| Familjelänkar
Carl_Sahlin |
Sahlinska
släktföreningen |
 |
|
NÅGOT OM ELLEN SAHLIN, f. HELEN av Gull Mellgren f. Sahlin
Till 100-årsminnet av hennes födelse Onsdagen den 15 januari 1873, kl. 12.20 på natten, föddes i komministergården i Hjelmryd, Bredareds församling, Skara Stift och Älfsborgs län, en liten dotter, åttonde barnet till Anders Helén och hans hustru Ida, f. Salwén. Hon fick i dopet namnen Ellen Sofia. Det var ett fattigt prästhem i skogsbygden, där redan tre barn ryckts bort i späd ålder. Anders Helén, av bondesläkt från Humlegården i Kungslena sn, vilken redan då gått i arv i flera generationer, hade genom denna komministertjänst inkomster av ett litet jordbruk, som första året (1860) gav 25 tunnor spannmål, födde 6 kor, 1 par oxar och 1 häst, samt därutöver 100 kr kontant och 32 tunnor korn om året. Han var vid Ellens födelse fyrtio år, hans hustru Ida trettiotvå år. Hon var född i Slöta socken 1841, dotter till prosten Anders Salwén i hans andra gifte med officersdottern Fredrika Liborius, vilken tidigt blivit änka med nio egna och två styvbarn. Torsten Fogelquist, som var dennas dotterson, har skrivit ett rörande äreminne över sin mormor och sin moster Ida i kapitlet "Släktprostinnor" i boken "Jag minns den ljuva tiden", Alb. Bonniers Förlag, 1935. Fredrika var en dominerande personlighet, som lärde barn och barnbarn hur de skulle uppföra sig. Hennes far var majoren Svante Liborius och hennes mor Margareta Lillie av Aspenäs, med påbrå från många västsvenska adels- och stormansätter, vars handlingskraft och kultur överfördes till de nya släktleden. Når lilla Ellen blott var fem månader gammal, flyttade familjen till Bellefors komministerbosställe i Beatelund, i Beatebergs sn, Skaraborgs län. Där bodde den i fem år och därifrån hade Ellen sina tidigaste barnaminnen. 1 maj 1878 tillträdde Anders Helén kyrkoherdetjänsten i Undenäs (och Halna), där han förblev till sin död 1909. Nya syskon utökade kretsen - inalles föddes 15 barn, och mellan åren 1884 och 1886 var 12 i livet - men därefter avled i unga år ytterligare tre. Som barn var Ellen blek och klen, en besvärlig kikhosta i sexårsåldern angavs som orsak. Men hennes moster Maria, dotter till prosten A. Salwén och hans första hustru Beata Adamina Afzelius, - ogift halvsyster till Ida Helén, som hade hand om tillsynen av barnen bl. a. - lärde henne läsa, så att hon vid inträdet i Undenäs småskola 1879 "läste rent" och säkert även kunde skriva. I den skolan gick hon till augusti 1880, då Helén anställde guvernant till sina barn. Guvernanter och informator byttes några gånger under åren, 1883 - 85 tjänstgjorde en tyska, som gav god undervisning i tyska språket (ett utsökt stilprov från 1O-årsåldern finns i släktarkivet) och under 1886 låstes även franska. Mormor Fredrika konstaterar i ett brev att Ida på ett förunderligt sätt lyckas hålla sina barn prydliga och ge dem god en uppfostran, men bekymrar sig över huru pengar skall kunna åstadkommas till äldste sonen Fredrik, som vill bli läkare och studera i Uppsala. Det lyckades emellertid - och näste son, Martin, blev ingenjör, Hedvig, den äldsta dottern, fick utbilda sig till diakonissa, Elisabet till Sophiasyster - alla fick i möjligaste mån utveckla sina anlag. Om somrarna kom kamrater och släktungdomar på besök till Undenäs och ökade ytterligare det glada familjeblivet. När Anders och Ida Helén firade silverbröllop 29 juni t885 uppvaktades de t.ex. av en O.D. -kvartett, Fredriks studentkamrater, och gästfriheten var stor i denna genuina svenska prästgård. Hösten 1887 fick Ellen till sin glädje börja i Landbergska Flickskolan i Norrköping, i sjunde klassen. Hon bodde då hos sin moster och morbror, prosten J.P. Fogelqvist - kusinerna Fogelqvist var i gengäld sommarbarn i Undenäs. Hennes betyg, som finns bevarade i släktarkivet, var mycket fina; bara i geometri och teckning