Följande tal hölls av Anders Sundholm i Sjöbo den 7 augusti 1997, i samband med överlämnandet av "demokrati-klubben 1997" - Blågula Frågors demokrati-pris - till Sven-Olle Olsson:

När min fru anklagar mig att vara disträ eller lida av Ahlsheimers sjukdom brukar jag försvara mig med att jag kommer ihåg allt som är värt att komma ihåg, allt som är väsentligt. Om jag tänker tillbaka tio år så hamnar vi på år 1987. Vad minns jag då från detta år. Jo, jag minns att min yngsta dotter Lotta föddes, den tredje i raden av döttrar, och jag som hade drömt om ett helt fotbollslag av killar. Jag minns också att Sverige tog ishockeyguld i Wien med Curre Lindström i båset. För er skåningar kan jag tala om att ishockey ett ett spel där man använder en lång klubba och en svart gummisak som kallas puck.

Men så minns jag också en tredje sak och det är detta som gör att jag som ordförande i föreningen Blågula Frågor befinner mig här idag. Jag minns att det skrevs och talades mycket i massmedia om ett ställe i Skåne som hette Sjöbo. Jag minns också att så gott som alla tidningar och alla radio- och TV kanaler skrev ungefär samma sak om Sjöbo och det man skrev var väldigt negativt. Varför Sjöbo blev så intressant för hela Massmediasverige var naturligtvis den folkomröstning som kommunfullmäktige hade beslutat hålla om det framtida flyktingmottagandet. Enligt den samlade massmediakören, ivrigt påhejad av den lilla men högljudda moraliska eliten, kunde man i anständighetens namn inte folkomrösta om en så allvarlig sak som flyktingmottagning, det handlade ju för Guds skull om människor. Inom media bestämde man sig helt enkelt för att det är inhumant och osolidariskt att hålla folkomröstning i en sådan viktig fråga.

Men vad som föreföll så märkligt för mig, som själv är journalist, var den fokusering som hela frågan fick på en enda person. En person i Sjöbo framställdes närmast som en diktator, en som inte hade några demokratsika ambitioner utan uppträdde helt självsvåldigt. Helt jämförbar med Komeini, Idi Amin eller en Saddam Hussein. Men det var ju i själva verket precis tvärtom. Sjöbo kommun var den första kommun, och är fortfarande den enda kommunen i landet, som fattat det mest demokratiska beslutet, nämligen att rådfråga sina egna kommuninvånare om vilket beslut som skall fattas. Det måste åtminstone varit ett tjugotal personer i Sjöbos fullmäktige som tog detta "omänskliga och inhumana" beslut om folkomröstningen. Varför utmålades då inte alla dessa som ondskans företrädare på jorden? Nej, då hade man naturligtvis inte kunnat beskriva frågan på detta förenklade och svartvita sätt som nu gjordes. Och när sedan resultatet från folkomröstningen visade att Sjöboborna sade nej till flyktingmottagning, då kunde man så klart inte utmåla alla dessa som brunskjortor eller förtappade individer.

Då var det enklare att låta en enda person symbolisera ondskan och intoleransen. Det blev Sven-Olle Ollsson.

Avsikten med mediakampanjen var naturligtvis att hela Sverige skulle ta avstånd från brunskjortorna i Sjöbo, så att något liknande inte skulle upprepas i några andra av landets kommuner.

Resultatet av kampanjer blev ju lyckad får man säga. Inte någon annan av Sveriges 284 kommuner har heller haft någon folkomröstning om flyktingmottagandet. Mycket olyckligt kan man säga idag. För om människorna som då bodde i Tensta/Rinkeby, Botkyrka, Rosengård eller Angered hade fått rösta 1987 så hade dessa områden förmodligen sett helt annorlunda ut idag, till glädje för både svenskar och invandrare.

Många människor upplevde naturligtvis ett stort obehag av den här massmediala kampanjen och många kände också en stor sympati för Sven-Olle Olsson. Man kanske inte nödvändigtvis höll med honom åsiktsmässigt, men det civilkurage han visade mot det samlade massmediadrevet var värt all beundran. Och det är därför vi är här idag, vi vill uppmärksamma en person som visat ett stort mått av civilkurage. Om fler politiker hade vågat visa civilkurage 1987 så hade vi haft ett bättre Sverige idag, med färre konflikter, mindre intolerans och en lägre kriminalitet. Men civilkurage är som bekant en bristvara i Sverige, framför allt när det gäller flykting- och invandringsfrågor. Människor vågar helt enkelt inte offentligt uttrycka sina åsikter i denna fråga, risken att bli pestsmittad och anklagad för rasism och främlingsfientlighet är allför stor. Vi har blivit ett folk som kan liknas vid det folkpartistiska kommunalrådet på Lidingö. Ni vet, han som i TV sade exakt det som förväntades av en kommunalråd, speciellt ett folkpartistiskt sådant. När han sedan trodde att TV-kameran var avstängd sa han någonting helt annat. Tala om hyckleri ! Är det inte märkligt att Sverige som tidigare har varit en frontnation när det gäller, fri press, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter nu har gjort sig själv handikappad på sin egen hemmaplan.

