Startsidan

In English, please!

Tryckfallssjuka

- min berättelse

Bakgrund, lite om mig själv
Dyken som ställde till det Hur jag insåg att något var fel
Första hjälpen
Räddningsoperationen Tryckkammarbehandlingarna Efteråt, i väntan på hemfärd
Hemma igen Reflektioner och råd

Reflektioner och råd

<<Hemma igen

När du dyker

Här kommer jag nu med de vanliga råden, som ni alla har hört tusen gånger. Så här bör ni göra för att minska risken för tryckfallssjuka och för att minska konsekvenserna om ni skulle drabbas:
  1. Lär känna din kropps signaler. Eftersom symptomen på tryckfallssjuka är så diffusa är det viktigt att du vet hur du brukar känna dig, och speciellt hur du brukar känna dig efter en dags dykning. Då är det lättare att avgöra när något känns fel. Gör dig förtrogen med dina ”vardags-krämpor”, som i mitt fall min kärvande mage.
  2. Drick mycket. Inte bara vatten, då riskerar du att skölja ur alla nödvändiga salter och mineraler, utan drycker med socker och mineraler, typ sportdrycker och juicer. Drick minst 2-3 liter om dagen förutom måltidsdryckerna! Kolla att din urin är klar som vatten när du kissar, om den är mörk dricker du för lite!
  3. Drick inte: Kaffe, te, öl och andra alkoholhaltiga drycker, coca cola och annan läsk. Låt bli de dryckerna helt medan du dyker. Även på kvällen. De bidrar till att torka ut dig!
  4. Om du inte mår bra till 100% - hoppa över dyket. Vila dig och ladda för nästa dyk istället. Lätt att säga, svårt att göra när man väl står där!
  5. Planera dyket noga med din parkamrat och dyk sedan enligt planen. Bestäm maxdjup och maxtid i förväg. Kom ihåg PADI-manualens käcka slogan: ”Plan your dive – dive your plan”.
  6. Drick mycket
  7. Gör långsamma uppstigningar och långa säkerhetsstopp. Beräkna luftförbrukningen så att du kan stanna på säkerhetsstoppet i minst 5 minuter, helst längre. Stanna sedan på säkerhetsstoppet så länge luften tillåter. Hellre för länge än för kort! Du ska naturligtvis ha så mycket luft kvar att du kan göra de sista 5 meternas uppstigning lugnt och säkert också, och ändå inte underskrida den minimigräns för kvarvarande luft i flaskan som gäller för just din dykutfärd.
  8. Gör högst två dyk om dagen. Ja, jag menar det faktiskt, mot bakgrund av det jag vet nu kommer jag aldrig att göra mer än två dyk om dagen igen.
  9. Drick mycket
  10. Drick mycket
  11. Gå aldrig över tabellens tider, även om du använder dator. Jag vet nu att man inte kan lita på att en dator gör pålitliga multi-level-beräkningar, hädanefter går jag bara efter tabeller, speciellt vid upprepade dyk.
  12. Drick mycket
  13. Inga varma duschar, bubbelpoolsbad eller bastubesök efter en dags dykning. Det hjälps inte hur mysigt det än är, det ökar risken för tryckfallssjuka dramatiskt.
  14. Till sist, glöm inte att för att vara helt säker på att inte drabbas finns det en sak som du ska undvika helt: Vatten. M.a.o: Det finns inga garantier. Så fort man över huvud taget dyker så kan man drabbas. Även om man gör allt rätt och håller sig inom alla försiktighetens gränser så finns det en liten risk att man drabbas ändå. Medicin är ingen exakt vetenskap, våra kroppar är alla olika. Vi vet inte förrän vi drabbas, med facit i hand, hur känsliga för tryckfallssjuka vi faktiskt var.

Välj rätt dykoperatör

Om du är ute och reser, välj din dykoperatör med omsorg. Jag har rest en hel del, och har inget emot att prova olika saker. Ibland kan jag tänka mig att bo på ruffliga hotell, ibland på lyxhotell, restauranger samma sak. När det gäller dykning, däremot, ser jag noga till att aldrig pruta på kvalitén. Då väljer jag bara dem med bäst rykte, även om det kostar mig några tusenlappar extra. I det här fallet visade det sig att jag hade valt rätt. Tack vare besättningens kompetens blev jag väldigt väl omhändertagen. Gud vet hur det hade gått om jag hade dykt med ”Billige Bengan’s dyk&mopeduthyrning”...

Se till att dykoperatören har syrgas i närheten, och se till att ni vet var närmaste tryckkammare är och hur man tar sig dit. Ta reda på detta innan du bokar resan.

