Automan	CD		Smack	10"
Volvoland	CD		Pistol	7"
Suomi	CD		Live

AUTOMAN

http://www.groove.st
De vore lögn att fortfarande påstå att Brick är Sveriges Shellac. De har kanske varit nedtryckta av Albini-krav men det är inte som mest påtagligt nu. Istället har möglig luft inhalerats från slitna Converse och riffen står som spön i backen, hårda och stundom behagligt skeva men oftast på ett ganska traditionellt oldschool-hardcore-sätt. Dead Kennedys, sena Black Flag och visst, en liten dos Shellac hörs. Riff i all ära, men i längden kan det bli jobbigt. Gitarristen Patrik Instedt har tagit över sångmicken och gör det bättre än vad jag hoppats, inklusive brickig Jonny R-accent. Men Automankänns lite feg, lite snäll. Stundom svängig, vilket är något som annars bekämpats. Men spelar det någon roll? Att mysa är alltid trevligt och jag har en stark känsla att allting ordnar sig live.
Fredrik Eriksson

Nerikes Allehanda
Betyg 4
2001-04-20
Det har gått fyra år sedan Bricks förra album, den Bob Weston-producerade "Volvoland" och under den här tiden har sångaren Nandor Hegedus lämnat bandet på grund av studier, och det var en liten förlust. Nandor kunde egentligen inte sjunga, men satte med sin säregna röst en speciell prägel på musiken. Gitarristen Patrik Instedt, som nu även hanterar sången är ju en bättre sångare helt klart, men har inte samma känsla som Nandor. Musiken är fortfarande avig och rå rock med rötterna i det som kommer från staden Chicago. Måhända är "Automan" en smula enklare en tidigare skivor, men det är fortfarande högintressant och riktigt bra.
Anders Jakobson

bol.com
(8/10)
Brick är Stockholms minimalistiska gudfäder. När andra leker Johnny Thunders och Ramones kastar Brick precisa blyfyllda tegelstenar någonstans där det gör mest ont. Bricks musik känns, kanske inte bara i skrevet (det är inte chickmagnet-rock vi snackar om) utan både i käken och i magtrakten där Malte Olssons bas och Jejo Percovic bastrumma kolliderar allt som oftast. Dessa killar är samspelta bortom allt annat vi kan höra på stans olika scener, och då menar jag från Globen till Hovet och ner till Café 44 nivå. Basdrivet är enormt - det behövs i Bricks avskalade musikaliska avenyer - som en traktor plöjer sig de distade bastonerna genom nästan avant-gardistiska stycken där de är huvudaktörer lika mycket som invecklade puk-komp. Ibland verkar gitarren vara ett nödvändigt ont, ett instrument som inte alltid behövs. Allt som oftast dämpad i verserna för att accelerera till ett våldsamt crescendo när det blåser upp till refräng. Intrikat spelad av Patrik Instedt har den ett ambivalent uttryck i sin totala avighet - stötvis och tillbakadragen eller ultrabrutal. Brick behärskar alla lägen. Hjältarna Fugazi och Shellaq passerade killarna redan med förra "Volvoland" som tack vare en manlig erektion lyckades bli nobbad av Åhlénskedjan, med "Automan" kliver man ytterligare ett steg uppför anti-trappan till ett tillstånd som okorade kungar av det lilla. Avant-garderock, art-rock, Brickrock; det är svårt att förklara hur Brick egentligen låter, men tänk er ett Motörhead med konsthögskole-ambitioner och en sångare som man tror sjunger på tyska. Då kommer du ganska nära.
Leif Edling

Expressen
Betyg 3
Egensinnige sångaren Nandor Hegedus var Bricks ansikte utåt. Att stockholmsbandet skulle fortsätta utan honom var otippat. Att de, med gitarristen Patrik Instedt vid mikrofonen, skulle slå till med sitt starkaste album är en smärre sensation. "‘Til it all crash" är ett knockoutpiller och här finns många dissonanta, avantgardistiska stöklåtar att frossa i. Snudd på en fyra.
Martin Carlsson

