Startsidan

In English, please!

Bakgrund, lite om mig själv
Dyken som ställde till det

Båten
Dyken

Hur jag insåg att något var fel
Första hjälpen
Räddningsoperationen

Mitt i natten
Nästa dag

Tryckkammarbehandlingarna

Behandling nr 1
Sjukhusvistelsen
Efterverkningar

Efteråt, i väntan på hemfärd
Hemma igen

Dykläkaren
Reaktionerna hemma

Reflektioner och råd

När du dyker
Välj rätt dykoperatör
Om det händer
Resa ensam/med sällskap?
Försäkringar
Kritik

Med i ambulansen är en läkare och en manlig sköterska. Läkaren sätter sig bredvid mig och säger på svenska ”Hur står det till?”. Jag förstår först inte vad han säger, för jag hade ju inte väntat mig att blir tilltalad på svenska precis... Det visar sig att han har bott i Jönköping i några månader för många år sedan. Han har till och med varit förlovad med en svensk tjej. ”Don’t worry, I won’t hold that against you”, säger han.

Vi gör om samma historia med neurologisk undersökning och beskrivning av symptomen. De kollar mina ”vital signs” (blodtryck, puls och sådana saker). Jag får syrgasmask igen, och sedan får jag lägga mig ner och bli fastspänd innan det bär av genom gatorna på Guam, iväg till flottbasen. 

Till slut kommer vi fram. Jag har ingen aning om hur lång tid det har tagit eller hur långt vi har åkt. Jag har en känsla av att det gick ganska fort, dock. Det var nog bra att jag var fastspänd... De öppnar bakdörrarna och rullar ut mig på båren och in på tryckkammaren. Där väntar ett stort antal människor. Jag är fortfarande inte säker på hur många de egentligen var, kanske en 7-8 stycken, men just nu verkar de vara ett oändligt stort antal. Jag rullas in på båren och spänns loss. Jag reser mig för att gå av, några rusar fram mot mig, men ambulanspersonalen ropar: ”She can walk!”. Ja, det kan jag ju tack och lov. Det kunde ju faktiskt ha hänt att jag inte hade kunnat det, hemska tanke.

Vi går in i undersökningsrummet. Där väntar, förutom läkaren som var med i ambulansen, även en Master Diver (som jag fattade det är han chef över dykarna på flottbasen) och ett antal yngre grabbar, som jag uppfattade som militära yrkesdykare. Det är de som ska utföra själva tryckkammarbehandlingen. De ber om ursäkt för att de inte har någon kvinnig personal. Jag tror att de är mer besvärade av detta faktum än vad jag är. Det är en lättnad för alla att den kvinnliga besättningsmedlemmen är med mig. Hon är dessutom en rutinerad dykledare och utbildad i syrgasadministration för dykare, så hon är hyfsat insatt i ämnet.

Vi gör om den neurologiska undersökningen och symptombeskrivningen. Jag får balansera på linjer på golvet, hålla emot när de trycker ner mina ben medan jag sitter och en massa andra saker. De kollar mina reflexer. De tar sedan fram en grej som ser ut som en sådan sporre som man har när man ritar sömnadsmönster, och börjar köra med den kors och tvärs över mig, för att kolla min känsel. Jag får säga om det känns likadant hela tiden. De kollar först armar och ben, sedan ska de kolla på ryggen och magen. Jag är på väg att ta av mig min T-shirt, men de säger snabbt åt mig att behålla den på, och de kör med sporren utanpå tröjan istället. Här är det nog viktigare att undvika att bli stämd för sexuella trakasserier än att undersökningen görs så noggrannt som möjligt. Nåja... 

