten . Men ca 7500 år f Kr hade isen krympt ihop så att när dess rand nådde vår kust var tjockleken i centrum (som låg något öster om fjällkedjan) nere på 200 m. När avsmältningen nått fjällryggen och västra iskanten stod i Jämtland, var en jättestor issjö uppdämd däremellan (Central-jämtska Issjön) , och isvattnet sökte sig ut i Atlanten via lågpunkter mellan fjälltopparna.

När så till sist inlandsisen blivit tillräckligt försvagad av avsmältningen genombröt vattenmassorna den dämmande isen och Jämtland och ned i Medelpad, medförande mängder av jord och slam. Det var en katastrof vida större än den "Vild-Hussen" åstadkom 10 000 år senare. Men då inga människor eller djur ännu hade invandrat till dessa trakter så kanske det är fel att kalla det "katastrof"? (mera om Vildhussen längre fram). Dock blev resultatet att bördig kalkhaltig mylla från Jämtlands berggrund avsattes på bottnen av det dåvarande havet. De olika ishaven eller issjöarna som uppstod under olika avsmältningsperioder kommer ej att vidare avhandlas här, men nämnas kan att Bottenhavet / Östersjön har haft olika avtappningsställen. Den mest spektakulära anses av vissa forskare ha varit via "Svea älv" där man tror sig ha upptäckt ett "Döda fall" vida större än Döda fallet syd om Hammarstrand. Det var ( om denna teori stämmer ) både högre och vattenrikare än dagens Niagara.

Genom sin enorma tyngd under den mäktigaste tiden hade ismassan pressat ner jordskorpan så att den, när istrycket släppte, låg ungefär 265 m lägre än nu. Det betyder att när du nu står vid Indalsälvens delta så hade du då stått på bottnen av ett hav, 250 meter under havsytan. Högsta kustlinjen är den högsta nivå till vilket havet gick efter den sista isens smältning. Denna nivå är längs Indalsälvens dalgång ca. 260 m överr dagens havsyta. När isen började att försvinna började jordytan (likt en gummiboll ) att återta sin form och landet höjde sig ur havet. Från början efter det att isen försvunnit höjde sig landet med ungefär 150 mm / år. Landhöjningen pågår ännu men har nu avtagit till knappt 10 mm / år. Låter kanske ej så mycket men innebär dock att där Du i dag kan obehindrat åka omkring med en mindre båt är det torra land om hundra år.

Iskanten stod vid Bergeforsens kraftverk ca. 7300 f Kr och var efter ytterligare hundra år vid Järkvissle kraftverk. En nivåskillnad på ungefär 25 meter. Isgränsen flyttades successivt uppåt mot Jämtland. Kusten blev därför isfri först och där följde även högsta kustlinjen. Detta var ishavet, varur våra högsta berg, ex Storberget i Liden, stack upp som små öar eller skär och Indalsfjorden sträckte sig ända upp mot Östersund. Indalsälvens mynning låg alltså då långt upp i det vi nu kallar Jämtland, men landhöjningen har hela tiden, långsamt men säkert, under årtusendena trängt undan havet och givit oss allt mer land. Ett land som ofta består av rullstensåsar eller ändmoräner, bildade av de isälvar som forsade fram under isen.

Som ett kuriosum kan nämnas att vissa forskare anser att Indalsälven för ett par tusen år sedan rann ut genom nuvarande Ljungans dalgång. Detta är nämligen en alldeles för bred dalgång för att ha kunnat utgrävas av denna betydligt mindre älv. Men även sedan Indalsälven på grund av egna avlagringar brutit sin nya nuvarande fåra, så anses det också att den ännu en gång dämt upp sig själv, ty en gång rann den ut vid nuvarande Vivstavarv men tvingades åter av sina egna avlagringar att börja rinna mot norr tills den i Stavreviken mötte berggrund och fick göra en nästan 180 gradig sväng mot söder för att slutligen finna sitt nuvarande utlopp vid Lövudden och "Deltat" (Sveriges största delta. Se Vildhussen längre fram)