AVENY
Betyg 3
"Brick fick mycket uppmärksamhet på grund av omslaget till förra plattan. En lergubbe med erektion. Musikaliskt var den skivan, Volvoland, bland det hårdaste som gjorts på våra breddgrader. Nandor Hegedus har börjat plugga och ny på sång är gitarristen Patrik Instedt. Brick har tappat något av sin dynamik, men är fortfarand ganska grymma. Underskattat band. Sveriges Shellac."
PM Jönsson

Upsala Nya Tidning
Betyg FYRA KAJOR
Högenergiskt Brick
Brick låter ungefär som Henry Rollins ser ut på scen: muskulös, hopkrupen för språng mellan explosionerna. Det går inte att vara riktigt trygg i deras sällskap, till skillnad från många andra punkband. Deras tredje album ligger i gränslandet mellan hardcore och punk, uttrycket är hardcore men stilmedlen är mindre brutala (sång i stället för vrål, lika mycket galenskap som aggressivitet). Skivan är inspelad tillsammans med Pelle Gunnerfeldt och någon gång påminner ljud och riffbyggnad om tidiga Fireside, men det mest utmärkande för skivan är de uppbrutna låtstrukturerna med plötsliga skiftningar. Mitt på skivan ligger den högenergiska Repulsion, där vissa partier skulle kunna vara signaturen till en tv-västern i regi av John Waters, men där musikerna håller på att somna efter två minuter. Sedan vaknar de med besked. Brytningarna tillåts aldrig splittra musiken, i stället arbetar trion tätt tillsammans. En av bandets största tillgångar är Jejo Perkovics trumspel, också det skiljer ut Brick från de flesta punkband. Han driver låtarna framför sig med våldsam kraft. Inte ens om de försökte skulle Malte Olsson och Patrik Instedt kunna stå emot.
Mårten Nilsson

UNT Fredag
För någon vecka sedan skrev jag i en skivrecension att det nästan aldrig kommer spännande skivor från West Side längre. Nu får jag äta upp det, Bricks tredje skiva är både listig och stark. Och Jejo Perkovic bevisar åter att han är en av Sveriges bästa rocktrummisar.
Mårten Nilsson

VOLVOLAND

Nöjesguiden

NG Oktober 1997
Bricks andra platta är här och den alldeles för klena skaralyssnare som lät sig hänföras av deras debut, Suomi, har fått en ny, meraotäck och komplex livskamrat. Betydligt kärvare, mer sparsmakad och säker på sig själv. Om första plattan var en skräckfylld hissfärd i 190 med avslitna linor från 85:e våningen rätt ner i asfalten är detta uppvaknandet ur koman på akuten. Det gör ont att lyssna på Brick; skav i tinningarna,hugg i hörselgångarna och vrid i mellangärdet. Och det är meningen, misstänker jag. Bandet har raffinerat sig rejält för att kunna åsamka lyssnarna rejäla blessyrer utan att ta till storsläggan.
Här finns en nyvunnen talang i att musikaliskt våga hålla igen och låta Nandor Hegedüs säregna stämma emellanåt äga ljudbilden. Effekten är omedelbar och hårtslående på ett sätt som bara amerikanska flaggskepp som Jesus Lizard, Shellac och i viss mån febriga Girls Against Boys mäktar med. Fast det funkar inte genomgående. Stundtals brister det i låtmaterialet och ett par spår känns inte helt legitima. Men det är marginella invändningar. Att Brick inte är musik för massorna har majoriteten säkert redan räknat ut och frågan är ifall Volvoland hittar hem till fler CD-spelare än vad debuten gjorde. Jag tror det inte. Men jag hoppas. Så här låter modern rockmusik 1997.
Örjan Hulthén

