Startsidan

In English, please!

Bakgrund, lite om mig själv
Dyken som ställde till det

Båten
Dyken

Hur jag insåg att något var fel
Första hjälpen
Räddningsoperationen

Mitt i natten
Nästa dag

Tryckkammarbehandlingarna

Behandling nr 1
Sjukhusvistelsen
Efterverkningar

Efteråt, i väntan på hemfärd
Hemma igen

Dykläkaren
Reaktionerna hemma

Reflektioner och råd

När du dyker
Välj rätt dykoperatör
Om det händer
Resa ensam/med sällskap?
Försäkringar
Kritik

Att få iväg mig till tryckkammaren visade sig emellertid vara lättare sagt än gjort. Nu vill jag att ni försöker minnas vad vi sade om landet där vi befinner oss. Inte precis det mest optimala stället att befinna sig om det är bråttom. Det finns en tryckkammare på Truk, som amerikanska flottan har skänkt till invåndarna för några år sedan. Emellertid är det ingen som klarar av att sköta den, så den har stått och rostat sönder sedan dess. Det kanske är tur det för mig, för nu ska jag istället iväg till Guam, en liten ö som är ett amerikanskt territorium och räknas som en del av USA. 

Guam består till ungefär lika delar av en amerikansk flottbas, en amerikansk flygvapenbas, och ett turistdistrikt. Till turistdistriktet kommer det massvis med japanska turister och handlar i löjligt dyra taxfree-butiker, och där arbetar de infödda Chamorros, plus ett stort antal invandrade sydostasiater i butiker, hotell och restauranger. På den amerikanska flottbasen befinner sig några av världens främsta och mest erfarna experter inom hyperbarmedicin och tryckkammarbehandling. Om vi nu bara lyckas transportera dit mig så är jag sedan i mycket goda händer. Man kan tycka vad man vill om att USA har militärbaser överallt i världen, men i detta fallet måste jag trots allt erkänna att det är detta faktum som blir min räddning.

Mitt i natten

 ”No, ma’m”, säger kaptenen. ”Det finns ingen läkare här i närheten som kan titta på henne först (Vit lögn. Det finns ingen dykläkare i närheten.). Det finns ett sjukhus, men dit vill vi inte skicka henne, hon har det definitivt bättre på båten. De hygieniska omständigheterna är inte de allra bästa där” (lätt understatement, sade han senare. ”Sjukhuset” är tydligen ett riktigt ruskigt ställe. Inte för att läkarna där inte är kompetenta, men de har inga resurser, ingen utrustning, inga vettiga lokaler...). ”Vi har beskrivit symptomen på telefon för flera olika dykläkare och de säger alla sak – få henne till tryckkammare så snabbt ni kan”. ”Nej, vi kan inte köra henne dit med båten, det skulle ta flera dagar, och jag har dessutom andra gäster som vill fortsätta sin dyksemester hela veckan...”. Efter nära två timmars övertalning och fem telefonsamtal, och efter mycket användande av sin ”captain’s authority”, lyckas han till slut övertyga försäkringsbolaget om situationens allvar, och de kopplar in sin läkare. Läkaren säger omedelbart ”go!” och vi har äntligen fått klartecken till att de betalar alla kostnader.

Då var det problemet löst. Återstår ett par till. För det första bör jag träffa en läkare så snart som möjligt, som tar en titt på mig. Sedan, och detta är något knivigare, ska vi få iväg mig med ett plan till Guam så snabbt det bara går. Vad gäller tryckfallssjuka så är det en faktor som är viktigare än någon annan, och det är tiden från sista dyket tills patienten kommer till en tryckkammare. De små bubblorna sätter sig och trycker på nerver, och ju längre de får sitta där ostörda, desto större är risken att de ställer till med en permanent skada på nerven. Även patienter med mycket svåra symptom, typ förlamning och andningssvårigheter, har goda chanser att bli helt återställda bara de kommer in i tryckkammare snabbt.

Situationen är nu den att det i alla fall inte går att landa med något plan medan det är mörkt. Nästa reguljärflyg går i morgon vid halv fem på eftermiddagen, om vi inte lyckas fixa något tidigare så åker jag med det. Jag kommer att få en tjej ur besättningen med mig på resan till Guam, detta är ett krav från flygbolagets sida. Dessutom tycker kaptenen det är bra för mig att ha med mig någon att prata med, ”a friendly face”, när jag åker, och det har han ju absolut rätt i. Den bästa läkaren i närheten är den amerikanske militärläkare som tillhör the CAT-team (Civil Actions Team), men det finns inget formellt samarbete mellan dem och Aggressor. De brukar hoppa in och hjälpa till när det behövs, men egentligen har de ingen formell skyldighet att göra det. Kaptenen tvekar därför att ringa dem klockan tolv på natten för att be läkaren att komma. Istället ska han ringa dem i morgon bitti.