Indalsälven vid 1700-talet

Landet hade fortsatt att höja sig men kunde nog endast anses beseglingsbar upp till Bergeforsen, sedan blev strömmen kännbar med förrädiska forströsklar. Vid denna tid hade skogen börjat att få ett värde genom att exporten av sågat virke tagit fart. Transporten skulle utföras genom att flotta virket på älven ned till kusten för vidare skeppning ut i världen. Dock hade älven genom Storforsen, eller Gedungsen som den även kallades, bildat ett besvärligt hinder. Fallhöjden var så stor att stora delar av det flottade timret slogs så sönder att det ej gick att tillvarata när det kommit fram. Detta var ett stort bekymmer och ett ekonomiskt avbräck för de bönder som hade skogsmarker i Stugun och Ragunda m.fl. platser. De bildade ett bolag (Storforsbolaget) för att gemensamt kunna lösa problemen och flera försökte att gräva en ny fåra för älven, genom en sandbank kallad "Remmen" men arbetet blev för svårbemästrat

1793 anställdeStorforsbolaget till slut handelsmannen Magnus Huss från Sundsvall. Han hade gjort sig känd för att ha framsynta idéer och tekniska lösningar på det mesta. Huss räknade snart ut att han kunde ta hjälp av en mindre bäck som rann i närheten. Med dess hjälp kunde man, genom att delvis gräva och delvis leda bäcken ned i groparna, få vattentrycket att spola bort sand och undan för undan få en mindre fåra. När han hade fått bäcken att genomskära hela Remmen så avsåg Huss att under kontrollerade former göra en lämpligt stor passage för en del av älvens vatten genom sandbanken, lagom för att flotta timret igenom.

Det fanns även många som var emot projektet av olika orsaker. En av dessa var risken för att den nya avgreningens storlek ej skulle kunna styras, och då befarade man att den stora Ragundasjön skulle tömmas. Skrivelser skickades mellan olika myndigheter för att stoppa grävningarna och ibland fick dessa gehör och grävningen förbjöds, men Storforsbolaget överklagade och man fick åter tillstånd. Detta fortsatte av och till, men arbetet fortskred emellanåt under årens lopp.

!796 var vårfloden kraftigare än i mannaminne, grävningen var för tillfället förbjuden, men i det närmaste fullbordad. På kvällen den 6:e Juni bröt sig så älven igenom Remmen. Det har senare hävdats att den måste ha fått hjälp, men som vanligt vid stora katastrofer uppkommer rykten och ingen vet nog riktigt.

Älven tog, sedan den väl brutit igenom, med sig hela sandbanken och grävde en djup fåra som på några timmar tömde hela Ragundasjön på sitt innehåll av 300 miljoner kubikmeter vatten. En 15 meter hög flodvåg rusade utför även med förödande kraft och hastighet. Den tog med sig allt i sin väg, djur, kvarnar, sågverk, lador, fiskestugor och redskap samt enorma mängder bördig jord. Av allt vad den rev med sig byggde den upp Sveriges största kustdelta nere vid sitt utfall i havet nere vid nuvarande Lövudden och Midlanda flygplats i Timrå kommun .

Märkligt nog skördades inga människoliv, förmodligen beroende på att det var kväll och människorna hade slutat sitt arbete på åkrar, sågverk och kvarnar samt återvänt till sina hem som i den branta nipuppfyllda dalgången ligger mycket högre upp. Men det var ändå en katastrof av stora mått. Magnus Huss som redan tidigare kallades för Vildhussen hade nu verkligen gjort skäl för namnet, och han blev det stora hatobjektet utefter älvdalen.

Men när Ragundas bönder hämtat sig från chocken, upptäckte de att katastrofen givit dem hela den väldiga arealen som utgjorts av Ragundasjöns botten. Det var en mycket bördig jord, och de tackade nog vår Herre i smyg, även om de för grannsämjans skull med de nedanför belägna byarna nog ej alltför öppet visade sin glädje. De hade ju dessutom även fått sin efterlängtade flottled.

I dag finns den jämförelsevis stora Centralorten i Ragunda kommun, Hammarstrand, som är uppbyggd på bottnen av den tömda sjön

Döda Fallet

När Indalsälven tagit sin nya fåra tystnade Gedungsen för alltid. Det är numera ett stort turistmål, där man via trappor kan ta sig ned under det gamla vattenfallet ( fallhöjd 35 m )och bekvämt studera hur vattnet under årtusendenas lopp slipat hällar, grävt ut håligheter, tunn-lar och "jätte-grytor". Där finns sommartid numera även servering och turistanläggningar.

