|
In English, please!
|
Efteråt, i väntan på hemfärd
Resten av dagen ägnar vi då äntligen åt shopping och att gå på bio mm. (Jag rekommenderar alla att se ”Den gröna milen” med Tom Hanks. Vilken film!) Det känns fortfarande en aning in händer och fötter, men knappt märkbart. På kvällen ska hennes flyg gå tillbaka till Truk. Det visar sig att problemet med ljusen på landningsbanan kvarstår, så de har satt in ett extra flyg i morgon bitti istället, på samma sätt som förra veckan då sex av dykarna på båten var med på flyget. Hon måste ändå checka in nu på kvällen, visar det sig. Vi åker till flygplatsen, det är en jättelång kö med folk till incheckningen, och hon tittar hopplöst på den. Då går hon fram till incheckningsdisken och säger ”Jag är här med dykaren med tryckfallssjuka, och jag kan inte lämna henne ensam. Jag måste få checka in nu direkt.” En liten vit lögn (inte så liten förresten), men den går faktiskt hem. Hon får checka in. Jag är fortfarande ”kändis” hos flygbolaget. Nåja, det tycker jag faktiskt hon är värd efter allt hon har gjort för mig och uppoffrat sig. Någon fördel ska hon väl kunna få? Hon ger mig några sista förmaningar innan vi skiljs åt. ”Nu har du doktorns nummer, tveka nu för all del inte att ringa honom och be om hjälp om du har de minsta besvär!”. Hon inser att jag är en mycket mer försiktig person än hon, en som i det längsta tvekar att be om hjälp och besvära andra. Morgonen därpå är mitt resesällskap alltså borta, men också mina symptom. Det var ju i och för sig bra. Nu har jag att se fram emot tre dagar ensam på Guam, där finns det absolut inget kul att göra. På dagen är det på tok för varmt att gå omkring ute, och på kvällen är det för farligt för en ensam kvinna att gå omkring ute. Great. Jag är fast på hotellet alltså. Jag åker ut till något shoppingcenter och går omkring planlöst utan att handla något, jag åker till stranden, men det är alldeles för varmt för att sola. Alla människor jag möter är väldigt trevliga. Servitörerna frågar mig om det är första gången jag är på Guam och vad jag tycker om deras vackra ö. Egentligen vill jag bara säga ”Den är skit. Jag vill inte alls vara här, det är inte jag som har valt att få komma hit, jag vill hem!!”, men min goda uppfostran tar överhanden och jag svarar istället något i stil med att här är det ju väldigt trevligt. Nu är jag ensam med mina tankar. Nu börjar bearbetningen av vad som hände. Och vad som kunde ha hänt. Jag har nu gott om tid på mig att i lugn och ro föreställa mig hur resten av mitt liv skulle tett sig i rullstol. Eller med blöja. Eller både och. Kan jag fortsätta att sjunga i kören hemma om jag sitter i rullstol? Finns det hiss upp till replokalen? Hur skulle jag behöva bygga om min lägenhet för att kunna bo kvar där? Javisstja, det bor ju en kille med rullstol på första våningen, det kanske skulle kunna gå... På måndagskvällen känns det som om jag håller på att bli tokig. Då kommer jag på att en av de andra dykarna på båten skulle åkt med samma flyg som jag från Truk till Guam i morgon, tisdag, och sedan åka vidare dagen efter. Jag ringer Blue Lagoon Resort på Truk och spårar upp honom. Jovisst, han ska åka till Guam som planerat. Jovisst, han kan köpa med sig boken om vraken till mig från hotellets presentshop. Visst, vi kan gå ut och äta middag. Tack och lov, nu kan jag få lite sällskap. När han dyker upp på tisdagen går vi ut och äter middag. Äntligen kan jag komma ut och promenera lite, bara det är en bra terapi. Vi sitter under middagen och diskuterar vad som hände och hur det var på båten efter att jag hade lämnat den. Denna dykaren var samma person som var min buddy på de tre sista dyken jag gjorde, de som var orsaken till att jag fick tryckfallssjuka. Av den anledningen kändes det extra bra att kunna diskutera igenom saken i lugn och ro. Jag lämnade ju båten hals över huvud, och hann knappt säga adjö till de andra dykarna. Jag är inte riktigt säker, men jag får intrycket att han har lite dåligt samvete, som om det var hans fel på något sätt. Jag är noga med att påpeka hela tiden att jag själv är ansvarig för mina egna dyk. Det är till och med så att jag är en betydligt mer erfaren dykare än han, så om någon av