Senaste uppdatering: 001003.
Hagström som instrument
Hur är då Hagström som instrument? Givetvis kan man
inte generalisera och dra alla Hagström över en kam,
dessutom handlar det mycket om smak. En del gillar Fender
och hatar Gibson, andra tvärtom.
De allra äldsta modellerna har kanske med dagens mått mätt
inte något större värde som instrument, utan får väl
mer eller mindre anses vara samlarinstrument. Instrument
från senare hälften av 60-talet till första hälften
av 70-talet är däremot ofta hyfsade bruksinstrument om
man bortser från vissa detaljer. Många uppskattar
halsarna eftersom de var ganska tunna på många modeller.
De Les Paul-inspirerade Swede- och Super Swede-modellerna
anses av många vara de bästa Hagström tillverkat, inte
minst kvalitetsmässigt. Super Swede utvecklades ur Swede
men hade limmad hals i stället för bultad och s.k.
nollband. Super Swede tillverkades också i en
synthgitarrversion kallad Patch 2000.
Halsarna
brukar sällan vålla några problem, kanske på grund av
det unika systemet med dragstången inuti en
aluminiumprofil. Detta kan vara hemligheten bakom det
karakteristiska, hårda, metalliska ljudet. De äldsta
modellerna är inte justerbara utan bara förstärkta med
en H-profilerad aluminiumskena. Akrylatgreppbrädorna på
dessa är tyvärr näst intill omöjliga att banda om.
Svajstallet (av Hagström kallat Tremar) tjänar sitt
syfte som stall, men har man tänkt utföra större övningar
med svajarmen gör man klokt i att göra det i slutet av
sista låten. Man måste ha i åtanke att stallen
designades för lätta Shadows-vibraton långt innan
Hendrix visade upp alternativa användningssätt och
Hagström hade bara som målsättning att tonen skulle
kunna sänkas eller höjas ett halvt tonsteg.
Mickarna på en Hagström kan vara svaga på vissa
modeller, därför är det vanligt att dom är bytta. Säkerligen
är det här den bästa förbättringen man kan göra på
en 70-tals Hagström, även om jag inte vill uppmuntra
till det.