Självfallet uppstod efter en sådan händelse krav på ersättning, och nu följde en mycket utdragen process. Men Storforsbolaget blev helt frikänt för själva genombrottet. Dock var som vanligt efter en katastrof, många olika åsikter och ord stod ofta mot ord, och maktens papperskvarnar mal som bekant ytterst långsamt. Detta har gjort att ett mål avgjordes först efter mer än hundra år.

Vildhussens död

Året efter genombrottet var Vildhussen på väg utför älven för att ta sig till Sundsvall och avlägga en redogörelse för hur katastrofen kunnat hända. Men dit kom han aldrig fram ? Han hittades sedermera drunknad i älven uppe i Liden.

Även här gick olika rykten. Många ansåg att van vid vatten, som han var, så kunde det ej ha varit en olycka, de trodde att han blivit dödad av någon uppretad jordägare. Andra trodde att han tagit sitt eget liv när han såg de skador han orsakat utefter älvdalen. Andra som var skrockfulla trodde att det var älven själv som hämnats för att han tystat dess mäktigaste fall ?

Vad som är sant och vad som är sägen kommer för alltid att vara förborgat. Den ende som säkert vet är den gamla Indalsälven, och den sorlar numera bara svagt genom kraftverkens turbiner.

Vildhussen ligger begravd vid Lidens G:la kyrka, som därigenom även är ett turistmål.

Nu var älven en ännu viktigare led för samfärdsel. Timmerflottningen var ännu större och utför var det en lättsam resa med båt i den strida medströmmen. Däremot var det ett "Sisyfosarbete" att ta sig några längre sträckor uppför, mot strömmen. ( Sisyfos var den som gudarna dömt att rulla en ärta med näsan uppför ett brant berg ) Det kan gå bra långa sträckor genom att åka på "bakvattnet" eller edorna ( detta innebär att det ofta går en motriktad svag ström närmast land ), men vid forsar och fall fick man dra båtarna på land.

Nu började ångmaskinerna bli vanligare vilket innebar att man ej behövde bäckar eller åars fallhöjder för att driva sågverken. I stället koncentrerades dessa till kusten och möjlighet att direkt lasta det sågade virket på fartygen. Runt Alnö, Timrå och Sundsvall låg ångsågarna så tätt att en skald utbrast i de välkända orden: "Jag såg och såg, och varthelst jag såg, så såg jag såg vid såg !"

Men det fanns ändå många svåra passager för timret, och det åtgick en massa människor som arbetade inom flottningen. Ofta"brötade" timret ihop sig i väldiga virr varr i forsarna, och eftersom det ej gick att stoppa timret som kom flytande med hundratusentals stockar på en kanske 30 mil lång sträcka så växte minut för minut bröten, och ett enormt och även livsfarligt arbete uppstod för ditkallade flottkarlar för att lösgöra timret. När dessa till slut med svett, spett och möda, eller kanske dynamit i de svåraste fallen, äntligen fått "låsstocken" att släppa så hade man endast sekunder på sig för att springande över timret på den därigenom lössläppta och nu "levande" bröten, ta sig i land och säkerhet. Det var mer än en djärv flottare som steg fel och fångades under timret och maldes till döds eller drunknade.

Så för att minimera kostnaden för denna stora arbetsstyrka så uppstod behovet av flottning med stora ihopbuntade flottar som styrdes av en man med en lång styråra genom forsarna. Men för att flottaren skulle kunna ta sig uppför älven igen med sin långa styråra så införskaffades en grundgående ångdriven båt med skovelhjul i aktern. Den döptes till INDALEN och blev förutom som återtransport för flottningskarlarna och varutransporter även en mycket populär turistresebåt upp och ned för älven. Den hade med stort besvär dragits upp och förbi den vilda Bergeforsen, den sista forsen i älven.

De flottade buntarna togs i land vid Skiljeholmen ( numera även kallad Helenas holme ) där flottstyraren lämnade flotten och tog sin styråra och vandrade upp till Indalen för en behagligare färd uppför älven igen, och timret togs om hand av nya arbetare för vidare transport.

