The Rockaccord
| Det finns musik som är
lite mer än det andra, som liksom sticker ut på ett anonymt sätt så att ens intresse genast riktas dit av någon underlig anledning. Anledningen till detta har en förklaring som beskrivits på flera ställen i Audiowhore men som absolut inte kan undervärderas och egentligen alls inte är underlig; vi snackar genuinitet. Bland dessa artister finns i allra högsta grad denna, som gjort vansinnigt mycket för allt som strömmar ut genom dina högtalare. Link Wray. Wray började spela gitarr under tidiga 50-talet i Dunn, North Carolina som är hans hemort. Han började spela med band som i första hand bestod av hans brder Vernon och Doug. Det var en rad olika konstellationer från 1955 och framåt; man kallade sig bland annat Lucky Wray and the Lazy Pine Wranglers och Palomino Ranch Hands. Beväpnad med en ´52 Les Paul och en Premier förstärkare spelade han snart in sin mest kända låt, "Rumble", 1958, samt en rad andra låtar som samlades på plattan med just namnet Rumble. Detta fuzzdränkta monster blev bannlyst på många radiostationer fast trots det nådde den fram till en rad lyssnare, tillslut hamnade Rumble-singeln faktiskt på listan. Efter en rad skivbolagsbyten som präglades av missnöje bildade Link Wray sitt eget bolag, Rumble records, vilket självkart betydde att utvecklingen nu kunde ske åt det hållet han ville - råare än råast. Under denna tid spelades bland annat kanonkulan "Jack the Ripper" in. Ganska snart fann Wray ett bolag som gav honom fria händer, Swan records. I denna veva byggde man en egen trekanalig studio i föräldrahemmets hönssjul (vad hände med hönsen?). Denna tid var en tid av stark exprimentlusta och man skiftade mycket bland stilar, namnbyten och de många mikroskopiska skivbolag som skapades av bröderna själva. Trots allt skapades i denna primitiva studio många av de låtar vi vill minnas Link Wray för, här spelades bland annat alla låtar till den eminenta självbetitlade plattan från 1972 in, tillsammans med mycket annat godis. Gitarrljudet var kanske det mest centrala för Linkan och kanske det som vi, eftervärlden, kommit ihåg honom mest för, herregud, karlns experimentslusta ledde tidigt till att han uppfann rockaccordet! Inte nog med det, han var kanske den första som skapade den riktiga fuzzen, distorsionen eller vad man nu vill kalla det, den har i alla fall sin upprinnelse här, hos Link Wray, som helt enkelt stack hål i sin högtalare men två pennor och vips! - så har det vansinnigt grymma kompet till "Rumble" skapats - lyssna och njut. Man tycker ju att det borde ha gjorts tidigare. På något vis är det en njutning att gå tillbaka till 20-30-40-50-talen för att se den tidens punk, det upproriska, vad man inte fick göra då. Se till exempel på Dock Boggs, Woody Guthrie eller när jazzen och bluesen hade sin upprinnelse. I denna fåra av revolutionärer platsar också Wray in, även om något konkret budskap som genomsyrar hans musik inte kan spåras. Han gillades av raggarna, som vi kallar dem, men det är fanimej punk så det räcker! |
Link Wrays 60- och 70-tal
präglas av mycket soul och gospel, det är en enorm glädje som förmedlas. Under denna tid kom en hel del plattor fyllda av dessa kvalitetsvaror, men råheten bevade han ändå. Lyssna till exempel på den aggressiva stänkaren "Jukebox Mama" från 1972, så får du vad du tål. Mycket av det karaktäristiska hos honom finns kanske i 3-kanalsstudion som trots Wrays ökade popularitet fortfarande fick stå i centum. Tur är väl det, där finns mycket av det primitiva som vi i slutändan vill ha. Många är artisterna som inspirerats av honom. Ett erkänt freak är den i nte helt okände Pete Townshend som öppenhjärtligt erkänner att han inte plockat upp gitarren om det inte vore för Link Wray. Listan av andra musiker som diggar Wray kan göras lång men lyssna istället själv, så inser du att det inte är något nytt du lyssnar på men det är väl inte meningen heller Därför har Link Wray kallats "rockens fader" och andra fåniga titlar som man får gåshud av att höra. Vad som hände under 80- och 90-talet vet jag inte. Förmodligen fortsatte han i samma bana eller så utvecklades han i en hårdare riktning eller så... Det spelar ingen roll, jag är ärligt talat inte speciellt intresserad av vad som hände sedan. Jag kan inte påstå att jag är något fan. Även om hans senare produktion säkert är av hög kvalitet har det ingen betydelse. Det finns på något sätt en gräns. Hur kul känns det till exempel att lyssna på Bryan Wilsons platta Imagination? Även om detta får ses som ett typexempel för hur det går snett på alla plan, finns det alltid en överkurs för oss lekmän och där står Link Wray under dessa årtionden. Gällande hans skivproduktion kan jag rekommendera den polydorutgivna midpricedubbeln. En massa andra professionellt utgivna samlingar finns att tillgå - leta. Ser du seriöst på detta och redan planerat inköp av originalplattorna på vinyl, har säkert Pet Sounds några av dem, de är inte så svåra att få tag på. Köp Rumble!, Be what you want to och Wray och lyssna till öronen blöder, för denna karl skall man ta på allvar. (ur Audiowhore #1) |