"SAHLINARNA I ESLÖV"

av Jan Sahlin

I år tänkte jag inleda vårt släktmöte med en liten exposé över staden Eslöv och den roll den har spelat genom åren för åtskilliga sahlinare. Det visar sig nämligen att många släktmedlemmar har goda skäl att känna tillgivenhet för denna lilla avkrok i Skånes hjärta, liksom staden själv också har sahlinarna att tacka för mycket i sin historia.

Eslöv uppfattas nog i allmänhet inte som jordens medelpunkt; snarare brukar den beskrivas som själva inkarnationen av trist småstadshåla och allmän dysterhet. Några har kanske upplevt platsen som en järnvägsstation där man byter tåg för att komma någon annanstans. Sedan brukar det inte vara så mycket mera. Litet orättvisa är nog sådana omdömen, även om det väl inte är så många som i dag längtar efter att bosätta sig just där.

Namnet Eslöv har anor från tidig medeltid. Första gången namnet nämns är i ett donationsdokument i anslutning till invigningen av högaltaret i Lunds domkyrka under senare delen av 1100-talet. Emellertid förblev den en tämligen obetydlig by ända fram till 1800-talets mitt, då Sveriges järnvägsnät började byggas ut och en anhalt vid södra stambanan kom att förläggas dit. Det utgjorde startskottet för en utveckling mot en järnvägsknut av växande betydelse för de skånska kommunikationerna, och anslutande järnvägar grenade snabbt ut sig från Eslöv mot Helsingborg-Landskrona, Klippan, Ystad och Kristianstad, förutom att stambanan efter hand kunde förbinda Malmö med huvudstaden sextio mil norrut. 1874 fick Eslöv köpingsrättigheter och blev en egen kommun i den mening som avsågs i 1862 års kungl. förordning om kommunalstyrelse på landet.

Det var vid denna tid som Carl Peter Sahlins färgerirörelse i Vollsjö, som i blygsam skala hade startats 1858, kommit in i sin första blomstringsperiod. Affärerna gick utmärkt och verksamheten växte. Bl a var det naturligt att breda ut sig och i det syftet inrättades en filial i Eslöv, den expanderande järnvägsmetropolen. Detta initiativ beskrivs som ett lyckokast, och efter hand - under loppet av 1880 -flyttade Carl Peter Sahlin hela sin rörelse dit.

Med följde hela den stora familjen: hustrun Maria med de dittills födda barnen Albert, Charlotte och Emil samt dessutom barnen från det tidigare äktenskapet med Marias avlidna syster Anna, alltså Louise, Carl och Viktor. Carl och Albert gick dock i skola i Lund och var bara hemma under veckosluten. I det hus som köptes inrymdes färgeriet i en gammal mejerilokal. Fasaden var riktad mot en öppen plats som med tiden kom att kallas den Sahlinska Trekanten.

Carl Peter hade ett arbetsamt liv i Eslöv. Han hade inga gesäller utan fick själv sköta färgeriet med hjälp av några få arbetare. Efter arbetsdagens slut följde kontorsgöromål och bokföringsarbete. Därtill kom engagemang som predikant i frikyrkorörelsen och deltagande i kommunalpolitiken, där han snabbt blev anlitad. Åren 1882-1899 var han vice ordförande i Eslövs köpings kommunalfullmäktige.

Till Eslöv sökte sig också andra människor. En kistmålare från Torrlösa som hette Thomas Dahl hade flyttat dit och efter hand etablerat sig som möbeltillverkare. Han uppvaktade Carl Peters äldsta dotter Louise och gifte sig med henne. Och från Neumunster i Schleswig-Holstein hade två tyska bröder, Ferdinand och Johan Renck, flyttat till Eslöv 1869 och så småningom startat den på sin tid åtminstone i Eslöv kända Rencks yllefabrik. Johan Rencks dotter Elisabeth kom att gifta sig med Carl Peters son Albert. De blev mina farföräldrar.

Carl Peter Sahlins rörelse fortsatte att utvidgas. 1894 startades tillverkning av färdigsydda barnkläder, vilket var en pionjärinsats i landet. För eslövsbygden betydde detta att firman mot förra seklets slut kunde sysselsätta över 150 personer. Det kan då te sig egendomligt att alltsammans, mitt i vad som tycktes vara en stor framgång, kom att ta en snabb vändning i totalt motsatt riktning. Tiderna hade hastigt blivit sämre, lönsamheten avtog. 1899 var Carl Peter nödsakad att inställa betalningarna. Byggnaderna såldes, han lämnade de kommunala uppdragen och flyttade till sist också från orten för att med makan och de två yngsta döttrarna Ester och Ellen bosätta sig i Göteborg. Där avled Carl Peter Sahlin 1902.