Fram till Bergeforsen från de många bryggorna i Sundsvall och Timrå kunde en annan, propellerdriven ångbåt ta sig. Ty ångbåtar var den tidens både bussar och lastbilar. Den kallades TURISTEN. Förbi forsen fick man dra varorna på en rälsvagn till INDALEN som sedan kunde befara älven i 6 landmil innan nästa stora fors satte stopp. Ovanför tog en mindre propellerdriven ångbåt vid efter att gods och passagerare utväxlats. Dess namn var LIDEN, och den tog sig ända upp till Bispgården.

Dessa tre båtar var under många år en stor turistattraktion. De mest omskrivna och spektakulära resorna gjordes av vår kung Oscar II och kung Chulaloncorn av Siam, med sitt stora följe av prinsar, hovfolk och betjäning, omkring 1920.

Som ett minne av den färden står i dag en liten praktfull pagod av omisskännlig Tailändsk typ nere i närheten av älven, ovanför där LIDEN hade sin slutstation. Det är en sevärdhet i sig och ett utmärkt rastställe med restaurang och övernattningsmöjligheter för de turister som reser utefter älven.

Efter ångan började elektriciteten att göra sitt genombrott och i älven började kraftverk att byggas. Då blev det återigen svårt att gå med sammanbuntade timmerflottar och man återgick till lösflottning. Detta tog bort en del av inkomsterna för INDALEN då inga "Utå-gångare" ( som de kallades som styrde flottarna ) längre använde båten för att ta sig uppför älven med sina styråror, så på 30-talet upphörde båttrafiken. En bidragande orsak var även konkurrensen från landsvägsbussarna som då började bli vanligare. INDALEN ligger nu som vrak på bottnen av Klingerfjärden. TURISTEN och LIDEN torde vara upphuggna ?

Men utbyggnaden av forsar och fall fortsatte årtionde efter årtionde och 1960 var den sista fallhöjden utbyggd i och med Järkvitsle kraftverk i Liden med en fallhöjd på 13 meter. Det nedersta kraftverket, med älvens största vattenflöde, tystade Bergeforsens brus redan1956. Det har en fallhöjd på 24 meter. Men längst uppe nära källflödena finns ännu två outbyggda vattenfall kvar. Det är Tännforsen och Hällingsåfallet med Europas största vattenfyllda kanjon. Vi får verkligen hoppas att älven får behålla dessa ovärderliga naturscenerier orörda.

När man åter övergått till lösflottning fick timret infångas i stora "varp" och bogseras över de större eller mindre kraftverksdammarna med nästan stillastående vatten. Det skedde antingen med rodd eller dieseldrivna bogserbåtar ( nu hade ångan spelat ut sin roll ). Vid varje kraftverk fick så timret flottas genom en stålränna förbi dammen. Under de strömmande delarna av älven flöt timret själv med strömmen, men där måste timret hela vägen ned till kusten och sorteringsverket ("skiljet" ) vid älvens havsdelta på Lövudden styras av flytande ledskenor, för att ej fastna i "bakvatten" eller andra hinder. Allt detta besvär gjorde att det åter behövdes en stor arbetsstyrka. Bara i "skiljet" arbetade hundratals man med att sortera upp allt timmer på sågtimmer och massaved. Dessutom skulle det åtskiljas för varje ägare av de olika sågverken eller de olika massafabrikerna utefter hela kusten. Sedan måste det buntas ihop i stora buntar som bogserbåtar därefter fick dra i stora släp på 500 meters längd eller mer. Så från färdig av mängder av skogsarbetare fälld skog så arbetade ytterligare tusentals man med att transportera timret ner till respektive slutanvändare. Mycket virke gick även till spillo under resans gång. Detta ansågs till slut alltför dyrt av Skogsbolagen och man övergick i början på 70- talet till att transportera virket med lastbilar eller järnväg direkt till användarna eller till en stor omlastningscentral i Töva, 2 mil väst om Sundsvall. Till glädje för kapitalägarna men till bekymmer för alla de som haft en, visserligen säsongsvarierad, men ändå säker liten bi-inkomst till sitt småskaliga jordbruk

Det ofta romantiserade, men i verkligheten hårda och farliga Flottningsarbetets nedläggning bidrog därigenom även till att dessa småjordbruk undan för undan har fått nedläggas och idag finns blott en bråkdel av dessa kvar.