kom hon ej över B+ annars var det A, A- och AB+ över det hela. Kosthållet hos Fogelqvists var väl ej särdeles rikligt och två öre till en extra bulle när magen skrek, hade hon aldrig. Annars var hon en glad tonåring, tycks det, hade lättare att hoppa och springa än att gå sedesamt, skrev långa typiska flickbrev till sin goda vän, som var förälskad i informator Kilander i Undenäs. På samma gång var hon en blyg prästdotter från Tiveden, som undvek ströget i Norrköping (det gillades nog inte av morbror Fogelqvist) och hade svårt att få kontakt med utomstående. Däri var hon nog ganska lik sin far, medan det Salwénska kynnet med snabba skiftningar och stor familjekärlek också var mycket typiskt för henne genom hela livet. I början av juni 1889 gick hon ut åttonde klassen med ett vackert avgångsbetyg och fick i slutet av juli anställning som guvernant för sina kusiner Elin och Gunnar Salwén - barn till Anders Erik Salwén, platschef på Laxsjön under St. Kopparbergs Bergslag i Dalarna. Då var hon sexton år och hade fortfarande fläta på ryggen. Där fanns då också bergsingenjören Carl Sahlin, som efter slutad Teknisk Högskola fått anställning i Bergslaget - mot fritt vivre. Kontanter fick han försöka anskaffa medelst extraarbeten. Han bodde som sagt hos Salwéns och blev snart betagen i den söta sextonåringen, som ej alls delade sin morbrors och övrigas respekt för herr ingenjören. Ellens äldre kusin Richard Salwén - sedermera överste vid Dalregementet - blev också över öronen förälskad i henne, men då hon föredrog Carl Sahlin, greps Richard av djupt missmod och fick skickas bort för att komma över besvikelsen. 1 januari 1890 förlovade sig Ellen Helén och Carl Sahlin. Hon hade då nyss fyllt 17 år. Eftersom det ansågs vara alltför stora frestelser för fästfolket att bo under samma tak, fick Ellen i mars flytta tillbaka hem till Undenäs, där hon deltog i hemarbetet och ordnade med sin utstyrsel. I slutet av år 1891 tog hon anställning som kökselev under tre månader på Hallsbergs Järnvågshotell, känt som ett av de bästa matställena i landet. Där fick hon arbeta lika hårt som de andra, men hon lärde sig också mycket. Det var sedan hennes stolthet som nygift att variera mathållningen så att samma mat ej serverades på sex veckor. Hon ansågs vid denna tid uppseendeväckande söt. Fästmannen ritade monogram till utstyrseln, beställde möbler och hyrde våning i Falun, dit han fått förflyttning, - de två engelska järnsängarna med mässingsknoppar kom från Lejas i Stockholm jämte övrig sängkammarutrustning bekostade av Ellens föräldrar. Textilier kom från Eslöv, där Carls mor hade väverskor. Och den 2 november 1892 stod bröllopet i Undenäs. Några dagars bröllopsresa till Stockholm blev det med bl.a. middagar på "Tysta Man", som då var ett gouterat matställe. Bruden var söt, men den allvarsamme brudgummen med sin pietistiska bakgrund tyckte att hon nu som gift fru borde vara svartklädd i sällskap och hon fick då ej ha sin fina blå klänning. Då var hon nitton år. Fotografier visa slätkammat hår (med en motsträvig virvel), höghalsad klänning och sedesam min. Man borde begrunda sina synder och det var ej tillrådligt att vara alltför glad. Allvaret var dock säkerligen inte alltför betungande - många var t, ex. de rebusbrev hon fick mottaga från sin man under årens lopp. I mitten av november installerade de sig i det nya hemmet i Falun, där Carl Sahlin då var gruvingenjör och så småningom steg allt högre i graderna, så att Ellen vid mycket unga år kom att bli den förnämsta damen i Bergslaget efter fru Ljungberg, den legendariska disponentens maka. Den första julen som firades i ovan stillhet på tu man hand, kom hemlängtan att svämma över i saknad efter den livliga familjen i Undenäs. Så hennes kloke make lät henne på nyåret få resa hem på ett par veckor - det botade den sjukan. Även om hon ännu 1914, när hennes mor gick