Av de övriga barnen hade de flesta lämnat Eslöv i takt med att de växte upp. Carl begav sig till Stockholm för att studera vidare, Louise och Thomas Dahl flyttade till Malmö och Viktor emigrerade till det avlägsna Brasilien, varifrån han inte mera hördes av. Också Charlotte och Emil ändrade sina bosättningsförhållanden.

Bara Albert och Lisa Sahlin stannade i Eslöv. Som om det inte var nog med att den sahlinska firman gått omkull hade Rencks yllefabrik brunnit ned 1898. Det blev Alberts och Lisas uppgift att försöka bygga upp något nytt ur det som raserats, ett svårt företag som emellertid kom att bli över all förväntan lyckosamt.

Det visade sig trots allt finnas en gynnsam marknad för att fortsätta tillverkningen av barnkläder i efter hand uppfräschade och vidareutvecklade former. Snart hade rörelsen en mycket god lönsamhet och 1918 omvandlades den till ett modernt aktiebolag. Antalet anställda växte och firman blev så småningom en av stadens största arbetsgivare. Eslöv hade fått stadsrättigheter den 1 januari 1911.

Albert var också en föregångsman på det personalpolitiska området. I samband med bolagsbildningen inrättades en personalfond, till vilken Albert donerade 40.000 kr, ett avsevärt belopp på den tiden. I donationsbrevet yttrade han bl a:

• Bland dem, som vid överlåtelsen voro sysselsatta hos mig, hava åtskilliga varit mina medarbetare ända från början av min verksamhet och ett stort antal har en följd av år haft plats eller regelbundet arbete i min affär. I tacksam hågkomst av visad plikttrohet och oviss hur länge jag själv behåller den personliga ledningen av affären eller denna i kritiska tider kommer att fortsätta på samma sätt som hittills, har jag velat lämna något mera varaktigt bidrag till en tryggare framtid åt min äldre personal.

Albert och Lisa bosatte sig i villa Skansen, ett stort hus som de låtit uppföra åt sig i vad som då närmast var en utkant av staden. Det var en bostad som snabbt blev känd och omtalad och som finns utförligt beskriven av professor Sixten Strömbom i skriften Svenska hem i ord och bilder (1915). På Skansen förekom alltid stor gästfrihet. Där samlades ofta kulturpersonligheter av olika slag och där gavs husrum åt en efter hand mycket betydande samling av främst svensk konst av hög kvalitet. 1920 hölls också ett släktmöte där.

Alberts och Lisas bägge söner Stig och Bo studerade i Lund och gick olika banor till mötes. Medan Stig läste nationalekonomi och juridik för att senare söka sig till utrikesförvaltningen blev Bo medicinare och en framgångsrik läkare, till vilken stora förhoppningar knöts. Bl a konstruerade han en respirator, som utgjorde en uppmärksammad förbättring av tidigare använd liknande apparatur och som i flera årtionden gjorde tjänst vid vården av poliodrabbade.

Liksom fadern var Albert Sahlin kommunalpolitiskt verksam i Eslöv. Han tillhörde köpingens kommunalfullmäktige åren 1897-1910 - ett par år samtidigt som Carl Peter - och satt sedan staden tillkommit i stadsfullmäktige ända fram till 1928, nästan hela tiden som fullmäktiges ordförande. Däremot hade han inte övertagit faderns kyrkliga sinnelag, vilket livligt uppskattades av kusinerna i Malmö, som kraftigt revolterade mot det stränga religiösa regemente som härskade i Thomas och Louise Dahls hem. De fyra systrarna Dahl var ofta på besök på Skansen för att hämta mod och kraft.

Lisa Sahlin avled 1931 och Albert 1936. Den svåra frågan vem som skulle ta över ledningen av konfektionsföretaget löstes genom att Bo Sahlin avbröt sin läkarbana och inträdde som ny verkställande direktör i bolaget. Han visade sig - trots att han saknade egentlig skolning för just detta - ha stor fallenhet för att gå vidare i faderns spår och verksamheten fortsatte att utvecklas. Fabriken fick en tillbyggnad och personalen utökades samtidigt som tillverkning av damkappor i ökad utsträckning kompletterade barnklädesframställningen. Och som en donation till staden installerades Ivar Johnsons fontän Äventyret på en plats i nära anslutning till fabriksbyggnaden.