Med Indalsälvens höjdskillnader på 400m som högst är det den största svenska älven utanför fjällkedjorna, och anses ha sin början i Åreälven och Järpströmmen, även om man kan spåra mindre vattendrag som börjar ända inne på norskt område. Den flyter sedan igenom Storsjön och mynnar i Klingerfjärden i Bottenhavet. Avrinnings området är närmare 30 000 kvadratkilometer.

Indalsälvens dalgång är ett historiskt kraft- och källflöde. På sin färd från fjäll till kust passerar dess vatten ett femtontal kraftstationer som förser oss med ljus, kraft och värme. Som den tredje av landets stora elleverantörer lämnar den 1 / 5-del av Sveriges vattenkraftsenergi.

En resa från fjällen ned till kusten längs Indalsälvens dalgång bjuder på en storslagen natur.med orörd vildmark, utmärkta fiskevatten och historiska platser. På sin väg från fjälltrakterna mynnar den, liksom andra, mindre älvar och sjösystem, först ut i Storsjön i Jämtland, landets fjärde stora regleringssjö. Därifrån ringlar den sig ett 20-tal mil ner till kusten. Fallhöjden från Storsjön till havet är 290 meter. Den är uppdelad på ett 15-tal kraftverk med fallhöjder på mellan 13 till uppemot 30 meter med strömmande vatten, eller dammar, på upp till 5 mils sträckor emellan. Den är alltså numera ofarbar med båt längre än till Bergeforsdammen, knappt en mil från mynningen, men mycket lämplig och vacker för fiske, camping och kanotfärder om man är frisk nog att bära kanoten förbi dammarna. De olika kommunerna har även försökt att underlätta för handikappade genom att bygga anpassade fiske och sjösättningsplatser för kanoter.

Vid mynningen var förr ( före vattenkraftsutbyggnaden och de stora regleringsdammarna ) flödet som rikligast under försommaren, med tre oftast klart åtskilda högvatten. Först kom högvatten orsakat av snösmältningen i någotsånär närhet till kusten, ungefär i slutet av April. Sedan kom efter ytterligare ett par veckor högvatten när snön smälte runt de större biflödena i inlandet och östligare delar av Jämtland. I Juni kom så Fjällfloden när de stora snömängderna smälte i fjällen.

Vid ovanligare väderförhållanden så kunde det understundom hända att att två (och någon sällsynt gång alla tre) snösmältningarna sammanföll och då blev det en del mindre översvämningar.

Men sedan vattenregleringsmagasinen byggts ut i allt större omfattning ( plus Storsjöns enorma regleringsyta ) så märker man knappt några större vattenflöden på vår och försommar, ty kraftbolagen spar allt vatten de förmår hålla kvar för att utnyttja under vintertiden. Däremot kan man avläsa en ganska markant nivåskillnad under de olika veckodagarna. ( Ja, till och med under dygnets olika timmar ) Det beror på att kraftverken reglerar sin elproduktion efter det behov som efterfrågas. Det gör också att kalla perioder under vintern kan vattennivån vara mycket hög, men under semesterperioden på sommaren, när många industrier har slagit igen, kan den under nätterna vara så låg att stora delar av flodbottnen ligger torr, ty då spar kraftbolagen vårt vatten till vintern då de kan trissa upp priserna

Men när det då regnar så enormt och länge i Juli - Augusti, som det gjort under några år på det nya seklet, så blir dammarna överfulla och någon damm måste till slut öppna sina luckor för att ej brista. Då uppstår en kedjereaktion a´la dominobrickor, ty då tvingas även nästa damm att öppna sina luckor eftersom den snabbt fylls av den första dammens spillvatten. Sedan fortsätter öppnandet hela vägen ned till kusten i allt mer accelererande tempo eftersom även regnvattnet från biflöden, mindre åar och bäckar också tillkommer. Skulle någon damm brista törs man knappt tänka på de katastrofala följder det skulle få hela älven ned och framför allt nedom Begeforsen i det låga Deltalandet. Det skulle förmodligen orsaka större skador ( och även människoliv ) än Vildhussens genombrott av sandbanken Remmen för 200 år sedan. Redan utsläppen genom dammluckorna har orsakat svåra översvämningar runt sekelskiftet 1900 / 2000.