Liveaboard eller inte? Det finns för- och nackdelar. En klar nackdel i det här sammanhanget är att man får in så många fler dyk per dag än om man gör landbaserade dyk. Detta ökar naturligtvis risken för tryckfallssjuka om man inte är försiktig. Visst, man kan hoppa över dyk, men handen på hjärtat, hur många gör det när man har betalt en massa för obegränsade dyk? En klar fördel är att man dygnet runt är omgiven av dykare, som alla är väl förtrogna med vad tryckfallssjuka är. Om jag hade känt mig som jag gjorde på onsdagskvällen i en hotellmatsal istället, och kanske t.o.m. hade svimmat där, vem hade då vetat vad det var för fel på mig och vad som skulle göras? Tänk om jag hade hamnat i händerna på den välmenande hotelldirektören som tyckte att jag skulle skickas ner i vattnet igen... Nu blev jag istället kompetent omhändertagen direkt. En annan klar fördel är faktiskt att man har toaletterna inom räckhåll direkt när man kommer upp. Detta kan verka som en bagatell, men om man tänker efter så kanske det inte är det. Om man vet att man måste hålla sig i två timmar medan båten går tillbaka till land efter ett dyk så kanske man låter bli att dricka så mycket som man borde. Detta kan speciellt gälla tjejer, som inte har samma möjlighet som killar att på ett enkelt sätt lätta på trycket direkt ut i havet... På en liveaboard behöver man inte tänka så. På vår båt fick vi dessutom fri dricka, det antar jag att de flesta har.

Om det händer

Besättningen på båten gav mig beröm för två saker. Det ena var att jag sade ifrån så tidigt att jag inte mådde bra. Det är inte ovanligt, sade de, att en dykare känner sig lite konstig på kvällen, men låtsas inte om det utan går och lägger sig i sin hytt istället. Först nästa morgon kommer det fram att något är fel, och då har många värdefulla timmar gått till spillo.

Det luriga med tryckfallssjuka är ju att jämfört med hur farligt det faktiskt är så mår man inte nödvändigtvis så jättedåligt. När jag väl hade fått syrgas så kände jag inte så farligt mycket av symptomen, och inte ens innan dess var de så alarmerande (även om de var lite obehagliga). En vanlig dag hemma utan dykning hade jag förmodigen inte brytt mig så mycket om sådana symptom, jag hade kanske tagit en Alvedon och gått och lagt mig tidigt, men eftersom jag i det här fallet hade i bakhuvudet vilka dyk jag hade gjort under dagen så drog jag ganska snabbt rätt slutsats.

Det andra jag fick beröm för var att jag höll mig så lugn och beskrev symptomen så noggrant och systematiskt. Det viktigaste när man har drabbats av tryckfallssjuka är att man sitter still och tar det lugnt. Man ska inte anstränga sig, och absolut inte stressa upp sig heller. Jag tror att detta är för att man inte ska få en snabb ökning av blodflödet som kan ställa till oordning i kroppen och mer bubblor. Dessutom gör man livet mycket lättare för dem som försöker hjälpa en om man inte blir hysterisk och behöver tas omhand på det sättet också...

Här skulle jag alltså vilja ge följande råd till den som håller på att drabbas av tryckfallssjuka:

  1. När du lär dig dyka, lär dig symptomen på tryckfallssjuka utan och innan. Om någon väcker dig mitt i natten ska du kunna rabbla dem, och i sömnen också. Om du glömmer allt annat ur det kapitlet ur läroboken, så kom åtminstone ihåg det!
  2. Om symptomen börjar komma, ta dem på allvar. Jätteviktigt, men också den klart svåraste delen i det här.
  3. Så fort du känner dig lite konstig, berätta det för någon direkt. Vem som helst; din kompis eller dykpersonalen. Skriv gärna ner det på papper. Om det visar sig vara tryckfallssjuka kan du behöva hjälp efteråt att komma ihåg när du började känna vad, och det är inte lätt, kan jag tala om. Har du då berättat det för någon är ni i alla fall två som kan hjälpas åt att minnas. Kom ihåg att det enda doktorn har att gå efter är din symptomhistoria!
  4. Håll koll på varandra. Om någon dykare inte verkar må så bra efter dyket, fråga honom/henne hur det är. Det kanske är just den frågan som får personen att slutligen inse att någonting är fel. 
  5. Om du drabbas, vad du än gör, håll dig lugn.
  6. Känn inga skamkänslor. Det är lätt att känna sig dum, men det ska man absolut inte göra! Alla kan drabbas.

Resa ensam/resa med sällskap?