Sedan berättar de om tryckkammarbehandlingen. Det är förknippat med risker. Pga att man andas syrgas under tryck kan man få kramper (det händer nästan aldrig). Det är samma risker som vid normal dykning, dvs dykarsjuka, kvävenarkos, mm. Om man har otur kan man helt enkelt dö (det har heller aldrig hänt). Jag får skriva på ett papper att jag är medveten om riskerna, sedan får jag en tröja och ett par shorts i bomull. Jag får gå och ta av allt annat och ta på dem. Om man har syntetkläder på sig kan det hända att de börjar fatta eld spontant när det är högt tryck och hög syrehalt. Ojdå, där ser man. Kläderna kan börja brinna.

Behandling nr 1

Det hela är egentligen ganska avslappnat. Jag ligger och vilar på britsen med en filt över mig. Jag får inte sova ännu, det får jag göra först när vi har gått upp till 30 fot (9m). Min dykpartner sitter och läser en tidning, ibland kollar han lite mätvärden på syre- och koldioxidkoncentration, vilket han rapporterar till sina kollegor utanför. När vi blir hungriga skickar de in en pizza som vi delar på. Ibland sitter de och gör roliga grimaser till varandra genom fönsterrutan och drar olika skämt via högtalarsystemet. Tur att jag inte är så känslig... Jag hade gärna velat prata med dem och fråga en massa saker, men med syrgasmasken över halva ansiktet är det inte så lätt. Ungefär som när man är hos tandläkaren, ni vet... Jag får veta att jag har tur; detta är den nya tryckkammaren, vi är här eftersom den gamla inte fungerar som den ska. Den nya är mycket trevligare. I den gamla finns det inga britsar eller något sådant, utan man får ligga på golvet. Kommunikationssystemet i den nya är mycket bättre också. De håller på att trimma in utrustningen i denna tryckkammaren, säger de. En av teknikerna skickas in till oss genom slussen och sätter sig och skruvar loss en grej i golvet och fixar till den och sätter tillbaks den igen, sedan slussas han tillbaks till ”ytan” igen. Att vara under så högt lufttryck känns inte speciellt annorlunda eller konstigt, förutom att man får en konstig, nasal röst när man pratar.

Mitt resesällskap från båten utnyttjar tiden som jag ligger i tryckkammaren till att prata med personalen och passar på att fråga om saker som hon alltid har undrat över. Den stackaren har väl knappt fått någon sömn alls de senaste dygnen, men hon fortsätter att hålla sig vaken för min skull. Hon pratar med Master Diver som uttrycker sin förvåning över att jag reser ensam. (Undrans om han hade sagt samma sak om en manlig dykare i motsvarande situation...) Hon tar mig i försvar. ”Sir, she is a certified diver. This is her fourth liveaboard!”

Ibland när koldioxidhalten är för hög måste de ventilera kammaren, då får vi ta på hörselskydd. Varje gång jag tar av syrgasmasken får jag skatta hur starka symptomen är, i förhållande till hur de var innan vi gick in i tryckkammaren. Är det 20%, 30%, mer eller mindre? 

Det luriga med de små bubblorna är nämligen, fick jag lära mig, att de syns inte. Inte på röntgen, inte på ultraljud inte med MRI eller med någon annan metod. Man kan inte hitta dem med något blodprov heller. Det enda de har att gå efter när de behandlar mig är min egen beskrivning av symptomen. Det känns lite läskigt. För att inte säga dösvårt. Jag är ändå ingenjör, med forskarutbildning, och jag är väldigt van vid att tänka i siffror och procent, men det är ändå jättesvårt. ”Tjaa, i fötterna är det mindre än förut fast fortfarande klart märkbart, men i händerna är det samma som nyss. På en skala från 1 till 10 är det kanske 0,5...”. 