Bo Sahlin åtog sig inte några kommunala uppdrag men fortsatte att utöva ett generöst värdskap på Skansen och byggde även ut konstsamlingen med en rad goda exempel på skånskt måleri. Sedan farbrodern Carl Sahlin avlidit 1943 blev han Sahlinska släktföreningens ålderman. Liksom fadern var han en välkänd och högt uppskattad medborgare i Eslöv. När han ännu inte fyllda 50 år drabbades av ohälsa och avled redan 1949, var hans jordfästning i Eslövs kyrka en stor begivenhet i staden, på samma sätt som Alberts begravning varit det tretton år tidigare. I ett tal i kyrkan tillkännagav ungdomsvännen professor Erik Ask-Upmark att medicinska fakulteten vid Uppsala universitet avsett att promovera Bo Sahlin till hedersdoktor. En hedersbetygelse av motsvarande slag hade tidigare förlänats Carl Sahlin och skulle senare i livet tillfalla även två andra sahlinättlingar, Bos kusiner Margit Levinson och Signe Höjer.

Inom familjen ansågs det nu inte vara den mest ändamålsenliga lösningen att också Stig bytte bana för att ta hand om konfektionsbolaget. Till ny verkställande direktör utsågs i stället Per Bolander, som var försäljningschef i företaget och som var befryndad med släkten Sahlin genom att hans morfar Jöns Persson var bror till Anna och Maria Sahlin, Carl Peters båda hustrur. Stig Sahlin blev ordförande i bolagets styrelse, medan makan Kerstin och dottern Märta under många år ägnade sina krafter åt firman på andra sätt.

1958 hade hundra år förflutit sedan Carl Peter Sahlin startat sin färgeriverksamhet i Vollsjö. I Eslöv högtidlighölls jubileet på tillbörligt sätt, ty allt gick fortfarande bra. Men en ny tid hade redan börjat bryta in, och förutsättningarna för att framgångsrikt driva tekoindustri i familjeföretagets form var inte längre desamma som förr. Förändringarna kom att bli allt mera märkbara allt eftersom konjunkturerna för detta slag av verksamhet blev sämre och sämre i takt med ny syn på klädsmak och övermäktig konkurrens i form av import från lågprisländerna. Familjeföretagets stolta och kvalitetsinriktade devis Styrka och stil låg inte i fas med vad de presumtiva kunderna ville ha och det gick inte att ta upp kampen med koreadufflar och överskottsprodukter från outtömliga lager av gamla militärpersedlar. Sedan Stig Sahlin avlidit 1963 hade ordförandeskapet i bolagets styrelse anförtrotts kusinen Åke Sahlin, en ansedd industriman. Ett försök gjordes att hävda de gamla positionerna genom en fusion i riktning mot drift i större skala, men det blev inte särskilt lyckosamt.

Vid 1960-talets slut stod det klart att verksamheten inte kunde fortsätta. Förhandlingar togs upp om en ny ägarstruktur, och på hösten 1969 träffades en överenskommelse som innebar att Cewilko Aktiebolag i Malmö övertog samtliga familjen Sahlins aktier i bolaget. Efter några års fortsatt drift lades verksamheten i Eslöv ned. Efter ett knappt århundrade var därmed den sahlinska eran i Eslöv avslutad och den sista kvarvarande eslövsbon i släkten Märta Sahlin flyttande därifrån.

Skansen hade sålts redan några år dessförinnan och den en gång så stora egendomen är i dag uppstyckad i fem tomter, även om den gamla ursprungliga villan alltjämt står kvar. I konfektionsfabrikens tidigare byggnad bedrivs nu andra verksamheter, och lokalerna tjänar till största delen som möbellager. Och de flesta av de många järnvägarna, som en gång utgjorde grunden för det expanderande Eslöv, har nu lagts ned.

Men sahlinarna i Eslöv har därför inte fallit i glömska. Varje gång något jubileum i staden skall högtidlighållas och det skrivs om detta i lokalpressen nämns namnet Sahlin med tillgivenhet och respekt, därför att antingen Carl Peter, Albert eller Bo har på något sätt funnits med i ursprunget till det som skall celebreras. I staden finns sedan 1940-talet en Sahlins park och en Sahlins väg, båda i närheten av Trollsjön inte så långt från Skansen. I Eslövs stadshus hänger Endis Bergströms porträtt av Albert på framträdande plats och kommer knappast att tas ned. Och på Eslövs vackra kyrkogård ligger Albert begraven tillsammans med Lisa, sönerna Stig och Bo och Stigs maka Kerstin. Där finns också Ellen Sahlins grav och man kan dessutom även hitta gravplatsen för Lisa Sahlins föräldrar Johan och Laura Renck.