oss är mer ansvarig är det faktiskt jag... Jag har faktiskt själv oroat mig lite för honom, och även de andra dykarna på båten; vi gjorde ju nästan samma dyk den dagen, tänk om han också råkar ut för samma sak? Lyckligtvis gjorde han inte det, och paradoxalt nog var det förmodligen den kanske inte så välgenomtänkta djupdykningen för fotografering av liten stridsvagn i slutet på dyket som ”räddade” honom. Han blev därigenom tvungen att göra ett mycket längre decostopp än jag på slutet. Dessutom är det väl bara så att jag råkade vara känsligare för tryckfallssjuka än de övriga, sådant kan man ju inte veta på förhand. Han berättade att stämningen på båten hade blivit ganska tryckt efter att jag hade lämnat den, och det kan man ju förstå. Alla tyckte de började känna lite symptom på tryckfallssjuka, och alla började berätta historier om folk som de kände eller hade hört talas om som drabbats. Nu kom det fram, sådana historier hör man inte i vanliga fall precis, annars är det minsann bara trevliga positiva historier som man hör. Berättelser om häftiga dykmål och gigantiska valhajar och så där... Jag undrade vad kaptenen och de andra hade sagt till dem, och han sade att de inte hade sagt så mycket. De hade berättat vad som hänt mig, och de hade tackat dykarna för att de var så förstående och gick med på att missa ett dyk för att jag skulle komma iland. Däremot var det inget snack om skärpt säkerhet efter detta, inte ens en uppmaning om att vara försiktiga. Nejdå, det var bara att dyka på som förut. Detta är i alla fall hans bild av det hela, efteråt får jag veta att det inte riktigt stämmer, visst talade kapten om för de andra vad som hade hänt mig, och de hade också diskuterat att min dykprofil, med det andra dyket djupare än det första, inte var så lyckad. Dessutom påpekade han hur viktigt det är med långa säkerhetsstopp. Olika åsikter här alltså. Det är svårt att få en bild av hur det egentligen var när man inte själv är närvarande... Mitt middagssällskap och den dykare vi båda hade dykt med på tisdagen fortsatte att dyka tillsammans efter att jag försvann, men de hoppade över ett antal dyk. Dels för säkerhets skull, och dels kände de sig inte så dyksugna längre. Den andre dykaren hade varit ganska kritisk efter att jag försvann, säger han, och beklagat sig en del över att säkerheten var för dålig ombord. ”Du missade inte mycket” säger han vidare ”Har man sett ett vrak har man sett alla...”. Jag tror inte han egentligen menar det fullt ut, utan försöker snarare att trösta mig för att jag missade halva veckan. Jag tyckte ju att dyken var jättehäftiga, och det tror jag han egentligen tyckte också. Helt klart är att en sådan här händelse påverkar hela dykgruppen, det är klart att det lägger sordin på stämningen. När vi ska gå säger han ”Jag betalar notan. Det är det minsta jag kan göra för dig efter att ha tagit dig ut på dessa helvetesdyk...”. Om han verkligen menar att han känner dåligt samvete för det som hände, eller om detta bara är ett sätt för honom att få inta rollen av ”den perfekte gentlemannen” kan jag inte riktigt avgöra. Det är i och för sig bra för mig att få spara de pengarna, min likviditet är inte jättebra just nu, även om jag får tillbaka alla utlägg från försäkringsbolaget senare... Dagen efter, på onsdagen, är det då äntligen dags för mig att åka hem. Jag åker till flygplatsen och checkar in, och jag har nu ca 20 timmars flygning och två byten framför mig, inklusive en del väntetid på flygplatserna i Hong Kong och London. Hemma i Sverige är det minusgrader och snöstorm, vilket egentligen är själva anledningen till att jag reste därifrån i december. Nu längtar jag något oerhört efter just denna snö och kyla. Det är nog första gången i mitt liv jag kan säga så. Jag längtar faktiskt väldigt mycket efter att komma hem. Hem
till ett ställe där man känner igen sakerna på hyllorna
i livsmedelsaffärerna, där man har en känsla för hur
mycket pengarna är värda, där man vet hur man beställer
en taxi, där folk pratar mitt språk, där man helt enkelt
begriper sig på systemet... Allt det som i normala fall är spännande
med att vara utomlands är nu plötsligt bara stora irritationsmoment.
Borta bra men hemma bäst.
|