Före vattenkraftsutbyggnaden var Indalsälven otroligt rik på vandringsfisk som lax och havsöring. Det var så rikligt med lax att drängarna hos bönderna uppefter Indalen krävde att få inskrivet i sina kontrakt att de ej skulle behöva äta lax mer än ett visst antal gånger per vecka. Men i och med kraftverksdammarna så avstängdes fiskarna från att vandra upp och fortplanta sig, även om det teoretiskt kanske skedde fram till och med Bergeforsdammens byggnad 1965, men den satte definitivt stopp.

Fiske

I stället är kraftverksägarna ålagda att på konstgjord väg föda upp lax o öringsyngel för utplantering i älven där de sedan kan leta sig ut i havet. Vid Hölleforsen finns en fiskodling som utsätter 200 000 yngel varje år och vid Bergeforsens odling sätts närmare 400 000 yngel ut.

Men detta är ändå ej bra, ty det blir ej det naturliga urvalet av de starkaste generna hos de fiskar som slutligen skulle ha orkat ta sig genom alla forsar och fall upp till de naturliga lekplatserna. Detta innebär att många yngel aldrig uppnår vuxen ålder och att många sjukdomar drabbar de vuxna fiskarna.

Ändå är Indalsälven nedom Bergeforsdammen en av de bästa områdena i Sverige för strömfiske efter lax, öring, harr och sik.

Deltat

När en älv faller ut i en sjö eller i havet så sjunker vattenhastigheten snabbt och den sand som vattenströmmen hela tiden, år efter år, omflyttar nedåt, den avstannar då och avsätts i sjön eller havet. Därför bildas något som kallas Delta på dessa platser, och vid Indalsälvens utfall i havet ( Klingerfjärden ) så har vattnet utbildat Sveriges största havsdelta. Det är uppbyggt av ett enormt sandskikt som är ända upp till 60 meter tjockt. Det låg längre upp i älven i "tidernas begynnelse" men flyttades nedåt allt eftersom landhöjningen flyttade utfallet i havet längre ut.

Första kartan visar deltat vid tiden strax före Vildhussens tömning av Ragundasjön. Då fanns redan Färjholmen längst uppe där älven gör sin helomvändning och börjar rinna mot söder. Där gick då "Norrstigen", en tidig föregångare till dagens E4, med roddfärjor över älvgrenarna. Sydost om Färjeholmen fanns då det låga sandgrund som nu bär upp flygplatsen Midlanda ( Skeppsholmen ) Många smårännor fylldes igen när flygplatsen byggdes på 40-talet ). Syd om nuvarande Midlanda flygplats nu fanns endast några låga sandgrund.

Andra kartan visar hur det såg ut efter Vildhussens bravader. När Ragundasjöns väldiga flodvåg översvämmade deltat så tilltog det omedelbart i storlek då uppstod tre stora sandgrund syd om Skeppsholmen plus en mängd smågrund åtskilda av större eller mindre rännor. Älven delar sig fortfarande uppe vid spetsen av skeppsholmen och har än i dag sina två huvudfåror på ömse sidor av flygfältet, uppdelade på "Sörån" och "Norrån".

1867 muddrades Sörån upp för att propellerångaren TURISTEN skulle kunna ta sig upp nedom Bergeforsen för att ansluta till skovelhjulsångaren INDALEN ovan forsen. Skeppsholmen var befolkat med många jordbrukare i två byar. Den på norra änden kallades "Fäen" med en 3-4 gårdar och den på södra delen med ett betydligt större antal kallades "Lövudden". Tidigare fanns en tid även ett större skeppsvarv, som byggde båtar för kronans räkning, och därav namnet Skeppsholmen. Från början av 1900-talet även Timmersorteringsverket med hundratals sommararbetsplatser och ungkarlsbostäder samt en konsumbutik.

Tredje kartan visar hur det såg ut för ca. 50 år sedan. Då hade Skeppsholmen genom landhöjning, uppgrundning och i viss mån med människans hjälp, vuxit ihop med de tre stora sandgrunden syd om den flera kilometer långa ön där flygplatsen ligger, och de boende på Fäen var borta efter flygplatsbyggnationen. Men en stor ladugård och flera bostadshus finns ännu kvar och disponeras av Luftfartsverket.