Mina egna erfarenheter när det gäller flyktingpolitik sträcker sig ungefär trettio år tillbaka i tiden. Jag gick med i Amnesty redan som tonåring och har sedan arbetat politiskt i både socialdemokraterna och miljöpartiet, som jag för övrigt var med och bildade. För mig är fortfarande militärkuppen i Chile den 11 september 1973 ett stort sår i kroppen. Att engagera sig Chilekomittén och att Sverige skulle öppna dörrarna för de politiska flyktingarna från Chile var för mig en självklarhet. Men det var långt ifrån någon självklarhet för majoriteten i vårt land. Solidariteten med förtryckta och förföljda människor har inte varit speciell stor i Sverige.

Inte någonsin. Men vi har däremot varit bra på att marknadsföra oss som både generösa och solidariska, inför oss själva och inför omvärlden. Men inte är vi bättre människor än andra. Vi har varit bra på att förmedla ett överskott av pengar som vi själva inte har haft något behov av. Och visst är även detta en form av solidaritet, det skall inte förnekas. Men inte har det krävt några uppoffringar av oss som medmänniskor och inte har det varit fråga om generositet. Att vara generös är att frivilligt avstå något för egen del till förmån för någon medmännsika.

I vår Amnestygrupp stod vi utanför Obs en lördag före jul varje år. När jag kom hem och min fru frågade hur det hade gått undrade jag om hon ville höra pessimisten eller optimisten. .........

Den här insikten om att svenska folket varken var bättre eller sämre än andra folk, gjorde att jag såg mycket kritiskt på den nya formen av flyktingmottagande som började göra sig gällande i slutet av 70 och början av 80-talet. Enligt min åsikt skulle vi vara väldigt noga med vilka vi släppte in i Sverige. Om dessa flyktingar skulle bli väl mottagna då måste vi också visa att det verkligen är förföljda männsikor som behöver skydd och vårt stöd. Att öppna dörrarna på vid gavel till världens mest generösa välfärdssystem i kombination med total kravlöshet är helt enkelt ingen lyckad ekvation. Det blev ganska snabbt uppenbart för de allra flesta, dock inte för vissa politiker, massmedia och den Moraliska Eliten. När problemen till sist också blev uppenbara och synliga för våra beslutsfattare, så vägrade man ändå att förändra den felaktiga politiken. Det var ungefär vid den här tidpunkten som Bengt Westerberg seglade in på den politiska arenan.

Den politiker som mer än någon annan har ansvaret för att Sverige idag är mer konfliktfyllt, mindre tolerant och brottas med enorma integrationproblem.

Nej, de problem som blev synliga skulle inte förändras med en klokare politik, utan den skulle avhjälpas med staliga kampanjer. Kampanjer mot främlingsfientlighet och rasism. Fram till idag har vi haft 12 eller 13 riksomfattande kampanjer, den senaste med statsministerkandidaten Mona Sahlin som general. Inte någon av kampanjerna kan man påstå har nått någon påtaglig framgång, helt enkelt därför att man inte har vetat vad man skall bekämpa. Syftet med alla dessa kampanjer har i själva verket varit att få svenska folket mer positivt inställt till ökat flyktingmottagande och invandring.I den nyligen publicerade rapporten från Brå och Ceifo, där man har intervjuat 8000 skolungdomar, sägs det om bland annat organisationen "Stoppa rasismen" De anordnade demonstrationer, konferenser, galor, tidningsutgivning, namninsamlingar och upprop för utvisningshotade flyktingar. Strategin byggde på en massmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet och organisationen ville fungera som en påtryckningsgrupp mot riks- och lokalpolitiker för att få dessa att agera i flyktingvänlig riktning. Klartext! Så har det varit med alla kampanjer, det egentliga syftet har just varit att skrämma folk till tystnad och att få dem mer positivt inställda till ökat flyktingmottagande och större invandring.