Nu känner jag att jag börjar nå gränsen för vad min engelska räcker till. Att få till alla nyanser och jämförelser är minsann inte det lättaste, även om jag tycker att min engelska är hyfsad. Det gäller också att ha sin engelska anatomivokabulär ordentligt uppdaterad i sådana här situationer. Hur många här kan på rak arm säga vad lillfinger heter på engelska...? Nähä, jag tänkte väl det. Hur många vet vad ”Vestibular system” betyder? Har alla koll på skillnaden mellan ”wrist” och ”ankle”? I normalt turistande klarar man sig alldeles utmärkt utan att kunna allt detta, men nu är det plötsligt direkt avgörande. Jag skäms nästan att säga det, men nu är jag för första gången riktigt glad att jag brukar titta på ”Cityakuten” på TV3. Hur det än är så lyckas man väl tillgodogöra sig något av allt ”sjukhussnack”...

Detta får mig att undra lite: Om nu jag, som ändå har ett ganska bra engelskt ordförråd känner så här, vad hade då hänt om någon med betydligt sämre kunskaper i engelska hade drabbats? Hade den personen riskerat att få en  sämre behandling pga svårigheter att berätta om sina symptom för läkaren? Inte omöjligt. Ganska troligt t.o.m. Dessutom kan nog en sådan person känna sig betydligt mer stressad också av den anledningen.

Nästan genast efter att vi har gått ner på 60 fot märker jag att symptomen lättar mycket. De försvinner nästan helt i händer och fötter, men är kvar i handleder och anklar, som fortfarande känns ”tjocka”. Ansiktet är svårare att avgöra, eftersom jag har en tung syrgasmask på mig som trycker mot kinderna. Sedan blir det emellertid inte så stor förändring under de tre timmar som vi ligger på det djupet.

Eftersom jag inte tycker att symptomen har försvunnit helt efter den planerade tiden så förlänger de min tid på 60 fot lite, men till slut ska vi då gå upp till 30 fot (9m). Vi stiger långsamt, och när vi är framme säger min dykpartner till mig att jag får lov att sova om jag vill. Vid det här laget är klockan nästan midnatt, jag sov ca tre timmar förra natten, så jag följer gärna hans uppmaning. Han har fått buffa på mig ett par gånger redan tidigare under behandlingen, då jag inte fick sova.

Mot slutet av vistelsen på 30 fot får jag ett lite längre uppehåll i syrgsandningen, och min dykpartner, ”the inner guy”, berättar att nu ska han också få syrgas, för att inte själv drabbas av tryckfallssjuka, och ytterligare en person ska komma in och övervaka oss båda. Sagt och gjort, ytterligare en av grabbarna kommer in genom slussen, och vi båda andra går tillbaks på syrgas.

Det dröjer ett tag, sedan börjar då uppstigningen till ytan. Den tar ca en halvtimme, sedan får vi gå ur, och vi går tillbaks till undersökningsrummet. Vi konstaterar att jag nu är helt symptomfri. Vi gör en ny neurologisk undersökning. För att kolla att jag inte är förvirrad eller desorienterad på något sätt frågar de mig hela tiden vad det är för datum, vad det är för veckodag osv. Det känns ju lite orättvist, det är väl inte så lätt att hålla reda på? Hallå, jag har faktiskt semester! Sedan frågar de om jag vet vad klockan är och jag säger omedelbart ”två på morgonen” utan att tveka. Det blir de lite imponerade av. De kan ju inte veta att jag kollade armbandsuret på min ”dyk-kompis” alldeles innan vi gick ut ur tryckkammaren... (Dessutom visste jag att klockan var strax före åtta när vi gick in och att vi skulle vara där i sex timmar)

Master Diver håller sedan en liten föreläsning för mig med utgånspunkt från siffrorna från mina dyk, och han skräder inte orden precis. ”You know, Aaah-nya, those dives that you did weren’t exactly the smartest thing to do...”. sedan läser han upp vilka deco-stopp jag egentligen borde ha gjort, med utgångspunkt från marinens tabeller. De är både många och långa. Mot slutet skulle jag ha haft uppåt en timmes decostopp, om jag minns rätt. Han sade också rakt ut att om det var upp till honom så borde man ta alla dykdatorer i hela världen och slänga i soptunnan. ”Dive square profiles only”.  Och det är ju inte så mycket jag har att säga här, några bra motargument har man ju inte precis att komma med... Jag kan bara nicka och hålla med. Denne man har behandlat ca 350 patienter med tryckfallssjuka under sin karriär, så man får väl anta att han har sett ett och annat och fått lite perspektiv på det hela...