Jag placeras nu i samlingsrummet där det finns madrasser utlagda på golvet, och besättningen turas om att sitta på soffan och övervaka mig hela natten. Resten av dykarna schasas ut därifrån för att jag ska få lugn och ro. Mina symptom är ganska milda, men alla symptom på tryckfallssjuka ska tas på allvar; har man otur kan man drabbas av andningsstillestånd och en massa annat otrevligt. Därför får jag inte lämnas ensam. Jag slänger in en film i videobandspelaren och fortsätter att andas syrgas, dricka vatten och gå på toaletten, vilket är i stort sett samma sak som jag har ägnat kvällen åt hittills. Till slut, vid tvåtiden ungefär, lägger jag mig och sover,och sover sedan i ca tre timmar (utan syrgas). Såvitt jag vet är detta tre timmar mer än vad åtminstone tre av besättningsmedlemmarna sover den natten...

Nästa dag

Jag plockar ihop mina grejor snabbt. Jag slipper bära väskan, dock, för jag får inte anstränga mig. Jag möter några av de andra dykarna. Jag börjar be om ursäkt för att de missar ett dyk för min skull, men de viftar bort det och säger att jag borde bekymra mig för min egen hälsa istället. Det kunde ha hänt vem som helst av oss, säger de. Jag tror aldrig att jag har sett så många så bekymrade ansikten på en gång. Riktigt genuint oroliga. Det är en syn som förföljer mig i flera dagar framöver. Jag försöker lätta upp stämningen lite och prata och skoja med dem. ”Nu får jag nog flyga Business Class till Guam!” osv, men skämten går inte alls hem. Jag möts bara av gravallvarliga blickar. De undrar hur jag mår. Jag säger att efter omständigheterna så mår jag hyfsat. Jag vet inte om de tror mig, men det stämmer faktiskt.

Aggressors Van körs fram, och jag körs till hotellet. På Truk finns det egentligen bara ett hotell som man egentligen vill bo på, och det heter Blue Lagoon Resort. Jag bodde där två nätter innan Aggressor-turen började. I receptionen träffar vi på hotelldirektören, som är en både trevlig och driftig amerikansk man som har byggt upp detta hotell med i stort sett sina bara händer under de senaste åren. Han jobbar inte med dykning, dock, hotellets dykshop drivs av några andra personer. När han hör talas om hur det är fatt med mig säger han genast att det där kan vi väl fixa här. ”Vi kan gå bort till dykshopen och fixa fram ett par flaskor luft, sedan kan vi väl ta med henne ner i vattnet igen och rekomprimera henne på det viset. Inga problem, det fixar vi”. Detta säger han på fullt allvar. Om inte besättningsmedlemmen som följde med mig hade avböjt erbjudandet vänligt men bestämt hade han säkert gjort det, är vi ganska säkra på. (Alla certifierade dykare vet att man absolut inte ska försöka behandla tryckfallssjuka själv på det sättet. Det kan vara förenat med livsfara!). Fast säker kan man ju inte vara, folk har ju olika slags humor...

Vi hyr ett rum för dagen, och sedan börjar mitt utsedda ressällskap att ringa runt. Det är mycket som ska ordnas. För att få komma med på flyget måste jag ha ett intyg om ”fitness for travel”, utskrivet av en läkare. En nyckelperson på denna ö är en annan amerikansk man, jag tror han är missionär eller präst eller någonting, han har hjälpt till att evakuera svårt sjuka turister och infödingar många gånger från ön. Turligt nog för mig så är han här på ön idag, och han fixar genast fram en läkare från det lokala sjukhuset, han ska titta på mig och skriva intyget. De ska dyka upp om några timmar. 

De kommer till slut, läkaren undersöker mig, ställer samma frågor som alla andra, och skriver till slut ut ett intyg. Innan de går ger mig den amerikanske mannen några broschyrer som handlar om hur mycket Jesus älskar alla människor och särkskilt mig. Han håller en bön för mig och ber  Gud om att jag snart ska bli botad från min sjukdom. Jag är inte så religiös av mig, i vanliga fall brukar jag tycka det är ganska jobbigt när folk prackar på mig broschyrer av detta slag, om än aldrig så välmenande, men på något underligt sätt känns detta ändå väldigt bra. Jag känner tydligt att så många människor är involverade i denna räddningsaktion för min skull. Mitt i all kaos och elände känns det på något sätt som att jag får en ny tro på människors godhet. Folk ställer faktiskt upp för varandra när det gäller.