Som sagt det är inte någon annan kommun än Sjöbo som har haft folkomröstning i frågan. Men det är idag ytterligare 25 kommuner som intehar tecknad något avtal med Invandrarverket om att ta emot flyktingar. Ochmig veterligt har det inte förekommit några massdemonstrationer utanfördessa 25 kommunalhus. Kanske är det så att folkviljan har fått råda i dessa kommuner. En av kommunerna är förresten Åsele som har sagt nej till flyktingmottagning, trots att Åsele tillhör de fem kommuner i landet somhar minst antal utlandsfödda. Argumentet som Åsele kommun använder sig avär att de har så få flyktingar att de inte har byggt upp någon fungerande flyktingmottasgning och därför är olämpliga som mottagningsort. Tala omkrystade bortförklaringar. Åsele som uppmärksammades i samband medutvisningen av familjen Sincari förra året och som blev vald till åretsflyktingkommun av Immigranternas riksförbund. Åsele är alltså ett föredöme enligt dem. Det hade samtliga kommuner i landet kunnat vara om de bara hade behövt ta emot samma antal som Åsele gjort.

Familjen Sincari förresten, är ett bra exempel på hur massmediadrevet harfungerat när det gäller flyktingpolitiken i Sverige. I riksmedia var detfritt fram för alla som kritiserade regeringen och då speciellt LeifBlomberg. Inte någon som stödde regeringens beslut fick en chans att komma till tals. Jag vet att en del lokaltidningar ute i landet gav ett visstutrymme också för andra åsikter än de från den Moraliska Eliten, blandannat Sydsvenska Dagbladet. Dagens Nyheter var den störste syndaren. Jaghar sparat varenda artikel som DN hade under Sincarikampanjen och det geren mycket mörk bild av Sveriges viktigaste opinionsbildare. Inte ens i diktaturländer kan man skryta med en lika effektiv censur.

Vi inom Blågula Frågor har naturligtvis skaffat oss en massa erfarenheterom hur svensk massmedia fungerar i flykting- och invandringsfrågor. Och det är inte några uppmuntrande erfarenheter precis. När vi hängdes ut i tidningen Expo för drygt ett år sedan på ett fruktansvärt skandalöst sätt, dessutom i det nummer som spreds i miljonupplaga via Aftonbladet och Expressen, fick vi inte ens möjligheten att försvara oss. Christina Jutterström sade nej. Torbjörn Larsson sade nej. De hänvisade till Expo som har en upplaga på tusen prenumeranter. Vi skulle alltså nöja oss med ettgenmäle som går ut till tusen redan frälsta Expoläsare, medan skandalartikeln om oss nådde ut till miljoner läsare. Tala om maktfullkomlighet. Men Expo sade också nej, en tidning som säger sig slåss för demokrati och yttrandefrihet. Alla dessa tidningar förbjöd oss dessutom att på betald annonsplats försvara oss mot skandalskriverierna.

Det var först när Pressombudsmannen kopplades in som vi tilläts ett kort genmäle i Expo. Men idag finns vi inte längre med i Expos förbrytarregister. Det tackar vi givetvis för, men en liten ursäkt hade inte suttit helt fel efter all elände som Expos skriverier orsakat oss personligen och våra familjer.

När vi inte fick vår försvarsartikel publicerad någonstans eller ens godkänd som annons, ja då tog jag kontakt med kulturchefen på DN, Arne Ruth. Jag menade att den rätta platsen för vår artikel var på Dagens Nyheters kultursida. Vi hade ett långt och givande samtal och Arne Ruth bad att få läsa artikeln. Efter någon vecka bad DN:s kulturredaktion att få läsa igenom allt som vi inom Blågula Frågor hade skrivit under åren. Detta såg vi naturligtvis som ett seriöst initiativ. Efter ytterligare någon vecka får vi beskedet att DN tar in artikeln och att den skall publicerasinom en vecka. Vi hade alltså fått godkänt, vi var med andra ord rumsrena.

Tiden gick och det kom aldrig någon artikel. Vid kontakt med redaktionen blev vi trevligt bemötta med ett beklagande, samt att artikeln skulle komma, inom en vecka. Detta upprepas några gånger och då skrev jag ett personligt brev till Arne Ruth;

1. Vi kan givetvis inte kräva att DN skall publicera artiklar som BlågulaFrågor skrivit. Men vi kan kräva att bli behandlade som anständiga människor och att givna löften hålls.

Han ringde upp mig och beklagade fördröjningen.

Vid jultid fick jag ett brev från Ruth, artikeln skulle publiceras direkt efter nyår

Så här håller det på. Vi inom Blågula Frågor ger givetvis inte upp, vi är envisa och drivs av ett rättspatos. Men vi förstår att många andra ger upp. Samtidigt vet vi att den som tillhör den moraliska elita har fribiljett in på tidningarnas debatt och kultursidor. Jag talade för en tid sedan med en av DN:s ledarskribenter om deras viktiga roll om det skall bli någon förändring av debattklimatet i Sverige. Han försvarade sig med att DN numera också tar in artiklar som är kritiska till den generösa flyktingpolitiken, men höll med om att så inte varit fallet tidigare.