bort, konstaterade att nu var det oåterkalleligen förbi med att vara barn. I september 1893 fick Ellen en dotter, Disa. Så småningom blev det även en rymligare bostad, Lallarvet, där familjen bodde som på landet. Och där togs unga släktingar emot, som skulle gå i skola eller få annan utbildning - den yngre systern Hanna, kusinerna Gunnar och Elin Salwén, Carls yngsta bror Emil m.fl. På somrarna reste man till Undenäs på besök, den resan var ett företag! För övrigt bodde man sommartid - under sex år, på Domnarvet, där Carl Sahlin blivit chef för järnverket. Det gällde att hushålla väl för att få omkostnaderna att gå ihop - allt skulle finnas och Carl föredrog att representera bolaget hemma. Ellen gick själv och gjorde alla uppköp, ej lika vanligt då för tiden som nu. Från första början förde hon sin kassabok, ända tills sjukdom och kraftlöshet på senare år gjorde det omöjligt. Från början hade hon också en bestämd summa varje månad att röra sig med och när inkomsterna blev större och denna summa växte, gick allt mera till gåvor i det tysta. En del vänner fick hon i Falun - men blyghet och en viss osäkerhet följde henne genom hela livet, så hon idkade aldrig något särskilt livligt umgänge. Resor roade henne mycket och när tillfälle gavs var hon snabbt redo att följa med, medan barnen överläts till en vicemammas vård - t.ex. till någon av kusinerna. Ar 1900 på hösten tillträdde Carl Sahlin befattningen som disponent på Laxå bruk i Närke. Upptagen som han var, fick Ellen besörja flyttningen själv och anlände till Laxå ensam. De tre barnen, Disa, Sune och Ingeborg, tillbringade sommaren på Undenäs tills flyttningen var klar. På den gamla herr-gården visade sig råda om inte kaos, så näst intill. Fotsdjupt med duvsmuts på vindarna, råttor, kvarglömt illaluktande kött i källaren, över huvud taget dåligt rengjort, svårt att få tag på hjälp - och dessutom väntade hon barn innan året gick ut. Då satte sig unga frun på en låda och grät! Och en guvernant anställd, som visade sig vara en förskräcklig människa: med förfalskade betyg, alkoholiserad, full av ohyra; ilade snabbt runt och förtalade sin matmor hos alla fruarna på orten samtidigt som hon smilade för Disponenten. Allt detta blev för mycket för Ellen. Hon kunde inte amma sin nyfödde lille pojke utan fick skaffa en amma till honom. En uppskattad barn-jungfru, som medföljde från Falun, visade sig vara tuberkulös och smittade ner barnet, som fick tuberkulös hjärninflammation och dog vid knappt ett halvt års ålder. Ellen låg sjuk - tillgänglig medicinsk hjälp var barnmorskan, fru Björson, som satt med den lille Torkel i knäet till slutet, medan Disa, 7 år, satt bredvid. Det var ett hårt slag. - När nästa barn, Åke, föddes 1902, gjorde hon allt som stod i hennes makt för att ge detta barn mat själv. Hennes nerver var eländiga - det kunde ligga högar med avbrända tändstickor på morgonen, som hon tänt under natten. På vårvintern 1904 fick hon order att resa till Voxenkollen ovanför Oslo (då Kristiania) för att återhämta sig och hon vistades där i februari - mars. På Laxå fanns ju övernog att göra. Det stora huset med sina två flyglar, alla resande gäster utöver den egna familjen krävde åtskilliga tjänare, som i sin tur krävde tillsyn och arbetsledning. Ellen gick själv i spetsen för vad som skulle göras, var själv den första i brygghuset och låg med de andra och klappade kläder på tvättbryggan, ordnade och styrde på alla områden. Hon var intresserad av tekniska förbättringar i hushållet och skaffade tidigt en norsk enkel tvättmaskin - en "vagga" - till hjälp. I flera år försökte hon sig på avancerad hönsskötsel, med försäljning av avelsdjur, av färska ägg och kycklingar till Stockholm, ankor, gäss och kalkoner. Hon kände det alltid som ett minus att hon inte hade en egen riktigt privat inkomst, trots att hon aldrig behövde sakna pengar och verkligen