En stor mängd smågrund och rännor finns öster och syd om Skeppsholmen, och de stora flata samt låga Laxgrundet och Smackgrundet har börjat att synas över havsytan. De blev snart en populär badplats med varmt långgrunt vatten efter en kilometerlång sandstrand. För att komma dit var man dock tvungen att ha tillgång till båt eller kanot.

Vid sekelskiftet 2000 är deltat ännu större genom landhöjning och t.ex. omlagring av den sand som revs upp i rännorna vid Deltabrobygget för nya E4:an. Och sedan Bergeforsens Kraftverk byggdes så har tillförseln av sand upphört, ty den 24 meter höga dammen gör att ingen större strömsättning sker på bottnen av den och avtappningen genom turbinerna sker uppe vid ytan.

Detta innebär att Indalsälvens delta nu är ett åldrande delta vars smårännor troligen kommer att så småningom bli helt uppgrundade och avsnörda från älven och nya grund kommer upp till ytan i takt med landhöjningen ?

På västra sidan av Sörån finns sedan ett 20-tal år en av Sveriges förnämsta seaside golfbanor med rinnande vattenrännor genom anläggningen som även har en modern restaurang.

Om man tar av E:4an till höger(norrgående filen) vid Y-et ( alltför välkänt för att behöva beskrivas ) kommer man till motorcykelklubben Bushman Riders klubblokal där man varje sommar har en stor motorcykelträff med hundratals deltagare i alla åldrar från hela landet och grannländerna. Den brukar även besökas av boende i Timrå med bil eller båt, ty klubben har god ordning på festligheterna och en mycket trivsam stämning brukar råda, oavsett om man kommer med motorcykel eller på annat sätt och oavsett om man är ung eller gammal. Mat serveras och musikunderhållning bjuds. Det är alltså ingen likhet med de söderut så fruktade Hells Engels och Bandidos.

Under senare år arrangerar Timrå Kommun även en Rockfestival i anslutning till motorcykelklubbens lokaler och område. Den växer i deltagarantal år från år och samlar tonårsungdomar från hela länet och längre ifrån ändå. Till den inbjuds även de vuxna som är vetgiriga på vad deras ungdomar roar sig med och hitintills har det skett utan gnissel

Från E4:an kan man på samma avtagsväg även komma ända ut mot havet på Skeppsholmens sydspets. Det är en omtyckt fiskeplats för den som saknar båt för bad och friluftsliv via "Deltabroarna" till naturreservatet "Smackgrundet".

Deltabroarna

Redan när timmersorteringsverket låg i en av de större rännorna ost om Skeppsholmen ( Strandbergsrännan ) fanns en kraftig träbro över sorteringsrännan och den finns fortfarande kvar, men i slutet på 1900-talet så byggde Timrå kommun två långa hängbroar för gång och cykeltrafik över ytterligare två breda rännor. ( Deltat är nu naturvårdsområde och motortrafik är förbjuden. Eldning får ske endast i iordningställda eldplatser ) Mellan broarna är en bred, kilometerlång "trottoar" uppbyggd som tillåter även handikappade och rullstolsburna att komma ända ut på sandstranden till Smackgrundet. Ett flertal torrtoaletter finns uppställda och även en stor timrad grillstuga. Den som vill kan även vada över en mindre ränna till Laxgrundet med ytterligare hundratals meter fin och avskild sandstrand. En del av Smackgrundet är avsatt som naturistbad för de som tycker att kläder ska man ej ha på sig när man badar.

Märkligt nog ,i dessa tider, har de enkla men robusta anläggningarna utsatts för mycket liten skadegörelse. Kanske det beror på att det endast är de riktigt naturintresserade som orkar vandra den kilometerlånga promenaden över de tre broarna ( där man ibland kan se fiskar simma under sina fötter )och via trätrottoaren ta sig ut på havsstranden till den vackra Klingerfjärden med sin glipa av horisont mellan Tynderölandet och Alnön.

Även från Söråker, på östra sidan av "Norrån", finns möjlighet att komma ut på ännu en badvänlig lång sandstrand. Indalsälvens havsdelta är ju inte för inte Sveriges största.

När man sedan ligger och mår bra i den heta solen och svala havsbrisen, avkyld emellanåt av ett dopp i det långgrunda, svagt salta och ljumma vattnet, gör att man gärna överser med att de stora passagerarplanen från och till Midlanda Flygplats emellanåt passerar brummande, knappt hundra meter över ens huvud.

.