Jovisst, kommer en och annan artikel in på DN debatt som inte är politiskt korrekt, men som ett brev på posten, kommer några dagar senare ett militant angrepp från Den Moraliska Eliten.

På Blågula Frågors hemsida har vi ett intressant diagram. Den visar vilka personer som har haft en artikel inne på DN:s debattsida tre gånger eller fler, mellan 1/1 95 och 28/5 97, och som har handlat som svensk invandringspolitik. Det visar sig att det är tio personer som hamnat i denna gräddfil, med tillsammans 27 artiklar. Hur många av dessa personer tror ni är anhängare respektive motståndare till den generösa flyktingpolitiken? Jo, samtliga är anhängare till den generösa flyktingpolitiken. Och då har vi ändå räknat bort alla inlägg från ministrar, som Blomberg och Schori. Så ser situationen ut på Sveriges viktigaste opiniossida.Toppar denna statistik gör Jesus Alcalá och Bengt Erik Andersson med sju inlägg var. Denne B-E Andersson som anklagade personalen på Invandrarverket för att vara mördare därför att de avslagit ansökan om uppehållstillstånd. Dessa båda herra följs sedan av Juan Fonseca, Wilhelm Agrell, Sten de Geer Tomas Idergard Niklas Nordström, Kurdo Baksi, Anders Ehnmark och Gunnar Weman. Men visst händer det som sagt att en och annan artikel, som inte är politiskt korrekt, kommer igenom nålsögat på DN Debatt. Ett av de bästa inläggen i denna infekterade fråga skrevs i april 94 av Michael Hawthorne, handläggare på Invandrarverket.Så här skrev han:

- En liten exklusive minoritet, den självutnämnda moraliska eliten, anfördav dominanta journalister och kulturpersoner och med politiker i strypkoppel, har drivit fram en flykting och invandringspolitik som går stick i stäv mot svenska folkets vilja. Ifrågasättanden stämplas som abnormiteter och oliktänkande hängs ut offentligt till varnagel för potentiella uppstickare. Parlamentariska alternativ kvävs effektivt och demokratin undergrävs. Sven-Olle Olsson och Sjöbo är klassikern som än idag får politiker och andra att rodna över sina skamlösa tankar. När en klar majoritet i folkomröstningen avböjde att ta emot flyktingar i kommunen tog den självutnämnda moraliska eliten Sjöboscenen i besittning för egna ändamål. Vad Sjöboborna själva tyckte och hade för motiv var ointressant.

Att de var oroliga för lokalsamhället utan att för den skull vara främlingsfietliga förstod man inte.

Det här inlägget har handlat mycket om svensk massmedia och avslutningsvis vill jag nämna vad två av Sveriges journalister har sagt i denna fråga. Magnus Karavelli och Janne Josefsson.

Så här skriver Magnus Karaveli, ledarskribent på Östgötakorrespondenten efter ett besök på Publicistklubben, journalisternas egen kompisförening:

De journalister som bevakade Åseledramat för riksmedierna såg det inte som sin uppgift att på bästa möjliga sätt informera allmänheten. Av debatten på Publicistklubben framgick i stället att den ohämmade partiskheten hade upphöjts till högsta journalistiska ideal. Vi var partiska, och det är något vi har all anledning att vara stolta över, menade man och slog sig för bröstet.

I våras var Stripteaseredaktören Janne Josefsson med i TVprogrammet "På din sida" och han uttryckte det så här om tillståndet i landet:

- Vi journalister har svikit någonting oerhört vad det gäller flyktingpolitiken. Det är ingen tvekan om det. Det är därför vi har dåligt förtroende.

- Vi har medvetet sagt "det här ska inte fram", vi har dolt sanningen. Vi har fått reda på information som vi inte har fört ut i TV, tidningar och radio. I det goda syftet att folk inte ska bli fientligt inställda mot invandrare.

- Ja! Så har det varit! Det är inget snack om det.

Till sist skulle jag sända en stor spruta med mod och civilkurage och sätta den i rumpan på vår samlade journalistkår. Våga ta tag i denna för vårt lands viktigaste framtidsfråga. Räds inte det fria ordet. Svenska folket blir inte främlingsfientligt eller rasistiskt av ett fritt meningsutbyte.

Vi behöver mer av dialog i det svenska samhället och mindre av etiketter och motsättningar, när det gäller flykting- och invandringspolitiken.

Jag hoppas att jag med detta inlägg har visat varför Sven-Olle Olsson är en värdig mottagare av Blågula Frågors demokratipris 1997, Demokratiklubban.

Jag ber därför att få lämna över ordet till vår redaktör, Jan Milld.

Anders Sundholm 1997-08-07

Sluta leta efter bästa företaget för att ta billiga mikrolån på 1000 kronor
. Hos Passagen konsumentguider hittar du en bra samling av olika låneföretag på ett ställe.