Till att börja med har vi de organiserade "djurrättarna" som vunnit mycket mark de senaste åren. Deras frammarsch har dock mötts av en motreaktion inom vår rörelse. Denna grupp - låt oss kalla dem "djur-ätarna" - har varit långt mindre välformulerad än djurrättsfalangen, och därtill mer oorganiserad (det säger sig självt att det inte behövs mycket organisation för att försvara den rådande normen i samhället), men under den senare tiden har de direkta angreppen på djurrättsförespråkarna inom den frihetliga rörelsen duggat allt tätare. Den uppmärksamme erinrar sig braskande rubriker som "Ta avstånd från djurrättssekten!" (insändare Direkt Aktion), och liknande. SUF:s beslut att stryka raden i principförklaringen som fastslog att organisationen motsatte sig "alla förtryck" är också att betrakta som en markering i djurrättsfrågan.

Ämnet för mitt inlägg i debatten är enkelt - att försöka utreda vilket, om något, det rätta förhållandet mellan anarkismen och djurens rätt är. Jag är naturligtvis medveten om svårigheterna i ett sådant företag, och inser att många kommer att avfärda ansatsen som alltför anspråksfull. Icke desto mindre avser jag att redovisa mina personliga slutsatser, vilka - det ska göras klart från början - tar parti för djurrättssidan