kunde känna sig göra sin andel av arbetet. Efter en tid visade det sig dock att det var svårt att göra kommersiell hönsskötsel lönsam och den inskränktes till familjens behov. I badrummet, ett stort halvcirkelformat rum i ena änden av huset vägg i vägg med vinterträdgården, stod en äggkläckningsmaskin, värmd av en fotogenlampa. Det betydde att denna lampa skulle kontrolleras dag och natt, äggen vändas på vissa klockslag - ett ständigt passande medan "ruvningen" pågick. Resultatet, de många små kycklingarna, överfördes till en "moder" i hönsgården, värmd på samma sätt i början, matades med äggröra och hackat grönt, tills de blev stora nog att äta mera blandad kost. Ett nog så krävande arbete! För att säkra sig mot TBC i mjölken skaffades från en morbror i Norrland tre fjällkor för herrgårdens behov, som om somrarna betade i en del av parken, och gärna rymde till skogs, når de skulle kalva. Trädgården levererade mängder av produkter, som skulle tillvaratas på olika sätt, en väverska satt ömsom på ett vindsrum i "Schweitzeriet", ömsom i östra flygeln och vävde handdukar, sängtäcken i hålkrus och annat, bröllop skulle ordnas för jungfrur, guvernanter anställas för barnen eller skolhushåll etableras i Djursholm, Skara eller Stockholm. Det hårda klimatet i Laxå släckte många ihärdiga försök att få fram en riktig rosengård, som var hennes dröm, men hon ägnade mycket annat intresse åt trädgårdens förkovran. Det var ett verkligt storhushåll att sköta, särskilt sommartid kunde det omfatta 20 - 30 personer, och det tog åtskilligt på Ellens krafter. Som disponentfru på Laxå ägnade hon sig inte bara åt det egna hemmet. Varje jul iordninggjordes matkorgar och andra julgåvor, som delades ut till dem som hade det knappt, och eftersom det varken fanns läkare eller apotek i Laxå, fick disponentens rycka in. Det hände att folk kom mitt i natten för att få litet konjak åt någon sjuk, sublimatflaskan var stor och förbandsmaterial fanns alltid redo. Den ökände "Gustav i Backen", alkoholist med dåligt ölsinne, med slagsmål och knivskärning på sitt skuldregister, strävade hon länge med och fick att avhålla sig från flaskan en lång tid. Han fick äta i herrgårdsköket som både moraliskt och fysiskt stöd, men fick till slut ett tragiskt och ohjälpligt återfall De talrika luffare, som vandrade stora landsvägen fram, var alltid säkra på att få någonting till livs på herrgården. Det bakades ju lårar med skorpor och kaffepannan stod alltid redo. - Luffarna tilläts av Carl Sahlin att ta nattlogi i nedre stallet, där arbetshästarna stod för värme och trevnad, i gengäld gjorde de sällan något ohägn. Når gamla fru Cassel gick bort, var det Ellen som ordnade allt kring begravningen, och hon fick då som tack av dennas dotter och måg, ryttmästare Bohnstedts, ett tungt och vackert guldarmband. (Casselska familjen i olika led var ägare till Laxå Bruk.) Bolagsstämmorna hölls vanligen i augusti, då bjöds på kräft-a'-la-daube, vildänder, kronärtskockor från trädgården, persikor och vindruvor från vinkasten vid den fina middagen efteråt. Carl Sahlin yttrade ibland att han var Ellen verkligt tacksam för att hon aldrig intrigerade bland chefers och tjänstemäns fruar, som annars ofta hände på bruken. Sådant var henne hjärtligt emot. Det sjunde barnet kom till världen 1912, det var Carl-Ingemar. Då hade Ellen haft flera perioder av ängslan för sin man, som drabbats av gallstensanfall, lunginflammation i ett par repriser och måst opereras på nyåret, vilket var en vidlyftig och riskabel affär på den tiden. Ellens mor gick bort 1914 - hennes far hade dött 1909. Ingeborg drabbades av svår njursjukdom, som 1916 ledde till hennes död, trots försök i alla riktningar att få bukt med den. Mitt i allt detta gifte Disa sig och flyttade till Tyskland. Ischiasbesvär och sömnlöshet plågade vardagen, men hon tog vara på alla glädjeämnen, älskade att resa