På denna resan reste jag ensam av olika anledningar. Jag har gjort några resor med sällskap också. Jag har funderat lite på vad som hade varit bäst i den situationen som uppstod.

Jag tror så här, att om man reser på dykresa tillsammans med någon så måste man känna varandra såpass väl att man vågar göra bort sig inför varandra. Man måste lita på varandra så mycket att man vågar berätta för sin reskompis att man börjar känna symptom på tryckfallssjuka, om man nu skulle ha oturen att få det. Det är ju trots allt så att om man får det så förstör man inte bara sin egen semester utan även kompisens, det är viktigt att komma ihåg. På denna resan förstörde jag bara min egen semester, och jag gjorde bort mig bara inför människor som jag bara hade känt i tre dagar. Jag hade alltså inte så mycket att förlora på så sätt.

Om man reser med någon som man känner att man måste upprätthålla en fasad inför så tror jag det kan vara farligt. Då kan det nog dröja längre än annars innan man erkänner att man faktiskt mår dåligt. På båten berättade de att det inte är ovanligt med gifta par som dyker tillsammans där t.ex. frun börjar känna sig dålig, men hon säger inget först för hon vill inte förstöra deras gemensamma semester. Om man är rädd att reskompisen ska bli arg eller irriterad om man säger något kan det dröja väldigt länge innan man erkänner att man mår dåligt. Då kan det dröja onödigt länge innan man kommer iväg till tryckkammare, och som vi minns är varje timme dyrbar. I de fallen är det nog faktiskt bättre att resa ensam.

Å andra sidan, det kan vara väldigt bra att resa i sällskap med någon som känner en så väl att de märker när man börjar må dåligt. Den kvällen jag blev sjuk satt jag väldigt tyst, men jag tror inte någon av de andra tyckte att det var något ovanligt med det; jag satt nog tyst ibland annars också. Någon man känner väl kanske märker tidigare när något är fel. 

Om du känner dig osäker på främmande språk (oftast är det engelska man behöver) kan det kännas bra att ha sällskap med någon med samma modersmål som du. Då kan ni hjälpa varandra att uttrycka vad ni vill säga om det skulle hända något.

Det är också värdefullt att ha någon att bearbeta händelsen med efteråt. Jag har sedan jag kom hem fått hjälp av kompisar genom att prata om vad som hände och fundera på varför och hur jag ska göra i framtiden mm. Det kan vara skönt att ha haft någon med sig hela tiden som vet precis hur allt gick till, någon som man kan fortsätta att prata med när man kommer hem.

Försäkringar

Givetvis måste man vara försäkrad, det behöver jag nog inte övertyga någon om. Om man är utomlands och får kameran stulen och inte är försäkrad, då har man förlorat en kamera. Om man är utomlands och drabbas av tryckfallssjuka och inte är försäkrad, då är man rökt, kort uttryckt.

Kolla noga din reseförsäkring att den verkligen täcker ”extrema” sporter såsom dykning. Min gjorde det, men jag har fått det bestämda intrycket att de flesta inte gör det. Ta i så fall en extra försäkring, och gärna en som ger ersättning för förlorade semesterdagar också.

Det finns en organisation som heter DAN, Divers Alert Network. De erbjuder försäkringar speciellt anpassade för dykare. Jag fick en reklambrochyr från dem när jag bokade resan, och läste igenom försäkringsvillkoren. Jag tyckte att det såg ut som om villkoren var ungefär desamma som för den försäkring jag redan hade, så jag brydde mig inte om att skaffa den.

När det här med tryckfallssjukan hände, emellertid, så frågade folk hela tiden om jag hade DAN-försäkring. Det är tydligen standard för dykare i USA, även om man redan har en försäkring som täcker allt. Jag har fortfarande inte riktigt klart för mig om händelseförloppet hade blivit annorlunda om jag hade haft DAN-försäkring, men helt klart är att det hade betytt mycket mindre jobb för kaptenen att få iväg mig till tryckkammare, DAN hade gjort mycket av det jobbet han nu fick göra. Det gällde ju att förklara för försäkringshandläggaren vad som egentligen stod på. Om en person åker på skidsemester till Alperna och ramlar och bryter benet är det ganska lätt att förstå vad som har hänt och vad som måste göras (benet måste sättas ihop igen). För en oinsatt person är det inte så lätt att förstå vad tryckfallssjuka innebär, t.ex. att ett sjukhus som inte har tryckkammare egentligen inte kan göra ett skvatt utöver vad en vanlig dykbåtsbesättning kan göra (ge syrgas). På DAN vet man allt detta redan.