Eftersom jag nu är helt symptomfri menar de att jag inte får några bestående men av det här. Den enda långsiktiga effekt det får för mig är att det är större risk för mig att drabbas av samma sak igen. ”Bends has a memory”.  Jag får nu inte flyga på tre dagar och inte dyka på fyra veckor, sedan är det ”back to normal”.

Sjukhusvistelsen

Doktorn sade att han skulle komma förbi vid 9-tiden och skriva ut mig. Jag vaknar till vid halv nio, får en frukostbricka och äter lite, men somnar igen. Jag vaknar igen framåt elva, och då kommer doktorn. Vi pratar en stund. Det känns väldigt bra att han inte måste stressa vidare direkt, utan att han har tid att stanna en stund och svara på mina frågor. 

Medan vi pratar sticker en äldre herre in huvudet genom draperiet. Jag som inte har gjort lumpen måste erkänna att jag inte med ledning av axelklaffarna direkt kan avgöra vilken militär grad han har, men det ser ut att vara ganska högt. Han säger ”Ursäkta att jag stör, jag ville bara titta in och hälsa på patienten.” Han kommer fram till mig och skakar hand. ”Hur mår du nu?” ”Bara bra”, säger jag. ”Det var trevligt att höra.” ”Tack” ”Adjö då, det var trevligt att råkas”, säger han och går igen. Jag är än idag inte klar över vem denne man var, eventuellt en läkarkollega till min doktor, vad vet jag, men mitt ”kändisskap” sträckte sig tydligen även in i amerikanska flottans organisation...

Doktorn säger ungefär samma sak som Master Diver sade igår kväll efter tryckkammarbehandlingen, men på ett något mjukare sätt. ”You shouldn’t push the limits like that”. Jag var, skam till sägandes, inte riktigt medveten om att jag faktiskt hade tänjt så mycket på gränserna. Det var inte precis så som dykledarna på dykbåten beskrev mina dyk (”126 feet .. 133 feet... 3 minutes deco...  nothing remarkable”, sade de där). Här ser vi, antar jag, en gigantisk kulturkollision mellan sportdykning och militär dykning. Det är även en kraftig kollision mellan teori och praktik. Doktorn talar om en 5 minuters ”fudge factor”, dvs man ska aldrig låta datorn gå under 5 min till deco. 

Jag frågar doktorn rakt ut hur illa däran jag egentligen var. Han säger som det är. Jag hade en relativt lindrig attack, men den satt på ryggraden. Eftersom jag hade symptom på båda sidorna av kroppen så var detta en typ 2-tryckfallssjuka, och den angriper det centrala nervsystemet (hjärna/ryggrad). Om jag skulle drabbas av tryckfallssjuka igen så kommer den att sätta sig på samma ställe, det är viktigt att veta. (Typ 1-tryckfallssjuka betyder att bubblorna sätter sig  i en led, vilket bara ger symptom på ena kroppshalvan, då ofta i form av kraftig ledsmärta)

Ryggraden. The spinal cord. Detta var det magiska ordet som plötsligt fick verkligheten att äntligen komma ifatt mig. Herrejisses, jag som trodde att det var i lederna som detta satt, inte hade jag någon aning... Alla de funderingar och känslor som jag har förträngt under de senaste dagarna kommer tillbaka nu. Hjälp, detta kunde verkligen ha gått riktigt illa. Gudars skymning. Tack, doktorn, för allt ni har gjort för mig. Han ger mig numret till sin personsökare, och sedan lämnar han mig att göra mig i ordning och åka därifrån.