och se sig omkring, lekte och skojade gärna, särskilt med Sune. Lite spökrådd var hon - det sades att en man hängt sig i garderoben i "Ryttmästarens rum" - dit tyckte hon inte om att gå. Och råttor var hennes fasa. Den sista svåra tiden, då hon led av hallucinationer i sin kraftlöshet, såg hon råttor och ekorrar omkring sig i sängen, vilken onödig extra plåga! Inte heller älskade hon sparvarna i vildvinet, som väckte henne i soluppgången, når hon kanske just somnat. Ellen var en varmt religiös person, med dragning till en sorts innerlig kristendom, vilken väl varit grundtonen i föräldrahemmet. I övrigt var hennes grundsatser demokratiska: det förekom aldrig något översitteri gentemot tjänare och anställda, varje arbete var hedervärt och vårt att göras väl. Hon såg sin man ställa stora krav på sig själv och sina underställda - och ansåg att hon skulle ställa lika stora krav på sig och sin insats. Den spirande kvinnosaken appellerade till hennes känsla för egenvärde och rättvisa - att bli kallad "fru Carl Sahlin" ansåg hon vara att bli degraderad till blott och bart ett bihang utan egen personlighet. Men hon stöttes tillbaka av Ellen Keys teser om fri kärlek, liksom av nymalthusianismen. Sina barn uppfostrade hon efter dessa tänkesätt, både Carl och Ellen Sahlin tillämpade en nog så fri uppfostran, även om barnens respekt för föräldrarna var både djup och stor. Så mycket tid och kraft för läsning blev inte övrig, hon satte sig dock gärna in i religiösa diskussioner och liknande. Hon hade som ung tagit pianolektioner och kunde spela enklare saker för barnen men lade tidigt av detta, då spelskickligare guvernanter kom in i bilden. Hon fortfor dock att tycka mycket om musik. Ellen var under första världskriget och även senare stor tyskvän. Hon avskydde engelsmän - "kråmarna", - kanske beroende på en gammal svartsjuka mot en engelsk miss, som anställdes i Falun för att öva upp Carls och Ellens engelska? Denna frökens person och allmänna attityder hade hon svårt att förlika sig med. I övrigt deltog hon som disponentfru i ett antal föreningar, var Röda-Kors-ordförande i Laxå under kriget, och stödde under Stockholmstiden Stadsmissionen, Svenska Kyrkans Sjömansvård m.fl. välgörenhetsorganisationer. Vid Laxåbolagens försäljning fick hon styrelsen att donera ett belopp till ett hem för gamla, som fick namnet Casselska Sjukhemmet i Laxå. Under krigets senare år, då matsituationen var svår för många, hade hon länge ett par missionärssöner som matgäster. De var ju långt ifrån sina föräldrahem. Både personligt och pekuniärt stöd lämnade hon i tysthet till många, både släktingar och oskylda - Carl Sahlin uppskattade att hon under Stockholms- och Djursholmstiden "till främmande personer" givit bort c:a 60.000:- kr av egen kassa, oräknat vad han i sin tur gav bort. År 1917 flyttade Sahlins till Stockholm efter Laxå bruks försäljning. De hade redan några år haft skolhushåll där på vintrarna, Carl hade också många uppdrag i huvudstaden. Det var en omfattande och arbetsam flyttning under hösten. Avskedet från Laxå begynte med ett stort släktmöte vid midsommar, då Sahlinska slaktföreningen bildades, och når familjen installerats på Villagatan 13, firades silverbröllop i stor stil. Ellen fick ett diadem av silvermyrten - numera förgyllt till Disas guldbröllop - och ett vackert briljantsmycke av sin man. Det bar hon gärna till fest, liksom ett litet pärlhalsband till vardags. Tidigare hade hon varit mycket emot att bära smycken - och sina kläder hade hon låtit sy hos Lovisa Karlssons hemsömmerska i Laxå, omväxlande med ett och annat hos NK:s franska skrädderi. Våren 1918 köptes en liten gård på ön Svartsjölandet i Mälaren, Fågelsången. Dels ville familjen ha ett lantställe, där barn och barnbarn också kunde tillbringa somrarna, dels var det i kärva ransoneringstider gott att få tillgång till mjölk, bl.a. för de