Kanske hade också den amerikanska ambassadören låtit mig åka med militärplanet om jag hade haft DAN-försäkring, detta hörde jag bara ryktesvägen. Varför förstår jag inte riktigt, men någon påstod att det var så. Eftersom det här med ljusen på landningsbanan hindrade plan från att landa på natten skull det emellertid bara kunna ha gjort några timmars skillnad.

Helt klart är att om jag åker på dyksemester igen, så ska jag skaffa DAN-försäkring. Det verkar i alla fall vara en dörröppnare, och saker och ting skulle förmodligen gå mycket fortare och smidigare. När det gäller transport till tryckkammare så är ju trots allt varje timme dyrbar.

Kritik

Som jag sade förut så försöker jag inte skylla ifrån mig på något sätt. Jag är själv helt ansvarig för vad som hände. Jag har öppet erkänt vilka misstag jag har gjort där jag borde ha förstått bättre. Men, jag tycker ändå att det finns saker inom sportdykarvärlden som skulle kunna göras för att minska risken för att sådana här saker händer.

Först och främst i utbildningssystemet. I PADI OW-kursen nämndes det kort om dykdatorer och att de finns, men de nöjer sig med att konstatera att man inte bör använda dem alls. Använd bara tabeller. Punkt. Jag tycker inte att det duger riktigt. Verkligheten är att vart man än åker så använder i stort sett alla dykdatorer. Vill man följa med måste man också ha en dykdator, annars får man stanna på land, så är det bara. Vore det för mycket begärt att man fick lära sig lite mer om hur de fungerar, deras begränsningar och vad man bör tänka på? Som det är nu får man mer eller mindre gissa sig till hur man gör, och det kan aldrig vara lyckat. Bara de sakerna som jag har lärt mig om dykdatorer under hela den här historien hade jag väldigt gärna velat veta innan, då kanske det aldrig hade hänt.

Sedan dykdatorerna. Om det nu är så bristfälliga data som de bygger på som det sägs så undrar jag hur man överhuvud taget kan tillverka dem? Om nu dessa time-to-deco-tider ändå är helt uppåt väggarna, varför använder man då inte bara bottom timers, som anger tid och djup, men inte gör anspråk på att veta hur länge man kan vara nere innnan man måste börja göra deco-stopp???

Och så säkerhetspolicyn på båtarna, då. Även om jag nu har den fantastiska besättningen på Aggressor att tacka för om inte mitt liv så åtminstone min hälsa och tillfrisknande, så undrar jag om det är så lyckat att köra på såpass lösa boliner som de gör. Visst, dyken därnere på Truk är inte för nybörjare, men ändå. När man planerar in så tätt mellan dyken som dessutom är ganska djupa så spelar man faktiskt på marginalerna på ett sätt som nog inte är helt nyttigt. När jag tänker efter så hade jag nog inte klart för mig i förväg att dyken skulle bli så djupa som de blev. I reklamen för dyksafarin stod det inget särskilt om att man måste vara en erfaren djupdykare, inte vad jag kan hitta så här i efterhand eller vad jag kan minnas på rak arm. Alla på båten hade inte minst PADI AOW-cert eller motsvarande, det är jag säker på (jag har det iofs, och jag vet att några andra var Nitrox-certifierade). Och om det nu var så att efter att detta hände mig, att man då inte skärpte tonen mot de kvarvarande dykarna på båten, eller åtminstone bad dem vara försiktiga, i så fall tycker jag det är anmärkningsvärt. Vad som egentligen sades och gjordes när jag lämnat båten är ju dock lite oklart, så jag vill uttrycka mig lite försiktigt här. Allt detta gäller säkert många andra dykoperatörer också, inte bara Aggressor, så detta är inte speciellt riktat till dem på något sätt.

Sammanfattningsvis så tycker jag att om dessa ovan nämnda instanser (utbildarna, datortillverkarna, dykoperatörerna), vore mindre inriktade på att till varje pris hålla ryggen fri så att ingen kan stämma dem och mer på att dela med sig av sin kunskap och se till att alla dyker så säkert de kan, så vore mycket vunnet.

Detta är min ej så ödmjuka åsikt, och den kommer från en som visserligen ofrivilligt, men trots allt har fått en ganska god inblick i vad som faktiskt kan hända när man är ute och dyker, och det kan hända även om man själv inte just då tycker att man har varit speciellt oförsiktig.

Tack för att du tog dig tid att läsa hela min historia. Glöm nu inte att dyka försiktigt i fortsättningen, annars kan du, vilket vi har lärt oss av denna historien, mycket väl sätta åtminstone din framtida dykkarriär på spel, kanske mer...
 
<<Hemma igen


Senast ändrad: 000326 av: Anja Johansson