Nu ringer besättningsmedlemmen som följde med mig från båten. Hon skulle ha åkt tillbaka till Truk i morse, men hon fick ingen plats på planet, utan har istället checkat in på hotell. Nu är det lite svårare för henne att få plats på planet; igår när jag åkte in hade jag och hon förtur pga nödsituationen, förmodligen fick de slänga av någon annan stackare. Den tråkiga sanningen är att Continental alltid överbokar sina plan, så de måste ofta erbjuda inbokade passagerare pengar och hotellrum mot att de väntar till nästa plan två/tre dagar senare. Hur som helst så kom hon inte med idag, så hon är fast här på Guam i åtminstone två dagar till, till söndag kväll. Tråkigt för henne, men tur för mig. Sköterskan vill ha ett namn på en person som kommer och hämtar mig innan han släpper iväg mig, så jag ber henne komma i taxi och hämta mig.

Under tiden ska jag gå runt till ett antal ställen på sjukhuset och skriva ut mig. Jag går omkring i korridorerna på sjukhuset. Det känns som om lokalerna är ganska gamla och slitna, de påminner lite om min gamla mellanstadieskola, men såvitt jag kan se så har de hög kvalité på utrustning, t.ex. datorer och datorsystem. Efter att ha virrat runt ett tag och frågat alla jag möter hittar jag till slut rätt i alla fall, och de är mycket hjälpsamma. I kassan får de telefonnumret till mitt försäkringsbolag, och verkar nöjda med det som betalning för sjukhusvistelsen. Till slut kommer besättningemedlemmen, och vi åker till hotellet, där jag också checkar in. Gud vad skönt, en riktig säng, en dusch... De har till och med internetaccess, så jag kan maila hem till familjen och berätta om vad som har hänt. Jag ville inte kontakta dem förrän efter behandlingen så att jag kunde säga att allt gick bra, men nu är det nog dags.

Efterverkningar

Vi åker till en snabbmatsrestaurang och äter middag, vi handlar lite frukost och sedan är det skönt att komma tillbaks till hotellet och lägga sig och sova. Länge. Mmmm, sovmorgon. Morgonen därpå, lördag morgon, åker besättningsmedlemmen ut på stan några ärenden medan jag sover ut ordentligt. Hon passar också på att ringa alla sina vänner hemma i USA, eftersom det är inrikestaxa från Guam räknat, och därmed billigare att ringa. Jag äter frukost, jag pratar med försäkringsbolaget som ber mig faxa lite kvitton för att jag ska kunna få ersättning för lite utlägg med en gång. Jag pratar också med försäkringsläkaren, som undrar hur det är med mig, och hur behandlingen gick. Jag berättar, och han går med på att jag stannar på Guam på deras bekostnad fram tills på onsdag kväll, då jag ursprungligen hade planerat att åka härifrån.

När allt detta är klart är klockan cirka tolv på lördagen. Min kompis är tillbaks, och vi talar om att åka till ett shoppingcenter. När man som hon jobbar ute på dykbåtar större delen av sin tid kommer man inte till shoppingcenter så ofta... Det låter som en bra ide, tycker jag. Men då börjar jag känna symptomen komma tillbaks, med stickningar och domningar på samma sätt som förut. Jag tänker efter en stund, men sedan ringer jag ändå doktorn igen. Jag måste ta det säkra före det osäkra. Han låter ganska förvånad, men säger ”kom in till tryckkammaren igen”. Vi tar en taxi in, och där har de samlat hela gänget igen. Någon av dem hade fått avbryta sin fisketur, någon annan hade varit ute på en golfrunda när personsökaren hade pipit... Gud, så fånigt, nu har jag förstört deras lördag... De är lite skeptiska, normalt kommer symptomen tillbaks inom 12 timmar om de kommer alls, men nu har det gått 36 timmar sedan förra behandlingen. Att symptomen kommer och går är inte heller riktigt typiskt. Antingen har man dem eller inte. De ställer lite frågor till mig om neurologiska sjukdomar typ MS i släkten, men jag har såvitt jag vet inget sådant. De säger att det vi kämpar mot nu är en svullnad på ryggraden, vi ska göra vårt bästa för att få den svullnaden att gå ner.