små barnbarnen, smör (grädden separerades och smöret kärnades hemma), ägg, fläsk och annat som gården producerade, inte minst trädgårdshåvor. Åtskilliga höstar tillbringade Ellen därute, mest ensam, och tog hand om den rikliga äppleskörden. Trädgården var stor och en trädgårdsmästare anställdes. Ellen fick nu sin rosengård, jordgubbar, sparris, massor av krusbärsbuskar till de många fruktträd av olika sorter som redan fanns. Och solnedgångar över sjön. Fågelängen behölls till i oktober 1925 och eftersom familjen tänkte flytta till Djursholm blev det för arbetsamt - och dyrbart - med detta extrahem. I det nya hemmet Stockholmsvägen 9, Djursholm, installerade man sig på nyåret 1927. Villan med sina 14 rum gav husmor full sysselsättning. De utländska resorna - både rena turistresor och kurortsresor - återupptogs så snart sig göra lät efter kriget, redan 1919. Vilket medförde synnerligen strapatsrika och äventyrliga färder genom det krigshärjade Europa. I släktarkivet finns långa brev härom. Från 1923 till 1929 vistades Ellen och Carl varje försommar en tid i Bad Gastein i österrikiska alperna, där hon sökte bot för ischias och tilltagande sjuklighet i det varma radioaktiva vattnet. 1927 blev hon akut sjuk och opererades för cancer på ena njuren i juli. Till synes repade hon sig, 1928 på våren var hon med sin yngsta dotter på en drygt två månaders resa till Frankrike och Italien. Men sedan hade hon bråttom att skynda på dennas utstyrsel och bröllop, som ägde rum vid jultiden. Hon kände att hennes dagar var räknade. Samtidigt med Gulls brudutstyrsel låt hon komplettera det egna linneförrådet - "det skall väl finnas något att ärva efter mig". Allehanda försök med nya kurer ledde väl högst till ett förlångsammande av sjukdomens förlopp, 1930 i december måste hon undergå en ny svår operation, där egentligen ingenting kunde göras. Sedan tog sjukdomen småningom överhanden. Trots allt hade hon en stark livsvilja och ett beundran svårt mod, som läkarna förvånade sig över. Hon fick uppleva åtta barn-barn, vilka var henne till stor glädje. Den 23 juli 1933 avled hon i sitt hem på Djursholm efter långt och svårt lidande, lämnande ett stort tomrum efter sig. Carl Sahlin har givit en utförlig redogörelse i släktarkivet av dessa år och avslutar den med en senare tillskriven sida om hennes fromma kristna tro: "Hennes kristendom var enkel och okonstlad, vilande på ett tryggt förlitande
på Guds För oss barn stod väl som det mest karakteristiska för mamma Ellen hennes stora släktkärlek, hennes aldrig sinande kärlek och beundran för maken och hennes outtröttliga omsorger och kärleksfulla omtanke om barnen. Mellan Carl och Ellen växlades aldrig ett ont ord, i varje fall inte så någon annan hörde det. Och var barnen än befann sig, hemma, i skola på annan ort, utomlands eller bosatta på annat håll, höll hon städigt kontakt med brev, telefonsamtal, mängder av gåvor och alltid denna underström av varm kärlek under alla förhållanden. Sina syskon stödde hon på ett rörande sätt, likaså svågrar och svägerskor, och deras barn. Nog kunde hon flamma upp i indignation, om någon gjorde något som hennes moralkodex inte godtog, men kärleken till de närstående fanns alltid kvar. I ordets bästa bemärkelse: en god människa, både ödmjuk och stolt.
Till Mamma på 60-årsdagen den 15/1 1933 av Gull
Ditt liv har varit rikt. Av glädje, sol och sommardag Ditt unga sinne sprudlat, överflödat. Men lika starkt ha sorgens slag Ditt hjärta klämt och lidandet dig mödat. Dock: sol var sol ur Paradis, Och sorgen var av Herrens ris, Ty Herren hållit har din hand Igenom mörka, ljusa land.
Av allt du haft, du givit åt din krets Med fulla händer, glad åt givarglädjen. Mest kanske dock av omsorg, bön som betts, Av föredöme, varma tankar med på färden. Vårt bästa tack skall bli att ge förvisst Din skänk som arv åt våra barn till sist!
Gull Mellgren
|