Nästa steg är då flygbolaget. Continental Air Micronesia. Ingen verkar veta om flyget i eftermiddag verkligen ska gå som planerat, eller senare, eller kanske tidigare. Kanske går det inte alls. Tursamma omständigheten nummer två är att två representanter från flygbolaget just nu råkar befinna sig på Truk, på samma hotell som vi, så de kontaktas genast och kommer över till vårt rum. Några specialarrangemang är nödvändiga. Eftersom det skulle vara farligt för mig med snabba tryckfall, så måste planet flyga på låg höjd (ca 2000 m i stället för 10 000), med extra tryck i kabinen, så att trycket motsvarar flygning på 300 m höjd. Jag måste också få fortsätta med syrgas även på planet.

De två representanterna från flygbolaget kommer in på vårt rum, och diskussonerna börjar. Vår missionärsvän kommer tillbaka, och de tre personerna har tillsammans med besättningsmedlemmen från Aggressor livliga diskussioner om huruvida det över huvud taget är tekniskt möjligt att höja trycket i kabinen på Continentals plan så mycket som behövs.Flygbolags-representanterna säger också att jag inte får ta med mig syrgastuberna ombord, för de är inte godkända för bruk i flygplanskabiner. OK, det verkar rimligt. Det visar sig också att det inte finns några syrgastuber bland standardutrustningen på planen, de lastas bara ombord om man får besked att det behövs innan planet lyfter från ursprungsdestinationen. Detta plan lämnar Honululu ca 12 timmar innan det kommer till Truk. Det är alltså redan på väg (fast ingen egentligen vet om flighten verkligen går idag, alltså huruvida det verkligen är på väg...?) De lastar definitivt inte ombord någon syrgas förrän de har mitt ”fitness for travel certificate”, vilket jag fick för ca en timme sedan. Jahapp. Det finns visserligen nöd-syre ombord, men det får man bara använda om det uppstår en nödsituation på planet, inte om man vet i förväg att någon behöver syrgas. Hepp. Jag tror visst vi har skapat vårt eget lilla moment 22 här. Känns tryggt.

Nu börjar vi undersöka andra alternativ. The CAT-team har några flygplan som tidigare har använts för sådana här ändamål. De måste emellertid ha tillstånd av amerikanska ambassadören i Mikronesien för att få använda dem. Då ringer vi henne då. Ett annat alternativ som ibland används är att beställa hit ett jetplan från Australien, det kan man beställa från något bolag som ofta är inblandade i att transportera dykare till tryckkammare.

Fram tills nu har jag suttit och slötittat på kabel-TVn på rummet. De visar någon halvdålig film med usla skådisar och en halvintressant handling. Nu börjar jag tappa intresset för den, för det börjar kännas som om verkligheten runt omkring mig börjar utveckla sig till en intressantare film. Handlingen är nog så spännande, och skådisarna är väldigt verklighetstrogna... Detta är nog den mest surrealistiska känsla jag någonsin har känt. Amerikanska ambassadören?? Jetplan från Australien?? Bara för att jag sitter här och håller en syrgasmask framför ansiktet? Jag mår inte ens speciellt dåligt. Lite hungrig kanske. Annars är det väl inget fel på mig, eller...?

Jag känner mig faktiskt inte så dålig. Jag känner stickningarna, men de är ganska milda medan jag andas syrgas. Något konstigt är det emellertid. Plötsligt medan jag sitter och tittar på TV så blir jag varse att väggarna börjar luta åt alla möjliga håll. Jag tittar upp på väggarna, och då står de rakt upp igen. Jag tittar på TVn, väggarna lutar, jag tittar på väggarna, de står rakt upp...

Diskussionen går vidare. Fyra personer sitter två meter ifrån mig och diskuterar vilt med stora gester hur man ska göra med mig, utan att så mycket som se åt mitt håll eller ens låtsas om att jag är där. Som om jag vore en resväska med känsligt innehåll som snabbt måste transporteras någonstans. 

Besättningsmedlemmen som ska resa med mig ringer till amerikanska ambassadören. Ambassadören är tydligen ny på sin post. För att statuera exempel har hon från och med denna veckan omprövat policyn med att använda militärplan för civila ändamål. ”Det förstår ni väl, det kan vi inte göra hur som helst. Vi är väl ingen taxirörelse heller. Ni på Aggressor borde ha en utarbetad policy för hur ni gör i sådana här fall.” ”Jag hör vad ni säger, ma’m, men nu har vi en nödsituation här. Ni har inte informerat oss om denna nya policy, hur skulle vi då kunna anpassa oss efter den?” så där går diskussionen några varv, men ambassadören ger sig inte. Varför skulle de anstränga sig för att rädda en civil sportdykare, som inte ens är amerikansk medborgare? Till slut lovar hon att skaffa fram telefonnummer till de i Australien som fixar fram jetplan för sådana här ändamål. Mitt resesällskap slänger på luren, märkbart frustrerad.