Nåja, det är inte mycket att be för, vi kör ”same procedure as last year” med neurologisk undersökning och sedan in i kammaren igen. Jag får en ny dyk-kompis och vi dyker, på samma sätt som första gången. Nu kan jag ju rutinerna. När jag kommer ut denna gången tycker jag inte att jag är riktigt symptomfri. Det känns en aning fortfarande. De är bekymrade över detta. Kanske gjorde dröjsmålet på 27 timmar innan jag kom till kammaren att det har skett någon permanent skada på någon nerv? Om inte symptomen ger med sig bör du sluta helt med dykning, säger de. Det finns en risk att jag får leva med stickningar och domningar resten av mitt liv. Först låter de bekymrade över att det tog så lång tid som 27 timmar för mig att komma in. Så småningom kryper det dock fram att detta är förmodligen det snabbaste någon tryckfallssjuke-patient från Truk har kommit in någonsin. Det kan ta flera dagar annars. Gott betyg åt kaptenen och alla andra inblandade i ”räddningsaktionen”. Jag har verkligen haft tur, efter omständigheterna har jag fått det allra bästa omhändertagande man kan tänka sig.

Jag behöver inte läggas in på sjukhus den här gången, det räcker att besättningsmedlemmen är med mig i sex timmar framöver, och jag ska komma tillbaks igen morgonen därpå. Vi åker och äter middag igen, sedan lägger vi oss på mitt rum och tittar på kabel-TV. Jag somnar strax, men hon håller sig vaken och håller koll på mig till klockan två på natten, då går hon ner till sitt rum och går och lägger sig.

Nästa morgon åker vi in till tryckkammaren igen för att stämma av läget. För säkerhets skull har jag med mig en bok den här gången, om jag skulle behöva läggas in i kammaren i sex timmar igen. Jag tycker fortfarande att jag känner något, men jag måste faktiskt tänka efter innan jag känner det. Doktorn och Master Diver går ut ur rummet och konfererar lite, och kommer sedan in igen och pratar med mig. Vi kommer överens om att jag faktiskt är helt symptomfri, och att de sista resterna av symptomen jag känner nog är mer av psykosomatisk karaktär. Jag får dock själv avgöra – en tur till i tryckkammaren eller inte. Jag väljer ”eller inte”. Jag vill verkligen inte riskera att inte kunna ta det inplanerade flyget hem på onsdag, eftersom det är tre dagars flygförbud efter en behandling blir det på håret att vi hinner med en behandling till. Jag börjar verkligen få nog av det här stället... Dessutom känns det knappt någonting, det är nog inbildning. Jag ber att få med mig min journal att visa upp för en dykläkare hemma. Om jag kommer in på sjukhuset på tisdag ska jag få med mig kopia på alla journalanteckningar och en sammanfattning som doktorn skriver.

Jag säger att jag funderar på att sluta med dykning. De tycker att det nog kan vara en god ide, kanske ska jag hitta en annan sport istället, tycker de. ”There’s nothing down there to see that’s worth maybe not walking again”, säger Master Diver. De förbjuder mig emellertid inte att dyka igen. Fortfarande är det fyra veckors dykförbud som gäller, och jag bör diskutera med en dykläkare hemma innan jag ger mig ut igen. Hade jag varit en militär dykare, emellertid, så hade de sannolikt förbjudit mig att dyka igen och sagt åt mig att hitta en annan karriärväg inom flottan istället. Jag hade inte kunnat bli pilot heller, pga de snabba tryckförändringarna som piloter utsätts för.

Vi tar adjö av doktorn och de andra. Min reskompis säger ”No offense, but I hope I never see you guys again...”
 

<<Räddningsoperationen

Efteråt, i väntan på hemfärd>>