GP
Betyg 3
Publicerad 14/11 -97
Med Volvoland (genial titel) har Brick utvecklat sitt sound från debuten Suomi. Nandor Hegedus röst är inte lika påfrestande, låtarna kryper djupare in i märgen. Bob Weston (Shellac) har producerat, vilket betyder att Brick nu ännu mer låter som olika Chicagoband. Ljudet är kliniskt. Skalpellmusik, hatecore. Snudd på högre betyg.
Pm Jönsson

Västerbottens-Kuriren
1997 var ett starkt år för Svensk alternativrock. Fireside och Him Kerosene födde fram två bra plattor och fick med all rätt plats i rampljuset. Nu borde det i rimlighetens namn vara Bricks tur. Bakom den hårtslående titeln Volvoland gömmer sig nämligen elva desperata spår som samtliga gör sitt bästa för att nöta ut dina trumhinnor. Stockholmarna har lärt sig ransonera bland materialet och Bob Westons sparsmakade produktion bjuder på en kargare ljudbild än debuten Suomi. De flesta låtarna håller god klass och svettas ur samma febriga nerv som gruppens förebilder Shellac. Att Brick ibland väljer att tygla de skenande instrumenten ökar spänningen och bidrar till öronen spetsas tills dess att den sista, öronbedövande rundgången ebbat ut.
Jan Jämte

http://www.groove.st
Om inte all uppmärksamhet kommer att fokuseras på omslagets illustrationer av nakna män och deras lemmar så borde Brick kunna röra om i grytan med nya plattans musikaliska innehåll. Sången kan kännas väl jobbig i längden men musiken är ruggigt stark. Har väldigt svårt att se att massiva låtar som Seven, Play Allan och Song for Peter bara kan passera förbi. De är helt enkelt för bra för att glömmas. Att andra låtar känns mer anonyma är förlåtligt. Om man inte hajat nåt och vill veta vilka Bricks musikaliska själsfränder är så tackar bandet Fireside, Teddybears och Breach. Så det rockar ju.
gary ?

(most for fun)
http://www.tclimports.com
551291 BRICK VOLVOLAND CD 21.99 DOLOR EEC HARD HARDCORE. THEIR SECOND ALBUM.

SUOMI

http://www.musicmatic.de/ (don´t know what it says, please send a translation to : bricknu@hotmail.com)
Brick aus Schweden (nicht zu verwechseln mit Brick -"Dazz") überzeugen mit kurzen, punkartigen Tracks. Schnelle Rocker mit feedback-artigen Krach-Gitarren, die alles andere als zu bändigen sind, so scheint es. Der Gesang muß dagegen ankämpfen und gewinnt nur selten die Oberhand, selbst bei dem einen akustischen Stück verliert er, dann wird er zur Not eben ganz weggelassen. Der Sound ist wie aus dem Übungsraum. Ein unbehauenes, frisches, rohes Stück Musik mit Charme.
-mm00

http://www.dma.be/p/ultra/1996/b-get6.htm#brick
One of the best discoveries of 1996 is Brick. Contrary to what the title of the album suggests (Suomi is Finnish for Finland) the band is from Sweden. And Brick is the living proof that this country deserves to be on the guitar map of the world. What is presented here is a whirlwind of fantastic heavy guitar rock. First thing that struck me was the fantastic bass sound. This is pumping so much that the rythmic basis is so strong that the guitar can perfectly open all the registers there are. And guitarist Patrik Instedt does the perfect job. He creates sounds that could even make Dave Sardy (Barkmarket blush. Power riffs combined with subtle notes, and industrial noises (as in Instead or Tim) give this record an unknown diversity. On top of that there are the vocals of Per Carlsson who sounds like a Perry Farrel on speed and with a cold. Suomi evokes the atmoshpere of the wide Scandinavian countryside, combined with a megalopolitan paranoia. It just proves that you don't need to live in New York to make music like this. Quiet moments are provided in the form of the poetic Drained and the singalong Gray Day. This is the perfect combination with the rest of the album. Brick just gave me the most interesting soundtrack to accompany the falling leaves at the beginning of autumn. Their mix of guitar rock, punk and industrial sounds very alienating and is the most original thing I've heard in months.
(bt)