Nu jobbar vi på flera fronter. Läkaren vid tryckkammaren i Guam kontaktas, så att han kan trycka på från sitt håll att han vill ha dit sin patient så fort som möjligt. Missionärsvännen lånar mitt kreditkort och åker till flygplatsen för att fixa plats för mig och mitt sällskap på flighten som förmodligen går om några timmar. Ambassadören ringer tillbaks, och med ett lite trevligare tonläge ger hon oss några telefonnummer till Australien.

Besättningsmedlemmen försvinner ut ett kort tag för att fylla på syrgas och för att fixa något i receptionen. När hon kommer tillbaks säger hon ”Nu är allt fixat, vi åker kl 16.30!”. Då visar det sig att det visst gick att höja kabintrycket på planet, det var bara det att då går det åt mer bränsle, en pengafråga alltså. Läkaren vid tryckkammaren har förmodligen haft en del med det att göra. Vi tror att han har sagt ifrån på skarpen till flygbolaget att nu är det allvar. Han har dessutom sagt att det är bättre att jag åker idag utan syrgas än att jag väntar tills i morgon och har syrgas hela tiden. Dessutom har tydligen någon äntligen lyckats bekräfta att flighten verkligen går.

Senare får jag veta exakt hur det har gått till. Besättningsmedlemmen ringde till kaptenen, som i sin tur ringde till the CAT team, som i sin tur ringde till kustbevakningen på Guam, som i sin tur ringde till Continental, och plötsligt är det möjligt att trycksätta kabinen...

Så småningom samlar vi alltså ihop oss, the CAT-team dyker upp igen, liksom kaptenen från båten. Han har varit ute i lagunen och dykt med de andra dykarna under dagen, och kommer nu tillbaka och hjälper till med att få iväg mig på flyget. Vi åker Vanen på de skumpiga vägarna till flygplatsen, och när vi kommer fram lotsas jag in i VIP-loungen. Här får jag sitta och andas syrgas till det är dags att gå ombord, allt för att uppehållet ska bli så kort som möjligt. Bland andra personer i VIP-loungen finns Truks guvernör, som också har hört talas om mig. Det visar sig att jag har blivit någon slags lokal kändis här nere. Han kommer fram och skakar hand och tycker att det är så trevligt att jag har kommit och hälsat på på deras vackra ö. Som tur är har jag syrgasmasken framför ansiktet och kan inte prata just nu, så jag slipper fundra ut något vettigt att svara på det. Jag bara ler och nickar.

Äntligen kommer då planet in, och vi får gå ombord. Nu börjar det kännas som om närmaste framtiden är lite mer förutsägbar. Snart kommer jag till ”civilisationen” och till tryckkammaren. Planet lyfter, och jag känner inget av tryckfallet vid starten. Vi flyger strax ovanför molnen, vilket känns lite ovanligt. Jag undrar just om de övriga 100-200 passagerarna har en aning om varför vi gör det. Om de vet det, vet de då att det är just jag som är sjuk? Det syns inte på mig, jag går ombord själv, och jag sitter i en stol som alla andra. Den enda skillnaden är att jag inte bär mitt eget handbagage. Jag får ju absolut inte anstränga mig i onödan. 

Jag har med mig en vattenflaska och sitter och pimplar i mig vatten under hela flygningen. Jag går på toaletten, och för första gången har jag lite problem där. Då blir jag orolig. Detta är något som alla läkarna har frågat mig om, med olika delikata engelska omskrivningar som jag inte alltid har förstått: har du några problem när du går på toaletten? Det är nämligen inte ovanligt vid tryckfallssjuka att nerverna som kontrollerar blåsan påverkas.

Till slut landar vi då äntligen i Guam. Jag har fyllt i en visa waiver för att slippa ansöka om inresevisum till USA, jag har där garanterat att jag inte tänker smuggla in knark eller utföra några terroristhandlingar medan jag är på amerikanskt territorium osv. I gången alldeles utanför flygplansdörren möts vi av pass- och tullkontrollanter som kollar mina papper snabbt, och sedan går jag ner en baktrappa där ambulansen väntar. Jag får kliva in där bak och sätta mig på båren.
 

<<Första Hjälpen

Tryckkammarbehandlingarna>>