Popöga 145
(Vecka 5, 1996)
Den där namnlösa grenen av amerikansk hardcore, där storheterna heter Fugazi, Shellac och Jesus Lizard, har mig veterligen aldrig utforskats av ett svenskt band på skiva. Tills nu. Därför är det förvånande hur allting klaffar så otroligt bra på Bricks debut "Suomi". Inte ett uns av den svenska försiktigheten och medelmåttigheten låter sig höras. Brick är medvetna, fokuserade och kompromissar inte. Bandet demonstrerar inte bara att de behärskar genren till fullo, utan jag skulle faktiskt vilja påstå att de har en egen, utstickande identitet vid en jämförelse med amerikanska grupperna. Låtar och arrangemang är oförutsägbara, och Nandor Hegedüs röst är personlig. Hela hans sångsätt präglas av sarkasm, som om han ville illustrera sina texter bättre. Men för att kunna återge alla dessa känslor som Brick har manat sig själva till, hänger det ändå mycket på att få ner musiken på band på ett bra sätt. Att det var Pelle från Fireside som satt bakom mixerbordet gjorde mig lite skeptisk när jag först läste det, för det jag tidigare hört från hans studio (Him Kerosene, Breachs debutmini) har inte imponerat på mig ur produktionssynpunkt. Men antingen har han köpt ny utrustning, eller så har han helt enkelt blivit duktig, för soundet på "Suomi" är verkligen så Chicago-aktigt rått som det skall vara. Steve Albini själv skulle inte ha mycket att invända. Slutligen vill jag ge en eloge till gitarristen Patrik Instedt och hans naivistiska konstverk, som smycker hela omslaget. De går definitivt hand i hand med musiken, och gör att det slutliga omdömet "helgjutet" sällan har känts så motiverat. Jag gissar att Brick kommer att stå högt på min lista över årets svenska debutanter när 1996 är till ända.
Daniel Jäderberg

VLT
Betyg 2
Brick's sångare Nandor Hegéus har liknats vid både en hybrid Johnny Rotten och en pubertal Ozzy. Musiken kan, om den nu måste, beskrivas som ett vilt skenande mangel. I ett instrumentalt nummer som Instead är det olyssningsbart och obegripligt. I Labrador, Heads, Subversion och Gray day desto roligare. Det är faktiskt så svängigt att om hela Suomi varit i samma klass hade det här handlat om en smått sensationell svensk skivdebut.
David Bogerius

SMACK

Nöjesguiden

Recenserad: NG Oktober 1998
Ryktet gick att Sveriges hårdaste och bäst bevarade hemlighet klappat igen butiken efter spelningen på Hultsfred i somras. Därför blir glädjen dubbel när denna vita tiotummare dyker upp på nystartade skivbolaget Froghouse. Två tidigare outgivna låtar, tre livespår samt Deep Purples till leda spelade Smoke on the Water i en något, eh...annorlunda version. Kan du Brick, köp plattan. Är du novis spring iväg och skaffa Suomi och Volvoland på stört.
Örjan Hulthén

Popöga
Vit som oskulden är Bricks tiotummare, men musiken är inte lika ren. Istället känns den som ett offer för livets orättvisor. Det är skitigt och kantigt och får Sonic Youth att framstå som ett mjäkigare Sten & Stanley. Jag har inte hört Brick tidigare, och efter att nu ha gjort det har jag svårt att förstå skivbolagsbossen Leif Edlings lyriska utfall. Nog för att jag ser en viss charm i det Brick gör, men när de får värsta syratrippen att framstå som en dag på kontoret tappar de bort mig. Ett bevis på detta är deras skruvade version av Deep Purples "Smoke On The Water". I små doser som denna tiotummare går Brick an men annars vet jag inte.
Anders Ekdahl

PISTOL

LIVE